Jag frågar helt enkelt för att jag själv har börjat undersöka möjligheterna att jobba som skötare.

Skötare, in what sense?

Genuint intresserad av sitt yrke dvs. engagerad i medmänniskors mående och ha en stark vilja att vara behjälplig där man kan, från rena fysiska göromål till samvaro och samtal på olika nivåer.
Lyhörd och empatisk.

Jag utgår ifrån att du avser skötare inom psykiatrin. Men jag kanske har fel?

Jag tänker mig först och främst dagverksamheter och LSS-boenden. (Men det kanske inte heter skötare om man jobbar där?)

Jag antar att det är lättare att vara empatisk om man själv är en icke-"normis". Om man har haft, och har det, svårare i samhället på grund av det. Men "empati" är ett brett begrepp. Hur märks sånt hos en stödperson/skötare?

Skötare är såvitt jag vet en "undersköterska utbildad i psykiatri". Däremot kan man vara "barnskötare" mm. Jag vet inte vad LSS-personal kallas.

Jag tycker det viktigaste är att skötaren SER patienterna/brukarna. Hälsar, frågar hur läget är och bryr sig om vad svaret blir (ställer följdfrågor). Sen är det viktigt att inte lova saker man inte kan hålla och att hålla det man lovar. Tycker också det är viktigt att våga stanna kvar och lyssna även om det är tunga grejer man får höra. Visa respekt för patienten/brukaren och inte klappa på huvudet och tycka synd om. Vara tydlig och följa de rutiner och regler som finns på avdelningen/boendet. Gärna lämna information både skriftligt och muntligt. Använda "dötid" till att umgås med patienterna/brukarna och inte till att exempelvis leka med mobilen.

Sen tycker jag det är bra med skötare som vågar vara sig själva och vara personliga utan att bli privata. De får gärna småprata om annat än mående också, om läget tillåter det.

Nao skrev:Tycker också det är viktigt att våga stanna kvar och lyssna även om det är tunga grejer man får höra. Visa respekt för patienten/brukaren och inte klappa på huvudet och tycka synd om. Vara tydlig och följa de rutiner och regler som finns på avdelningen/boendet.

Lovande att höra, inte bara för att motståndet mot "tycka synd om"-mentaliteten tyder på att det behövs fler män inom yrket, utan också för att detta i övrigt stämmer bra in på mig...

Att höra på tunga grejer är något som jag har i mig. Sånt man inte kan få i sig oavsett hur många högskolepoäng man skaffar sig (själv har jag 0).

Hur pass betydelsefullt är det om skötaren/kontaktpersonen har utbildning eller inte?

(Anledningen till att jag i trådstarten skrev "skötare" var för att jag hade sökt på det ordet tidigare och fått fram en hel del resultat. Men borde ha skrivit typ "professionell kontaktperson" eller liknande.)

Inte nedvärderande/nedsättande på något vis.

Rabies skrev:Inte nedvärderande/nedsättande på något vis.

Hur brukar skötare/kontaktpersoner vara nedvärderande?

En bra skötare i mina ögon är en genuin människoälskare som är prestigelös och trygg i sig själv. Gäller iofs alla omvårdnadsyrken