Banzai skrev:Apropå detta med screening; är det något som bör/ska ske innan man remitteras till utredningsteamet? Jag är irriterad på att jag aldrig fick genomgå någon screening innan jag placerades i kö. Hade detta gjorts och man upptäckt att mina problem bottnar i något annat, så hade detta sparat både pengar (för landstinget) och energi (för mig). Är screening dyrt och var det i sådant fall därför jag aldrig fick genomgå detta?

En till fråga; har ansökningarna om NPF-utredningar ökat under de senaste, säg, tio åren? Om så är fallet, kan inte detta bero på att samhället har förändrats en hel del på denna tid, dels när det gäller tillgång till information angående NPF och dels för att de sociala kraven i både skola och arbetslivet ser annorlunda ut nu?

På fråga 1. Det ser vääldigt olika ut i landet hur man hanterar dessa i arbetsgången. Vissa screenar, vissa gör en klinisk bedömning och remitterar. Inget är formellt sett fel eftersom det inte är beskrivet någonstans i riktlinjer (utan bara rekomendationer som Klaradokumentet). Så än så länge kan man mest bara tycka hur det 'borde' vara kring detta. Det beror på hur man ska definera screening. 1 till 2 skattningsformulär och fördjupad anamnes? Bara en självskattning? Bara en generell anamnes? Bara en klinisk bedömning? Som sagt, det bestämmer idag mottagningarna själva hur det ska hanteras och tolkas men en dialog förs och sakta men säkert kan man ana en förändring i konsekvent och uniformt arbetssätt.

På fråga 2. Vi 'vet' av undersökningar gjorda på mottagningar att ansökningar om npf utredningar ökat de senaste 10 åren. Däremot orsaken till detta är splittrat. Vissa forskare och kliniker anser det funnits hela tiden (alltså npf som vi definierar det idag) men vi har hittat metoder och ökat kompetensen och således 'hittar' vi dem bättre idag än för 10 år sen. Andra forskare och kliniker tror samhällets krav och förväntningar kan ha bidragit till en ökning av symtomen. Lite forskning finns dock kring kopplingen mellan NPF och samhällsutvecklingen. Den är dock intressant tycker jag själv.

Wine skrev:Men är det inte en sorts hänsyn till andra man tar också om man läser igenom tråden och inläggen ordentligt så det slipper bli missförstånd och kanske dålig stämning på grund av personliga påhopp och att den som skriver också slipper bli utmattad av att skriva om och hela tiden förtydliga bara för att en del inte orkar läsa ordentligt? Då är det kanske bättre att inte uttrycka sig så starkt i så fall.

Jag tror att vi alla vinner på att uttrycka oss nyanserat. Det har du helt rätt i. Jag uppfattade att det var det Zombie försökte göra när han tydligt visade att han inte var säker på att han hade på fötterna men höll med ifall någon som mådde dåligt faktiskt blivit avskräckt från att ens söka hjälp.

Wine skrev:Nu förstår jag inte, fyllde du i det formulär din mamma egentligen skulle ha fyllt i eller menar du att både du och din mamma fyllde i samma formulär som du kopierat?

Min mamma fyllde i originalet själv. Min pappa lever inte, så han kunde inte bidra. Jag fyllde i kopian och markerade tydligt att det var just en kopia och att det var just jag själv som fyllt i det. Jag hade nämligen många konkreta exempel som jag ville lyfta fram för att få reda på om de kunde ses som att de svarade mot kriterierna, eftersom jag som lekman har svårt att riktigt se vad som på ett konkret plan motsvarar de abstrakta formuleringarna.

Wine skrev:Det är väldigt illa att det finns läkare som skriver ut narkotiska läkemedel på felaktiga indikationer. Hur kan ni som klagar här på otillräckliga resurser inom psykiatri o.s.v. tycka att det inte verkar så allvarligt med en läkare som beter sig så och kanske sätter diagnoser som inte stämmer?

Jag vet inte om du för mig till den här gruppen eller ej, men vill för säkerhets skull förtydliga att jag ser sådant som mycket allvarligt.

Det var dumt av mig att tillskriva dig sarkasm o.s.v. Sant. Det var så jag uppfattade det, därmed inte nödvändigtvis din intention. Det är nog det att Zombie och jag tenderar att uppleva saker ganska lika, och med den vetskapen skärde det i hjärtat på mig eftersom jag själv skulle ha blivit så sårad.

Det senaste inlägget av Mar0der uppskattar jag mycket. Vill bara säga det eftersom jag framstått som så kritisk.

mar0der: Du skrev att utredningar i ditt team tar ca 30-40 timmar, skulle du kunna beskriva ungefär hur dessa timmar är uppdelade på olika bitar? Det verkar väldigt omfattande så jag är intresserad av vad all tid läggs på. (Hur lång tid min utredning tog totalt vet jag inte, jag har inte räknat efter, så det är klart att 30-40 timmar kanske gällde den med men att det bara ser mycket ut när det är ihopräknat.)

slackern skrev:

Flawed skrev:Det kan förändras under livets gång,bara för att man inte har en kliniskt signifikant nedsatt funktionsnivå när man gör en utredning vid 25år ålder så inebär det inte att situationen inte ändras och man plötsligt har en signifikant nedsatt funktionsnivå vid 39 års ålder med samma grundproblematik.
Då kanske det hade varit bättre och mer samhällsekonomiskt effektivt att sätta in åtgärder som främjar individens möjligheter redan vid 25 års ålder.

Fast NPF är kroniskt och ska ha funnits sen småbarnsålder. Har problemen uppkommit när patienten är 39 är det något annat som spökar.

Fast nu ser jag att om personen har sökt utredning vid 25 för att den upplever att den lider och det har fortsatt i 14 år som leder fram till en krasch kan det vara värt att utreda.

NPF är kroniskt?
Medfött är kanske ett bättre ord.

Vi är många bara på detta forum som, utan att veta om det, haft npf hela livet men kraschat först i vuxen ålder.
Det som spökat för oss har ofta varit de ökade kraven utifrån iom. arbete, familj och annat som hör vuxenlivet till i kombination med det medfödda npf-relaterade.
Som barn eller unga vuxna gick det vägen utan hjälp eller också visste vi inte bättre och kämpade på i kraftig motvind, tills det inte gick längre.

En annan aspekt värd att tänka på är att npf-problematiken varierar över tid, med övriga måendet mm. som ju tagits upp i tråden.
Det går inte att bortse ifrån.
Som tur är så har många av oss ändå haft turen att få träffa på utredare som förstår att skilja på bokstavlig tolkning av kriterierna och som istället sett till helhetsbilden och därifrån avgjort om en diagnos är relevant eller inte.

Den tolkning av kriterierna som Abbreviation och Mar0der förespråkar är inhuman - för att inte säga aspigt snäv.
Det finns alltid regelryttare som hellre följer minsta direktiv och förordning än tar hänsyn till vad sådant bokstavstolkande gör med människor av kött och blod. Ett knippe bokstäver på ett papper kan inte väga mer eller ha större relevans än mänskligt lidande även om lidandet går över gränserna för det som det ska, på papperet.

Felet ligger inte hos de som tolkar för människornas fördel, hur mycket ni än vill se det så, Abbreviation och Mar0der.
Felet ligger dels i den alltför snäva utformningen och därmed definitionen av DSM-kriterierna och att det tyvärr finns folk som inte förmår se längre än till den bokstavliga betydelsen av det skrivna.

Angående de påstådda påhoppen i denna tråd - är upprepad ifrågasättande ett påhopp? Det kanske var så att den som upplever sig ha blivit påhoppad bara inte hade lyckats övertyga den som fortsätter ifrågasätta.
Det kom ju fram i slutändan att Mar0der inte kunde komma med konkret fakta om att överdiagnostisering så frekvent sker som han lät påskina från början och att Abbreviation inte heller kunde det, när allt kom omkring.
Det var väl tur att folk i tråden orkade fortsätta ifrågasätta istället för att svälja allt som obestridlig fakta.

Som sagt, självklart gäller hänsynen oss alla. Mig inräknat. Jag ber om ursäkt om jag har brustit i det. Jag har uppskattat flera av dina förtydliganden. Jag trodde att det hade framgått. Säkerligen brister jag själv en hel del i tydlighet och nyanser, och uppskattar då att få möjlighet att förtydliga mig. Detta var ett exempel. Självklart har du precis lika stor rätt att vistas här och uttrycka dig som jag och andra. Jag menade bara att vi nog inte kan förvänta oss en kristallklar debatt här utan behöver visa hänsyn. Olyckligt att jag själv brister i det!

Jag tror inte att Flawed avsåg att anklaga dig för att ljuga. Det var inte så jag uppfattade det, utan jag uppfattade det som att det där om lögner gällde just amfetaministerna. Jag tror inte heller att Flawed menade att påstå att du var en av amfetaministerna, utan uttryckte sig ironiskt om att du tog åt dig. Ironi kan vara svårt att förstå, så det är lätt att ta åt sig och blir inte lättare för att förklaringen också är ironisk. Själv trodde jag först att du hade förstått rätt, men att du uttryckte dig ironiskt för att hellre göra en retorisk poäng än komma vidare i diskussionen. Nu tror jag inte längre det. Jag har också svårt att avgöra vad som är ironi, raljans, retoriska grepp o.s.v. och vad som inte är det. Sådant underlättar inte precis för diskussionen, och det är synd eftersom det skapar polariseringar (och det var nog så Mar0der menade också, tänker jag nu).

Jag tror också på screening. Absolut. Både för att sortera bort dem som helt uppenbart inte är aktuella för utredning och för att vara säker på att inte avvisa någon i onödan. Jag tänker att det är de professionellas ansvar att sköta detta, inte de sökandes. Jag befarar att de som redan börjat nagga allvarligt mycket på sin egen självbevarelsedrift annars tenderar att sortera ut sig själva på felaktiga grunder - och själv är jag mer rädd för just den biten än för att för många kommer till utredning. Rent logiskt ser jag också att det kan bli överbelastningar om en stor del av befolkningen rutinmässigt utreder sig för säkerhets skull. Jag upplever personligen inte detta som någon stor risk, och det är möjligt att jag är naiv. För mig hamnar den typen av argument i samma kategori som Göran Perssons befarande att Sverige skulle bli fullständigt översvämmad av social turism från Östeuropa. Jag avser inte att raljera nu, utan försöker bara redogöra för hur jag värderar de olika argumenten eftersom det påverkar min ståndpunkt. Jag tycker alltså inte heller att det är OK att slösa resurser, men jag tror inte att slöseri ligger så nära till hands. De landsting som har stora köer har säkert mycket att vinna på noggrann screening. Det motsätter jag mig inte alls. Och där köerna är långa för att många remitterats i vuxen ålder på rimliga grunder, nu när vetskapen om hindren är större, har nog mycket att vinna på att göra en stor engångssatsning på att beta av köerna så att stöd kan sättas in innan folk havererar fullständigt (läs: ännu mer). Jag tror inte att köerna kommer att vara så långa hela tiden.

Abbreviation skrev:

Flawed skrev:Jag tror att jag menade de tio amfetaministerna ,det framgick inte att du var en av dem.

Eftersom det här innehåller att allvarligt missförstånd och ett oförskämt antagande vill jag dementera. Jag är inte en av de missbrukare jag talar om. Jag utreddes inte av ***Borttaget***.

Banzai skrev:Apropå detta med screening; är det något som bör/ska ske innan man remitteras till utredningsteamet? Jag är irriterad på att jag aldrig fick genomgå någon screening innan jag placerades i kö. Hade detta gjorts och man upptäckt att mina problem bottnar i något annat, så hade detta sparat både pengar (för landstinget) och energi (för mig). Är screening dyrt och var det i sådant fall därför jag aldrig fick genomgå detta?

En till fråga; har ansökningarna om NPF-utredningar ökat under de senaste, säg, tio åren? Om så är fallet, kan inte detta bero på att samhället har förändrats en hel del på denna tid, dels när det gäller tillgång till information angående NPF och dels för att de sociala kraven i både skola och arbetslivet ser annorlunda ut nu?

Screening bör göras, det är inte en särskilt komplicerad process och borde rimligtvis kunna utföras utan att man får tid för utredning. Jag gjorde min screening innan psykologen tog ställning gällande huruvida jag behövde en ordentlig utredning. Screeningen bestod av självskattningsformulär och samtal kring dessa. Har du frågor om frågorna är det bara att fråga på. Jag gjorde självskattningen hemma och satte en markering för de frågor jag ansåg var diffusa. Dessa diskuterade jag sedan med psykologen innan jag valde att svara.

Tintomara Ariadne skrev:Till dem som gärna upprepar hur jobbigt det är att upprepa sig: Detta är ett forum för personer med kliniskt signifikanta funktionsnedsättningar som kan visa sig på olika sätt. Ibland orkar någon inte memorera, navigera i eller streckläsa en flera hundra inlägg lång tråd. Ändå kanske man reagerar på uppenbara risker för tolkning som kan få andra människor att må väldigt dåligt. Att lätt ta åt sig och gräva ned sig även när det är obefogat är ju ännu ett sätt som de kliniskt signifikanta nedsättningarna kan manifestera sig på, som ni säkert vet eftersom ni är så pålästa. Om ni inte orkar visa tolerans för något av detta kanske ni skall föra diskussionen i ett annat forum.

Jag förstår att det kan vara svårt för andra att läsa allt och hålla reda men jag har faktiskt också kliniskt signifikanta funktionsnedsättningar och utmattningen jag upplever av konstant upprepning är ett reellt problem, den också. Intressant att jag ska "visa tolerans" (dvs, komma över mina svårigheter och bli helt utmattad på köpet) för annars ska jag enligt dig inte vara på forumet, medan andras svårigheter är upp till mig att acceptera, tolerera och inte över huvud taget anmärka på när de påverkar mig negativt. Jag tar mig igenom mina svårigheter med att fokusera, läsa igenom allt och skriva ordentliga inlägg och när jag inte orkar göra det om och om igen, då hör jag inte hemma och är intolerant? Hur det här går ihop vet jag inte.

Jag blir väldigt matt av att delta så engagerat i en diskussion. Jag blir ännu mer matt när människor inte läser ordentligt, missförstår, gör påhopp och antaganden och sedan har mage att anklaga mig för att ljuga, för att det jag säger inte låter sannolikt för dem.

Moderator mnordgren: Tog bort namnet

Abbreviation skrev:mar0der: Du skrev att utredningar i ditt team tar ca 30-40 timmar, skulle du kunna beskriva ungefär hur dessa timmar är uppdelade på olika bitar? Det verkar väldigt omfattande så jag är intresserad av vad all tid läggs på. (Hur lång tid min utredning tog totalt vet jag inte, jag har inte räknat efter, så det är klart att 30-40 timmar kanske gällde den med men att det bara ser mycket ut när det är ihopräknat.)

Ja, det vore intressant. Och är allt tid med patienten, eller är genomgångar av underlag och tester inräknat då?

LILITH_ skrev:

slackern skrev:

Flawed skrev:Det kan förändras under livets gång,bara för att man inte har en kliniskt signifikant nedsatt funktionsnivå när man gör en utredning vid 25år ålder så inebär det inte att situationen inte ändras och man plötsligt har en signifikant nedsatt funktionsnivå vid 39 års ålder med samma grundproblematik.
Då kanske det hade varit bättre och mer samhällsekonomiskt effektivt att sätta in åtgärder som främjar individens möjligheter redan vid 25 års ålder.

Fast NPF är kroniskt och ska ha funnits sen småbarnsålder. Har problemen uppkommit när patienten är 39 är det något annat som spökar.

Fast nu ser jag att om personen har sökt utredning vid 25 för att den upplever att den lider och det har fortsatt i 14 år som leder fram till en krasch kan det vara värt att utreda.

NPF är kroniskt?
Medfött är kanske ett bättre ord.

Vi är många bara på detta forum som, utan att veta om det, haft npf hela livet men kraschat först i vuxen ålder.
Det som spökat för oss har ofta varit de ökade kraven utifrån iom. arbete, familj och annat som hör vuxenlivet till i kombination med det medfödda npf-relaterade.
Som barn eller unga vuxna gick det vägen utan hjälp eller också visste vi inte bättre och kämpade på i kraftig motvind, tills det inte gick längre.

Ja jag håller med dej om att det är felformulerat jag vet om att det är medfött och kroniskt. Vad jag menade var att symptomen måste ha visat sej sen småbarnsåldern. För att få diagnosen ADHD måste symptom ha visat sej innan 7 års ålder men kommer troligtvis att höjas till 12 års ålder. Hur det ser ut för AS vet jag inte riktigt förutom att språkutvecklingen och den kognitiva utvecklingen ska vara normal fram till 3 års ålder. Men det är också en diagnos som man ska ha haft problem med tidigt. Har man inte haft problem tidigt och det har uppmärksammats när man är barn. Och problemen uppkommer plötsligt vid 30 års ålder är det något annat som spökar. Men har du haft problem sen du är barn och lidit för att man är annorlunda inte kan koncentrera sej i skolan och känt sej som ett UFO. Sen kommer man ut i verkliga livet och får massa krav på sej som man inte klarar av och kraschar då är sannolikheten stor att det är något NPF.

NPF är inget som kan dyka upp ur tomma intet utan det är kroniskt sen födseln. Det är en ökad sårbarhet.

Wine skrev:Det är väldigt illa att det finns läkare som skriver ut narkotiska läkemedel på felaktiga indikationer. Hur kan ni som klagar här på otillräckliga resurser inom psykiatri o.s.v. tycka att det inte verkar så allvarligt med en läkare som beter sig så och kanske sätter diagnoser som inte stämmer?

Alla kanske heller inte har missbrukat tyngre droger innan, de kanske har missbrukat alkohol och vill gå vidare i sitt missbruk med något annat än alkohol. Det har ju nyligen kommit fram i en undersökning om ungdomars alkoholvanor att ungdomar dricker mindre alkohol men å andra sidan så har missbruk av andra substanser ökat istället.

Missbruk kan också vara vanligt hos individer med personlighetsstörningar som t.ex. narcissism.

Och hur många uppskattningsvis har vi att göra med här som får felaktiga diagnoser fast de är missbrukare (överdiagnostisering) kontra de som aldrig får en diagnos på grund av andra anledningar (underdiagnostisering)?

Med tanke på (och även detta har tagits upp tidigare) att många med ett missbruk just hamnar i missbruk på grund av en underliggande npf-problematik så torde de "rena" missbrukarna med fel diagnos vara rätt få i slutändan.

Kanske är Slackern och LILITH_ ense i sak men oense i ord? Får jag fråga, Slackern,

- om det kvalar om man haft olika slags signifikanta (vad nu det betyder) svårigheter men först i vuxen ålder insett att livet inte är så svårt för alla?

- om det kvalar om man haft ett lidande men det inte har uppmärksammats av omgivningen p.g.a. okunskap, avsaknad av utåtagerande eller närbesläktat?

LILITH_ skrev:

Wine skrev:Det är väldigt illa att det finns läkare som skriver ut narkotiska läkemedel på felaktiga indikationer. Hur kan ni som klagar här på otillräckliga resurser inom psykiatri o.s.v. tycka att det inte verkar så allvarligt med en läkare som beter sig så och kanske sätter diagnoser som inte stämmer?

Alla kanske heller inte har missbrukat tyngre droger innan, de kanske har missbrukat alkohol och vill gå vidare i sitt missbruk med något annat än alkohol. Det har ju nyligen kommit fram i en undersökning om ungdomars alkoholvanor att ungdomar dricker mindre alkohol men å andra sidan så har missbruk av andra substanser ökat istället.

Missbruk kan också vara vanligt hos individer med personlighetsstörningar som t.ex. narcissism.

Och hur många uppskattningsvis har vi att göra med här som får felaktiga diagnoser fast de är missbrukare(överdiagnostisering) kontra de som aldrig får en diagnos på grund av andra anledningar(underdiagnostisering)?

Med tanke på (och även detta har tagits upp tidigare) att många med ett missbruk just hamnar i missbruk på grund av en underliggande npf-problematik så torde de "rena" missbrukarna med fel diagnos vara rätt få i slutändan.

Jag känner en som har manipulerat till sej en diagnos. Men inte för att få tillgång till drogerna utan personen var arbetslös och ville ha ersättning och bli lämnad ifred utav myndigheterna. Bör väll tilllägas att personen i fråga har inget aktivit missbruk och det personnen i fråga hade hållit på mest med var att röka på och bara tagit amfetamin vid några tillfällen.

Tintomara Ariadne skrev:Kanske är Slackern och LILITH_ ense i sak men oense i ord? Får jag fråga, Slackern,

- om det kvalar om man haft olika slags signifikanta (vad nu det betyder) svårigheter men först i vuxen ålder insett att livet inte är så svårt för alla?

- om det kvalar om man haft ett lidande men det inte har uppmärksammats av omgivningen p.g.a. okunskap, avsaknad av utåtagerande eller närbesläktat?

Klart att det är ett lidande för personen och då är det värt att personen gör en utredning. Jag tycker det låter som ett NPF i botten på den problematiken.

LILITH_ skrev:Med tanke på (och även detta har tagits upp tidigare) att många med ett missbruk just hamnar i missbruk på grund av en underliggande npf-problematik så torde de "rena" missbrukarna med fel diagnos vara rätt få i slutändan.

Det tycker jag också är en viktig poäng. Självklart är det väldigt olyckligt om mediciner som skrivs ut används i missbrukssyfte. Samtidigt finns det säkert en hel del missbrukare som inte vill hellre än att må så bra att de slipper missbruka. Om medicinering kan hjälpa till med det så tycker jag att det är viktigt att den möjligheten utreds. Här behövs säkert mer forskning. Det är djupt tragiskt när självmedicinering gör att medicinering inte fungerar när den väl ges. Min psykiater (som inte är ***Borttaget***) sade till mig att metamina kan ges just av den anledningen. Jag antar att han då avsåg efter noggrant övervägande och kontroll av att det inte stärker ett existerande missbruk. Han uttryckte sig inte specifikt om något fall, utan svarade på mina frågor om olika val av mediciner.

Tack, slackern, för klargörandet kring mina frågor.

Moderator mnordgren: Tog bort namnet

LILITH_ skrev:Och hur många uppskattningsvis har vi att göra med här som får felaktiga diagnoser fast de är missbrukare(överdiagnostisering)...

Vet för närvarande inte men det skulle vara intressant att veta.

Tintomara Ariadne skrev:Det tycker jag också är en viktig poäng. Självklart är det väldigt olyckligt om mediciner som skrivs ut används i missbrukssyfte. Samtidigt finns det säkert en hel del missbrukare som inte vill hellre än att må så bra att de slipper missbruka. Om medicinering kan hjälpa till med det så tycker jag att det är viktigt att den möjligheten utreds.

Ja men det är inte bara NPF problematik som kan "leda till" missbruk. Även hos individer med vissa personlighetsstörningar som borderline och narcissistisk personlighetsstörning kan man se missbruk.

Tintomara Ariadne skrev:
Tack, slackern, för klargörandet kring mina frågor.

Det är väll ungefär på den vägen det gick för mej. Men jag hade väll turen att när jag gick i skolan för länge sedan. Så tyckte min lärare att jag hade såna problem att de gjorde en psykologutredning eller gjorde vissa begåvningstester som visade på att jag hade koncentrationsproblem. Men de testerna var inte tillförlitliga för att kunna se om jag hade ADD som barn men gav en indikation på att så kunde vara fallet.

Eller vad jag menar är att dom gamla testerna kunde inte stå som grund för om jag kunde få en ADD som vuxen men de indikerade på att jag hade den problematiken som barn. För dom testerna var inte kompletta och framfört allt inte tillförlitliga för ADHD. Nu skriver jag väldigt osamanhängande men hoppas att ni förstår.

Abbreviation skrev:Tack! Skönt att veta att någon tycker man uttrycker sig klart och tydligt när det mest känns som att jag får upprepa mig in i oändlighet. Fast jag börjar greppa vad det beror på.

Är det där något slags menande pikaktigt som syftar på mig. Jag betackar mig för sådant.

Jag ger mig av från denna diskussion, då pikar och liknande inte tillhör vad jag behöver ha i mitt liv.

Jag tolkar det som att det är stor sannolikhet att det var en pik. Stor sannolikhet att den är riktad mot mig. Betydelserna kan jag se som flera stycken, varav ingen är trevlig utan mer av arten personangrepp.

Om jag helt har missförstått och du syftade på något helt annat/annan, så får du gärna meddela mig.

Vad jag tror är sådant som hakar upp sig:
Du beskriver de som ej lider som subkliniska, och har använt just det uttrycket i ditt sista inlägg (av de som du skrivit till mig). Subklinisk betyder enligt NE: "subkli´nisk, sjukdom som inte är fullt utvecklad och därför ger inga eller obetydliga symtom och sjukdomstecken". Så klart hakar jag upp mig på att du menar att de som ej uppfyller lidandekravet, har inga eller obetydliga symptom, och jag känner då själv som du, att jag måste upprepa mig in i oändlighet o.s.v. när jag hela tiden beskriver folk med STORA, KLARA och TYDLIGA symptom, men litet lidande. För mig blir det i sammanhanget ett slags atypi, med avsaknad av det kriterium som i dagsläget är tvunget att ha för att få diagnos, varpå personen inte heller skulle få diagnosen atypisk autism (även om detta förekommer i just dessa fall).

Du menar alltså att de som ej uppfyller lidandegraden, har inga eller otroligt små symptom i övrigt? Har jag förstått det rätt? Och kan du i så fall acceptera att andra kan tycka att man kan ha stora symptom utan stor lidandegrad?

Att som mar0der skriver, man får inte diagnos utan lidandegraden p.g.a. resurser och vad diagnosen är till för, oavsett vad man tycker om det, förstår jag och har uttryckt flera gånger att jag förstår (även om jag får tycka vad jag vill om att det fungerar så) men inte att man tillägger att de som ej lider i tillräcklig grad, har obefintliga eller otroligt små symptom i övrigt.

Eftersom jag inte tänker ägna mer tid åt tråden, så får du PM:a om du vill bekräfta eller förkasta ovanstående resonemang. Men inte heller jag har lust att dividera i oändlighet, och hoppas att man kan säga det rakt ut, och avsluta utan pikar likt det som jag undrar om först i inlägget.

Bror Duktig skrev:

Abbreviation skrev:Tack! Skönt att veta att någon tycker man uttrycker sig klart och tydligt när det mest känns som att jag får upprepa mig in i oändlighet. Fast jag börjar greppa vad det beror på.

Du beskriver de som ej lider som subkliniska, och har använt just det uttrycket i ditt sista inlägg (av de som du skrivit till mig). Subklinisk betyder enligt NE: "subkli´nisk, sjukdom som inte är fullt utvecklad och därför ger inga eller obetydliga symtom och sjukdomstecken". Så klart hakar jag upp mig på att du menar att de som ej uppfyller lidandekravet, har inga eller obetydliga symptom, och jag känner då själv som du, att jag måste upprepa mig in i oändlighet o.s.v. när jag hela tiden beskriver folk med STORA, KLARA och TYDLIGA symptom, men litet lidande. För mig blir det i sammanhanget ett slags atypi, med avsaknad av det kriterium som i dagsläget är tvunget att ha för att få diagnos, varpå personen inte heller skulle få diagnosen atypisk autism (även om detta förekommer i just dessa fall).

Du menar alltså att de som ej uppfyller lidandegraden, har inga eller otroligt små symptom i övrigt? Har jag förstått det rätt? Och kan du i så fall acceptera att andra kan tycka att man kan ha stora symptom utan stor lidandegrad?

Att som mar0der skriver, man får inte diagnos utan lidandegraden p.g.a. resurser och vad diagnosen är till för, oavsett vad man tycker om det, förstår jag och har uttryckt flera gånger att jag förstår (även om jag får tycka vad jag vill om att det fungerar så) men inte att man tillägger att de som ej lider i tillräcklig grad, har obefintliga eller otroligt små symptom i övrigt.

Eftersom jag inte tänker ägna mer tid åt tråden, så får du PM:a om du vill bekräfta eller förkasta ovanstående resonemang. Men inte heller jag har lust att dividera i oändlighet, och hoppas att man kan säga det rakt ut, och avsluta utan pikar likt det som jag undrar om först i inlägget.

Dom problemen du beskriver finns faktiskt med i autism spektrumet och det är autistiska drag och det är precis det jag har i min journal.

slackern skrev:

Bror Duktig skrev:

Abbreviation skrev:Tack! Skönt att veta att någon tycker man uttrycker sig klart och tydligt när det mest känns som att jag får upprepa mig in i oändlighet. Fast jag börjar greppa vad det beror på.

Du beskriver de som ej lider som subkliniska, och har använt just det uttrycket i ditt sista inlägg (av de som du skrivit till mig). Subklinisk betyder enligt NE: "subkli´nisk, sjukdom som inte är fullt utvecklad och därför ger inga eller obetydliga symtom och sjukdomstecken". Så klart hakar jag upp mig på att du menar att de som ej uppfyller lidandekravet, har inga eller obetydliga symptom, och jag känner då själv som du, att jag måste upprepa mig in i oändlighet o.s.v. när jag hela tiden beskriver folk med STORA, KLARA och TYDLIGA symptom, men litet lidande. För mig blir det i sammanhanget ett slags atypi, med avsaknad av det kriterium som i dagsläget är tvunget att ha för att få diagnos, varpå personen inte heller skulle få diagnosen atypisk autism (även om detta förekommer i just dessa fall).

Du menar alltså att de som ej uppfyller lidandegraden, har inga eller otroligt små symptom i övrigt? Har jag förstått det rätt? Och kan du i så fall acceptera att andra kan tycka att man kan ha stora symptom utan stor lidandegrad?

Att som mar0der skriver, man får inte diagnos utan lidandegraden p.g.a. resurser och vad diagnosen är till för, oavsett vad man tycker om det, förstår jag och har uttryckt flera gånger att jag förstår (även om jag får tycka vad jag vill om att det fungerar så) men inte att man tillägger att de som ej lider i tillräcklig grad, har obefintliga eller otroligt små symptom i övrigt.

Eftersom jag inte tänker ägna mer tid åt tråden, så får du PM:a om du vill bekräfta eller förkasta ovanstående resonemang. Men inte heller jag har lust att dividera i oändlighet, och hoppas att man kan säga det rakt ut, och avsluta utan pikar likt det som jag undrar om först i inlägget.

Dom problemen du beskriver finns faktiskt med i autism spektrumet och det är autistiska drag och det är precis det jag har i min journal.

Nu är det jag som inte riktigt hänger med, vilka problem syftar du på? Vill bara hänga med i resonemangen i tråden?

Wine skrev:

slackern skrev:

Bror Duktig skrev:
Du beskriver de som ej lider som subkliniska, och har använt just det uttrycket i ditt sista inlägg (av de som du skrivit till mig). Subklinisk betyder enligt NE: "subkli´nisk, sjukdom som inte är fullt utvecklad och därför ger inga eller obetydliga symtom och sjukdomstecken". Så klart hakar jag upp mig på att du menar att de som ej uppfyller lidandekravet, har inga eller obetydliga symptom, och jag känner då själv som du, att jag måste upprepa mig in i oändlighet o.s.v. när jag hela tiden beskriver folk med STORA, KLARA och TYDLIGA symptom, men litet lidande. För mig blir det i sammanhanget ett slags atypi, med avsaknad av det kriterium som i dagsläget är tvunget att ha för att få diagnos, varpå personen inte heller skulle få diagnosen atypisk autism (även om detta förekommer i just dessa fall).

Du menar alltså att de som ej uppfyller lidandegraden, har inga eller otroligt små symptom i övrigt? Har jag förstått det rätt? Och kan du i så fall acceptera att andra kan tycka att man kan ha stora symptom utan stor lidandegrad?

Att som mar0der skriver, man får inte diagnos utan lidandegraden p.g.a. resurser och vad diagnosen är till för, oavsett vad man tycker om det, förstår jag och har uttryckt flera gånger att jag förstår (även om jag får tycka vad jag vill om att det fungerar så) men inte att man tillägger att de som ej lider i tillräcklig grad, har obefintliga eller otroligt små symptom i övrigt.

Eftersom jag inte tänker ägna mer tid åt tråden, så får du PM:a om du vill bekräfta eller förkasta ovanstående resonemang. Men inte heller jag har lust att dividera i oändlighet, och hoppas att man kan säga det rakt ut, och avsluta utan pikar likt det som jag undrar om först i inlägget.

Dom problemen du beskriver finns faktiskt med i autism spektrumet och det är autistiska drag och det är precis det jag har i min journal.

Nu är det jag som inte riktigt hänger med, vilka problem syftar du på? Vill bara hänga med i resonemanget i tråden?

Förlåt i dom subkliniska fallen dom som inte uppnår diagnoskriterierna för AS för att inte lidandet är tillräckligt stort. Kan få tillägget autistiska drag istället.

Jag tog inte bort de andras citat jag svarade på vad som händer med dom som har subkliniska besvär.

slackern skrev:Förlåt i dom subkliniska fallen dom som inte uppnår diagnoskriterierna för AS för att inte lidandet är tillräckligt stort. Kan få tillägget autistiska drag istället.

Jag tog inte bort de andras citat jag svarade på vad som händer med dom som har subkliniska besvär.

Tack, nu blev det tydligt vad du menade och jag fattar!

Wine skrev:Ja men det är inte bara NPF problematik som kan "leda till" missbruk. Även hos individer med vissa personlighetsstörningar som borderline och narcissistisk personlighetsstörning kan man se missbruk.

Visst! Och då är det viktigt att de inte får medicin som inte gör någon nytta i deras fall. Om det råder osäkerhet kring vilken diagnos som är aktuell tror jag att just utredning för närvarande är det bästa sättet att nå klarhet.

Tintomara Ariadne skrev:Visst! Och då är det viktigt att de inte får medicin som inte gör någon nytta i deras fall. Om det råder osäkerhet kring vilken diagnos som är aktuell tror jag att just utredning för närvarande är det bästa sättet att nå klarhet.

Ja men en hel del av inläggen i denna tråden handlar om huruvida det sker en under- eller överdiagnostisering av personer med AS/ADHD/NPF samt eventuell brist på självinsikt eller missförstånd om hur diagnoskriterierna används och syftet med dem.

Wine skrev:

Tintomara Ariadne skrev:Visst! Och då är det viktigt att de inte får medicin som inte gör någon nytta i deras fall. Om det råder osäkerhet kring vilken diagnos som är aktuell tror jag att just utredning för närvarande är det bästa sättet att nå klarhet.

Ja men en hel del av inläggen i denna tråden handlar om huruvida det sker en under- eller överdiagnostisering av personer med AS/ADHD/NPF samt eventuell brist på självinsikt eller missförstånd om hur diagnoskriterierna används och syftet med dem.

Ah, OK. Det jag adresserade nu var diskussionen kring hur många utredningar som skall göras - något som en hel del av inläggen också handlar om.

Det var det jag menade tidigare när jag skrev om glidningar i diskussionen. Jag formulerade mig nog lite vresigt då, var inte på topp. Kanske en hel del frustration i tråden handlar om att vi dryftar flera olika komplexa frågor samtidigt. Jag vet att även Abbreviation varit inne på detta. Jag uppfattade det som vresigt formulerat då, men vi var nog båda lika trötta.

Jag fick en ny tanke som jag skulle vilja kasta ut som fråga. Skulle det kunna vara så att vi befinner oss i ett läge med stora oklarheter kring diagnostiseringen, vilka som skall innefattas, hur man fångar upp dem, m.m.? Liksom kring förekomsten av såväl över- som underdiagnostisering - och kring konsekvenserna av olika utfall kliniskt, socialt, medicinskt...? Kanske försvårar detta i sin tur effektiv screening, som då också i sin tur försvårar tidigare beskrivna oklarheter?

Kanske är det ett tillfälligt skede då det skulle kunna vara gynnsamt att för säkerhets skull utreda fler, och även följa upp utfallen på många olika sätt? Det skulle kanske kunna skapa den klarhet som vi eftersöker? Kanske skulle det rentav kunna leda till metoder för mer effektiva screeningar som på sikt kan både effektivisera resursanvändningen och leda till snabbare hjälp för dem som behöver och då även till sådana som man annars riskerat att missa på felaktiga grunder?

Omfattande arbete med utredningar nu kanske inte måste leda till att det blir norm på sikt? Kanske kan folk förstå att ny kunskap, som förvärvas genom processen, gör att fler gallras bort redan vid screeningen i framtiden? Om det nu skulle visa sig att det blev en obefogad inflation i antalet sökande alltså, vilket vi alltså tror olika om.