Abbreviation skrev:

Flawed skrev:Ja utredningar borde bara få göras av helgonlika läkare som har "holy sign of gudomlig omutbarhet befriade från någon som helst bias,approval" på väggen.
En utredning är billig i förhållande till en massa andra saker,få människor kan finansiera sin egen hjärtoperation eller dylikt.
Så jag tycker genomgående att din diskussion saknar grundläggande validitet och substans.
De största kostnaderna är säkert administration och pappersältande vilket minskas om man själv går till en läkare och startar utredningen på en gång.

Nej, men utredningar borde inte få göras av läkare som systematiskt slarvar med att kontrollera för missbruk!

En utredning är billig i förhållande till allvarliga operationer, ja. Det berättigar dock inte till att göra utredningar på lösa grunder. Att annat är dyrt innebär inte att man ska slösa med allt som inte kostar lika mycket pengar. Hur det jag skriver "saknar grundläggande validitet och substans" får du nog redogöra för tydligare än genom att säga att du tycker det, annars ägnar du dig så att säga åt att kasta sten i glashus.

Givetvis är det okay att människor som undrar och vill veta vilka de är bekostar en egen utredning. Det är irrelevant för diskussionen. Majoriteten betalar inte för sin egen utredning och antalet utredningar bekostade av allmänheten kommer skjuta i höjden om kriterierna för att utredas breddas, förutsatt om inte samtliga nya utredningar utförs privat. Gjorde du själv din utredning privat eller i öppenvården?

Jag känner mig inte motiverad att svara på den frågan.
Springer folk runt och gör utredningar för att det är roligt?Är det ett stort samhällsproblem?Vem gjorde din utredning?Exakt när skjuter en kostnad i höjden?
Är det aspergares fel att gamla Ada inte får tillräckligt med hjälp med sitt bensår?
Kommer nästa finansiella globala kris att orsakas av breddade diagnoskriterier?

Bra, då kanske vi är mer eniga än vad jag först trodde. Och självklart bör missbruk kontrolleras. Nu kan jag inte påminna mig om att de gjorde det i mitt fall, mer än genom att ställa diverse frågor (både muntligt och i formulär, och med olika vinklingar), men jag missbrukar inte. Däremot nämnde jag att jag varit frestad att fastna i självmedicinering med alkohol.

Och jag tror fortfarande, som Flawed, att utredningar är förhållandevis billiga i förhållande till andra insatser och att det lönar sig. Exakt hur förhållandet statistiskt är mellan dem som hjälps och dem som utreds i onödan vet jag inte, men det verkar inte någon annan av er heller göra så jag antar att min gissning är lika kvalificerad. I mitt eget fall, som enskild individ, är jag tämligen säker på att det lönar sig inte bara för mig utan också samhällsekonomiskt. Därför tänker jag inte ha skuldkänslor för att jag har bett om utredning trots att jag har arbete (fast jag har det ändå, för det sista jag vill är att göra det svårare för andra och jag vet att det finns många som dessutom har det akut svårt ekonomiskt). Min personliga övertygelse (inte underbyggd med statistik, men det är jag som sagt inte ensam om) är att det är så för de allra flesta som söker. Jag skulle knappast gå igenom hela denna procedur bara för att det är lattjo. Därmed tror jag att samhället vinner ekonomiskt på utredningarna. om det inte syns så tror jag att det beror på att det handlar om olika plånböcker. Och skall man låta bli att gå till läkaren för ett brutet ben bara för att det finns andra som brutit både armar och ben?

Jag hoppas och tror att mer akuta fall har prioriterats före mitt i den lokala kö jag har stått i. Det är dessutom den signal jag har fått av läkare och sedermera min psykiater kontinuerligt under de två och ett halvt år som förflöt från att jag sökte. Jag vet andra i samma landsting som har utretts betydligt snabbare, och det är jag bara glad för. Förvissningen om att jag så småningom skulle få en utredning gjorde att jag kunde leva med att inte orka. Det gjorde att jag orkade kompensera lite till (och i ordet kompensera lägger jag in en ganska rejäl kraftansträngning, som dock med stöd blir betydligt mindre).

Abbreviation skrev:

Tintomara Ariadne skrev:EDIT: Jag såg att någon, tror att det var Wine, räknade in återkommande depressioner som signifikant funktionsnedsättning. Det tackar jag innerligt för. Många verkar inte göra det.

Ganska säker på att det var jag men Wine kanske nämnde det också. Givetvis innebär återkommande depressioner en kliniskt signifikant funktionsnedsättning.

Detta som svar på nedanstående (orkar inte flytta upp citatet när det inte hamnade överst som jag tänkt):

Tintomara Ariadne skrev:Varför skulle privata läkare vara mer benägna att sätta diagnos? De måste ju följa samma regelverk och etik som andra. Man kan knappast köpa en diagnos. Eller? Kanske är jag naiv.

Det tror jag inte att de är. Generellt sett så är privata läkare lika kompetenta som "vanliga" läkare och det finns ingen anledning till att tro att de sätter mer godtyckliga diagnoser.

Psykiatrins kostnader beror mestadels på administrativa orsaker och rigida ineffektiva strukturer.

Tintomara Ariadne skrev:EDIT: Jag såg att någon, tror att det var Wine, räknade in återkommande depressioner som signifikant funktionsnedsättning. Det tackar jag innerligt för. Många verkar inte göra det.

Det trodde jag redan hade framkommit att om det är så så fungerar inte ens liv alltså blir det en signifikant funktionsnedsättning.

Flawed skrev:Springer folk runt och gör utredningar för att det är roligt?Är det ett stort samhällsproblem?Vem gjorde din utredning?Exakt när skjuter en kostnad i höjden?
Är det aspergares fel att gamla Ada inte får tillräckligt med hjälp med sitt bensår?
Kommer nästa finansiella globala kris att orsakas av breddade diagnoskriterier?

Kan inte låta bli att hålla med. Det är så tröttsamt att olika lidanden alltid skall ställas mot varandra, precis som kulturens resurser också så ofta ställs mot vårdens. Samtidigt inser jag ju att resurser måste prioriteras. Självfallet. Men det finns också andra sätt att hushålla med resurser, såsom vettiga styrmedel. Det är inte särskilt effektivt att resurser till vårdcentraler fördelas efter antal besök, t.ex. Omorganisationer som görs vid varje ny politisk majoritet utan att något egentligen blir bättre torde också kosta en hel del. Det finns mycket som kostar i samhället. Jag slipper gärna betala för kungafamiljens utlandsvistelser, t.ex. Det är inte min avsikt att gå off topic, även om jag inser att det ligger på gränsen. Snarare vill jag lite klumpigt försöka ge lite perspektiv på de jämförelser som görs. Ibland känns det som att man silar mygg men sväljer kameler (jag tror det var första gången jag använde detta uttryck).

EDIT: Slackern, OK, tack. Det kanske det hade men i min hjärntrötthet upfattade jag inte det. Jag är lite defensiv på den här punkten eftersom jag ofta fått höra att man inte kan ha hinder om man har heltidssysselsättning och "egen" lägenhet (hur ostädad, stökig och flugfylld ens hyresrätt i en illa beryktad förort än är).

Tintomara Ariadne skrev:EDIT: Slackern, OK, tack. Det kanske det hade men i min hjärntrötthet upfattade jag inte det. Jag är lite defensiv på den här punkten eftersom jag ofta fått höra att man inte kan ha hinder om man har heltidssysselsättning och "egen" lägenhet (hur ostädad, stökig och flugfylld ens hyresrätt i en illa beryktad förort än är).

Helt ok jag fungerar på samma sätt Men det du beskriver där låter helt klart som lidande och där behövs det stöd för att få en fungerande vardag. Jag stöter också på sånna fördommar att jag bara kan om jag vill blablabla.

Björne skrev:Jag tycker det ingår mer i ett normalt liv än att man har försörjning, bostad, kan sköta sin hygien och inte mår skit.

Ja, men utöver de grundläggande behoven har psykiatrin inte så mycket ansvar.

Flawed skrev:Jag känner mig inte motiverad att svara på den frågan.
Springer folk runt och gör utredningar för att det är roligt?Är det ett stort samhällsproblem?Vem gjorde din utredning?Exakt när skjuter en kostnad i höjden?
Är det aspergares fel att gamla Ada inte får tillräckligt med hjälp med sitt bensår?
Kommer nästa finansiella globala kris att orsakas av breddade diagnoskriterier?

Ursäkta men jag förstår inte vad du vill. Du verkar mest ha ett behov av att säga att du tycker att jag har fel, det har du gjort. Är du inte intresserad av att besvara mina frågor så är jag inte det minsta intresserad av att besvara dina. Jag tycker det räcker med den vetskap vi har om nuvarande kötider för att få en diagnos - även för de med allvarlig problematik och starkt behov av stöd - för att man ska förstå att breddade diagnoskriterier kommer ha en negativ effekt. Kostnader, kötider och så vidare tycker jag är rimliga saker att ta med i beräknandet när man diskuterar vilka kriterier som ska finnas för att få en utredning. Breddade kriterier = ökad mängd utredningar = längre kötid. Och om breddade kriterier inte medför att fler kommer söka utredning finns det ju uppenbarligen ingen anledning att bredda kriterierna.

Flawed skrev:Psykiatrins kostnader beror mestadels på administrativa orsaker och rigida ineffektiva strukturer.

Innebär detta att kostnaderna inte skulle öka om fler patienter skulle tas emot och utredas? Nej.

Tintomara Ariadne skrev:Bra, då kanske vi är mer eniga än vad jag först trodde. Och självklart bör missbruk kontrolleras. Nu kan jag inte påminna mig om att de gjorde det i mitt fall, mer än genom att ställa diverse frågor (både muntligt och i formulär, och med olika vinklingar), men jag missbrukar inte. Däremot nämnde jag att jag varit frestad att fastna i självmedicinering med alkohol.

Det blir nog hysteriskt om man ska drogtesta samtliga men jag tycker att det är rimligt att drogtesta patienter man inte haft kontakt med innan utredningen och patienter på missbruksavdelningar, i alla fall. Det görs inte överallt.

Tintomara Ariadne skrev:Och jag tror fortfarande, som Flawed, att utredningar är förhållandevis billiga i förhållande till andra insatser och att det lönar sig. Exakt hur förhållandet statistiskt är mellan dem som hjälps och dem som utreds i onödan vet jag inte, men det verkar inte någon annan av er heller göra så jag antar att min gissning är lika kvalificerad. I mitt eget fall, som enskild individ, är jag tämligen säker på att det lönar sig inte bara för mig utan också samhällsekonomiskt. Därför tänker jag inte ha skuldkänslor för att jag har bett om utredning trots att jag har arbete (fast jag har det ändå, för det sista jag vill är att göra det svårare för andra och jag vet att det finns många som dessutom har det akut svårt ekonomiskt). Min personliga övertygelse (inte underbyggd med statistik, men det är jag som sagt inte ensam om) är att det är så för de allra flesta som söker. Jag skulle knappast gå igenom hela denna procedur bara bför att det är lattjo. Därmed tror jag att samhället vinner ekonomiskt på utredningarna. om det inte syns så tror jag att det beror på att det handlar om olika plånböcker. Och skall man låta bli att gå till läkaren för ett brutet ben bara för att det finns andra som brutit både armar och ben?

Jag vet inte om det lönar sig i nuläget, det gör det antagligen eftersom kraven ändå är ganska höga. Det jag säger är att det inte kommer löna sig om man utreder alla som nu blir nekade redan vid screening eftersom en stor del av dessa antagligen inte uppfyller kriteriet för signifikant nedsatt funktionsnivå. Det vore intressant att se siffror över hur många som ber om utredning som nekas men jag vet inte vart sådana siffror kan finnas. Om någon har statistik över utredningar, ansökningar om utredningar, andelen som får diagnos och inte, etc, vore jag väldigt intresserad. Psykologerna som utredde mig sa att det var väldigt vanligt att be om en NPF-utredning utan att man uppvisade signifikant problematik, att det helt enkelt är många som "vill veta". Enligt dessa är det den vanligaste anledningen till att människor ber om att utredas, alltså vanligare än att personen har problematik den vill ha hjälp med att hantera. Det är dock bara två personer och därmed anekdotisk bevisföring.

Tintomara Ariadne skrev:Jag hoppas och tror att mer akuta fall har prioriterats före mitt i den lokala kö jag har stått i. Det är dessutom den signal jag har fått av läkare och sedermera min psykiater kontinuerligt under de två och ett halvt år som förflöt från att jag sökte. Jag vet andra i samma landsting som har utretts betydligt snabbare, och det är jag bara glad för. Förvissningen om att jag så småningom skulle få en utredning gjorde att jag kunde leva med att inte orka. Det gjorde att jag orkade kompensera lite till (och i ordet kompensera lägger jag in en ganska rejäl kraftansträngning, som dock med stöd blir betydligt mindre).

Det är bra att akuta fall prioriteras. Det är dock inte bra att bredda kriterierna och därmed öka kötiden för samtliga. Det är uppenbart att kötiderna blir längre om fler utreds, om vi inte på något magiskt sätt får fler utredare.

Lite offtopic, men jag hoppas att din utredning leder till förbättring gällande de återkommande depressionerna. Jag har inte upplevt så många perioder av depression men det låter inte som någonting lätthanterligt.

Abbreviation

Det är bra att akuta fall prioriteras. Det är dock inte bra att bredda kriterierna och därmed öka kötiden för samtliga. Det är uppenbart att kötiderna blir längre om fler utreds, om vi inte på något magiskt sätt får fler utredare.

Varför det om de breddade kriterierna inebär att fler människor får rätt diagnos och är i behov av en diagnos för att få ett bättre och mer välfungerande liv?
Ska samhällets ineffektivitet styra diagnoskriterier?
Ska denna syn på diagnoskriterier kanske också tillämpas i somatiken?
Tiderna kan vara rätt långa på den vanliga akuten också,kostnaderna är säkerligen inte helt obetydliga där heller.

Flawed skrev:Varför det om de breddade kriterierna inebär att fler människor får rätt diagnos och är i behov av en diagnos för att få ett bättre och mer välfungerande liv?
Ska samhällets ineffektivitet styra diagnoskriterier?
Ska denna syn på diagnoskriterier kanske också tillämpas i somatiken?
Tiderna kan vara rätt långa på den vanliga akuten också,kostnaderna är säkerligen inte helt obetydliga där heller.

De breddade kriterierna innebär att de med signifikant nedsättning av funktionsnivån får köa längre. Att utreda människor utan signifikant nedsättning av funktionsnivån med konsekvensen att de med sådan nedsättning får köa längre är absurt, med tanke på att personer utan denna nedsättning över huvud taget inte kvalificerar för diagnos. Givetvis hade det varit bättre om allting bara var mer effektivt, om vi levde i en fin liten utopi där allt är perfekt och smidigt, men nu är det inte så och det måste vi ta med i beräkningen.

Abbreviation skrev:över huvud taget inte kvalificerar för diagnos.

Hur vet du det?

Tack, Abbreviation. Jag vet inte om jag tycker att fler skall utredas än dem som redan står i kö. Jag tror att det finns felbedömningar (som vi väl är ense om sker åt flera håll p.g.a. den mänskliga faktorn, inkompetens eller det rådande kunskapsläget), men jag är inte tillräckligt insatt för att ha en tydlig åsikt i frågan (jag har mer en känsla). Om jag har uttryckt det som "fler" så syftade jag nog i första hand på att ta itu med de köer som finns - vilket redan sker åtminstone i mitt landsting (det var det som gjorde att min utredning kom till stånd). Jag har hört så mycket om att folk som står i kö (och alltså redan nagelfarts en hel del) gör det i onödan bara för att det är trendigt.

Vad Flawed vill är kanske detsamma som jag har försökt uttrycka. Jag uppfattar inte hans inlägg som provokativa. Kanske handlar det om att i första instansen fria snarare än fälla, för att ha felmarginalen på den mer humanitära sidan? Spontant är det vad jag också känner, just eftersom jag har så svårt att tro att människor söker sig till vården bara för nöjes skull. Det är mig helt främmande, och jag tror folk om mer än så. Kanske skulle jag tycka annorlunda om jag såg tydliga ekonomiska siffror som motsäger det (om jag nu skulle förstå dem; siffror i rapporter säger inte mig så mycket).

Jag blev förresten av en np-kontakt avrådd att söka utredning privat, när jag hörde mig för om det, eftersom det skulle kunna försvåra uppföljningen.

EDIT: Förtydligande: Med att fria snarare än fälla menar jag inte in absurdum. Jag menar snarare gränsfallen, de fall där man inte är säker på sin sak eller där man tror att det kan vara något annat än AS men där det kan vara bra att utesluta AS. De tester och samtal och formulär jag mötte handlade ingalunda om bara AS eller ens bara om npf. Jag tänker att det är bra att i oklara fall ha en bred ingång och vara öppen för många olika utfall. Det viktigaste är ju att man kan få till rätt hjälp. Kanske skulle en del lösas genom bättre samarbete och mindre täta skott mellan olika instanser? Själv var jag inte främmande för en psykiatrisk diagnos, även om jag trodde mer på npf. Det blev bara ingen sådan.

Flawed skrev:

Abbreviation skrev:över huvud taget inte kvalificerar för diagnos.

Hur vet du det?

Har du läst tråden alls? Kliniskt signifikant nedsatt funktionsnivå är ett kriterium för att diagnosticeras med Aspergers.

Tintomara Ariadne skrev:Förtydligande: Med att fria snarare än fälla menar jag inte in absurdum. Jag menar snarare gränsfallen, de fall där man inte är säker på sin sak eller där man tror att det kan vara något annat än AS men där det kan vara bra att utesluta AS. De tester och samtal och formulär jag mötte handlade ingalunda om bara AS eller ens bara om npf. Jag tänker att det är bra att i oklara fall ha en bred ingång och vara öppen för många olika utfall. Det viktigaste är ju att man kan få till rätt hjälp. Kanske skulle en del lösas genom bättre samarbete och mindre täta skott mellan olika instanser? Själv var jag inte främmande för en psykiatrisk diagnos, även om jag trodde mer på npf. Det blev bara ingen sådan.

Jag håller med om att man ska utreda i tveksamma fall. Däremot håller jag inte med vad tidigare skribenter skrivit om att psykiatrin ska försöka "luska ut" problemtik hos personer som säger sig inte ha någon, att man ska utreda utan tecken på kliniskt signifikant funktionsnedsättning och så vidare. Finns det kliniskt signifikant funktionsnedsättning som kan bero på AS men det hela är osäkert, tycker jag absolut att man ska utreda. De jag inte tycker man ska utreda är de som saknar denna funktionsnedsättning.

Jag uppfattar inte Flaweds inlägg som provokativa. Jag uppfattar dem som tröttsamma eftersom de i princip enbart innehåller oneliners och frågor jag och flera andra redan besvarat.

Abbreviation skrev:Har du läst tråden alls? Kliniskt signifikant nedsatt funktionsnivå är ett kriterium för att diagnosticeras med Aspergers.

Det kan förändras under livets gång,bara för att man inte har en kliniskt signifikant nedsatt funktionsnivå när man gör en utredning vid 25år ålder så inebär det inte att situationen inte ändras och man plötsligt har en signifikant nedsatt funktionsnivå vid 39 års ålder med samma grundproblematik.
Då kanske det hade varit bättre och mer samhällsekonomiskt effektivt att sätta in åtgärder som främjar individens möjligheter redan vid 25 års ålder.

Abbreviation skrev:Att man fungerar i vardagen innebär att man kan försörja sig själv, har en bostad, kan sköta sin hygien och sin hälsa och att man inte mår skit. Typ. Det handlar alltså om ganska grundläggande saker man ska ha problem med för att det ska anses vara en signifikant nedsättning av funktionsnivån.

Okej, jag är övertygad. Nästa gång jag träffar min samtalskontakt så ska jag höra mig för ifall jag verkligen ska genomgå utredning eller ej, jag har redan dåligt samvete över att vara placerad i kö utan att, enligt mig, ha kontrollerats riktigt först. Jag fick inte genomgå någon "screening" utan endast träffa en ST-läkare vid två tillfällen som ansåg att jag var "svår" att säga något om angående Asperger.

Jag har inte heller någon "kliniskt signifikant nedsatt funktionsnivå" av vad jag kan bedöma och enligt ST-läkaren så var jag som en fullkomligt normal tjugoåring (jag var då trettio). Jag kan inte heller komma på om jag skulle behöva någon sorts stöd för att min vardag ska fungera, tycker den fungerar hyfsat.

• Jobb. Jag har fast anställning som städare och så länge jag får ha "min" chef så går det bra och jag klarar av att sköta min ekonomi. Att jag numera inte orkar så mycket mera utöver själva arbetet kvittar.
• Bostad. Egen lägenhet som jag klarar av att hålla hyfsat ren.
• Hygien. Inga problem.
• Hälsa. Återkommande depressioner, men inget allvarligt då det ju egentligen inte är någon annan än jag som drabbas av detta (okej, läkarbesök och medicinering kostar samhället, men jag borde kanske klara mig utan). Har lite problem med matlagning men det är bara lathet.

Jag hade inga problem i skolan som krävde någon form av dokumentation och har inte behövt någon form av "stödinsatser" när jag arbetat, det finns alltså inga "spår" av några svårigheter när det gäller mitt liv. Jag har varit i kontakt med kuratorer etc. när jag mått dåligt men ingen har någonsin misstänkt Asperger utan jag skickade en egenremiss. Jag ångrar mig fruktansvärt nu och skäms.

Jag tycker ni skriver bra och denna tråd har hjälpt mig då jag har tvivlat på hur intelligent det var av mig att vilja utredas. Jag ska prata med mitt samtalsstöd och fundera på om jag ska genomgå utredning eller ej.

Banzai: Jag väljer att svara dig i pm eftersom det svar jag började skriva kändes mer som en bidiskussion än som en del av diskussionen kring utredningar och diagnoser på en mer generell nivå.

Flawed skrev:Det kan förändras under livets gång,bara för att man inte har en kliniskt signifikant nedsatt funktionsnivå när man gör en utredning vid 25år ålder så inebär det inte att situationen inte ändras och man plötsligt har en signifikant nedsatt funktionsnivå vid 39 års ålder med samma grundproblematik.
Då kanske det hade varit bättre och mer samhällsekonomiskt effektivt att sätta in åtgärder som främjar individens möjligheter redan vid 25 års ålder.

Det förändrar inte det faktum att diagnos inte ska sättas om kliniskt signifikant nedsatt funktionsnivå inte finns vid tillfälle för utredning, ergo kommer personerna utan denna nedsättning inte få diagnos. Vilket var vad du ifrågasatte.

Vi har redan diskuterat de här sakerna. Jag frågar igen: Har du läst tråden? Givetvis är det okay att inte läsa tråden och fråga ändå men det är svårt att veta hur jag ska svara när jag inte vet om du har läst det tidigare som skrivits eller inte, så du får väldigt gärna svara på den frågan.

Mhm. Då var en avskräckt (jag är tyvärr rädd att det inte var ironi, åtminstone inte bara det). Befogat eller obefogat? Vem vet? Inte jag i alla fall. Däremot är jag personligen ganska övertygad om att Banzai skulle behöva mer stöd snarare än mindre. Vilken form av stöd som skulle hjälpa har jag ingen aning om. En utredning skulle förhoppningsvis kunna visa det, åtminstone om den är öppen för flera olika möjligheter.

Sedan tror jag så klart inte att någon avsiktligt försöker avskräcka någon.

Jag tycker inte att alla Flaweds frågor har blivit besvarade fullt ut, även om jag uppskattar den nyansering jag nu har sett. Ja, vad gäller egentligen när förutsättningarna ändras tycker ni? Vad händer t.ex. om någon skulle råka må bra ett tag? Någon talade för att plocka bort diagnoser, för att sedan föra in dem igen när behovet dyker upp igen. Jag får för mig att det skulle kräva en del administration som också skulle kosta. Det är ju inte som att man automatiskt fortsätter att kosta en massa pengar bara för att diagnosen finns kvar. Behöver man inte hjälp just då så får man inte det. Och när hjälpbehovet kommer tillbaka kan det vara akut. Jag såg ett föredrag av Lotta Abrahamsson som tog upp just detta (hon funderade själv på att plocka bort sin diagnos). När hon fick cancer blev hon plötsligt jätteautistisk och kunde få adekvat hjälp just för att hon fortfarande hade kvar sin diagnos.

Jag hyser nämligen fortfarande ett visst hopp om att kunna få må bra (åtminstone periodvis) utan att då genast stå helt utan skyddsnät. Hur skall man våga stå på egna ben om det stänger ute hjälpmöjligheter om det visar sig att man faller? Det kanske inte är psykiatrins problem? Hur som helst tror jag att snålheten med skyddsnät riskerar att bli en gigantisk inlåsningsmekanism för många människor, och därmed synnerligen kontraproduktiv. Men det är säkert mer ideologi än statistik (å andra sidan är jag som sagt inte ensam om det).

Gällande bortplockande av diagnos tycker jag det mest verkar onödigt, om det inte visar sig att den tidigare diagnosen helt enkelt var felaktig. Att man får minskat behov av stöd och insatser efter diagnosen är knappast konstigt - får man stöd under en period kanske man klarar sig utan under en senare period. Risken för att behovet av stöd återkommer är då tillräckligt för att diagnosen ska behållas om den inte visar sig vara uppenbart felaktig. Det är viktigt att komma ihåg att människor som får rätt stöd under en tid kommer att må bättre och klara sig bättre och att detta till och med kan leda till att man temporärt klarar sig utan stöd. Det betyder inte att stödbehovet för alltid är eliminerat, utan att personen fått det den behöver och därför klarar sig någorlunda. Jämför med någon somatisk sjukdom som går i skov, t ex reumatism. Inflammationer i lederna kommer i skov och mellan dessa befinner många sig i remission, man har inga symtom. Kortisoninjektioner kan häva en inflammation och man är utan behov av vidare stöd i en period efter injektionerna. Det betyder inte att man är frisk, utan att man temporärt fått sitt stödbehov tillfredsställt. (Det här kanske var förvirrande i högre grad än det var förtydligande, inser jag ...)

Jag hoppas att de som läser här förstår att jag inte vill lägga mig i vad enskilda väljer att göra. Jag kan inte uttala mig om enskilda människors problematik, särskilt inte människor jag inte känner på annat sätt än via nätet, och tänker inte heller diskutera enskilda individer öppet på forumet. Det tycker jag är integritetskränkande. Jag har skickat pm till Banzai för att ta denna diskussion privat istället. Jag vill poängtera att jag inte känner någon härifrån tillräckligt bra för att avråda någon från att utredas, det är heller inte mitt syfte att lägga mig i detta. Jag diskuterar utifrån en generell nivå snarare än en individnivå.

Tintomara Ariadne skrev:Mhm. Då var en avskräckt (jag är tyvärr rädd att det inte var ironi, åtminstone inte bara det). Befogat eller obefogat? Vem vet? Inte jag i alla fall. Däremot är jag personligen ganska övertygad om att Banzai skulle behöva mer stöd snarare än mindre.

Fortfarande inte en chans att läsa ikapp tråden, men oavsett hur det gick till, det här måste jag säga att jag håller med om. Framför allt säga till Banzai.

Det illustrerar också det vanliga att det är fel personer som blir avskräckta. Inte de som inte har problem, utan de vilkas problem innefattar att de är samvetsömma och liknande.

Flawed skrev:

Abbreviation skrev:Har du läst tråden alls? Kliniskt signifikant nedsatt funktionsnivå är ett kriterium för att diagnosticeras med Aspergers.

Det kan förändras under livets gång,bara för att man inte har en kliniskt signifikant nedsatt funktionsnivå när man gör en utredning vid 25år ålder så inebär det inte att situationen inte ändras och man plötsligt har en signifikant nedsatt funktionsnivå vid 39 års ålder med samma grundproblematik.
Då kanske det hade varit bättre och mer samhällsekonomiskt effektivt att sätta in åtgärder som främjar individens möjligheter redan vid 25 års ålder.

Fast NPF är kroniskt och ska ha funnits sen småbarnsålder. Har problemen uppkommit när patienten är 39 är det något annat som spökar.

Fast nu ser jag att om personen har sökt utredning vid 25 för att den upplever att den lider och det har fortsatt i 14 år som leder fram till en krasch kan det vara värt att utreda.

slackern skrev:Fast NPF är kroniskt och ska ha funnits sen småbarnsålder. Har problemen uppkommit när patienten är 39 är det något annat som spökar.

Medhåll.

slackern skrev:

Flawed skrev:

Abbreviation skrev:Har du läst tråden alls? Kliniskt signifikant nedsatt funktionsnivå är ett kriterium för att diagnosticeras med Aspergers.

Det kan förändras under livets gång,bara för att man inte har en kliniskt signifikant nedsatt funktionsnivå när man gör en utredning vid 25år ålder så inebär det inte att situationen inte ändras och man plötsligt har en signifikant nedsatt funktionsnivå vid 39 års ålder med samma grundproblematik.
Då kanske det hade varit bättre och mer samhällsekonomiskt effektivt att sätta in åtgärder som främjar individens möjligheter redan vid 25 års ålder.

Fast NPF är kroniskt och ska ha funnits sen småbarnsålder. Har problemen uppkommit när patienten är 39 är det något annat som spökar.

Fast nu ser jag att om personen har sökt utredning vid 25 för att den upplever att den lider och det har fortsatt i 14 år som leder fram till en krasch kan det vara värt att utreda.

Nej inte om grundorsaken till tex en utmattningsdepression är till exempel asperger relaterad.
Troligen gör asperger att man har en predisposition att utveckla psykiska "sjukdomar"som tar längre tid att utveckla "kliniskt signifikanta symptom" i från än grundorsaken. Man har svårare att klara tex arbetssituation eller familjesitution som gör att vissa problem slår igenom när hjärnans återhämtnings förmåga minskar på grund av åldern.
Äldre människor återhämtar sig sämre det är därför det är så dåligt med elitidrottare i femtioårsåldern.
Asperger definieras utifrån ett snävt funktions perspektiv.
En person kan tex klara arbete och få ett statusfyll inkomst inbringande arbete men vara katastrofal hemma.
Det kanske drabbar denne persons barn mer än personen själv.
Sedan får barnet en mystisk NPf diagnos som plötsligt poppar upp ur jorden eftersom barnet inte alls blev lika framgångsrik som sin förälder.

Zombie skrev:Fortfarande inte en chans att läsa ikapp tråden, men oavsett hur det gick till, det här måste jag säga att jag håller med om. Framför allt säga till Banzai.

Det illustrerar också det vanliga att det är fel personer som blir avskräckta. Inte de som inte har problem, utan de vilkas problem innefattar att de är samvetsömma och liknande.

Jag tror det är bra om man läser igenom tråden ordentligt innan man svarar då det annars riskerar att hela tiden bli missförstånd och/eller upprepningar av samma saker.

Jag kan undvara pekpinnar när jag har talat om exakt vad jag skriver om. Håll dig till ditt du.