I Göteborg så har man nästan slutat med att göra omfattande utredningar, utan de flesta gör en utredning på steg 1-2. Steg 1 innebär samtal med psykiater och psykolog under en till två timmar. Om de inte kan sätta en diagnos efter det så remitteras patienten till en steg 2 utredning som brukar ligga på åtta timmar eller till en utredning på steg 3 som är upp till och med 30 timmar.

Tidigare så var det mer eller mindre praxis att alla skulle genomgå en utredning på 30 timmar, vilket gjorde att kötiderna blev flera år. I Göteborg var kötiderna upp mot sex år, det är inte försvarbart. Nu när man kan göra utredningar inom allmänpsykiatrin är kötiderna borttagna.

Det finns inte heller något stöd för att längre utredningar är mer korrekta än de kortare och om människor har behov av hjälp så tycker jag att de ska få det snabbt.

Ett större problem är i så fall att allmänpsykiatrin inte vill vårda patienter som har ett GAF-värde på över 50. Det vill säga, klarar du av att ha ett arbete eller att studera så kan du inte få hjälp från psykiatrin. Det ska egentligen inte gälla utredningar, men den informationen har inte spridit sig, utan tanken är då att vårdcentralerna ska klara av denna grupp. Jag tror säkert att vårdcentralerna är jätteduktiga på att behandla människor som är lite allmänt deppiga över att att de inte kan köpa en ny platt-TV, men jag tvivlar starkt på deras kunskap när det kommer till att behandla neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

weasley skrev:

Zombie skrev:Det är graden av förtroende för varandras omdöme jag upplever otillräcklig. Otillräcklig = relevant information går förlorad.

Ok, förlåt om jag missuppfattade. Men det är mycket info i den här tråden. Tur att den här knuten upptäcktes och löstes upp!

Vilka menar du när du skriver "varandras"?

Är det förtroendet från "psykiatrin" gentemot "patienterna"? Vilket omdöme är det som ifrågasätts då? Självdiagnosticerade? "Patienters" förmåga att ärligt redogöra för sin livssituation?

Är det förtroendet "patienter" emellan? Är det ens personliga omdöme av sitt eget liv som ifrågasätts? Är det ens personliga självdiagnosticering? Eller att man lekmannadiagnosticerar andra? Ifrågasätts andras diagnoser som de fått genom utredning?

Är det förtroendet "patienterna" gentemot "psykiatrin"? Ifrågasätts "psykiatrins" omdömesförmåga och helhetssyn? Ifrågasätts kunskapsbanken och diagnosticeringsförmågan? Varför, i sådana fall. Är det för att man själv inte ser hela bilden eller för att man har en övertro på sin egen förmåga - eller en undertro på utbildningssystemet och dess förmåga att utbilda kritiskt tänkande psykiatriker?

Uff. Många frågor som dök upp bara för ett enda ords skull.

Och bra frågor. Kunde väl gott skapas ny tråd om.
(Illa dold vink till den som vill. Jag vill inte stå för någon, jag är för trött och mosig i huvudet.)

Just här menade jag vår kommunikation här i tråden. Och mellan oss som skriver här, främst mellan "mar0ders och Abbreviations [...] parti" och "Bror Duktigs, LILITH_s, Ingers, [...] mitt". Obs. citationstecknen. Det "parti" jag här råkade rikta in mig på är främst det förra — från början därför att jag tycker det är så viktigt att ge en professionell utredare både input och tillfälle till output när någon för en gångs skull bevärdigar oss ett besök; därefter både för att det är det parti jag tycker mig se bäst utifrån och för att jag reagerade på ett inlägg av Abbreviation.
Annars kan jag visst ana brister på "vår" sida också.

Hur som helst, apropå Abbreviation nyss, jag tycker inte det är helt OT eftersom det sätter ner kommunikationen, läs insiktstätheten, i en viktig diskussion.

ragnevi: Menar du att man i Göteborg sätter diagnos på personer med så lite underlag som 1-2 timmar långt samtal? Det är ju absurt.

Zombie: Tonfall och sådant ser jag som OT eftersom det hela skulle bli en stor och förvirrad diskussion. Jag vet över huvud taget inte vad som menas, personligen läser jag orden och inte något tonfall.

slackern skrev:Det har jag ingen som helst aning om . Finns kanske nationella siffror som socialstyrelsen har publicerat?

Jo det finns statliga utredningar om detta. Anders Miltons psykiatri utredning för ungefär 5 år sen är en. En annan utredning är den om LSS och personlig assistans. Citat ur utredningens pressmeddelande:

För att assistansreformen ska vara långsiktigt hållbar behöver
kostnadsutvecklingen dämpas och stabiliseras. Samhällets kostnader för
insatsen ökar nu med närmare 2 miljarder kronor per år. Med LSSkommitténs
förslag minskas den årliga statliga kostnaden för personlig
assistans under perioden 2010–2013 med omkring 3 miljarder kronor.

I detta sammanhang är kostnaden for npf-utredningar försumbar.

Det är inte där skon klämmer.

Kostnaderna för oss är delade mellan stat, landsting/region och kommun. Landstingens del, dvs psykiatri, är den lilla delen. Stat och kommun står för de stora bitarna. Kommunerna har ju hela biten med LSS/LASS och bistånd enl SoL. Staten har tex sådant son socialförsäkringarna, tex sjuk-och aktivitetsersättning.

Däremot kan innehållet i en utredning hjälpa till så att varje individ får den hjälp personen behöver. Vilket inte själva diagnosen gör, ytterst handlar ju diagnosen bara om AS/inte AS. Och det säger ju inte så förtvivlat mycket. Möjligen huruvida man har rätt till hjälp, tex LSS. Men bara konstaterandet att man har AS säger ju inget om VILKEN hjälp man behöver, eller ens i
vilken utsträckning man behöver hjälp.

Och bättre utredningar och nya diagnostiska kriterier kanske skulle kunna hjälpa till? Kriterierna måste ju styra vad som ingår i utredningen

ragnevi skrev:Ett större problem är i så fall att allmänpsykiatrin inte vill vårda patienter som har ett GAF-värde på över 50. Det vill säga, klarar du av att ha ett arbete eller att studera så kan du inte få hjälp från psykiatrin.

I hela landet? Eller talar du om något lokalt (illa nog)? Har inte koll på GAF-skalan, men är man ute för att man kan arbeta eller studera så är det illa nog.

ragnevi skrev:Det ska egentligen inte gälla utredningar, men den informationen har inte spridit sig

Nej, tror jag det. Och det kommer den väl inte att "göra" heller, eftersom det ligger så stora ekonomisk-politiska intressen i att den inte "gör" det?

ragnevi skrev:Ett större problem är i så fall att allmänpsykiatrin inte vill vårda patienter som har ett GAF-värde på över 50. Det vill säga, klarar du av att ha ett arbete eller att studera så kan du inte få hjälp från psykiatrin. Det ska egentligen inte gälla utredningar, men den informationen har inte spridit sig, utan tanken är då att vårdcentralerna ska klara av denna grupp. Jag tror säkert att vårdcentralerna är jätteduktiga på att behandla människor som är lite allmänt deppiga över att att de inte kan köpa en ny platt-TV, men jag tvivlar starkt på deras kunskap när det kommer till att behandla neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Fast om misstanke föreligger om djupare problematik så får man ju en remis för en utredning. Eller det fick jag när jag vände mej till VC och träffade en kurator så tyckte hon att jag var ett allt för komplicerat fall för VC att jag behövde utredas utav psykiatrin.

Ganesh skrev:

slackern skrev:Det har jag ingen som helst aning om . Finns kanske nationella siffror som socialstyrelsen har publicerat?

Jo det finns statliga utredningar om detta. Anders Miltons psykiatri utredning för ungefär 5 år sen är en. En annan utredning är den om LSS och personlig assistans. Citat ur utredningens pressmeddelande:

För att assistansreformen ska vara långsiktigt hållbar behöver
kostnadsutvecklingen dämpas och stabiliseras. Samhällets kostnader för
insatsen ökar nu med närmare 2 miljarder kronor per år. Med LSSkommitténs
förslag minskas den årliga statliga kostnaden för personlig
assistans under perioden 2010–2013 med omkring 3 miljarder kronor.

Och bättre utredningar och nya diagnostiska kriterier kanske skulle kunna hjälpa till? Kriterierna måste ju styra vad som ingår i utredningen

Hej tack för att du letade fram information och länkade

Det vet jag inte jag är bara lekman och kan inte objektivt bedöma hur en utredning går till. Personligen tyckte jag att min utredning var grundlig gjord träffade min psykolog vid 11 tillfällen vissa utav gångerna var 3-timmars pass och vissa var runt 1 timme men de längre upplevde jag som att de var i majoritet. Från att jag träffade psykologen första gången tills att jag fick diagnos tog väll runt ett halvår.

Men min förra läkare tycker att utredningen var bristfällig den innefattade bara ADHD och inte resten utav NPF spektrumet. För jag har tydligen en autistisk problematik som hon förklarade demaskerades utav min medicinering mot min ADD. Hon sa även att hon inte kunde sätta en autism diagnos utan att göra en utredning men satte tillägget autistiska drag i min journal.

Men personligen orkar inte jag genomgå en ytterligare utredning för att få en diagnos eller inte och framför allt har jag inget behov utav det jag upplever att jag får det stöd jag behöver via SOL med boendestöd. Så jag behöver inga LSS insatser och har den uppfattningen att de resurser en utredning skulle kosta och tas i anspråk behöver någon bättre än vad jag gör som lider mer och ännu inte fått en utredning. Jag har hört folk som tycker att jag är knäpp för att jag inte vill göra en till utredning. Men jag personligen känner inget behov utav det jag har fått mitt stödbehov jag behöver tillgodosett.

Jag förstår inte vad poängen skulle vara med att utreda en person som inte har några problem att klara av sitt arbetsliv, skola/studier och sin vardag. Varför ska samhället gå in och och lägga resurser på sådant?

Om man har lärt sig att "kompensera" då har man ju på något sätt lärt sig hantera sina svårigheter och funktionshindret är inte längre så stort och då kanske problemen inte heller längre är så stora? Har man problem så är det ju inget som inte syns eftersom det lär ju finnas "bevis" i form av upprepade kontakter med vården, journalanteckningar, sjukskrivningsperioder o.s.v. och då kommer man nog med största sannolikhet förr eller senare remitteras till en utredning. Det är i alla fall min erfarenhet.

mar0der skrev:

LILITH_ skrev:Ursäkta mig? En överdiagnostisering?

Ja. Det är väldigt många man i efterhan sett inte har en uppmärksamhetsstörning eller autism utan att det snarare handlat om psykiatriska problem som efterliknat symtomen vid uppmärksamhetsstörning som borderline, depression, bipolärsjukdom, ångestsyndrom etc och vid autism har det handlat om andra psykiatriska tillstånd som personlighetsstörning som shizoid, fobisk eller social fobi, livskris, förstämningssyndrom, ångestsyndrom osv osv.

Den som tror att np utredningar är lätta har nog missuppfattat allt. Och då menar jag behandlare och utredare. Har varit med om att någon fått aspergers syndrom efter 45 minuters samtal pga att patienten inte tittade läkaren i ögonen, hade svårt med sociala samspel eftersom patienten drog sig undan men blev arg...

så ja en enorm överdiagnostisering...

Det finns forskning som stödjer ditt uttalande?
Eller man kanske inte behöver forska innan man uttalar sig inom ditt arbetsområde? Godtyckliga uttalanden om en enorm överdignosticering kanske har samma vikt som en publicerad vetenskaplig artikel i din värld.

Abbreviation skrev:Det jag säger är: Det kostar för mycket...

Visste du att det finns privata läkare?
Man kan alltså skaffa sig en diagnos helt finansierad med resurser för pengar som man själv kan prioritera att supa upp eller köpa smågodis,eller åka till Thailand för eller så.
Så nej alla utredningar kostar inte samhället enorma resurser.

Flawed skrev:Visste du att det finns privata läkare?
Man kan alltså skaffa sig en diagnos helt finansierad med resurser för pengar som man själv kan prioritera att supa upp eller köpa smågodis,eller åka till Thailand för eller så.
Så nej alla utredningar kostar inte samhället enorma resurser.

Hur seriösa är då de läkarna? Man kan alltså "köpa sig" en utredning och diagnos?

Wine skrev:Hur seriösa är då de läkarna? Man kan alltså "köpa sig" en utredning och diagnos?

Men det finns ju privatläkare för kroppen. Dom är ju inte mindre seriösa än de som är landstingsbundna.

Detsamma borde gälla denna yrkesgrupp oxå.

Flawed skrev:Visste du att det finns privata läkare?
Man kan alltså skaffa sig en diagnos helt finansierad med resurser för pengar som man själv kan prioritera att supa upp eller köpa smågodis,eller åka till Thailand för eller så.
Så nej alla utredningar kostar inte samhället enorma resurser.

Ja, jag vet att det finns privata läkare. Jag känner till några få personer som gjort sin utredning privat. Majoriteten vänder sig fortfarande till öppenvården. Känner du till statistik över hur många som utreds privat jämfört med hur många som utreds i öppenvården, skulle jag gärna ta del av dem. Breddar man kriterierna för utredning kommer det öka antalet utredda i det stora hela, inte enbart de privata.

Det bör dock betonas att de flesta fall av diagnosticerade, aktiva missbrukare jag känner till, har gått genom privata läkare. Jag tror att vinstsyftet kan ha en negativ effekt gällande utredningar men antagligen handlar det snarare om enskilda, inkompetenta läkare.

kullan skrev:Men det finns ju privatläkare för kroppen. Dom är ju inte mindre seriösa än de som är landstingsbundna.

Detsamma borde gälla denna yrkesgrupp oxå.

Jo men i fall diskussionen som i denna tråd handlar om att det inte finns resurser att utreda alla enbart efter individers önskan om självinsikt eller i de fall där man inte har en kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan, så är det väl inte seriöst att privata läkare utreder på detta sätt om det i så fall innebär att de sätter diagnos då inte alla diagnoskriterier uppfylls.

Abbreviation skrev:Subkliniska besvär, alltså att man har drag av syndromet men ändå klarar av att leva ett normalt liv, kommer inte vara tillräckligt för att få en diagnos. Man måste alltså ha svårigheter som kräver insatser eller stöd, eller anpassnings av vardagen, eller liknande. Detta är helt rimligt.

Det låter jättevettigt, efter att man definerat vad "leva ett normalt liv" innebär.

Abbreviation skrev:Det bör dock betonas att de flesta fall av diagnosticerade, aktiva missbrukare jag känner till, har gått genom privata läkare.

Kanske beror de på att de tjänar bra pengar på detta, ju fler klienter/patienter ju mer pengar om ryktet sprids bland andra missbrukare.

Björne skrev:Det låter jättevettigt, efter att man definerat vad "leva ett normalt liv" innebär.

Att man fungerar i vardagen innebär att man kan försörja sig själv, har en bostad, kan sköta sin hygien och sin hälsa och att man inte mår skit. Typ. Det handlar alltså om ganska grundläggande saker man ska ha problem med för att det ska anses vara en signifikant nedsättning av funktionsnivån.

Wine skrev:

Abbreviation skrev:Det bör dock betonas att de flesta fall av diagnosticerade, aktiva missbrukare jag känner till, har gått genom privata läkare.

Kanske beror de på att de tjänar bra pengar på detta, ju fler klienter/patienter ju mer pengar om ryktet sprids bland andra missbrukare.

Jag känner bara till att det är en specifik läkare som satt diagnos på flera missbrukare (amfetaminister, diagnoserna de fått har varit såväl ADHD och Aspergers. Dessa patienter har sedan medicinerats med centralstimulantia. Toppenbra om man är tjackpundare). Han är väldigt väl ansedd så jag blev rätt förvånad över att han inte drogtestade någon.

Abbreviation skrev:

Flawed skrev:Visste du att det finns privata läkare?
Man kan alltså skaffa sig en diagnos helt finansierad med resurser för pengar som man själv kan prioritera att supa upp eller köpa smågodis,eller åka till Thailand för eller så.
Så nej alla utredningar kostar inte samhället enorma resurser.

Ja, jag vet att det finns privata läkare. Jag känner till några få personer som gjort sin utredning privat. Majoriteten vänder sig fortfarande till öppenvården. Känner du till statistik över hur många som utreds privat jämfört med hur många som utreds i öppenvården, skulle jag gärna ta del av dem. Breddar man kriterierna för utredning kommer det öka antalet utredda i det stora hela, inte enbart de privata.

Det bör dock betonas att de flesta fall av diagnosticerade, aktiva missbrukare jag känner till, har gått genom privata läkare. Jag tror att vinstsyftet kan ha en negativ effekt gällande utredningar men antagligen handlar det snarare om enskilda, inkompetenta läkare.

Ja utredningar borde bara få göras av helgonlika läkare som har "holy sign of gudomlig omutbarhet befriade från någon som helst bias,approval" på väggen.
En utredning är billig i förhållande till en massa andra saker,få människor kan finansiera sin egen hjärtoperation eller dylikt.
Så jag tycker genomgående att din diskussion saknar grundläggande validitet och substans.
De största kostnaderna är säkert administration och pappersältande vilket minskas om man själv går till en läkare och startar utredningen på en gång.

Tack för uppfriskande inlägg från ragnevi och Ganesh! Jag håller med Zombie om att tonen i diskussionen är väsentlig. Jag råkar ha ett heltidsjobb men saknar inte stödbehov för det, och hårdare tongångar är tämligen knäckande. Det gör mig rädd att få marken undandragen under mina fötter, för så på gränsen av min förmåga ligger jag hela tiden. Och ja, jag har återkommande depressioner. Måste jag verkligen vilja dö hela livet ifall jag hänger mig kvar vid mitt jobb (som för övrigt är det enda jag skulle klara, just för att det är så speciellt)? Och jag klarar inte att gå ner på deltid, eftersom det är jobbet som håller mig uppe och jag inte hinner få något gjort på kortare tid p.g.a. svåra igångsättningsproblem.

Min utredning var inte på trettio timmar, men bestod ändå av flera samtal, massor av underlag att fylla i samt flera tester och hembesök av arbetsterapeut. Den klargör väldigt konkret exakt vad det är jag behöver hjälp med, och det är guld värt. Självklart kommer jag inte att ta emot mer hjälp än jag behöver. Varför skulle jag? Jag skulle inte ens orka det. För närvarande orkar jag inte komma igång med den hjälp jag faktiskt behöver och har fått beviljad, trots att jag ser att jag verkligen skulle behöva den precis just nu.

EDIT: Jag såg att någon, tror att det var Wine, räknade in återkommande depressioner som signifikant funktionsnedsättning. Det tackar jag innerligt för. Många verkar inte göra det.

Varför skulle privata läkare vara mer benägna att sätta diagnos? De måste ju följa samma regelverk och etik som andra. Man kan knappast köpa en diagnos. Eller? Kanske är jag naiv.

Flawed skrev:Ja utredningar borde bara få göras av helgonlika läkare som har "holy sign of gudomlig omutbarhet befriade från någon som helst bias,approval" på väggen.
En utredning är billig i förhållande till en massa andra saker,få människor kan finansiera sin egen hjärtoperation eller dylikt.
Så jag tycker genomgående att din diskussion saknar grundläggande validitet och substans.
De största kostnaderna är säkert administration och pappersältande vilket minskas om man själv går till en läkare och startar utredningen på en gång.

Nej, men utredningar borde inte få göras av läkare som systematiskt slarvar med att kontrollera för missbruk!

En utredning är billig i förhållande till allvarliga operationer, ja. Det berättigar dock inte till att göra utredningar på lösa grunder. Att annat är dyrt innebär inte att man ska slösa med allt som inte kostar lika mycket pengar. Hur det jag skriver "saknar grundläggande validitet och substans" får du nog redogöra för tydligare än genom att säga att du tycker det, annars ägnar du dig så att säga åt att kasta sten i glashus.

Givetvis är det okay att människor som undrar och vill veta vilka de är bekostar en egen utredning. Det är irrelevant för diskussionen. Majoriteten betalar inte för sin egen utredning och antalet utredningar bekostade av allmänheten kommer skjuta i höjden om kriterierna för att utredas breddas, förutsatt om inte samtliga nya utredningar utförs privat. Gjorde du själv din utredning privat eller i öppenvården?

Tintomara Ariadne skrev:EDIT: Jag såg att någon, tror att det var Wine, räknade in återkommande depressioner som signifikant funktionsnedsättning. Det tackar jag innerligt för. Många verkar inte göra det.

Ganska säker på att det var jag men Wine kanske nämnde det också. Givetvis innebär återkommande depressioner en kliniskt signifikant funktionsnedsättning.

Tintomara Ariadne skrev:Varför skulle privata läkare vara mer benägna att sätta diagnos? De måste ju följa samma regelverk och etik som andra. Man kan knappast köpa en diagnos. Eller? Kanske är jag naiv.

Det tror jag inte att de är. Generellt sett så är privata läkare lika kompetenta som "vanliga" läkare och det finns ingen anledning till att tro att de sätter mer godtyckliga diagnoser.

Tintomara Ariadne skrev:Varför skulle privata läkare vara mer benägna att sätta diagnos? De måste ju följa samma regelverk och etik som andra. Man kan knappast köpa en diagnos. Eller? Kanske är jag naiv.

De privata behöver väl inte följa samma regelverk som t.ex. anställda inom landstinget när det gäller t.ex. neuropsykiatriska utredningar, utredningarna kan se helt olika ut. Landstinget har en helt annan kontroll över sin verksamhet så klart.

Abbreviation skrev:

Björne skrev:Det låter jättevettigt, efter att man definerat vad "leva ett normalt liv" innebär.

Att man fungerar i vardagen innebär att man kan försörja sig själv, har en bostad, kan sköta sin hygien och sin hälsa och att man inte mår skit. Typ. Det handlar alltså om ganska grundläggande saker man ska ha problem med för att det ska anses vara en signifikant nedsättning av funktionsnivån.

Jag tycker det ingår mer i ett normalt liv än att man har försörjning, bostad, kan sköta sin hygien och inte mår skit.