Om NPF-diagnoser och deras tillämpning (delad tråd)

av **Banzai** » 2011-07-31 17:00:22

Jag vill bara säga att ingen har "avskräckt" mig från något, snarare så har mycket av det som skrivits i denna tråd träffat rakt i mitt dåliga samvete. Jag vet nämligen inte om jag har så stora problem att jag bör utredas, problem har jag, men om de är tillräckliga eller ej vet jag inte.

Jag tycker att både Abbrevation och mar0der skriver bra och jag håller med dem i mycket av det de säger, vilket är varför jag ska prata med min samtalskontakt om detta. Jag menar; är det värt det? Jag vill inte bli sjukskriven, jag behöver inget stöd på universitetet (jag har klarat mig hittills), utan det enda jag skulle behöva är hjälp att "få ordning" på mig (ork, matlagning, städning, regelbundna sovtider etc.). Mycket av dessa problem kan även bero på min depression och tröttheten kan ha med medicinen att göra.

Jag ska som sagt var prata med samtalskontakten när jag ska dit nästa gång och tänka igenom saken riktigt noga.

av **Bali** » 2011-07-31 17:08:17

Zombie skrev:
Tintomara Ariadne skrev:Mhm. Då var en avskräckt (jag är tyvärr rädd att det inte var ironi, åtminstone inte bara det). Befogat eller obefogat? Vem vet? Inte jag i alla fall. Däremot är jag personligen ganska övertygad om att Banzai skulle behöva mer stöd snarare än mindre.

Fortfarande inte en chans att läsa ikapp tråden, men oavsett hur det gick till, det här måste jag säga att jag håller med om. Framför allt säga till Banzai.

Det illustrerar också det vanliga att det är fel personer som blir avskräckta. Inte de som inte har problem, utan de vilkas problem innefattar att de är samvetsömma och liknande.

+1

av **Tintomara Ariadne** » 2011-07-31 17:56:08

Flawed skrev:Nej inte om grundorsaken till tex en utmattningsdepression är till exempel asperger relaterad.
Troligen gör asperger att man har en predisposition att utveckla psykiska "sjukdomar"som tar längre tid att utveckla "kliniskt signifikanta symptom" i från än grundorsaken. Man har svårare att klara tex arbetssituation eller familjesitution som gör att vissa problem slår igenom när hjärnans återhämtnings förmåga minskar på grund av åldern.
Äldre människor återhämtar sig sämre det är därför det är så dåligt med elitidrottare i femtioårsåldern.
Asperger definieras utifrån ett snävt funktions perspektiv.
En person kan tex klara arbete och få ett statusfyll inkomst inbringande arbete men vara katastrofal hemma.
Det kanske drabbar denne persons barn mer än personen själv.
Sedan får barnet en mystisk NPf diagnos som plötsligt poppar upp ur jorden eftersom barnet inte alls blev lika framgångsrik som sin förälder.

Väl talat! (Jag är själv mest av allt rädd för att mitt barn skall bli lidande. Däremot vill jag för den skull inte skuldbelägga andra av samma anledning, men visst behöver vi stöd också för våra barns skull.)

Vad säger för övrigt att man söker hjälp även om man behöver det? Hur många lider inte alldeles för länge för att det aldrig föresvävade dem att de skulle kunna få hjälp? Eller ha rätt till hjälp, eftersom de är så usla som människor (det är lätt att dra den slutsatsen)? Den som växer upp i helvetet lär betrakta det som normalt. Om då ingen annan larmar (t.ex. för att man inte är utåtagerande), är man problemfri bara för att man håller sig levande på de sätt man känner till? Det tror jag inte att någon av er tycker. Det rimmar illa med vad ni uttryckt för övrigt. Ändå kan man tolka flera inlägg så. Det behövs faktiskt inte mycket fantasi alls för att göra den tolkningen.

av **Tintomara Ariadne** » 2011-07-31 17:59:36

Wine skrev:Jag tror det är bra om man läser igenom tråden ordentligt innan man svarar då det annars riskerar att hela tiden bli missförstånd och/eller upprepningar av samma saker.

Det beror väl på vilket man prioriterar - att stödja andra eller att göra ett gott intryck i debatten.

Dessutom finns det väl en poäng att också de/vi som inte orkar ta in hur mycket som helst också skall kunna yttra oss i en viktig fråga på ett forum som berör oss?

av **Bror Duktig** » 2011-07-31 18:06:14

Abbreviation skrev:Jag förstår hur du menar men eftersom ett av diagnoskraven är just att det är handikappande, så uppfyller man inte alla krav och symtom på AS. Därför är det en feldiagnos.

Det låter som ett märkligt resonemang.

Sådana diagnoskriterier eller resonemang känns helt klart helt skiljda från själva kärnan i sjukdomen/handikappet, särskilt som alla verkar rörande överens om att man kan har lika mycket AS som en annan person, men handikappgraden kan variera p.g.a. "snälla föräldrar" eller liknande. Inte sjutton har den med "snälla föräldrar" bara "drag av AS".

Det är möjligt att handikappgrad måste räknas in, men det får inte göras så här stelt att man "inte har" AS, bara "drag", om man lever i rätt tid och miljö. Det borde vara en skiljd parameter i så fall, skiljd från handikappet. jag kan förstå hur man tänker, om man tänker att "utan handikapp måste vi prioritera bort dig eftersom vi har inte råd" - men absolut inte "utan lidande i högre grad, blir du feldiagnostiserad" (feldiagnostiserad är ett starkt uttryck i min värld och man bör definiera hur man menar: AS i stället för "AS i hög grad, men med snälla föräldrar så den borde inte ha fått diagnos just nu, utan vi utreder hellre igen när personen utvecklat tilläggsproblematik" är något helt annat än AS i stället för schizofreni och missad medicinering).

Däremot tycker jag att det är rimligt att i dessa lägen sätta diagnosen "drag av Aspergers". Detta görs redan i nuläget. De som behöver diagnosen för självkännedom och för att kunna anpassa sitt liv kan då få detta utan att resurser tas från de med kliniska svårigheter, de som faktiskt ska ha LSS och så vidare.

Varför tror du att AS-diagnostiserade tar resurser från de som ska ha LSS? Det spelar ingen roll om de så får den ännu tyngre diagnosen autism, så får de inga insatser utan behov, och behovsprövningen är tuff. Att det på vissa platser förekommer att man tvingar på ungdomar kontaktpersoner eller vissa typer av boenden är fel och inte i enlighet med LSS (LSS är inte vård, habilitering eller tvingande).

Och som sagt så har jag inte åsikten att en person med fullblommad AS men som lever på ett sätt att det fungerar utan stöd, skulle ha diagnosen "drag av AS". Det blir helt fel, och som om man skulle säga till en person med lunginflammation att om den inte lider, så har den inte lunginflammation, om den så dör (kanske dåligt exempel om vi inte ska dra in andra sjukdomar som förklara varför patienten inte lider när den dör av lungiflammation, men som vanligt svårt att illustrera sina tankar). Bättre att skriva om stödbehov i sammanfattningen, vilket man t.ex. gjort för mig. Hade jag var otroligt högfungerande, så hade det kanske stått, "har i nuläget med nuvarande arbete och hemmiljö, inga behov av stöd".

Vissa personer har rätt mild AS, men p.g.a. olika omständigheter, mycket stora stödbehov. Jag ser det som konstigt att då tänka att dessa har "mer AS" eller liknande, som det blir om lidandet avgör graden av AS (0 lidande = ingen AS).

Dock får man fundera kring rimligheten i att utföra en full utredning på personer som inte har kliniska svårigheter.

Ja, jag förstår att man inte har råd med allt. Bara man nu verkligen räknar med ALLT, och även inkluderar ett värde i "personligt lidande". Tänker på lite liknande situationer där man nekar för dyr behandling till folk med vissa sjukdomar, för att det är billigare att de lider resten av livet, räknat i pengar. OBS: Ska ej tolkas som att jag menar att alla som uppfyller AS-kriterier utom handikappgraden automatiskt lider resten av livet. Här handlar det om sannolikheter, både vad gäller ekonomi och lidande.

Det är också dags att prioritera upp psykvården kanske. När jag var 20, var det inte tal om att vara döende för att hamna på sluten psykiatrisk avdelning, eller att man väntade tills personer kört sitt liv i botten innan man behandlade eller utredde. Och det är inte så jättelängesedan, och det var mitt i finanskriser då med.

När det gäller somatiska vården, var det i alla fall för några år sedan diskussioner om att främja hälsa, friskvård, se till att folk inte blev sjuka, hitta riskgrupper och erbjuda t.ex. dietist till person med farliga kolesterolvärden.

ALLA är inte psykiatriska riskgrupper, men en aspergare som just nu har låg lidandegrad, har hög risk att få tilläggsproblematik i form av svårartade kroniskt återkommande depressioner eller mycket svår utbrändhet, eller om den är ung, jäkligt snabbt få problem när den får eget boende, jobb/jobbat ett tag, relation eller barn.

Jag vet att du brukar svara ungefär att det inte är psykiatrins bord, så lägg märke till att jag skriver att jag tycker att det kanske borde vara det, om det inte är det, och att jag hoppas på omfördelning av resurser så att vi får mer uppfångande friskvård för alla, inte bara de med dåliga blodvärden av det som är populärt för tillfället.

Psykiatrins insatser är till för de som inte klarar sig utan dem, inte för de som inte klarar sig optimalt utan dem. Psykiatrins resurser är begränsade och det känns som att detta blir irrelevant i sådana här diskussioner.

Det är inte irrelevant, men det betyder inte att en person med AS utan betydande stödbehov egentligen inte har AS. Då handlar det om prioriteringar, vilket jag förstår lättare att man måste göra (se ovan också), vilket jag skiljer från tillståndet AS utan inblandning av ett lidande som inte beror på personens tillstånd utan omgivning. Och som skrivs senare i tråden, så kan man låta utreda sig privat, och då försvinner prioriteringsfrågan. Inom privata psykiatrin kan man få förebyggande terapi och lite allt möjligt.

För mig känns det här som att man blandar prioritering där man måste ta hänsyn till stödbehov, och om en person verkligen har ett tillstånd.

Klart kriteriumet går att missbruka. Men du, om du levde med dålig kost, var sjukskriven och hade en svår skolgång med aspergerproblematik så "klarade" du dig inte utan stöd. Du överlevde utan stöd men du uppfyllde gott och väl kriteriet signifikant problematik i vardagen. Att man överlever är inte samma sak som att man klarar sig. Jag har också överlevt men det har varit tydligt att jag haft signifikanta problem under hela mitt liv. Här verkar också en del av missuppfattningarna ha sin grund: när jag säger "klarar sig utan stöd" menar jag inte "överlever med nöd och näppe utan stöd" utan att man har en fungerande vardag - ett jobb och en bostad som sköts, adekvat hälsostatus och grundläggande social kontakt som fungerar.

Bra att du förtydligar hur du tänker.

Och precis som du skriver, så går det att missbruka. Och går det, så görs det. Det behöver inte ens vara medvetet, utan kan räcka att läkaren inte är så engagerad i jobbet. Man har ju träffat ett antal sådana, där det riktigt lyser om dem hur de väntar på rast o.s.v.

Samma som ovan gäller de här personerna som skrivit och föreläser, som fått klara sig utan stöd. Jag har lyssnat på flera av dem och i många fall handlar det om människor som med nöd och näppe överlevt, inte människor som klarat sig. Det finns även de som klarat sig bra i sin vardag och ja, jag anser att dessa är feldiagnosticerade. Jag anser att de gjort fel som alls sökt sig till psykiatrin och tagit utrymme från alla de människor som köar i åratal för att få utredas, om det är så att de inte har signifikanta problem.

Att du anser att de snor resurser från psykiatrin är en sak, men som sagt så anser jag inte att det är feldiagnostisering, om det TYDLIGT OCH KLART uppfyller alla kriterier, men sämre på lidandegrad (om den beror på omgivningen och inte på att de andra symptomen är lätta).

Om de har det så gott ställt (om de klarar sig helt utan problem och därför har normal lön) så kan de ju söka sig privat, och där finns inga prioriteringar på det sättet, då folk får betala själva.

Handikappkriteriet känns efter diskussionerna här, mer och mer som något man ska använda för att spara resurser.

Jag tänkte mig annars att kriteriet ursprungligen var till för att avgöra att de andra kriterierna förekom i tillräcklig grad. Om de gör det, men inte orsakar ett lidande/handikapp i det liv man lever just nu, p.g.a. just omständigheter som finns här och nu, så kan AS sättas som diagnos.

Stödbehov avgörs sedan vid ansökan om stöd. Vilket också sker. Inte ens utredande läkares utlåtande om stödbehov tas med i någon beräkning. I alla fall inte för mig, och har för mig att andra skrev liknande (orkar inte leta upp).

Jag anser att de borde läst på själva och analyserat sin egen personlighet om de ville få självinsikt, eller att de kunde kontaktat en psykolog och talat om det hela utan att göra en utredning. Psykologer kan ju faktiskt svara på om man har en aspergerliknande personlighet utan att göra utredningen.

Det är ju också att ta psykiatrins resurser i anspråk. Hur vet man som patient att 10 timmars psykologsamtal är så mycket billigare än en 10 timmars utredning? Det var det första jag tänkte på. För 10 år sedan hade då inte jag förstått skillnaden eller ens planerat hur jag kunde ta reda på om jag har AS utan att belasta psykiatrin.

Det finns också som sagt ett problem i att läkaren uttrycker sig i "du har inte AS" och tror den på det, så ger den upp tanken på AS. Jag vet att läkare inte kan förväntas bemöta alla på bästa optimala sätt för varje individ, men tvärsäkra uttalanden finns det gott om, och bättre än så ska en läkare kunna uttrycka sig. Bättre då att lägga sig till med följande slentrian-uttalande: "om du ändå vill veta om du har milda problem eller veta mer om dig själv, kontakta en psykolog, kanske måste du göra det privat" (fast jag hade nog undrat "hurdå, jag kontaktade ju psykiatrin och fick avslag, hur kontaktar jag då en psykolog").

Sista frågan, den om avdiagnosticering: Nej, varför ska man lägga resurser på att ta bort någons diagnos? Dessa människor har ytterst sällan klarat sig bra innan diagnos, utan diagnosen och stöd har lett till att de klarar sig så bra som de gör. Det finns inget syfte med att avdiagnosticera människor om det inte är så att människor utan stödbehov fast med en diagnos från tiden de behövde stöd, börjar kräva stöd och insatser och därmed tar resurser från de som behöver dem.

Du har tidigare uttryckt att feldiagnostisering tar resurser från LSS, är det fel uppfattat? Av ovanstående får jag ett helt annat intryck än det tidigare att de som får AS men inte har det, tar LSS-stödsresurser från de som behöver.

Bror Duktig skrev:Nu har det nog blivit en missuppfattning igen.

Nej, jag har aldrig menat att man ska ge stöd åt folk som inte behöver, utan diagnos åt folk som är aspergare även om de inte behöver stöd just nu. Det är en jättestor skillnad.

Var ska resurserna till det här komma från? Är det inte redan nog med köer för att utredas trots att man har signifikanta problem? Ska människor med nuvarande signifikanta funktionsnedsättningar få vänta längre för att massa människor ska utredas i förebyggande syfte?

Har man gjort en utredning så har den redan kostat (OM man har gjort detta alltså). Om personen betalar själv, så tas inga resurser från någon. Det finns många sätt. Själv känner jag till några fall där personerna haft ngn släkting som kan betala, och då har de valt privat för att slippa köerna eller liknande.

Se också ovan om att jag önskar mer resurser för att slippa göra tveksamma gränsdragningar som sker nu inom alla möjliga psykiatriska tillstånd. Jag inser att det är svårt mer resurserna, och det har jag påpekat genom hela diskussionen. Man måste prioritera, jag vet att de får för lite pengar o.s.v. Om någon inte har tillräckliga problem av sin AS, så betyder det kanske att de inte kan få utredas, men det måste inte betyda att de inte har AS. De ska inte söka en helt annan diagnos som förklaring på sitt tanksätt, hur de fungerar o.s.v.

Ja, men ett av symtomen är signifikant nedsättning i den vardagliga funktionsgraden. Uppfyller man inte det, uppfyller man inte de symtom som krävs. Oavsett vad enskilda aspergare anser om hur diagnosen borde se ut. Som sagt så är det en diagnos av ett funktionshinder. Har man då ingen funktionsnedsättning har man uppenbarligen inte funktionshindret heller, även om man har samma tankesätt och personlighetstyp.

Det låter väldigt förenklat, och verkar missa en del saker. Jämför med några fysiska handikapp, där ingen skulle komma på tanken att säga att de inte har tillståndet, ifall de lyckats ordna så att de inte behöver stöd. Att de kanske inte skulle utredas omfattande inom vården är en helt annan sak. Då handlar det om onödigheter eller prioriteringar, men vården skulle inte säga "du har inte xxx för du behöver inte stöd just nu".

Jag vet inte vilken diagnos du refererar till när du säger SPD, då det är en abbreviation för flera olika diagnoser.

Schizoid personlighetsstörning.

Bror Duktig skrev:Om personen själv inte vill ha diagnos och misstänker att det är dåligt för framtiden, och hellre vill vänta, så är det ju fullt möjligt. Och helt i linje med det, så har jag också hört talas om flera fall där läkaren diskuterat med patienten om den vill ha en officiell diagnos eller ej. De har talat om för- och nackdelarna. Personen har inte haft behov av stöd just nu. En av dem, arbetade som lärare och har inte haft stödbehov. Personen är mycket tydligt aspergare. Den blev utredd av ett team som även forskar, och dessa tyckte tydligen att det är helt ok att diskutera diagnos eller ej när inget stödbehov finns.

Ja, och det är dessa - de som anser att man kan sätta diagnos trots att kriterierna inte är uppfyllda - som gjort Aspergers till den slaskdiagnos det är idag. Det är ett stort problem när enskilda läkare går emot diagnoskriterierna för att de själva inte håller med. Ett väldigt stort problem.

Slaskdiagnos? Är inte det att ta i att det blir det för att lidandet inte är tillräckligt stort just nu i nuvarande miljö och livssituation? Slaskdiagnos trodde jag var någon diagnos som folk fick lite hur som helst, med mycket vida kriterier, och där personer fick HELT FEL diagnos så att man missar att ge rätt hjälp. T.ex. någon med upprepade depressioner och ADHD och/eller AS, får en slarvutredning och borderlinediagnos eller bipolärdiagnos och sedan en terapi eller mediciner som gör mer skada än nytta.

Att snabbutreda och ge mängder av folk felaktig AS-diagnos, när symptomen egentligen beror på något annat, det går jag med på gör diagnosen till en slaskdiagnos. Eller när folk med "drag av" AS (t.ex. har bara ytterst lite problem med ToM t.ex.), får full diagnos.

De läkare som jag skrev om ovan forskade också vad jag förstår (vuxenprojektet i GBG har jag för mig), och sådana är ofta de som ändrar och för diagnoser framåt och till förändring av definitioner. Jag kan t.ex. tänka mig att de som forskare vill se på kärnan i handikappet, inte huruvida personen fungerar bra p.g.a. bra miljö just nu. Jag ser inget fel i en diskussion om diagnos, när personen de utrett (riktigt omfattande) har tydlig AS, men har lärt sig fungera genom livet och haft gynnsamma omständigheter.

Problemet här är åldergränsen för utredning, inte kriterierna. Hon uppfyller ju kriterierna.

Problemet är också att NU är det för sent för diagnos även om hon skulle få utredas. Skadan är redan skedd och hon är för gammal för att ta till sig allt det här nu.

Detta blir ett lite konstigt exempel, eftersom personen nu är 98 år. Barn idag kommer säkert inte att gå igenom samma liv, men samma möjligheter, eller omöjligheter som rådde då. På den tiden fanns stora chanser att nischa sig och klara sig med ganska stora svårigheter som idag helt skulle slå ut en person.

Och där finns då en annan fråga:
Om miljön och samhället var sådant förr, att aspergare lättare klarade sig utan stöd (kunde hitta en jobbnisch), men idag hade behövt omfattande stöd (och kan ej jobba), hade de mindre eller ingen AS förr då? Om du tycker det, för att diagnosen är ett mått på handikappgrad, så får vi konstatera att vi tycker olika och verkar ha helt olika definition på AS.

De forskare som forskar, antar jag i första hand utgår från symptom som direkt orsakas av AS, och t.ex. inte för sin forskning ratar ex en person som Temple Grandin, om hon inte hade fått en utredning förrän idag när hon klarar sig utan stöd och då inte skulle fått diagnos om man skulle gå strikt på lidandekriteriet (om detta är fel, om hon kanske ändå har stöd, så får vi ta det som ett fiktivt exempel)

Bror Duktig skrev:Om man ändå gör en utredning eller har patienten inom psykvården p.g.a. depression t.ex. (ja även dessa kan ju bli nekade p.g.a. litet stödbehov, men tänk om AS:en är orsaken till ständiga depressioner), så tror jag inte man sparar pengar/resurser på att ej ge diagnos. Men till skillnad från risken att random bantare får allvarlig anorexi, så är risken stor att en klockren aspergare utan stödbehov just nu, är i behov av diagnosen för stöd, handikappkodning på AF, vid allehanda sjukhuskontakter eller liknande i framtiden.

Nej, risken är inte alls klockren.

Jag skrev inte heller att risken var klockren. Jag skrev "så är risken stor" inte "så är risken klockren".

Jag ser inte poängen med att måla upp fiktiva exempel. Du har stödbehov, ergo diagnos. En person i samma situation men utan stödbehov ska inte ha diagnos. Det är självklart.

Jag ser stora poänger i att dra fiktiva exempel, både för att skapa en medelperson, eller när man vill ta reda på hur situationer skulle kunna se ut, utan att utsätta någon för olika exempelsituationer. Sådant görs hela tiden när man beräknar olika saker i samhället.

Gällande personen som avbröt: Vidrigt. Vad är det för människa som tar resurser i självkännedomssyfte och sedan avbryter dessa när det visar sig att diagnos kommer ställas? Snacka om egoism, inte den minsta lilla tanke på att någon annan - med stödbehov - behövde den där utredningen och fick köra för att någon kände för att lära känna sig själv lite bättre men insåg att diagnosen inte bara är en fin liten grej man kan ha för att veta vem man är. Sådana personer ska och bör nekas utredning.

1. Personen är minst av allt en egoist (mer än i AS-bemärkelse kanske, alltså att det utåt kan se ut så), utan gör sitt bästa för att tänka på andra.
2. Personen betalade det hela helt själv(!)
3. Jag misstänker att personen kan komma att ångra att utredningen inte slutförde. Att vänta på utredning och diagnos när saker är akut (om man inte har råd att betala själv igen)+, är ingen höjdare. P.g.a. viss miljö kanske det ordnar sig i alla fall.

Det känns lite konstigt att läsa: "Vidrigt. Vad är det för människa [...]" om denna person, och dessutom när man inte har bilden klar av personen eftersom jag bara berättade vad som hände när den utreddes.

Och "inte den minsta lilla tanke på att någon annan [...]". Personen har alltså de problem som förknippas med AS. Litet stödbehov/lidande betyder inte "hög ToM". Det är ju just problemet om man tror att "litet stödbehov/lidande" = ej AS = ej svårigheter som förknippas med AS.

Japp, jag kan reagera lite starkt på detta, och det är ytterligare en anledning till att dra fiktiva exempel.

av **Bror Duktig** » 2011-07-31 18:15:25

Abbreviation skrev: Det verkar ofta som att det räcker att en läkare låtit bli att sätta diagnos för att många ska säga att denna läkare gjort fel, personen som inte fått diagnos har ju uppenbar problematik, osv. Att påstå att läkaren eller psykologen gjort fel gällande en utredning innebär ju att man samtidigt hävdar att man själv är mer kompetent att avgöra om diagnos ska sättas eller ej. Det här är en övertro på det egna jaget och sådan är minst lika illa som en övertro på utbildad, erfaren psykiatripersonal. Visst händer det att läkarna avfärdar personer trots uppenbar problematik men det händer även att vi aspergare överskattar andras problematik eftersom vi identifierar med dem av någon anledning.

Nej, för min del räcker det inte att en läkare låtit bli att sätta diagnos. Det är oftast motiveringarna jag reagerar på.

"Kan ej ha AS-problematik då p använder ögonkontakt då och då" och liknande vid avslag för utredning.

Nej, någon övertro har jag verkligen inte, men jag anser inte heller att en "vanlig tro" på psykiatrikerna är tillräckligt, utan ett rejält mått av skepsis passar bättre. De har ett yrke som alla andra utbildade och är troligtvis inte duktigare än andra utbildade. Och det råder ofta ett flertal olika teorier om saker, särskilt dynamiska saker som psyket. Den ena psykiatrikern kan säga en sak, en annan en annan sak. Utan att någon gör fel eller är oansvarig.

av **Tintomara Ariadne** » 2011-07-31 18:17:05

Åh, vad du är bra, Bror Duktig! Vill bara säga det.

av **Flawed** » 2011-07-31 18:25:06

Jag lovar jag ska läsa tråden-väldigt noga...en gång till.

av **Zombie** » 2011-07-31 18:28:50

Tintomara Ariadne skrev:Åh, vad du är bra, Bror Duktig! Vill bara säga det.

+1

av **Bror Duktig** » 2011-07-31 18:29:02

Vill tillägga en sak om kompensation:

Jag har inte hört en enda aspergare säga att eftersom den kompenserar, och det verkar fungera, så är allt bra. Utan de ojar sig oftast och berättar hur otroligt tröttande det är.

Att lära sig kompensera sociala "ofärdigheter" är inte som att lära sig cykla - "det sitter för livet och är inte jobbigt mer när man väl lärt sig". Det skulle kanske kunna vara det, men jag har som sagt inte hört en enda aspergare säga något som tyder på det. Möjligtvis en och annan småsak, som att ta i hand fungerar utan att tänka så hjärnan ryker.

Jag såg någonstans att någon skrev att allt var som frid och fröjd när man lärt sig kompensera, men det är inget jag någonsin mött. Snarare så att folk blev mindre uttröttade innan de började inse fel och innan de började anstränga sig för att kompensera. Det gäller främst den sociala biten, men även sådant som struktur och annat, där t.ex. jag själv upplever det svårt, hämmande och tröttande att vara beroende av en struktur när jag som människa inte vill det.

Jag får förtydliga att jag främst tänker på det sociala när jag menar "inte en enda aspergare som inte blir trött". När det gäller struktur, så finns det såklart de som är mycket nöjda med scheman, egenpåhittade tidshjälpmedel eller att de rutat in sitt liv så att det passar just dem.

av **geocache** » 2011-07-31 19:13:10

Bror Duktig skrev:Vill tillägga en sak om kompensation:

Jag har inte hört en enda aspergare säga att eftersom den kompenserar, och det verkar fungera, så är allt bra. Utan de ojar sig oftast och berättar hur otroligt tröttande det är.

Att lära sig kompensera sociala "ofärdigheter" är inte som att lära sig cykla - "det sitter för livet och är inte jobbigt mer när man väl lärt sig". Det skulle kanske kunna vara det, men jag har som sagt inte hört en enda aspergare säga något som tyder på det. Möjligtvis en och annan småsak, som att ta i hand fungerar utan att tänka så hjärnan ryker.

Jag såg någonstans att någon skrev att allt var som frid och fröjd när man lärt sig kompensera, men det är inget jag någonsin mött. Snarare så att folk blev mindre uttröttade innan de började inse fel och innan de började anstränga sig för att kompensera. Det gäller främst den sociala biten, men även sådant som struktur och annat, där t.ex. jag själv upplever det svårt, hämmande och tröttande att vara beroende av en struktur när jag som människa inte vill det.

Jag får förtydliga att jag främst tänker på det sociala när jag menar "inte en enda aspergare som inte blir trött". När det gäller struktur, så finns det såklart de som är mycket nöjda med scheman, egenpåhittade tidshjälpmedel eller att de rutat in sitt liv så att det passar just dem.

av **Wine** » 2011-07-31 19:14:19

Tintomara Ariadne skrev:
Wine skrev:Jag tror det är bra om man läser igenom tråden ordentligt innan man svarar då det annars riskerar att hela tiden bli missförstånd och/eller upprepningar av samma saker.

Det beror väl på vilket man prioriterar - att stödja andra eller att göra ett gott intryck i debatten.

Dessutom finns det väl en poäng att också de/vi som inte orkar ta in hur mycket som helst också skall kunna yttra oss i en viktig fråga på ett forum som berör oss?

Jo men om man inte läser igenom trådarna ordentligt så kan det ju bli missförstånd och onödiga upprepningar, det har ju visat sig flera gånger tidigare och inte bara i denna tråd. Man kanske tar upp saker som redan har klargjorts och skrivits om tidigare samt att det blir missförstånd när någon måste förklara sig om och om igen hur den resonerar eftersom det kommer in nya i tråden som inte läser från början.

Förstår inte riktigt vad du menar med: "vilket man prioriterar - att stödja andra eller att göra ett gott intryck i debatten"?

Det är väl viktigare att veta VAD man stödjer än VEM man stödjer och då borde det väl vara viktigt att man läser igenom alla inlägg först innan man uttalar sig eftersom man inte vet vad och vem som sagt det ena eller det andra tidigare?

av **Dagobert** » 2011-07-31 19:24:03

Wine skrev:onödiga upprepningar

I en så här lång tråd blir det nog snarare nödiga upprepningar. Istf att ta om allt igen kan de som läst allt länka tillbaka till aktuellt inlägg.

av **Abbreviation** » 2011-07-31 19:37:22

Tintomara Ariadne skrev:
Wine skrev:Jag tror det är bra om man läser igenom tråden ordentligt innan man svarar då det annars riskerar att hela tiden bli missförstånd och/eller upprepningar av samma saker.

Det beror väl på vilket man prioriterar - att stödja andra eller att göra ett gott intryck i debatten.

Dessutom finns det väl en poäng att också de/vi som inte orkar ta in hur mycket som helst också skall kunna yttra oss i en viktig fråga på ett forum som berör oss?

Hur som haver blir det väldigt svårt att veta vad man ska svara om man inte vet om personen som frågar har läst ens gamla inlägg. Det är väldigt utmattande att sitta och upprepa sig bara för att människor inte bemödar sig att läsa (eller svara på huruvida de läst).

Bror Duktig skrev:Sådana diagnoskriterier eller resonemang känns helt klart helt skiljda från själva kärnan i sjukdomen/handikappet, särskilt som alla verkar rörande överens om att man kan har lika mycket AS som en annan person, men handikappgraden kan variera p.g.a. "snälla föräldrar" eller liknande. Inte sjutton har den med "snälla föräldrar" bara "drag av AS".

Det är möjligt att handikappgrad måste räknas in, men det får inte göras så här stelt att man "inte har" AS, bara "drag", om man lever i rätt tid och miljö. Det borde vara en skiljd parameter i så fall, skiljd från handikappet. jag kan förstå hur man tänker, om man tänker att "utan handikapp måste vi prioritera bort dig eftersom vi har inte råd" - men absolut inte "utan lidande i högre grad, blir du feldiagnostiserad" (feldiagnostiserad är ett starkt uttryck i min värld och man bör definiera hur man menar: AS i stället för "AS i hög grad, men med snälla föräldrar så den borde inte ha fått diagnos just nu, utan vi utreder hellre igen när personen utvecklat tilläggsproblematik" är något helt annat än AS i stället för schizofreni och missad medicinering).

Jag vet att många anser att det låter märkligt och felaktigt. Därför vill jag återigen betona vad DSM och liknande är till för: att vara ett verktyg för psykiatrin gällande vilka insatser och stödåtgärder en patient ska få. Behöver man inga insatser och inga stödåtgärder finns det alltså ingen anledning att få en diagnos och det finns ingen anledning för DSM att förändras för att tillfredsställa de som anser att handikappgrad inte har någonting med saken att göra, eftersom DSM och diagnoserna helt enkelt inte är till för dem. Det är fortfarande ett verktyg för psykiatrin, inte för patienten. Sedan kan man anse att man kan ha AS utan att ha funktionsnedsättningen men faktum är att diagnosen är skapad av psykiatrin, för psykiatrin och inte på något annat sätt. Jag förstår att det ter sig konstigt men det är så det är. Psykiatriska diagnoser är inte ämnade för människor med subkliniska besvär. Man blir feldiagnosticerad utan handikapp, eftersom signifikant nedsättning av funktionsnivån är ett kriterium. Har man inte detta, har man inte AS. Även om man tänker som en aspergare, känner sig som en aspergare osv, så uppfyller man inte kriterierna för diagnosen utan funktionsnedsättning. Man kan fortfarande ha en aspergerpersonlighet, det är det ingen som säger emot, men man kan inte ha diagnosen Aspergers.

Diagnosen Aspergers är inte en viss personlighetstyp. Det är ett sätt att kategorisera människor utifrån deras behov av insatser och grad av handikapp. Det är inte så att det finns någon objektiv sanning om vad Aspergers är. Det är en stämpel skapat av psykiatrin för att klassificera en viss typ av människor med en viss typ av handikapp och en viss typ av behov. Det är inget annat än ett av psykiatrin skapat verktyg. Det är inte till för patienten, det är inte till för personlighetsanalys, det är inte till för att förhindra att människor utvecklar funktionsnedsättning. Det är till för dem med existerande funktionsnedsättning. Så som diagnoser är.

Anser man att detta är fel kan man skapa ett eget system separat från psykiatrin där man diagnosticerar människor med personlighetstyper, eller någonting. Alternativt försöka ändra vad psykiatri i grund och botten handlar om. Men att dividera vad Aspergers egentligen är är ganska konstigt, eftersom det inte finns någon objektiv sanning. Att säga att psykiatrin har fel är ganska konstigt, eftersom det är psykiatrin som skapat diagnosen.

Varför får det inte göras så enkelt att man inte sätter diagnosen AS om personen i fråga inte har signifikant nedsättning av funktionsnivån? Enligt vem får det inte göras så enkelt? Varför får psykiatrin inte avgöra vad dess verktyg ska vara till för?

Bror Duktig skrev:Varför tror du att AS-diagnostiserade tar resurser från de som ska ha LSS? Det spelar ingen roll om de så får den ännu tyngre diagnosen autism, så får de inga insatser utan behov, och behovsprövningen är tuff. Att det på vissa platser förekommer att man tvingar på ungdomar kontaktpersoner eller vissa typer av boenden är fel och inte i enlighet med LSS (LSS är inte vård, habilitering eller tvingande).

Och som sagt så har jag inte åsikten att en person med fullblommad AS men som lever på ett sätt att det fungerar utan stöd, skulle ha diagnosen "drag av AS". Det blir helt fel, och som om man skulle säga till en person med lunginflammation att om den inte lider, så har den inte lunginflammation, om den så dör (kanske dåligt exempel om vi inte ska dra in andra sjukdomar som förklara varför patienten inte lider när den dör av lungiflammation, men som vanligt svårt att illustrera sina tankar). Bättre att skriva om stödbehov i sammanfattningen, vilket man t.ex. gjort för mig. Hade jag var otroligt högfungerande, så hade det kanske stått, "har i nuläget med nuvarande arbete och hemmiljö, inga behov av stöd".

Vissa personer har rätt mild AS, men p.g.a. olika omständigheter, mycket stora stödbehov. Jag ser det som konstigt att då tänka att dessa har "mer AS" eller liknande, som det blir om lidandet avgör graden av AS (0 lidande = ingen AS).

Jag menade resurser från utredarna. Om en person utan stödbehov utreds så tar det utredningstid från de som har stödbehov. Bara de med stödbehov bör utredas. Jag pratar inte om senare resurser från LSS, utan om att människor utan LSS-behov inte ska utredas eftersom människor med LSS-behov är de som bör utredas.

Lunginflammationsjämförelsen är mer eller mindre poänglös. Somatiska sjukdomar är en annan sak än psykiatriska avvikelser. Det börjar bli tröttsamt med alla de jämförelserna (ja, jag vet att jag gjort några, eftersom det verkar vara den sortens jämförelser människor tar till sig). Man glömmer att somatiska sjukdomar är otroligt mycket mer lättdiagnosticerade och lättbehandlade än psykiatriska problem. Psykiatriska problem är för komplexa för att jämföras med lunginflammation.

Jag förstår att du och många andra ser det som konstigt. Jag vidhåller att de som ser det som konstigt verkar ha en annan åsikt om vad psykiatriska diagnoser är till för. Vill man använda dem till något annat än det psykiatrin vill använda dem till så står det var och en fritt att ändra, korrigera och applicera dem på vad man vill. Förutsatt att man inte arbetar inom psykiatrin, eftersom man då behöver följa psykiatrins regler. Jag tycker inte att det är konstigt att tänka att de med stödbehov har mer AS än de utan stödbehov, eftersom det är så det är enligt diagnoskriterierna.

Bror Duktig skrev:Det är också dags att prioritera upp psykvården kanske. När jag var 20, var det inte tal om att vara döende för att hamna på sluten psykiatrisk avdelning, eller att man väntade tills personer kört sitt liv i botten innan man behandlade eller utredde. Och det är inte så jättelängesedan, och det var mitt i finanskriser då med.

Så är det fortfarande inte.

Bror Duktig skrev:Jag vet att du brukar svara ungefär att det inte är psykiatrins bord, så lägg märke till att jag skriver att jag tycker att det kanske borde vara det, om det inte är det, och att jag hoppas på omfördelning av resurser så att vi får mer uppfångande friskvård för alla, inte bara de med dåliga blodvärden av det som är populärt för tillfället.

Jag håller inte med. Jag tycker psykiatrin ska arbeta med de som har faktiska problem, inte de som riskerar att utveckla dem. Individen har visst ansvar, även individen med drag av Aspergers.

Bror Duktig skrev:Det är inte irrelevant, men det betyder inte att en person med AS utan betydande stödbehov egentligen inte har AS

Nej, det är DSM och syftet med diagnoser som gör att man inte har AS om man inte har kliniskt signifikanta problem.

Bror Duktig skrev:Och precis som du skriver, så går det att missbruka. Och går det, så görs det. Det behöver inte ens vara medvetet, utan kan räcka att läkaren inte är så engagerad i jobbet. Man har ju träffat ett antal sådana, där det riktigt lyser om dem hur de väntar på rast o.s.v.

Diagnoserna kan även missbrukas av enskilda personer, i syfte att få diagnos. Går det att missbruka, så missbrukas det - eller gäller den logiken bara behandlare och inte patienter?

Bror Duktig skrev:Att du anser att de snor resurser från psykiatrin är en sak, men som sagt så anser jag inte att det är feldiagnostisering, om det TYDLIGT OCH KLART uppfyller alla kriterier, men sämre på lidandegrad (om den beror på omgivningen och inte på att de andra symptomen är lätta).

Om de har det så gott ställt (om de klarar sig helt utan problem och därför har normal lön) så kan de ju söka sig privat, och där finns inga prioriteringar på det sättet, då folk får betala själva.

Handikappkriteriet känns efter diskussionerna här, mer och mer som något man ska använda för att spara resurser.

Jag tänkte mig annars att kriteriet ursprungligen var till för att avgöra att de andra kriterierna förekom i tillräcklig grad. Om de gör det, men inte orsakar ett lidande/handikapp i det liv man lever just nu, p.g.a. just omständigheter som finns här och nu, så kan AS sättas som diagnos.

Stödbehov avgörs sedan vid ansökan om stöd. Vilket också sker. Inte ens utredande läkares utlåtande om stödbehov tas med i någon beräkning. I alla fall inte för mig, och har för mig att andra skrev liknande (orkar inte leta upp).

Jag vet inte hur jag ska försöka göra det tydligare att det finns en klar definition av vad diagnoser är till för och att det är någonting som bestäms av de som använder diagnoserna som verktyg. Att enskilda personer inte anser att det är feldiagnosticering att strunta i ett problem är irrelevant. Psykiatriska diagnoser är fortfarande till för att sättas på de med kliniskt signifikanta problem och det förändras inte för att man tycker att det borde vara till för någonting annat. Jag förstår inte hur det kan göras tydligare.

Jag säger alltså inte att det är en feldiagnosticering av någon annan anledning än att personerna inte uppfyller diagnoskriterierna. Definitionen av feldiagnosticering är när en diagnos sätts utan att uppfylla diagnoskriterierna. Diagnoskriterna är artificiella, skapade av människan, definierade av psykiatrin. De är vad de är, även om man vill förändra dem, och det innebär att det blir en feldiagnosticering om man struntar i ett av kriterierna.

Bror Duktig skrev:Det är ju också att ta psykiatrins resurser i anspråk. Hur vet man som patient att 10 timmars psykologsamtal är så mycket billigare än en 10 timmars utredning? Det var det första jag tänkte på. För 10 år sedan hade då inte jag förstått skillnaden eller ens planerat hur jag kunde ta reda på om jag har AS utan att belasta psykiatrin.

Man kan söka sig till den privata vården. Annars krävs det inte kliniskt signifikant lidande bara för att få en samtalskontakt, med vilken man kan prata om det här.

Bror Duktig skrev:Du har tidigare uttryckt att feldiagnostisering tar resurser från LSS, är det fel uppfattat? Av ovanstående får jag ett helt annat intryck än det tidigare att de som får AS men inte har det, tar LSS-stödsresurser från de som behöver.

Se svar ovan. Det jag skrivit har missuppfattas. De tar inte resurser från LSS utan resurser från LSS-berättigade. Det är viss skillnad.

(Jag slutar nu svara på inlägg där det divideras om huruvida man har AS eller ej om man inte har kliniskt signifikant nedsättning i funktionsnivån. Jag orkar inte upprepa mig mer. Det är helt enkelt inte en åsiktsfråga.)

Bror Duktig skrev:Det låter väldigt förenklat, och verkar missa en del saker. Jämför med några fysiska handikapp, där ingen skulle komma på tanken att säga att de inte har tillståndet, ifall de lyckats ordna så att de inte behöver stöd. Att de kanske inte skulle utredas omfattande inom vården är en helt annan sak. Då handlar det om onödigheter eller prioriteringar, men vården skulle inte säga "du har inte xxx för du behöver inte stöd just nu".

Jag anser inte att det är jämförbart, som sagt, eftersom psykiatriska problem är mycket mer komplexa. Psykiatrisk diagnostik handlar delvis om att tolka. Huruvida någon är lam eller inte är inte en tolkningsfråga, därför behövs inte heller kravet "signifikant nedsättning av funktionsförmågan" eftersom det är uppenbart att någon är fysiskt handikappad om den är det.

Bror Duktig skrev:Schizoid personlighetsstörning.

Personlighetsstörningar är annorlunda än NPF.

Bror Duktig skrev:Och där finns då en annan fråga:
Om miljön och samhället var sådant förr, att aspergare lättare klarade sig utan stöd (kunde hitta en jobbnisch), men idag hade behövt omfattande stöd (och kan ej jobba), hade de mindre eller ingen AS förr då? Om du tycker det, för att diagnosen är ett mått på handikappgrad, så får vi konstatera att vi tycker olika och verkar ha helt olika definition på AS.

Det har jag försökt säga hela tiden. Jag följer definitionen på AS för vad det är skapat för att vara: ett verktyg för att klassificera och välja stödåtgärder åt människor med kliniskt signifikant funktionsnedsättning. Ni andra tycker att det är något annat. Jag ser det inte som en åsiktsfråga. Däremot är det en åsiktsfråga vad det borde vara - dock ej vad det är.

Bror Duktig skrev:Jag skrev inte heller att risken var klockren. Jag skrev "så är risken stor" inte "så är risken klockren".

Noterade det nu. Irrelevant dock. Risken är irrelevant eftersom personen inte är "klockren aspergare" enligt definitionen, utan enligt dig och andra som delar din åsikt om hur det borde vara.

Bror Duktig skrev:1. Personen är minst av allt ...

Jag tog för givet att vi pratade om en person som utreddes i allmänvården. Jag bryr mig inte det minsta om vad folk gör i privatvården. Det var dumt av mig att anta någonting som inte stod tydligt angivet i texten. Det jag skrev var under antagandet att det inte var privatvård.

Gällande det där om kompensation osv så har jag nog uppfattat "kompensera" på ett annat sätt än du. I min värld vägs någonting upp då det kompenseras.

Nu är jag helt matt och trött. Jag börjar förstå att diskussionen här inte alls gäller vad Aspergers är, utan vad man tycker att Aspergers borde vara. Jag tycker det hela är konstigt eftersom begreppet är artificiellt, skapat med ett visst syfte, osv. Hur som helst tror jag att jag ska sova ett tag nu så jag kanske svarar på eventuella svar väldigt långsamt.

av **Wine** » 2011-07-31 19:54:07

Abbreviation, tycker du har skrivit många välformulerade inlägg och jag ser tydligt vad du menar och har svårt att se hur man skulle kunna uttrycka sig mer tydligt än vad du gjort.

Moderator mnordgren: tog bort ett storcitat som i mina ögon var överflödigt.

av **Abbreviation** » 2011-07-31 20:30:00

Wine skrev:Abbreviation, tycker du har skrivit många välformulerade inlägg och jag ser tydligt vad du menar och har svårt att se hur man skulle kunna uttrycka sig mer tydligt än vad du gjort.

Tack! Skönt att veta att någon tycker man uttrycker sig klart och tydligt när det mest känns som att jag får upprepa mig in i oändlighet. Fast jag börjar greppa vad det beror på.

av **Angelic Fruitcake** » 2011-07-31 20:37:16

Av ren nyfikenhet skulle jag vilja veta var Abbreviation blivit utredd. Vilka är dessa psykologer som berättar om alla människor utan problem som vill ha npf-utredningar? Och framför allt, vem är denna läkare som skriver ut centralstimulerande till missbrukare? Eftersom många står på kö till utredning tycker jag det finns ett allmänintresse för att du faktiskt namnger dem.

av **mar0der** » 2011-07-31 20:42:52

Kul att se att diskussionen fortsätter i rask takt efter att ha bara varit borta en dag

.

Jag tycker det är svårt att diskutera på detta sätt då jag upptäcker när jag nu läser igenom samtliga inlägg att det blir så mycket missförstånd och hoppandes mellan problemdiskussioner från utredning, tolkning, läkares/psykologers inkompetens, till mer övergripande frågeställningar om ekonomi, samhällsansvar osv. Detta pendlande och personer som kommer in och kommenterar trådar utan att ha läst tidigare gör också att det blir mycket upprepningar och slutligen personangrepp. Jag tycker det är väldigt trist att det är så svårt att hålla diskussionen på en allmän och övergripande nivå utan att det blir djupdykningar i detaljer som man fastnar i och den övergripande diskussionen blir helt taget ur sin kontext och därmed missuppfattad.

Det finns många teman här i denna tråd men det skiftar något enormt. Jag menar inte att man inte ska ha olika uppfattningar, det är ju det som är meningen med en diskussion, men det blir svårt när det skiftar så i nivå från helhet till detalj och från allmänt till personligt. Jag ska försöka ge svar på direkta frågor ställda till mig nedan.

av **mar0der** » 2011-07-31 20:47:11

Flawed skrev:
mar0der skrev:
LILITH_ skrev:Ursäkta mig? En överdiagnostisering?

Ja. Det är väldigt många man i efterhan sett inte har en uppmärksamhetsstörning eller autism utan att det snarare handlat om psykiatriska problem som efterliknat symtomen vid uppmärksamhetsstörning som borderline, depression, bipolärsjukdom, ångestsyndrom etc och vid autism har det handlat om andra psykiatriska tillstånd som personlighetsstörning som shizoid, fobisk eller social fobi, livskris, förstämningssyndrom, ångestsyndrom osv osv.

Den som tror att np utredningar är lätta har nog missuppfattat allt. Och då menar jag behandlare och utredare. Har varit med om att någon fått aspergers syndrom efter 45 minuters samtal pga att patienten inte tittade läkaren i ögonen, hade svårt med sociala samspel eftersom patienten drog sig undan men blev arg...

så ja en enorm överdiagnostisering...

Det finns forskning som stödjer ditt uttalande?
Eller man kanske inte behöver forska innan man uttalar sig inom ditt arbetsområde? Godtyckliga uttalanden om en enorm överdignosticering kanske har samma vikt som en publicerad vetenskaplig artikel i din värld.

Innan du kastar dig in i diskussionen på detta sätt får du gärna läsa vad vi skrivit tidigare. Särskilt om du ska angripa på det sätt du gör här. Jag får väl upprepa mig. Nej det finns ingen forskning och mina påståenden är som jag även tidigare poängterat mina erfarenheter och min uppfattning som verksam i psykiatrin. Så spara sarkasmen tills du har på fötterna om vad jag sagt tidigare.

av **Ganesh** » 2011-07-31 20:47:52

Bilden är denna: Två personer skall gå en längre stäcka, säg de dryga tre milen mellan Falkenberg och Halmstad, längs kustvägen förbi Eftra och Ugglarp. Det är en väldigt vacker väg. Utsikten alltså, inte själva vägen.

Båda har en ryggsäck med dricka och matsäck. Men den ena har också tre kilo gråsten extra i ryggsäcken. Om båda har samma kondition och benstyrka etc finns det två möjliga utgångar om de tävlar. Antingen kan de anstränga sig lika mycket och då kommer personen utan gråstenen att komma först. Men de kan också komma i mål samtidigt.

I det första fallet har de ansträngt sig lika, presterat lika. I det andra fallet har de också presterat lika, dvs gått sträckan på samma tid.

Rättvisa är bra, men vad som är rättvist är inte alltid uppenbart. En bekant sa så här: "När man lär sig köra bil måste man tänka på allt, medvetet och aktivt, gasa, bromsa, kopplingen, växla, ha uppmärksamheten riktad åt olika håll etc etc. Efter ett tag, när man fått sitt körkort och blivit en van bilförare så går det mesta automatiskt. För en aspie blir mkt aldrig automatiserat." Detta är ett exempel på en gråsten man kan ha som aspie.

Att kompensera för aspiga symptom kan vara att klara av att göra det icke-automatiserade ändå, så att det verkar som om man inte hade ett problem som man har. Dvs det ställs högre, eller fler, krav på kompenserande aspiesar.

Är detta saker man skall ta hänsyn vid diagnostisering? Skall de diagnostiska kriterierna ta hänsyn till sådana här saker?

Man kan också ställa frågan så här: Är det rimligt att ställa högre/fler krav på de som har AS eller ADHD/ADD än andra? Detta är kärnfrågan.

Om överdiagnostisering: Syftet med att ställa diagnoser är att så många som möjligt, helst alla, som behöver hjälp skall få den hjälp de behöver. Det är möjligt att det sker en överdiagnostisering av AS. Men inget tyder på att den är särskilt stor. Och om priset för att alla/nästan alla/väldigt många av de som behöver hjälp faktiskt får det, är att en viss överdiagnostisering sker: So be it, jag kan leva med det. Efter att ha pratat med min kommun om detta så tror de att knappast någon av de som får hjälp enl LSS/LASS/SoL och har AS eller ADHD/ADD får mer än de behöver. Och det är ju kommunen som betalar.

av **treeman** » 2011-07-31 20:50:05

Vem vill vara "normal"? Bluääh! Det är ju urtråkigt...
:-)005

av **mar0der** » 2011-07-31 20:51:01

Tintomara Ariadne skrev:Varför skulle privata läkare vara mer benägna att sätta diagnos? De måste ju följa samma regelverk och etik som andra. Man kan knappast köpa en diagnos. Eller? Kanske är jag naiv.

Omöjlig fråga att svara på. Men min uppfattning är att det är ett annat produktionsfokus i privata psykiatrin vilket gör att man gärna 'speedar' på utredningar lite. De gör egentligen inget fel eftersom npf idag enligt socialstyrelsen och riktlinjer får sätta diagnos efter klinisk bedömning så etikfrågan kan undvikas på det sättet. sen om kvalitén försämras pga det är en diskussion i sig.

av **Angelic Fruitcake** » 2011-07-31 20:55:49

mar0der skrev:
Tintomara Ariadne skrev:Varför skulle privata läkare vara mer benägna att sätta diagnos? De måste ju följa samma regelverk och etik som andra. Man kan knappast köpa en diagnos. Eller? Kanske är jag naiv.

Omöjlig fråga att svara på. Men min uppfattning är att det är ett annat produktionsfokus i privata psykiatrin vilket gör att man gärna 'speedar' på utredningar lite. De gör egentligen inget fel eftersom npf idag enligt socialstyrelsen och riktlinjer får sätta diagnos efter klinisk bedömning så etikfrågan kan undvikas på det sättet. sen om kvalitén försämras pga det är en diskussion i sig.

Vid min utredning tog de betalt per timma (20 timmar x 1500 kronor). Så jag tvivlar på att de speedar up det av ekonomiska skäl. Däremot tog det bara några veckor efter att jag påbörjat utredningen, dock hade jag skickat in skattningsskalor innan. ADHD-diagnoser gör de under en heldag, med både psykolog, psykiater och koncentrationstest. Men det kostar i vart fall 15000.

av **mar0der** » 2011-07-31 21:06:53

Flawed skrev:
Abbreviation skrev:Har du läst tråden alls? Kliniskt signifikant nedsatt funktionsnivå är ett kriterium för att diagnosticeras med Aspergers.

Det kan förändras under livets gång,bara för att man inte har en kliniskt signifikant nedsatt funktionsnivå när man gör en utredning vid 25år ålder så inebär det inte att situationen inte ändras och man plötsligt har en signifikant nedsatt funktionsnivå vid 39 års ålder med samma grundproblematik.
Då kanske det hade varit bättre och mer samhällsekonomiskt effektivt att sätta in åtgärder som främjar individens möjligheter redan vid 25 års ålder.

Än en gång. detta är något vi diskuterat tidigare i tråden. Men kan upprepa. Om det är mer samhällsekonomiskt effektivt att sätta in åtgärder som främjar individen möjligt.... Absolut. Förebyggande åtgärdsprogram är alltid önskvärt. men är det psykiatrins huvuduppdrag? Och genom att, vi även diskuterat tidigare, utreda i förebyggande syfte, kommer man få en ökning av krav från samhället på utredningar och stärka sjukdomsupplevelsen hos männskor pga det vi kallar sjukdomsvinst och höjd välfärd som man jämför sig med. Detta fenomen kan vi se om vi granskar samhället ur ett macro perspektiv. Genom att gränsdragningen från psykiatrin med diagnoskriterier blir slappare, kommer fler personer att 'täckas in' under diagnosen och fler kommer känna igen sig och tro att de har npf eller psykisk ohälsa eller vad det nu kan vara. Det leder automatiskt till en ökning och stärkande av sjukdomsbilden hos befolkningen om vi bekräftar den genom att ge diagnos för enkelt (slappa på kriterierna). Och DÅ kommer det ekonomiska perspektivet in där utredningar blir en kostsam historia.

Och varje gång jag nämnt detta så hör man: Men jag lider enormt av min AS och hade det upptäckts tidigare hade jag inte behövt krascha så... Nej Men det är inte 'er' som har så signifikanta problem som jag pratar om, utan de som faktiskt inte uppfyller kriterierna, för det är dessa som definierar diagnosen. Det blir hel kajko när allmänheten börjar utnyttja diagnossystemet i sina egna syften. Diagnoser är till för de som arbetar, behandlar, utreder, bedömer osv som arbetshypoteser. Inte för att hålla upp på papper och säga "Jag har problem, titta". men det kommer ofta till personliga exempel på hur man själv lidit. Och jag säger att många gör det, för många får inte den hjälp de behöver. men det är också väldigt många (min egna uppfattning) att många får diagnos utan att behöva det. Och så tycker jag personligen inte att den professionella hållningen ska vara.

Nu vill jag inte upprepa detta igen ...

Om NPF-diagnoser och deras tillämpning (delad tråd)

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Vilka är online

Om AspergerForum

Logga in