Det fattas ju ingenting på den andra tårtan. Det är den första som har tre ljus för mycket.


Inte bara menat som skämt, utan för att visa på ytterligare en idiotiska aspekt på frågan. Vad är det som säger att tårtan med 4 ljus är normen man ska utgå från?

Ja precis, det är ju inte självklart att man ska lägga ihop just ljusena... sen kanske modern tyckte att det var så självklart att folk brukar förstå information mellan raderna, att hon helt enkelt inte inser att det finns dem som tolkar bokstavligt; på samma sätt som när jag frågat vad man förväntas göra/bete sig på krogen. För andra är det så självklart hur man ska bete sig, att de förstår helt enkelt inte frågan.

MsTibbs skrev:

weasley skrev:När vet man/hur ser man att man ska säga något efter ett konstaterande?

Att personen "stannar upp". Står stilla, ofta svagt framåtlutad och söker ögonkontakt med något höjda ögonbryn och "stora ögon". Ofta höjer man tonfallet på rösten i slutet av en mening om man vill ha svar. I retoriska frågor där man inte förväntar sig svar brukar man ha monotont avslut. Varianter kan nog förekomma, men detta är ett sätt att söka respons på om mina iakttagelser är korrekta.

Jag tycker "hummandet" fyller en viktig funktion för att visa att man är närvarande, dvs delaktig, att man lyssnar, att man är "med"... Jag har då ingen lust att hålla en monolog, om jag inte får respons så jag vet att den andra vill fortsätta höra vad jag har att säga... Utan respons så slutar jag prata!

Men även för att känna att den andra personen är "verklig"; jag kan lätt få en känsla av att försvinna in i min egen lilla bubbla, och vet då inte säkert om kommunikationen nått ut, om jag fått kontakt med den andra eller inte... (Men detta kanske inte är det normala syftet...(?))

Jag går inte efter kroppsspråket eller tonfallet, när jag avgör att det är dags för en inflikande kommentar, utan enbart på innehållet i det som sagts. Tex när den andra har sagt nåt "viktigt", avslutat en "berättelse", om den blir tyst ett ögonblick, osv... (Sällan möjligt att få en chans att sticka emellan med nån kommentar för tidigt - I alla fall inte om man har med en pratkvarn att göra...)

Så syftet med "hummandet" kan ju både vara att uppmuntra den andra att fortsätta prata, och att bekräfta att man har hört vad den andra har sagt. (Att säga något är ju ett sätt att söka kontakt med den andra, och om man inte får nån respons så är ju det ett avvisande. Exemplet med dammsugaren kan mycket väl handlat mer om kontakt än om information...)

weasley skrev:Kommunikation är helt klart viktigt, det är jag med på. Problemet är att jag liksom inte gör mej förstådd trots att jag tycker att jag kommunicerar!

Ytterligare ett exempel, den här ggn taget ur verkliga livet:

PV: Vad ska vi äta idag?
Jag: Jadu, jag vet verkligen inte. Det spelar ingen roll.
PV: Vaddå "spelar ingen roll? Det måste väl spela roll?
Jag: Nä. Ge mej mat och jag äter, ge mej inte mat och jag äter nåt jag hittat på själv.
PV: Men du måste du vilja ha NÅGOT?
Jag: (tänker) Jo, jag skulle vilja ha ugnsbakad öring med purjolök.
PV: (grinigt) Men det kan du ju inte vilja ha! Det går ju inte att få tag på vid den här tiden!
Jag: Nä, alltså spelar det ingen roll.
PV: (arg) Du är hopplös!

JAG tycker att jag har kommunicerat min önskan, klart och tydligt. Jag har redogjort för exakt vad jag tycker: DET SPELAR INGEN ROLL.

Ändå kommer det massor av följdfrågor, och det hela lyckas sluta med att pv blir ARG på MEJ - och den efterföljande märkliga stämningen ska på något vis vara "mitt fel" eftersom jag "svarar så konstigt på frågorna" och kanske tom "försöker vara rolig". Framförallt är jag "orealistisk" eftersom jag vill ha öring när jag "VET ATT DET INTE FINNS vid den här tiden på dygnet/året".

Jag som bara har svarat på hans frågor!

Jag blir i sanning inte klok på världen. Jag misstänker att de här märkligheterna säkert har pågått ett längre tag, men att min pv har påpekat dem för mej så jag blivit medveten om dem på ett annat sätt än tidigare. Han förklarade för mej att man inte "kan" svara att jag vill ha öring när man "förväntas" svara att man vill ha en burgare - jag blir alldeles förvirrad!

Den där diskutionen har vi konstant.. anledningen

INGEN av oss VET.. dvs det "spelar ingen roll" för någon av oss.. ingen har förslag eller idér och när man själv står där IGEN utan idér och får ett "skit samma" till svar blir man nog ganska irriterad ja! helt klart.
Särskillt om man får det svaret offta och själv aldrig vet men blir så illa tvungen att klämma fram käcka idér för att den andre svarar "Skit samma" hela tiden...

naturligtvis menar du att om han har en idé duger den gott åt dig, det HAN tänker är antagligen "men SNÄLLA JAG ÄR INTE EN KOKBOK HJÄLP MEJ FÖR ENGÅNGS SKULL"

Problemet är att han frågar vad du vill ha och du fattar inte att han menar HJÄÄÄÄÄLP vad ska vi äta

äsch

weasley skrev:
Och för att återknyta till trådrubriken: Finns det något man kan göra för att folk ska förstå att man svarar på deras frågor som de är ställda? Eller begriper inte folk det? Är de så ignoranta att de inte vet vad de säger?

Ett tydligt exempel på det var något jag läste på nån blogg för ett bra tag sedan. En mor med en autistisk son skulle utföra lite enkla beräkningar. För att åskådliggöra så ritade modern bilder på tårtor. En tårta med fyra ljus och en tårta med ett ljus. Den sista tårtan har inga ljus. Och sen kommer frågan:

-Vad saknas på den sista tårtan? ("What is missing on the last cake?")

Sonen svarar: "Icing" (=glasyr).

För MEJ är det ju självklart att moderns fråga är uppåt väggarna. Hon frågar ju inte efter HUR MÅNGA LJUS det ska finnas på den sista tårtan - hon frågar vad som SAKNAS på tårtan.... och det kan ju vara allt möjligt; grädde, hallonsylt, eller glasyr.

Har "vanligt" folk så lite koll på vad de säger?

Jag har svårt att fatta tårtexemplet för det känns som det finns någon lucka i resonemanget som du beskriver det från början så jag kan bara spekulera.

Sonens replik känns lite som komiken i "Fem myror och fyra elefanter" när man körde en serie sketcher som alla gick ut på att man skulle välja ut tre av fyra olika saker och tala om vad som skulle bort. Det roliga var ju dels att det fanns så många olika fyndiga sätt att svara på frågan, dels att "Brasse" i sketchen på samma barnsliga och karaktäriskt upprepat sätt rackade ner på de som hade svarat annorlunda.

Skrattar man åt barnet i det här läget är det väl inte för att det har gjort fel utan för att det är lite roligt att det finns andra sätt att tänka? Och det som jag har svårast att förstå är att du i så fall hakar upp dig på det.

Men det finns en annan sida av saken. Hur ska barnet rimligtvis veta att det handlar om räkning? Och det är här det saknas bakgrundsinformation.
För det rimliga är att barnet förs in i en situation där det hör till att här handlar allt mamma säger om räkning, så om hon nu frågar om tårtan så är svaret också något som handlar om räkning för det var ju det vi talade om.

Om sen barnet säger "glasyr" för att mamma inte uttrycker sig språkligt exakt, så gäller väl samma typ av komik som i andra fallet. Det roliga är att man kan tänka på olika sätt, mamman har uttryckt sig inexakt och barnet tar henne på ordet och rättar mamma på ett rätt dråpligt sätt. Trodde jag.

Att sen mamman uttrycker sig lite slappt språkligt sett är väl inte så märkvärdigt. Hon tycker nog inte att hon behöver uttrycka sig så exakt när hon tror att både hon och sonen är överens om att ramen för samtalet är räkning.

Bjäbbmonstret skrev: ...lite förklaringar...

Tack.

Det låter rimligt. Du är inte den ende som antytt att det borde framgå av situationen. Jag har nog fokuserat lite för mycket på ordväxlingen och inte tänkt på situationen.

Men mina övriga frågor då? Näskliandet etc.

Och du Bjäbbis! Jag är jätteglad att du tar dej tid att berätta sådant här. Du kanske tycker det låter löjligt men för mej är det värdefullt! Säg till om du tycker jag tjatar eller ställer jobbiga krav på dej eller så. Jag lovar att inte ta illa upp!

weasley skrev:
Men mina övriga frågor då? Näskliandet etc.

Orkar inte. Men jag har svårt att tro att näskliande skulle ha någon speciellt specifik betydelse. Jag menar, det är ju inget hemligt kodspråk det handlar om bara uttryck för känslor som harmonierar och därmed understödjer eller annars icke understödjer talet. ...eller

weasley skrev:Men mina övriga frågor då? Näskliandet etc.

Hr inte sett efter om du har en "berättelse" kring näskliande som med tårtan; men allmänt kan man säga att vuxna ibland tar sig till näsan då de vill "hålla sig för munnen" exempelvis om de ljuger eller tycker motparten talat för länge. När man blir röd i ansiktet tenderar också folk att ta sig för ansiktet. Kanske kliar blodflödet i näsan litet? Detta är dock individuellt finlir i sådan grad att man i princip aldrig kan vara säker. Kanske är det helt enkelt så att näsan faktiskt kliar?

Bjäbbmonstret skrev:

weasley skrev:
Och för att återknyta till trådrubriken: Finns det något man kan göra för att folk ska förstå att man svarar på deras frågor som de är ställda? Eller begriper inte folk det? Är de så ignoranta att de inte vet vad de säger?

Ett tydligt exempel på det var något jag läste på nån blogg för ett bra tag sedan. En mor med en autistisk son skulle utföra lite enkla beräkningar. För att åskådliggöra så ritade modern bilder på tårtor. En tårta med fyra ljus och en tårta med ett ljus. Den sista tårtan har inga ljus. Och sen kommer frågan:

-Vad saknas på den sista tårtan? ("What is missing on the last cake?")

Sonen svarar: "Icing" (=glasyr).

För MEJ är det ju självklart att moderns fråga är uppåt väggarna. Hon frågar ju inte efter HUR MÅNGA LJUS det ska finnas på den sista tårtan - hon frågar vad som SAKNAS på tårtan.... och det kan ju vara allt möjligt; grädde, hallonsylt, eller glasyr.

Har "vanligt" folk så lite koll på vad de säger?

Jag har svårt att fatta tårtexemplet för det känns som det finns någon lucka i resonemanget som du beskriver det från början så jag kan bara spekulera.

Sonens replik känns lite som komiken i "Fem myror och fyra elefanter" när man körde en serie sketcher som alla gick ut på att man skulle välja ut tre av fyra olika saker och tala om vad som skulle bort. Det roliga var ju dels att det fanns så många olika fyndiga sätt att svara på frågan, dels att "Brasse" i sketchen på samma barnsliga och karaktäriskt upprepat sätt rackade ner på de som hade svarat annorlunda.

Skrattar man åt barnet i det här läget är det väl inte för att det har gjort fel utan för att det är lite roligt att det finns andra sätt att tänka? Och det som jag har svårast att förstå är att du i så fall hakar upp dig på det.

Men det finns en annan sida av saken. Hur ska barnet rimligtvis veta att det handlar om räkning? Och det är här det saknas bakgrundsinformation.
För det rimliga är att barnet förs in i en situation där det hör till att här handlar allt mamma säger om räkning, så om hon nu frågar om tårtan så är svaret också något som handlar om räkning för det var ju det vi talade om.

Om sen barnet säger "glasyr" för att mamma inte uttrycker sig språkligt exakt, så gäller väl samma typ av komik som i andra fallet. Det roliga är att man kan tänka på olika sätt, mamman har uttryckt sig inexakt och barnet tar henne på ordet och rättar mamma på ett rätt dråpligt sätt. Trodde jag.

Att sen mamman uttrycker sig lite slappt språkligt sett är väl inte så märkvärdigt. Hon tycker nog inte att hon behöver uttrycka sig så exakt när hon tror att både hon och sonen är överens om att ramen för samtalet är räkning.

Här kommer länk till tårtgrejjen http://momnos.blogspot.com/2007/04/bud-takes-cake.html

nu har vi källan till det onda..

(Erkän nu att jag är the master of Google ok?)

*läst*

Hmm, verkar som jag har blandat ihop några ord. Han sade "frosting" och inte "icing". Annars kom jag ihåg det bra!


MsTibbs:
Jag funderade över näskliandet tidigare i tråden.