Jag vill bara säga att denna disskusion är väldigt intressant. Jag ser inte det "tjafs" som Abbrevation nämner, utan tycker att alla inblandade har kloka och insiktsfulla saker att säga (Abbrevation också, så ingen tror att jag anser att hon har fel). Det är guld värt att få insikt i hur psykiatrin resonerar kring just Asperger och diagnosticering och för mig som står i kö så är denna tråd mycket värdefull. Det är också trevligt att läsa en tråd där en saklig diskussion förs, istället för att det bli pajkastning mellan "två läger" (vilket jag anser inte existerar i denna diskussion, utan alla tycks vara överrens att det sker feldiagnosticeringar åt båda håll). Jag måste också säga att jag är glad att jag inte arbetar inom psykiatrin och har det ansvar som utredare har att tillmötesgå "påtryckningar" från så många håll.

mar0der skrev:Låt oss bli konkreta. Om en person kommer in till psykiatrin med misstanke om autism för att det inte fungerat optimalt i skolan (för ett par år sedan) och i vissa relationer och patienten är 'tyst' i beskrivningen av sitt subjektiva lidande. Han har jobb som fungerar, familj (med vissa relationella svårigheter), barn och ett par nära vänner. De misstänker asperger för han inte förstår relationella samspel med obekanta, vissa på arbetsplatsen etc, men det påverkar inte jobbet i sin helhet eller skapar ett uppenbart lidande för personen själv. Det är mest folk runt omkring som uppmärksammat det och uppmanat till utredning.

Tack för ditt exempel. Jag vet att det inte var mig du svarade, men detta kortfattade exempel förklarade mer konkret för mig vad som menas med "signifikant lidande för personen i dess vardag" och även vad för sorts problematik man utreds för, än det svar jag fick förut.

Jag vet inte hur "verkligt" jag ska tolka detta exempel, kan jag ens göra det? Om t.ex. den som söker sig till allmänpsykiatriska för utredning inte har familj (förutom föräldrar + syskon), inte fungerar särskilt bra på sitt nuvarande arbete (det enda som har fungerat av de tre som NN haft) p.g.a. stresskänslighet och diverse annat, har en nära vän trots önskan om fler, återkommande depressioner, sociala svårigheter etc. etc. Är denna person någon som skulle utredas?

mar0der skrev:

Wine skrev:Har några frågor till mar0der:

1. När det står i testresultaten att man hamnar över cut off gränsen för autismspektrumproblematik så undrar jag om det går att se (för utredarna) svårighetsgraden av autism på det, alltså om man precis hamnar över cut off eller om man hamnar över cut off med god marginal (eller om det kanske inte ens är intressant).

2. Sedan undrar jag om ni känner till något om att det skulle vara vanligare med autism bland de som har blodgrupp A. Har läst på några ställen att av alla som har autism så har runt 80-90% blodgrupp A.

1. Om man talar i de termerna så syftar man på självskattningsformulär som AQ, där det finns en 'cut off' gräns på 32p som i studier har visat sig fånga 80% av personer med AS. AQ specifikt är dock väldigt ifrågasatt och används endast som screening. Använder man det som diagnosunderlag endast är man helt ute och cyklar.
Man syftar inte till som det nämns i tråden WAIS tester, alltså begåvningsprofil, för där finns ingen 'typisk' autism profil med cutoff gränser.

2. Ingen aning. Finns säkert någon annan som har koll på det bättre än jag

Tack för svaren. "Cut off gränsen för autismspektrumproblematik" står med i den sammanfattande bedömningen av alla testresultaten, ADOS IV, WAIS III m.m. inklusive observationer.

Koboshi skrev:Kan inte komma på vad Lejon heter i förnamn. Vet att han var/är i Östersund då han nämnde det i sin föreläsning i Halmstad.

Nej det finns inga officiella studier som du påpekar men alla kliniker är överens att det inte finns någon överdiagnostesering. Alla specialister som jag har läst/hört/pratat med säger samma sak om just ADHD/AS, medicin och överdiagnostesering. Alla från Lejon via Gillberg till den som stod bredvid mig när jag sjöng i Malmö för två år sedan. Alla säger samma sak och eftersom många av dem är ledande i forskningen och varnar för just dina argument så borde de ju ha rätt. Eller påstår du att de har fel?

Varnar för mina argument?? Jag har inget argument för att det är överdiagnosticerat. Det är min personliga uppfattning som kliniker och specialist i neuropsykiatri som delas med de i alla fall fem specialist mottagningar jag har kontakt med. Jag vet om att det råder olika uppfattningar om detta så säg inte att alla kliniker är överens, för det är verkligen inte sant. Eller är det något annat argument du menar 'specialister' varnar för som jag fört?

Wine skrev:"Cut off gränsen för autismspektrumproblematik" står med i den sammanfattande bedömningen av alla testresultaten, ADOS IV, WAIS III m.m. inklusive observationer.

Jasså? Eller missförstår jag dig. Det finns ingen cutoff gräns för en sammanställning av tester på det sättet. Cut off gräns är ett statistiskt begrepp som används för att förklara 'svansarna' på normalfördelnignskurvan när man talar om signifikans. för i sådana fall skulle det finnas ett testbatteri som är standardiserat just för att mäta asperger vilket det naturligtvis inte finns. Så jag vet inte vad de menar egentligen

mar0der skrev:Jasså? Eller missförstår jag dig. Det finns ingen cutoff gräns för en sammanställning av tester på det sättet. Cut off gräns är ett statistiskt begrepp som används för att förklara 'svansarna' på normalfördelnignskurvan när man talar om signifikans. för i sådana fall skulle det finnas ett testbatteri som är standardiserat just för att mäta asperger vilket det naturligtvis inte finns. Så jag vet inte vad de menar egentligen

Det står i den sammanfattande delen och i samband med ADOS bedömningen.

mar0der skrev:

Koboshi skrev:Kan inte komma på vad Lejon heter i förnamn. Vet att han var/är i Östersund då han nämnde det i sin föreläsning i Halmstad.

Nej det finns inga officiella studier som du påpekar men alla kliniker är överens att det inte finns någon överdiagnostesering. Alla specialister som jag har läst/hört/pratat med säger samma sak om just ADHD/AS, medicin och överdiagnostesering. Alla från Lejon via Gillberg till den som stod bredvid mig när jag sjöng i Malmö för två år sedan. Alla säger samma sak och eftersom många av dem är ledande i forskningen och varnar för just dina argument så borde de ju ha rätt. Eller påstår du att de har fel?

Varnar för mina argument?? Jag har inget argument för att det är överdiagnosticerat. Det är min personliga uppfattning som kliniker och specialist i neuropsykiatri som delas med de i alla fall fem specialist mottagningar jag har kontakt med. Jag vet om att det råder olika uppfattningar om detta så säg inte att alla kliniker är överens, för det är verkligen inte sant. Eller är det något annat argument du menar 'specialister' varnar för som jag fört?

Tydligen ligger vi i två olika läger. Och för att undvika "pajkastning" kan vi konstatera att du och jag har totalt olika erfarenhet och information. Och ja alla är inte överens men jag lutar mot att de som leder forskningen har rätt. Du ligger i andra läget. Alla de kliniker och personer som jag har haft kontakt med är överens om att ingen överdiagnosering förekommer. Dock kan vi ju se att din erfarenhet inte stämmer överens med min. Så vi lägger ner diskussionen här, för min del, då jag inte har andra argument än de jag redan framfört och du inte kommer att övertyga mig att jag har fel.

Ursäkta i förväg för ett väldigt långt inlägg. Eftersom jag skrivit i etapper och under tiden blivit väldigt trött, är det inte säkert att det är så sammanhängande.

Självskattning av den egna personligheten såväl som de egna svårigheterna är inte tillförlitlig. Människans uppfattning om sig själv och hur den beter sig, skiljer sig från faktiska observationer som kan göras. På rak arm kommer jag att tänka på bland annat det faktum att kvinnor tenderar att överskatta sin empatiska förmåga medan män tenderar att underskatta den. Detta är ett exempel på hur man uppfattar sig själv utifrån hur man anser att man bör vara grundat på vilken grupp man identifierar sig med - i detta fall handlar det om den stereotypa bilden av kvinnor som känslomänniskor i kontrast mot män som logiska varelser. Det är inte okänt att människor som läser mycket om sjukdomar och störningar tenderar att börja uppleva symtom på en sjukdom de faktiskt inte har, grundat på att ett enda symtom eventuellt stämmer in.

Läkarstudenter går ofta igenom en period av stark hypokondri, innan de lär sig hur man tänker kritiskt kring symtom och diagnoser. Det är lätt att förstå att denna effekt ofta blir ännu starkare bland personer som läser diagnoskriterier utan att ha den grundkunskap läkare och läkarstudenter har. Människor som upplever att de inte passar in i samhället, kanske känner sig lite udda, har ett extra starkt behov av att identifiera sig med en grupp och det är inte konstigt att aspergerkollektivet är attraktivt för dessa. Det är väldigt lätt hänt att en människa som söker efter sin identitet och även upplever att den är annorlunda, känner att den passar in på till exempel Aspergers, börjar identifiera sig med aspergare, läser mer och mer om hur aspergare upplever världen och ganska snart börjar uppleva att den egna problematiken är svårare och kanske väsenskild från hur det faktiskt ser ut i verkligheten. Väldigt många upplever svårigheter gällande socialt samspel och då är NPF lätt att identifiera sig med. Om jag får spekulera lite tror jag att detta mycket handlar om att andra diagnoser, som vore mer lämpade, har en starkare stigmatisering kring sig. NPF är någonting många uttrycker stolthet över att ha, det gäller inte för särskilt många andra diagnoser. Att det är medfött påverkar också tendensen att identifiera sig med diagnosen - de flesta tenderar att tro att sättet de är på är medfött, att deras personlighetskärna inte är så påverkningsbar. Tanken på att ens svårigheter beror på en sjukdom är ofta obehagligare än tanken på att det beror på NPF. Om det handlar om en sjukdom som kan behandlas ställs man inför obehagliga frågor, som "Vem kommer jag vara när jag är frisk?" och "Vilka delar av min personlighet är äkta och vilka beror på sjukdomen?", etc.

-------------

LILITH_ skrev:Det hjälper inte att ha en massa teoretisk kunskap om man inte kan omsätta den i praktiken och applicera den på skiftande personligheter som färgar hela symtombilden i regnbågens alla kulörer samt då fortfrande känna igen tecknen som finns däri.

Har man kunskapen inifrån, som en egen erfarenhet som sakta vuxit fram under många år och en del teoretisk kunskap på det så tror jag, att man ser (upptäcker, känner igen, länkar samman information) nog så adekvat, om inte i vissa fall tom. bättre och mer träffsäkert än de s.k. professionellt utbildade gör.
Självklart gör man då också felbedömningar och får saker om bakfoten.
Men det behöver inte vara så per automatik.

Det är vanligt bland människor med autismspektrumstörningar att ha svårigheter just med det här (att använda teoretisk information i praktiken såväl som att applicera det man lärt sig från en situation på en annan situation). Känns det inte då intressant att människor med AS-diagnos anklagar utbildade psykologer och psykitatrer utan sådana svårigheter för att ha detta problem? Kan det måhända vara så att problemet ligger hos de med AS, snarare än läkarna?

Efter att psykologen konstaterade att jag inte har ADHD-problematik har flera med NPF sagt till mig att kräva en ny utredning, att det helt enkelt inte kan stämma att jag inte har ADHD. Personligen känner jag mig nöjd med den förklaring av min problematik som min psykolog gav mig. Jag trodde först själv att jag hade ADHD men jag är inte kompetent att diagnosticera mig själv och även om ADHD lät logiskt och passande inser jag att det skulle visat sig i testningar. Ändå insisterar andra med ADHD på att det är just ADHD som är mitt problem. Man tenderar nämligen att se sig själv i andra och har man diagnos, samt läst mycket om NPF-problematik, är det inte ovanligt att man ser denna problematik hos väldigt många andra. Även där den inte finns. Att själv ha en diagnos utan att ha en utbildning gör en mycket benägen att överdiagnosticera andra.

Bror Duktig skrev:Eller varför inte att få ord på, och papper på ett lätt handikapp och få ett enklare liv i stället för ett helvete. Fast nu verkade det ju som att det kanske blir svårare att få AS-diagnos, så resonemanget får vara teoretiskt då kanske.

Att diagnosticeras när man inte uppfyller kraven medför även det negativa effekter. De insatser man behöver om man har AS är inte insatser som passar för personer med andra störningar i grunden. En feldiagnos är alltid riskabel. Medicinerar du någon som inte har ADHD med amfetamin medför det risker, t ex.

Koboshi skrev:Där har du fel, tyvärr. Vi har inte en överdiagnostisering snarare tvärt om. Jag är aktiv i Attention och har pratat med många föräldrar som säger att de inte får någon diagnos på barnen utan allt skylls på dem. Alltså vi har många som lider utan att få hjälp då BUP etc. inte vill ge diagnos (i onödan).

Min erfarenhet av Attention är att dess medlemmar tenderar att se NPF i allt. Vad är det som gör dessa föräldrar så kompetenta på att sätta diagnos?

Bror Duktig skrev:Vissa kanske t.ex. inte kan skaffa barn om de ska klara sig utan stöd, eller ha ett förhållande, eller bo på vissa platser, typer av platser, ställen i världen.

Även här på forumet kommer du att hitta folk där det inte är någon tvekan om diagnosen, men som p.g.a. lyckliga omständigheter eller välplanerade liv, klarar sig utan stöd.

Det finns mängder av människor som inte klarar av de här sakerna utan att uppfylla kriterierna för diagnos.

Dessutom är det väldigt stor tvekan om diagnosen om en person klarar sig utan stöd. Det i sig självt exkluderar nämligen diagnosen.

Bror Duktig skrev:Sedan tänker jag mig att det är självklart med diagnos även om man inte behöver stöd just nu, precis som det är självklart att en person som är blind eller rullstolsbunden, får diagnos inskriven i sin journal om den söker även om den skulle klara sig själv just nu.

Inte en särskilt bra jämförelse. Snarare är det jämförbart med att ge rullstol åt människor som inte behöver det men som kanske kan komma att behöva det i framtiden.

Bror Duktig skrev:Skillnaden på att navigera sig fram i det besvärliga livspusslet och att kompensera sig fram? Det är ju en jättestor skillnad. Kompenser innebär nästan undantagslöst att personen förr eller senare blir rejält utbränd, ofta återkommande. Får det gå så långt, så anser jag att man lagt krokben för personen. Sådan utbrändhet, som grundlagts sedan barnsben, går nästan inte att blir fri från. Det är svårt nog för vanliga personer som blir utbrända p.g.a. jobbet (flera på min mans jobb som måst bli omplacerade eller helt enkelt sluta, efter utbrändhet).

Om en person äter och löptränar på ett sätt som vissa skulle klara men ändå pressar sig över sin egen faktiska förmåga och detta till slut leder till att personen skadar sig så allvarligt att den inte kan återhämtas och behöver rullstol - någonting som skulle kunna förhindrats om personen enbart åkt rullstol från början - innebär det då att man ska ge den till synes friska personen en rullstol, i förebyggande syfte? Eller är det kanske så att man har ett eget ansvar för att anpassa sitt liv utefter vad man klarar? Dessutom är rullstolen begränsande för personen även om den också skyddar från framtida problem. Är det rimligt att sätta en diagnos som kan begränsa en person, för att det finns en risk att personen utvecklar problematik i framtiden? Det går inte veta vilka som kommer utveckla kliniska besvär och det finns inget bevis för att alla med en viss sårbarhet kommer att göra det. Ska man då diagnosticera personer utifrån de potentiella problem de kan ha i framtiden, så att de anpassar - och därmed begränsar - sitt liv trots att de inte skulle behövt göra det egentligen? Bara för säkerhets skull? Jag tycker inte det.

Om en normalviktig person bantar riskerar den att fastna i det och tids nog utveckla anorexi. Innebär det att alla som riskerar att utveckla anorexi ska få den diagnosen?

Faktum är att om man lyckas kompensera så att man klarar vardagen bra så uppfyller man inte kriterierna för AS. Att få insatser som skulle hjälpa en person med AS, kanske boendestödjare och eventuellt en sjukskrivning, skulle hindra att den här människan (den som kan kompensera) från att bli utbränd men det skulle även kunna hindras av att personen själv anpassar sitt liv. Personen behöver inte bli sjukskriven, personen behöver inte boendestödjare, personen behöver ökad självinsikt och därmed anpassning av sitt liv efter sin förmåga. Självinsikt kan man få utan att genomföra en utredning. Såvitt jag vet står det var och en fritt att läsa om AS, identifiera sig efter det och anpassa sitt liv på ett sätt som är AS-vänligt, utan att man för den delen måste ha en diagnos. Psykiatrin är inte till för att hjälpa människor förstå sina gränser och förebygga utveckling av problem, psykiatrin är till för att hjälpa de som redan har problem. Självinsikt är inte någonting psykiatrin är till för. Det är ingen som hindrar människor från att lära känna sig själva och anpassa sig efter sina svårigheter och förmågor, snarare är detta någonting som var och en kan ägna sig åt på egen hand.

Sedan finns det faktiskt inget sätt att veta om dessa människor kommer utveckla kliniska problem. Ska man anta att alla som är sårbara för viss problematik kommer utveckla den och behandla i förebyggande syfte? Det skulle förhindra massvis med problem men det skulle även vara en enorm kostnad - resurser som tas från de som faktiskt har problem.

Inger skrev:Jag tror det vore bättre om man separerade diagnoserna från hjälpbehovet och graderade det sistnämnda för sig. Bara att få en förklaring eller bekräftelse på att man fungerar lite annorlunda kan vara till enorm hjälp för att kunna planera sitt liv, undvika att välja fel jobb, skaffa för stor familj, för sociala vänner etc (och kanske för att inse att man inte nödvändigtvis bara är lat och dum som inte klarar vissa saker) utan att man därigenom automatiskt ska behöva känna sig tvungen att acceptera särskola, gruppbostad och automatisk förtidspension, såsom många unga faktiskt påtvingats eller övertalats till utan att ens ha fått testa vad de kan.

Ja, men är det sjukvårdens jobb att ge människor förklaringar eller bekräftelse? Är det inte psykiatrins jobb att hjälpa människor med signifikanta problem? Jag anser inte att det hör till psykiatrin att hjälpa människor förstå sig själva så att de inte väljer fel jobb, skaffar för stor familj och hittar rätt sorts vänner. Vem som helst kan välja fel när det kommer till de här sakerna, det har man eget ansvar för. Psykiatrin är inte till för att lära människor hur de ska leva optimalt.

Frågan är även varför man envisas med att diagnosen AS ska sättas, varför räcker det inte att psykologen konstaterar att man har drag av Aspergers? Många är inte nöjda med det här, varför inte? Om det nu handlar om självkännedom, etc.

Zombie skrev:Nog uppfattade jag Abbreviations inlägg som bland annat en reaktion på det hon uppfattade som att folk pläderar för diagnosticering av problemfria människor. Då ville jag säga att det nog är ett ickeämne för många av oss.

Väldigt få människor är problemfria. Det jag uppfattar är att människor här anser att personer utan kliniska svårigheter ska få diagnos. Det tycker jag är befängt.

Koboshi skrev:Kan inte komma på vad Lejon heter i förnamn. Vet att han var/är i Östersund då han nämnde det i sin föreläsning i Halmstad.

Nej det finns inga officiella studier som du påpekar men alla kliniker är överens att det inte finns någon överdiagnostesering. Alla specialister som jag har läst/hört/pratat med säger samma sak om just ADHD/AS, medicin och överdiagnostesering. Alla från Lejon via Gillberg till den som stod bredvid mig när jag sjöng i Malmö för två år sedan. Alla säger samma sak och eftersom många av dem är ledande i forskningen och varnar för just dina argument så borde de ju ha rätt. Eller påstår du att de har fel?

Du kan ju inte hänvisa till en källa som du inte ens kan namnet på, hur trovärdigt och rimligt är det? Och det här påståendet om att alla är överens, det säger du själv emot senare i tråden. Jag tycker förresten att det är naivt att tro att Gillberg och co har rätt bara för att de är kända och stora. Det kan lika gärna vara tvärtom, att de - eftersom de är kända - på något sätt tjänar på överdiagnosticering. Ju fler som berörs av problemen, desto mer pengar till Gillberg, typ. Nu är jag visserligen väldigt trött (för mycket information på samma dag, därav det långa osammanhängande och eventuellt luddiga inlägget, men jag kände att jag behövde förtydliga mig) men jag tycker inte att det är rimligt att anta att någon har rätt för att de skriker högst och får mest utrymme i media. En dom kring just Gillbergs journaler för patienter i en viss studie, har lett till en prejudicerande dom som medför att alla psykiatrijournaler kan begäras ut med referens till den domen - uppenbarligen har inte Gillberg felfritt omdöme han heller. Tyvärr.

Är Gillberg den ledande? Varför är han mer pålitlig än de som arbetar med att utforma DSM-V (som tydligt tagit ställning och anser att det sker överdiagnosticering såväl som underdiagnosticering)? I mina ögon ser det ut som att ni i Attention väljer att lyssna på de som uttrycker de åsikter ni själva delar, medan ni avfärdar all kritik.

Abbreviation skrev:Det jag uppfattar är att människor här anser att personer utan kliniska svårigheter ska få diagnos.

Och det var (naturligtvis, i det här sammanhanget) det jag menade. Att om du (eller mar0der) tror att till exempel de jag nämnde anser det så har du missförstått.

Abbreviation skrev:Ursäkta i förväg för ett väldigt långt inlägg. Eftersom jag skrivit i etapper och under tiden blivit väldigt trött, är det inte säkert att det är så sammanhängande.

Hej tack för ett väldigt bra och sakligt inlägg


Moderator mnordgren: kortade ned ett ytterst långt citat som kändes obefogat.

Koboshi, jag är starkt kritisk till att föräldrar anser sej kunna ha samma totalöversikt och helhetsbild som en väl utbildad psykiatriker när det gäller deras egna barn. Javisst, föräldern känner till barnets svårigheter väl, men är samtidigt så engagerade i barnet att det är svårt att ta ett steg tillbaka. Och så ska det ju vara. Föräldrar SKA sätta sina barn främst anser jag.

Men det gäller också att kunna släppa taget och inse att föräldrarollen inte ger fullödig utbildning i hela NPF-spektrat med bihang samt olika psykiska sjukdomar. Att sitta på Attentionmöten och navelskåda ger inte den kompetensen det heller. Jag har lite svårt att begripa vad du menar när du nämner scientologerna samtidigt som du pratar om någon Lejon. Scientologerna är en bunt skojare, pajsare och farliga fundamentalister som alla borde hålla sej långt borta från.

Jag hittar förresten en Peter G. Lejon när jag googlar på "npf lejon". Tidigare journalist, nu författare, skriver om hur han drabbades av panikångestattacker.

Zombie skrev:

Abbreviation skrev:Det jag uppfattar är att människor här anser att personer utan kliniska svårigheter ska få diagnos.

Och det var (naturligtvis, i det här sammanhanget) det jag menade. Att om du (eller mar0der) tror att till exempel de jag nämnde anser det så har du missförstått.

Jag håller inte reda på vilket nick som skrivit vad. Det jag argumenterar emot är alltså att man sätter diagnos då det inte finns kliniska besvär. Kan man kompensera så att man klarar av vardagen finns inte kliniska besvär. Menar du att min uppfattning om kliniska besvär är felaktig?

Ja, i det här fallet. Den är för enkel. Det finns flera skikt av det där. Att inse det är en central förutsättning för att med någon säkerhet kunna identifiera kliniska besvär av AS i varje fall hos vuxna, eftersom symptomdöljande är ett centralt följdfenomen av själva syndromet.

Zombie skrev:Ja, i det här fallet. Den är för enkel. Det finns flera skikt av det där. Att inse det är en central förutsättning för att med någon säkerhet kunna identifiera kliniska besvär av AS i varje fall hos vuxna, eftersom symptomdöljande är ett centralt följdfenomen av själva syndromet.

Och det är meningen att psykiatrin ska ägna sig åt detektivarbete för att upptäcka svårigheter hos en människa som förnekar lidande, utan att anhöriga eller andra rapporterat om problematik? Ska alla utredas enligt dig, bara för att det finns en möjlighet att de döljer sin problematik? Det är inte hållbart.

Naturligtvis är det inte det jag menar. Nu är jag för trött för att leta ord, får se i morgon (om ingen som har ord har hunnit före då).

Koboshi skrev:Tydligen ligger vi i två olika läger. Och för att undvika "pajkastning" kan vi konstatera att du och jag har totalt olika erfarenhet och information. Och ja alla är inte överens men jag lutar mot att de som leder forskningen har rätt. Du ligger i andra läget. Alla de kliniker och personer som jag har haft kontakt med är överens om att ingen överdiagnosering förekommer. Dock kan vi ju se att din erfarenhet inte stämmer överens med min. Så vi lägger ner diskussionen här, för min del, då jag inte har andra argument än de jag redan framfört och du inte kommer att övertyga mig att jag har fel.

Jag försöker inte övertyga någon att de har fel här. Jag framför min upplevelse. Vi är helt klart oense och det måste man få vara. Jag reagerar dock på ditt resonemang som är motsägelsefullt. Först säger du att du vet att alla kliniker är överens om att det inte förekommer någon överd.. Sen säger du vet att alla inte är överens? Sen säger du att du vet att det inte finns någon forskning i frågan men anser forskare bär sanningen i denna fråga och kliniker sekundär uppfattning. Om det inte finns forskning, varför väger då forskares åsikt tyngre i denna specifika fråga?

Jag kräver inte att du ska hålla med mig. Jag vill bara att när man diskuterar bör man vara konsekvent om man vill bli tagen på allvar.

mar0der skrev:

Koboshi skrev:Tydligen ligger vi i två olika läger. Och för att undvika "pajkastning" kan vi konstatera att du och jag har totalt olika erfarenhet och information. Och ja alla är inte överens men jag lutar mot att de som leder forskningen har rätt. Du ligger i andra läget. Alla de kliniker och personer som jag har haft kontakt med är överens om att ingen överdiagnosering förekommer. Dock kan vi ju se att din erfarenhet inte stämmer överens med min. Så vi lägger ner diskussionen här, för min del, då jag inte har andra argument än de jag redan framfört och du inte kommer att övertyga mig att jag har fel.

Jag försöker inte övertyga någon att de har fel här. Jag framför min upplevelse. Vi är helt klart oense och det måste man få vara. Jag reagerar dock på ditt resonemang som är motsägelsefullt. 1 Först säger du att du vet att alla kliniker är överens om att det inte förekommer någon överd.. Sen säger du vet att alla inte är överens? 2 Sen säger du att du vet att det inte finns någon forskning i frågan men anser forskare bär sanningen i denna fråga och kliniker sekundär uppfattning. Om det inte finns forskning, varför väger då forskares åsikt tyngre i denna specifika fråga?

Jag kräver inte att du ska hålla med mig. Jag vill bara att när man diskuterar bör man vara konsekvent om man vill bli tagen på allvar.

Jag försöker vara konsekvent men det är inte lätt att förklara hell perfekt.

1. Alla de jag har pratat med - vilket är alla för mig.

2. Även om det inte finns någon officiell forskning så har alla jag pratat med varit överens om att det inte finns någon överdiagnosering. Och eftersom majoriteten av dem är inom det ledande skiktet inom forskningen så borde ju de vara dem man borde lita på.

Jag har det inte lätt att uttrycka mig i skrift. Eller tal. Men jag har min erfarenhet och jag har talat med många så jag har min syn vilken jag försöker förmedla. Har funderat på var i landet de kliniker du talat med. Kan det vara så att de ligger i landsting jag vet inte gör rätt i frågan om utredningar t. ex. Gottland.

Till sist vill jag be om ursäkt om jag har låtit för aggressiv mot dig.

mar0der skrev:

Bror Duktig skrev:Även här på forumet kommer du att hitta folk där det inte är någon tvekan om diagnosen, men som p.g.a. lyckliga omständigheter eller välplanerade liv, klarar sig utan stöd.

Detta är en kritisk fråga. Personer som troligen har handikapp som ex. AS innebär, men har omständigheter runtomkring med stöd och struktur som gör att de klarar sig utan samhälleligt stöd, ska de ha diagnosen?

Den professionella hållningen i denna fråga är Nej. Varför? Jo för syftet med utredning och diagnos är att hitta lämpliga insatser och behandlingar för att hjälpa personen. Men om personen redan har den hjälpen i kanske sin familj, släkt, vänner etc, med fungerande jobb osv. Varför ska då han ha en utredning och således diagnos? Vad tillför det?

Hur kan ett proffs säga så??? Varför ska det behöva gå så långt att man kraschar innan man får diagnos och sedan mer eller mindre vara tvungen att ta hjälp av andra resten av livet??? Jag är övertygad om att om jag fått min diagnos tidigare så hade jag troligtvis fortfarande arbetat och varit självgående och inte en belastning för samhället med alla dess kostnader och framför allt haft ett liv med livskvalitet.

Att leva ett liv med livskvalitet innebär att det kostar pengar och pengar är en stor bristvara för många. Exempel: Du får bilstöd vilket inte är mycket men ändock. Detta får du endast om du inte kan åka kommunalt. Vad du inte får är någon som helst hjälp med bensinpengar utan du förväntas vara fullskiten med pengar och klara av den kostnaden själv. Summan av kardemumman är att du klarar inte av att åka kommunalt, du blir sittande hemma. Du klarar inte av att köpa drivmedel till bilen, du blir sittande hemma. Vad är det meningen att man ska få göra???

Koboshi skrev:

mar0der skrev:Jag försöker inte övertyga någon att de har fel här. Jag framför min upplevelse. Vi är helt klart oense och det måste man få vara. Jag reagerar dock på ditt resonemang som är motsägelsefullt. 1 Först säger du att du vet att alla kliniker är överens om att det inte förekommer någon överd.. Sen säger du vet att alla inte är överens? 2 Sen säger du att du vet att det inte finns någon forskning i frågan men anser forskare bär sanningen i denna fråga och kliniker sekundär uppfattning. Om det inte finns forskning, varför väger då forskares åsikt tyngre i denna specifika fråga?

Jag kräver inte att du ska hålla med mig. Jag vill bara att när man diskuterar bör man vara konsekvent om man vill bli tagen på allvar.

Jag försöker vara konsekvent men det är inte lätt att förklara hell perfekt.

1. Alla de jag har pratat med - vilket är alla för mig.

2. Även om det inte finns någon officiell forskning så har alla jag pratat med varit överens om att det inte finns någon överdiagnosering. Och eftersom majoriteten av dem är inom det ledande skiktet inom forskningen så borde ju de vara dem man borde lita på.

Jag har det inte lätt att uttrycka mig i skrift. Eller tal. Men jag har min erfarenhet och jag har talat med många så jag har min syn vilken jag försöker förmedla. Har funderat på var i landet de kliniker du talat med. Kan det vara så att de ligger i landsting jag vet inte gör rätt i frågan om utredningar t. ex. Gottland.

Till sist vill jag be om ursäkt om jag har låtit för aggressiv mot dig.

Jag skrev svar till dig i min förra post, du får gärna bemöta dessa frågor. Kanske är det så att du bör försöka tala även med personer som inte håller med Attention? "Alla jag har pratat med säger så" är inte ett rimligt argument för någonting eftersom det lika gärna kan vara så att du pratat med en snäv grupp som har samma syn på saken som Attention, snarare än att du pratat med ett brett spektrum av människor.


Jag tycker att det verkar som att många missar den ekonomiska frågan. Hur kan man samtidigt klaga på att utredningarna tar tid, tycka att psykiatrin ska lägga mer resurser på att söka efter svårigheter där de är otydliga, utreda personer utan kliniska besvär i förebyggande syfte och dessutom erbjuda ännu mer kostsamt stöd till de som får diagnos? Var ska de här pengarna komma ifrån? Varför har Aspergare (och människor med drag av Aspergers som inte uppfyller nuvarande kriterier) mer rätt till de här resurserna än alla andra patienter inom psykiatrin?

Abbreviation, ja du skrev mycket tänkvärt och jag måste medge att jag verkar ha fallit i det diket. Dock har jag försökt att prata med flera olika för att få så nyanserad bild som möjligt. Tydligen utan att lyckas. Jag tror på Gillberg även om han inte har 100% rätt. Det är inte Peter Lejon han heter.

Abbreviation skrev:Ursäkta i förväg för ett väldigt långt inlägg. Eftersom jag skrivit i etapper och under tiden blivit väldigt trött, är det inte säkert att det är så sammanhängande.

Tack Abbreviation för ditt långa och välformulerade inlägg, tycker du täcker upp mycket som är viktigt att poängtera och använder dig av bra exempel.

Abbreviation skrev:Min erfarenhet av Attention är att dess medlemmar tenderar att se NPF i allt. Vad är det som gör dessa föräldrar så kompetenta på att sätta diagnos?

Är det inte även så att man som förälder ofta är starkt känslomässigt påverkad av sitt/sina barns problem och därför kan ha svårare att vara objektiv?

Sen har jag också svårt att förstå hur folk som inte ens arbetar inom psykiatrin och som varken har den utbildning inom psykiatri och NPF som krävs för att kunna ställa diagnos eller klinisk erfarenhet av arbete med patienter med NPF kan uttala sig "om hur det ligger till" och om huruvida kompetensen hos utredare brister o.s.v.


Moderator mnordgren: kortade ned ett ytterst långt citat som kändes obefogat.

Precis som du, så får jag varna för att mitt inlägg kan vara osammanhängande eller rörigt. Fast inte för att jag skrivit vid flera tillfällen, utan för att min hjärna är lite trött minst sagt. Jag har säkert upprepat mig för många gånger, eller låtit onödigt hård, och säkert broderat ut mig för mycket eller för långt åt något irrelevant håll...

Abbreviation skrev:

Bror Duktig skrev:Eller varför inte att få ord på, och papper på ett lätt handikapp och få ett enklare liv i stället för ett helvete. Fast nu verkade det ju som att det kanske blir svårare att få AS-diagnos, så resonemanget får vara teoretiskt då kanske.

Att diagnosticeras när man inte uppfyller kraven medför även det negativa effekter. De insatser man behöver om man har AS är inte insatser som passar för personer med andra störningar i grunden. En feldiagnos är alltid riskabel. Medicinerar du någon som inte har ADHD med amfetamin medför det risker, t ex.

Men nu skrev jag inte om att personen skulle ha andra störningar i grunden. Du verkar ha missförstått.

Jag har inte på något sätt menat att man skulle ge en diagnos som är helt fel, utan om man anser att aspergern är lättare eller att personen just nu är i en situation att den inte är så handikappad, så kan man sätta diagnos i alla fall. Det är INTE detsamma som att ge en feldiagnos och att personen egentligen har något annat problem.

Är den inte heller handikappad just nu, eller har lättare problem, så får den naturligtvis inte heller amfetaminmedicon (om det handlar om ADHD).

Om man kan visa att "den här personen har alla symtom på AS, och det beror INTE på något annat" men personen är inte handikappad i nuläget, så tycker jag inte att man riskerar att feldiagnostisera.

Bror Duktig skrev:Vissa kanske t.ex. inte kan skaffa barn om de ska klara sig utan stöd, eller ha ett förhållande, eller bo på vissa platser, typer av platser, ställen i världen.

Även här på forumet kommer du att hitta folk där det inte är någon tvekan om diagnosen, men som p.g.a. lyckliga omständigheter eller välplanerade liv, klarar sig utan stöd.

Det finns mängder av människor som inte klarar av de här sakerna utan att uppfylla kriterierna för diagnos.

Dessutom är det väldigt stor tvekan om diagnosen om en person klarar sig utan stöd. Det i sig självt exkluderar nämligen diagnosen.

Jag vet inte vad de här andra människorna som kanske inte heller klarar att ha barn, har med saken att göra. Jag skriver om aspergare. De andra människorna har säkert andra problem, och grupper som arbetar för deras sak. Det gäller ju samma för dem.

Och som sagt, jag håller inte med om att om man klarar sig utan stöd, så kan man inte ha AS. Jag tycker att det är ett dumt kriterium som går att missbruka. Jag klarade mig ju utan stöd före min diagnos, för det var jag ju så illa tvungen till. Jag levde på usel kost, klarade ekonomin genom att vara sjukskriven, fick klara skolan utan stöd o.s.v. Ett flertal kända aspergare och autister som skrivit böcker, har fått klara sig utan stöd. Anses det allmänt att dessa är feldiagnostiserade? Utredare uppmuntrar nydiagnostiserade att läsa just sådana böcker, av folk som ej har något stöd. Det finns många aspergare som försörjer sig genom att föreläsa och som inte har något stöd. Bör dessa avdiagnostiseras? Obs, ej retoriska frågor.

Bror Duktig skrev:Sedan tänker jag mig att det är självklart med diagnos även om man inte behöver stöd just nu, precis som det är självklart att en person som är blind eller rullstolsbunden, får diagnos inskriven i sin journal om den söker även om den skulle klara sig själv just nu.

Inte en särskilt bra jämförelse. Snarare är det jämförbart med att ge rullstol åt människor som inte behöver det men som kanske kan komma att behöva det i framtiden.

Det är inte heller en bra jämförelse, eftersom jag aldrig har sagt att folk som inte behöver stöd ska ha det. Och så är det ju inte heller. Alla som får dx AS får inte stöd, utan bara de som mest behöver och knappt det.

Jag menar enbart diagnosen. Och en diagnos medför så gott som aldrig rättighet till saker man inte behöver. Men är en förutsättning för att få saker när man behöver dem. En person med något handikapp, kan klara sig på egen hand långa tider eller under vissa delar av livet, men behöva stöd under andra.

Jämför då med en rullstolsburen som har föräldrar som har råd att köpa en bättre rullstol än den man kan få. Därför har man inte behövt ansöka om sådan. Föräldrarna ger det stöd personen behöver för att den ska klara sig, varpå den inte behöver samhällets stöd. Kommer inte vården att ge en diagnos eller intyg, utan dra igång utredning med många månaders väntetid i samband med att AF eller FK kräver ett intyg för att handikappklassa eller "tro" på handikappet? Jag tycker att det är ett relevant exempel. Det kan låta som ett löjligt exempel, men så är det ju när det blir tydligt med fysiska handikapp.

Javisst haltar det lite. Föds någon med ryggmärgsbråck t.ex. så får den ju diagnos. Den behöver inte visa om den kommer att klara sig med hjälp av föräldrar eller ej. Likadant om det händer i vuxen ålder.

Jag hakar upp mig på detta med handikappkriteriet för AS, så länge jag ser att handikappgraden inte alls alltid följer hur kraftig AS man har. Och så länge det finns kända och av vården erkända autister som klarar sig utan stöd.

Bror Duktig skrev:Skillnaden på att navigera sig fram i det besvärliga livspusslet och att kompensera sig fram? Det är ju en jättestor skillnad. Kompenser innebär nästan undantagslöst att personen förr eller senare blir rejält utbränd, ofta återkommande. Får det gå så långt, så anser jag att man lagt krokben för personen. Sådan utbrändhet, som grundlagts sedan barnsben, går nästan inte att blir fri från. Det är svårt nog för vanliga personer som blir utbrända p.g.a. jobbet (flera på min mans jobb som måst bli omplacerade eller helt enkelt sluta, efter utbrändhet).

Om en person äter och löptränar på ett sätt som vissa skulle klara men ändå pressar sig över sin egen faktiska förmåga och detta till slut leder till att personen skadar sig så allvarligt att den inte kan återhämtas och behöver rullstol - någonting som skulle kunna förhindrats om personen enbart åkt rullstol från början - innebär det då att man ska ge den till synes friska personen en rullstol, i förebyggande syfte?

Nu har det nog blivit en missuppfattning igen.

Nej, jag har aldrig menat att man ska ge stöd åt folk som inte behöver, utan diagnos åt folk som är aspergare även om de inte behöver stöd just nu. Det är en jättestor skillnad.

Jag kan inte förklara med hjälp av ditt exempel, eftersom det inte alls passar in i det jag försökte beskriva.

Eller är det kanske så att man har ett eget ansvar för att anpassa sitt liv utefter vad man klarar? Dessutom är rullstolen begränsande för personen även om den också skyddar från framtida problem. Är det rimligt att sätta en diagnos som kan begränsa en person, för att det finns en risk att personen utvecklar problematik i framtiden? Det går inte veta vilka som kommer utveckla kliniska besvär och det finns inget bevis för att alla med en viss sårbarhet kommer att göra det. Ska man då diagnosticera personer utifrån de potentiella problem de kan ha i framtiden, så att de anpassar - och därmed begränsar - sitt liv trots att de inte skulle behövt göra det egentligen? Bara för säkerhets skull? Jag tycker inte det.

Nu handlar det ju om att vissa symptom måste finnas för att kunna ge en diagnos.

Inte att man ska ge diagnos till den som vill, ifall den får sociala symptom i framtiden.

Sociala symptom m.m. måste såklart finnas där. Det enda som jag har skrivit om, är handikappgraden. Den som är nöjd med att vara ensam, har inte mindre symptom än den som inte är nöjd. En person med SPD skrev i en annan tråd. På den personen verkar det som att man diagnostiserar den störningen utan att det finns något lidande.

Om personen själv inte vill ha diagnos och misstänker att det är dåligt för framtiden, och hellre vill vänta, så är det ju fullt möjligt. Och helt i linje med det, så har jag också hört talas om flera fall där läkaren diskuterat med patienten om den vill ha en officiell diagnos eller ej. De har talat om för- och nackdelarna. Personen har inte haft behov av stöd just nu. En av dem, arbetade som lärare och har inte haft stödbehov. Personen är mycket tydligt aspergare. Den blev utredd av ett team som även forskar, och dessa tyckte tydligen att det är helt ok att diskutera diagnos eller ej när inget stödbehov finns.

Genom folk inom hemtjänsten har jag hört om flertalet fall av starkt misstänkt AS/Autism hos äldre vårdtagare. Jag har även en egen släkting som är som ett skolboksexempel på AS som nu är på äldreboende. Dessa personer får otroligt dåligt stöd och bemötande. Men de är "för gamla för utredning". De har klarat sig genom livet på okonventionella sätt, och även om de själva inte har lidit så mycket som de skulle ha kunnat, så ser andra utifrån att det har varit väldigt onormalt med det sociala, jobb, äktenskap. Lite andra förutsättningar, och det hade gått mycket illa. Hon har genom sitt sätt att vara rak, gjort sig ovän med de flesta, men säger att folk ändå är jobbiga så hon vill inte umgås. Men när denna typ av aspergare hamnar på hemmet, så blir det annorlunda. Där kan de inte diktera och bestämma själva över sina liv. Och utan papper på diagnos: ingen anpassning eller stöd. Min släkting är ansedd som envis på pin kiv, jävligt jobbig o.s.v. Personalen är otrevlig mot henne. Släktingen mår mycket dåligt av hela omställningen, och hanterar det mycket sämre än vanliga personer. Men får bara irritation till svar, och en inställning som säger att hon borde klara detta, alla andra gör det.

Hade det funnits AS-diagnos som hon hade fått, så hade hon ändå ha kunnat jobba, haft sin lägenhet o.s.v. Hon hade inte behövt tvingas på stöd. Men när det är relevant, så hade hon kunnat lämna fram det bevis som behövs för att få stöd.

För att förtydliga: Jag anser INTE att man ska tvinga på stöd. Jag anser att det är FEL när man skjutsar in unga aspergare i förtidspension (aktivitetsersättning) o.s.v. Det är påtvingade stöd. Sätta diagnos får inte bli detsamma som att stigmatisera. Sådant måste skötas bättre än idag.

Stöden för aspergare är oftast inte av en art att man vill ha dem om man inte behöver heller. Risken som jag ser det, är enbart om folk runt personen gör misstaget att liksom övertyga den om att den minsann måste/behöver stöd.

Om en normalviktig person bantar riskerar den att fastna i det och tids nog utveckla anorexi. Innebär det att alla som riskerar att utveckla anorexi ska få den diagnosen?

Den jämförelsen känns som den har gått lite för långt. Jag pratar om aspergare som uppfyller kriterierna fullt ut, men p.g.a. omständigheter ändå klarar sig utan stöd. Jämför det med en anorektiker som har alla symptom, men även vid BMI 13 har kvar sin mens. Har den inte anorexi då? Mensbortfall är ju ett kriterium. Eller om den har 1 hg kvar till att ha tappat så stor andel av sin normala vikt som tänkt? Men den uppfyller alla andra symptom med råge.

Tyvärr är det inte bara löjliga exempel, utan även vid denna diagnos förekommer det här. T.o.m. nu när man menar att mensbortfall beror på järnbrist och inte på fettbrist (vilket t.ex. förklarar varför jag och andra hade mens när jag/de var extremt underviktig, och varför mensen var borta ett år efter uppgång normalvikt den gången då jag faktiskt till slut förlorade mensen p.g.a. anorexin, samtidigt som jag var matt och yr hela det året).

Sådant anser jag är missar i diagnoskriterierna. Nu är det ju värre för anorektiker, för de behöver vård annars kan de dö, vilket ett flertal har gjort, även när de vägt några kg mer än de borde, eller haft mens (hjärtat har tagit stryk och lagt av). Riktigt så illa är det inte för aspergare.

Faktum är att om man lyckas kompensera så att man klarar vardagen bra så uppfyller man inte kriterierna för AS. Att få insatser som skulle hjälpa en person med AS, kanske boendestödjare och eventuellt en sjukskrivning, skulle hindra att den här människan (den som kan kompensera) från att bli utbränd men det skulle även kunna hindras av att personen själv anpassar sitt liv. Personen behöver inte bli sjukskriven, personen behöver inte boendestödjare, personen behöver ökad självinsikt och därmed anpassning av sitt liv efter sin förmåga. Självinsikt kan man få utan att genomföra en utredning. Såvitt jag vet står det var och en fritt att läsa om AS, identifiera sig efter det och anpassa sitt liv på ett sätt som är AS-vänligt, utan att man för den delen måste ha en diagnos.

Återigen: Jag har ALDRIG NÅGONSIN påstått att man ska få diagnos AS, inte ha behov av stöd, och sedan få stöd ändå. Jag har aldrig någonsin argumenterat för det. Det är själva diagnosen jag har pratat om, enbart.

Ökad självinsikt fås INTE genom att man som aspergare utan stödbehov får budskapet "du ha ej AS eftersom du inte har ett stödbehov" av en läkare. Då har man fått budskapet "du har ej AS" och tror man på det, så läser man inte om AS för att utforska sig själv.

Utan stödbehov, men med diagnos, lär man knappast få något stöd heller, om man alls skulle vilja. De kommuner som tvingar på aspergare saker, gör fel. Med reservation för de fall där personer faktiskt tydligt och klart behöver stöd, men inte vill själva. Där är det säkert svåra situationer för anhöriga och kommun.

Om man ändå gör en utredning eller har patienten inom psykvården p.g.a. depression t.ex. (ja även dessa kan ju bli nekade p.g.a. litet stödbehov, men tänk om AS:en är orsaken till ständiga depressioner), så tror jag inte man sparar pengar/resurser på att ej ge diagnos. Men till skillnad från risken att random bantare får allvarlig anorexi, så är risken stor att en klockren aspergare utan stödbehov just nu, är i behov av diagnosen för stöd, handikappkodning på AF, vid allehanda sjukhuskontakter eller liknande i framtiden.

För min del räcker det att jag skiljer mig, så är jag i behov av mycket mer stöd. Att då sitta på gatan och vänta i tre år på utredning för att ha "rätt papper" är att skapa elände, om man tidigare skulle ha utrett, och då sagt att stödbehovet är för litet just nu eftersom din man ordnar allting. (För att förtydliga, så har jag både diagnos och stödbehov, så det är bara exempel vad som skulle ha hänt om jag inte hade haft DX p.g.a. min man gör så mycket för mig.)

Sedan finns det faktiskt inget sätt att veta om dessa människor kommer utveckla kliniska problem. Ska man anta att alla som är sårbara för viss problematik kommer utveckla den och behandla i förebyggande syfte? Det skulle förhindra massvis med problem men det skulle även vara en enorm kostnad - resurser som tas från de som faktiskt har problem.

Jag förstår dilemmat, men vill återigen förtydliga att jag INTE någonstans har påstått att man ska behandla eller ge stöd om det inte behövs. Jag pratar ENBART om diagnosen.

Eftersom diagnosen även kan vara till nackdel (körkort, försäkringar), så menar jag förstås också att utredarteamet ska diskutera med patienten om de utrett och ser AS, men inte så stort stödbehov. Och detta har också gjorts i de fall jag känner till (de flesta är vuxna personer över 40 år, som klarat sig utan stöd, men med mer eller mindre ovanliga och problematiska liv. Jag vet en som avbröt sin utredning efter att ha kommit fram till att h*n inte vill ha en diagnos som kanske skulle vara mer till problem än nytta, när h*n förstod att det blir en diagnos).

Kloka och rediga inlägg av både Abbreviation och Bror Duktig. Min bror, som har AS, har inget stöd förutom familjen, men han bor fortfarande hemma. Vad som kommer ske när han flyttar hemifrån vet ingen, men det känns tryggt att det finns hjälp att söka vid behov.

Här finns lite information angående förslaget att Aspergers syndrom ska tas bort som separat diagnos ur de kommande diagnoskriterierna i DSM-5:

http://www.autismforum.se/gn/opencms/we ... t_diagnos/

"Aspergers syndrom inte längre separat diagnos"

Fångar diagnosen autismspektrumtillstånd upp alla med Aspergers syndrom?

I utformningen av den föreslagna diagnosen autismspektrumtillstånd har arbetsgruppen haft en målsättning att kriterierna ska fånga upp alla personer med betydande brister i social kommunikation och med begränsade, repetitiva mönster i beteende och intressen. Gruppen menar att personer som uppfyller dagens kriterier på Aspergers syndrom även borde uppfylla de nya kriterierna.

Det förekommer, noterar arbetsgruppen, att personer med dessa svårigheter på en subklinisk nivå önskar utredning för att bättre förstå sitt sätt att fungera (till exempel i samband med att en anhörig har fått diagnosen). Dessa personer kan uppleva svårigheter i dagliga livet, men inte så pass uttalade att de kan beskrivas som kliniskt signifikant funktionsnedsättning. Att här tala om Aspergers syndrom ligger i och för sig nära Hans Aspergers ursprungliga syn på syndromet som en särskild personlighetstyp. Gruppen påpekar dock att det faller utanför ramarna för DSM, som per definition är en manual för diagnostisering av kliniskt signifikanta störningar som orsakar nedsättning av funktionsförmågan.

Intressant, Wine. Intressant om det som skrivs om H. Asperger stämmer (han såg ju problemen hos sina patienters föräldrar, vilka klarade sig utan hjälp).

Jag förstår som sagt dilemmat med gränsdragningar.

När det gäller handikappgrad, så hoppas jag att utredare tar hänsyn till sådant som "personen har väldigt lyckliga omständigheter just nu, när h*n bor hemma hos sina föräldrar" och liknande. Det verkar också göras. Egentligen är det väl så att de som har uttalad AS men inte så stort behov av stöd (alltså inte alls något subkliniskt tillstånd) oftast brukar få diagnos, eller en dialog om ifall de vill ha diagnos eller ej (eftersom en diagnos kan medföra negativa saker)?

Jag poängterar att när jag har skrivit om "ej stödbehov" så har jag inte alls avsett subkliniska tillstånd (vilka blir ett problem för sig), utan tillstånd där det är klart och tydligt uttalade AS-symptom, men där personen inte har stödbehov just nu.

Som sagt så får väl många sådana en diagnos vid utredning, och jag hoppas att det inte blir hårdare där. Och om man väl utreder, så får jag hoppas att man ser över VARFÖR personen inte har ett stödbehov, och då kan räkna ut ifall det är stor risk att den kommer att behöva stöd så fort något ändras, eller ej. T.ex. ungdomar som bor hemma, ung vuxen som har ett jobb som man ser att den kommer inte att klara ett annat jobb, ung vuxen som klarat sig, men pratar om att vilja ha barn, och man inser att där kommer stöd behövas o.s.v.