Om NPF-diagnoser och deras tillämpning (delad tråd)

av **mar0der** » 2011-07-29 13:02:04

Koboshi skrev:3; Även om jag har hört, läst och pratat med personer där diagnos inte bör ställas har jag hört, läst och pratat med majoritet där det skulle ha ställts och inte blivit ställt. Och nä jag är inte arg på dig men jag vet av egen erfarenhet att just de argument du för fram är falska och det är dem jag inom Attention bekämpar.

Vilka argument 'vet' du är falska? Om du 'vet' något som forskare, kliniker, politisker, verksamhetschefer etc. inte har 'vetskap' om så får du gärna dela med dig hur den vetskapen är förankrad i för källor och argument.
För när du skriver '...där det skulle ha ställts men inte blivit ställt'. Vad är det som gör att du 'vet' att det med all rätt borde blivit ställt?

av **Zombie** » 2011-07-29 13:09:40

mar0der skrev:
Zombie skrev:Men det här gör mig mycket orolig. Ifall det är så att du här stödjer det du kallar "kriteriedefinitionen". Det är ett faktum att ett ständigt spelande på det här viset leder till total kollaps för många av oss aspergare. En kollaps som många av oss, vad det ser ut nu, aldrig kommer att återhämta sig från. Vården tar inte trötthet, stressallergi och så vidare på tillräckligt allvar ens för de patetiska begynnelser till botemedel som finns. I synnerhet inte hos aspergare, eftersom det "inte finns evidens" och "aspergare blir trötta" (vilket sistnämnda det alltså inte är fråga om här).

Här skulle vad man utifrån din "kriteriedefinition" kunde kalla "förebyggande diagnostik" kunna rädda massor med pengar åt statskassan per person, som med diagnos och lämpliga LSS-åtgärder skulle kunna arbeta i stället för att kollapsa.

Jag respekterar din kritik fullt. Men hänvisar än en gång till rimlighetsprincipen. Vi kan inte leva i en 'borde vara så' bubbla när vi samtidigt har komplexa samhällsfrågor och byråkratiska regelverk att ta hänsyn till. Det är inget spel på något sätt och vis. Det är en realistisk bedömning utifrån behov och tillgång. Behov av hjälp och tillgång till resurser. Jag vet att det är politisk inkorrekt att ta upp ekonomiska perspektivet i detta, men det är en RIKTIGT viktig faktor i dessa beslut, viktigare än någon av oss kan föreställa sig. Utredningar och insatser till personer i samhället enligt HSL är enorma kostnader för samhället och skattebetalare. Att använda diagnostisering i 'förebyggande' syfte kommer att få hela sjukvården att spåra ur totalt. Om vi frångår syftet med utredningar och diagnoser på patienter kommer vi till slut få en anarki i behandlingssystemet där varje invånvare kommer 'behöva' och kräva utredningar för de misstänker att de har något fel på sig som i framtiden kan leda till missär. Vi måste som professionella yrkesutövare ta ansvaret för att den utvecklingen inte sker men samtidigt ta hänsyn till de som faktiskt behöver hjälp (och det är den andra delen av diskussionen om det görs på ett tillfredsställande sätt).

Låt oss bli konkreta. Om en person kommer in till psykiatrin med misstanke om autism för det inte fungerat optimalt i skola (för ett par år sedan) och i vissa relationer och patienten är 'tyst' i beskrivningen av sitt subjektiva lidande. Han har jobb som fungerar, familj (med vissa relationella svårigheter), barn och ett par nära vänner. De misstänker asperger för han inte förstår relationella samspel med obekanta, vissa på arbetsplats etc, men det påverkar inte jobbet i sin helhet eller skapar ett uppenbart lidande för personen själv. Det är mest folk runt omkring som uppmärksammat det och uppmanat till utredning.

Lite kort beskrivning men ändå. Ska en sån person utredas? Ska en sån person utredas i syftet att eventuellt förhindra en 'kolaps' i framtiden? Är det rimligt om man ser till resurser/ekonomi? Är det rimligt utifrån yrkesetiska principer? Är det adekvat utifrån misstanke om npf? Det är otroligt många frågor som ska tas hänsyn till. Men för det första finns IDAG inget 'objektivt' som tyder på att pat är i behov av speciella insatser. Utgör hans symtom en sårbarhet för att uveckla psykisk ohälsa? Kanske, det vet vi inte och det kan vi inte ta reda på på 45 minuter. Är det adekvat att ta reda på det? Svarar jag JA här så innebär det att jag gör mig skyldig att ta reda på sårbarhetens dignitet på ALLA personer jag möter, hur mycket det än tyder på att de inte lider av sina symtom. Jag är skyldig om de uppenbart lider eller misstanke om lidande. Men om det inte finns (vilket man alltid kan bestrida) så är min åsikt att jag inte ska utreda en sådan person vidare.

Visst, allt det där vore rimligt om det vore helt omöjligt att se aspergertecknen hos alla de personer det är fråga om. Men hos många av dem är det är ju inte det, inte för en någorlunda kompetent människokännare, anamnestagare, intervjuare och testare i alla fall. Det det gäller, i de fallen, är ett tjyvhållande på att ett kriterium ytligt sett inte är uppfyllt. Att spela NT är så utbrett, av det enkla skälet att det ofta är livsnödvändigt, så det ska in i standardformulär 1A som observandum för er diagnostiker.

av **mar0der** » 2011-07-29 13:10:44

Bror Duktig skrev:Du skrev om att folk "ville veta" om de har AS t.ex. Det kan ju faktiskt vara viktigt ifall personen har psykiatriska problem. Ytligt sett kanske den har ett relativt normalt liv. Jobb, några vänner. För att den kompenserar så bra. Men det gör den utbränd och deprimerad och den valsar runt i psykiatrin och får inte riktigt rätt behandling och eftersom den "inte vet" så gör den kanske fel val själv, t.ex. tror på psykiatrikontakter som säger att det är tvång att ha ett schema (det har jag fått höra även av de som vetat att jag har AS, men då har MIN kunskap gjort att jag har stått på mig).

Men du kanske inte menade varje fall av folk som säger att "de vill veta".

Du använder dig själv i exempel för att visa på oförståelse för att subjektiva uppfattningar inte alltid uppmärksammas och i ditt fall är det säkert så för du verkar ju tillhöra den grupp som vi båda är överens om just blivit missbedömd. Men man måste lyfta detta till ett generellt plan.

Det andra är att 'få veta' är ett vagt argument för att ett lidande existerar om det inte finns andra mer objektiva mått på att det inte fungerar. I många fall är det patienter som du beskriver som har psykiatriska besvär som efter flera månaders/års(??) behandling uppmärksammas att det finns en neuropsykiatrisk grund som bidrar till att det inte sker en förändring. Det är väldigt vanligt. Då kommer frågan. Är det för mycket begärt att kräva att det ska finnas kompetens inom psykiatrin att upptäcka detta vid första mötena? Npf är ju som ni alla vet och känner till de svåraste funktionshinder att bedöma. Det är ju ingen tillfällighet att vi har specialist team till detta. Utifrån det kan man fråga sig om det är rimligt att samtliga behandlare inom psykiatrin ska kunna uppmärksamma detta. Önskvärt, men rimligt?

av **mar0der** » 2011-07-29 13:16:49

Zombie skrev:Visst, allt det där vore rimligt om det vore helt omöjligt att se aspergertecknen hos alla de personer det är fråga om. Men hos många av dem är det är ju inte det, inte för en någorlunda kompetent människokännare, intervjuare och testare i alla fall. Det det gäller, i de fallen, är ett tjyvhållande på att ett kriterium ytligt sett inte är uppfyllt.

Det är just detta som jag tror är lite problemet när dessa diskussioner förs. Man underskattar svårigheterna att upptäcka dessa funktionshinder hos patienter. För personen själv och de som är pålästa om sina handikapp är detta en självklarhet. Men tänk efter. Psykiatrin har x antal diagnoser, symtom, komorbiditet som missbruk, ätstörning, affektiva sjukdomar, förstämningssyndrom, sociala aspekter, ekonomiska aspekter, familjeproblem, systemperspektiv, medicinpåverkan, personlighetsstörningar osv osv osv att ta hänsyn till vid bedömningar UTÖVER npf och ännu värre, i samsverkan med npf. Att med enkelhet säga att en psykiatriker eller psykolog är inkompetent (eller psykiatrin är inkompetent) för att man inte snappar upp detta tidigt och direkt (av olika anledningar) anser jag lite naivt. Det är fruktansvärt svårt att göra denna bedömning när man ska ta hänsyn till så otroligt många andra faktorer i bedömningen.

av **Zombie** » 2011-07-29 13:22:17

Medan du svarade hann jag göra ett tillägg om vikten av den här detaljen. Jag kan inte bedöma exakt hur påläst man kan begära att en psykiater ska vara om asperger — mer än att allmänpsykiatrin uppenbarligen alltför ofta är helt undermålig — men insikt i den här detaljen anser jag alltså oundgänglig för varje AS-diagnostiker, oavsett vad den mer sysslar med:

Zombie skrev:Att spela NT är så utbrett, av det enkla skälet att det ofta är livsnödvändigt, så det ska in i standardformulär 1A som observandum för er diagnostiker.

Om det verkade som om jag talar om "problemfria" patienter blev det också fel. En person med problem kan lätt verka problemfri vid en ytlig kontakt. Även det gäller i synnerhet ett kommunikationshandikapp som asperger. Det gäller alltså ett helt sammanhang som en diagnostiker måste känna till. (Bror Duktig är väl inne på liknande saker, tror jag. Lönlöst att läsa ikapp just nu.)

av **mar0der** » 2011-07-29 13:25:46

Bror Duktig skrev:Därför tycker jag inte att man ska låta bli att utreda eller diagnostisera någon för att den kan kompensera. Det är ett svek mot den personen, och som att tycka att det är ok att den får vänta tills den blir riktigt rejält utbränd, och att man vet att det troligen är så det kommer att gå.

Som du skriver, med kompensera menar du definitionsmässigt att den av vetskap kommer 'falla' så småning om. Men det är ett antagande som jag undrar om du har fog för. För det är ett dilema psykiatrin står inför varje dag. Att ev. predicera ett välbefinnande utifrån aktuellt mående och sårbarhetsfaktorer. Psykiatrin måste följa evidensbaserade metoder och förhålla sig vetenskapligt för vi kan inte anta saker. Och vetenskapen har idag inget stöd för att vissa åkommor eller funktionshinder alltid eller ens i majoriteten av fallen kommer leda till misär senare i livet. Hade vi 'vetat' det genom studier så hade vi utrett fler. Men eftersom det inte är 'bekräftat' vetenskapligt blir det spekulationer.

Ett exempel är att personer med grav personlighetsstörning och vissa funktionshinder som har barn. Vi 'vet' kliniskt att dessa barn med största sannolikhet kommer att tillhöra psykiatrin i framtiden av ren erfarenhet. Men inga studier är gjorda. Därför kan vi inte anmäla dessa föräldrar till socialen kring omhändertagande. Förstår du parallellen och dilemat?

av **Inger** » 2011-07-29 15:17:09

Vilken intressant diskussion!

Eftersom NPF inte är tillfälliga, förvärvade eller botbara psykiska sjukdomar såsom t ex depression, fobier, PTSD etc utan medfödda neurologiska funktionshinder eller annorlunda sätt att fungera jämfört med majoriteten, så kanske de inte borde stå i DSM ö h t utan ha en egen bibel ihop med andra permanenta avvikelser (t ex personlighetsstörningar och sexuella avvikelser)? Alt ihop med andra neurologiska handikapp såsom förvärvade hjärnskador och sjukdomar?

Som du säger är det inte alla med NPF-diagnos som har så stora svårigheter att de tarvar personkrets 1-omvårdnad, men det finns också ett ganska stort spann mellan behov av daglig hjälp och inget hjälpbehov alls. Problemet är att personkretssystemet verkar vara grundat på dikotomin 'utvecklingsstörd' (med behov av daglig eller dygnetrunthjälp) vs 'normal' (med noll hjälpbehov) och ingen gråskala däremellan.

Sedan har man väl i praktiken insett att en del med AS klarar sig bra med bara lite hjälp, t ex boendestöd eller kontaktperson, men man hamnar väldigt lätt mellan stolarna om man har andra behov som inte passar in i mallen, t ex av särskilt boende p g a medfödd sensorisk överkänslighet (utan att samtidigt behöva någon som talar om för en när man ska stiga upp, duscha, klä på sig, äta etc). Många med NPF lider alla helvetes plågor för att de inte står ut i sin lyhörda bostad och jag är en av dem som är helt beroende av en harmonisk miljö för att fungera. De som har AD(H)D kan behöva hjälp med ekonomi och vardagsstruktur. För andra kan rätt jobb vara det som gör att de klarar sig, medan en del inte kan jobba alls.

Jag tror det vore bättre om man separerade diagnoserna från hjälpbehovet och graderade det sistnämnda för sig. Bara att få en förklaring eller bekräftelse på att man fungerar lite annorlunda kan vara till enorm hjälp för att kunna planera sitt liv, undvika att välja fel jobb, skaffa för stor familj, för sociala vänner etc (och kanske för att inse att man inte nödvändigtvis bara är lat och dum som inte klarar vissa saker) utan att man därigenom automatiskt ska behöva känna sig tvungen att acceptera särskola, gruppbostad och automatisk förtidspension, såsom många unga faktiskt påtvingats eller övertalats till utan att ens ha fått testa vad de kan.

Hjälp bör man alltså kunna få bara för att man som individ behöver den, inte för att man har en viss specifik diagnos. Däremot är det väl lämpligt om utredande läkare är med och försöker avgöra vilken typ av hjälp och hur mycket hjälp som behövs, så att kommunen har ett medicinskt underlag att utgå från i sina beslut.

Lite men rätt hjälp är många gånger både mer effektivt och billigare för stat och kommun i längden än antingen för mycket hjälp eller ingen hjälp alls.

av **Wine** » 2011-07-29 15:56:40

Inger skrev:Hjälp bör man alltså kunna få bara för att man som individ behöver den, inte för att man har en viss specifik diagnos. Däremot är det väl lämpligt om utredande läkare är med och försöker avgöra vilken typ av hjälp och hur mycket hjälp som behövs, så att kommunen har ett medicinskt underlag att utgå från i sina beslut.

Sådan hjälp trodde jag alla fick efter sin utredning men av vad jag förstått så är det tydligen inte så. Jag blev dock utredd av ett neuropsykiatriskt specialist team. Det är svårt att själv veta vilken hjälp och vilket stöd som finns att få och kanske lämpliga hjälpinsatser. Jag visste inte ens att man har möjlighet att få insatser genom LSS eller att man omfattades av LSS förrän strax innan utredningen var slut.

Har några frågor till mar0der:

1. När det står i testresultaten att man hamnar över cut off gränsen för autismspektrumproblematik så undrar jag om det går att se (för utredarna) svårighetsgraden av autism på det, alltså om man precis hamnar över cut off eller om man hamnar över cut off med god marginal (eller om det kanske inte ens är intressant).

2. Sedan undrar jag om ni känner till något om att det skulle vara vanligare med autism bland de som har blodgrupp A. Har läst på några ställen att av alla som har autism så har runt 80-90% blodgrupp A.

av **Abbreviation** » 2011-07-29 15:57:09

Vilket tjafs det blev i den här tråden. Det är sedan länge konstaterat av de psykiatrer och forskare som arbetar med DSM-V att nuvarande diagnoskriterier, såväl som inkompetens hos utredande läkare, i praktiken innebär att NPF (särskilt Aspergers) ofta feldiagnosticeras. Detta inkluderar både en mängd personer som får diagnos utan att uppfylla de essentiella kriterierna, såväl som en mängd personer som inte får någon diagnos trots att de uppfyller de essentiella delarna (då för att de inte uppfyller bilden den utredande läkaren har av AS, eller för att de inte uppfyller massa icke-essentiella kriterier och symtom). AS är både över- och underdiagnosticerat. På dsm5.org kan man läsa de nya diagnoskriterierna och även förklaringen till varför ändringarna är nödvändiga. Förhoppningen är att färre ska kunna felaktigt diagnosticeras med AS och att fler som har den essentiella problematiken ska få rätt diagnos trots att de inte passar in i den stereotypa bilden eller har alla bisymtom som kan vara vanliga.

Precis som med de flesta diagnoser, kommer kravet på kliniska svårigheter finnas med. Subkliniska besvär, alltså att man har drag av syndromet men ändå klarar av att leva ett normalt liv, kommer inte vara tillräckligt för att få en diagnos. Man måste alltså ha svårigheter som kräver insatser eller stöd, eller anpassnings av vardagen, eller liknande. Detta är helt rimligt. Psykiatriska diagnoser är inte personlighetskategoriseringar. Psykiatriska diagnoser har ett syfte: att vara ett hjälpmedel när man försöker hitta lämpliga insatser och passande stöd för att få personens vardag att fungera. Det spelar ingen roll om man själv tycker att man är aspig - kan man föra ett normalt liv är man inte i verkligt behov av en diagnos. Vill man lära sig mer om sig själv utan att ha någon problematik som gör vardagen svårhanterlig, så finns det andra saker man kan göra än att utredas för NPF.

Diagnoskriterierna förfinas för att fler ska få rätt diagnos, färre ska hamna utanför och färre bli felaktigt diagnosticerade trots ickeexisterande problematik. Huruvida man själv ser sig som en aspie eller inte är ganska oviktigt för psykiatrin, även om det är relevant för individen. Man kan ju ha ett ovanligt sätt att tänka utan att uppfylla diagnoskriterierna och då kan man söka sig till aspiegrupper om man tycker att man trivs bättre där. Såvitt jag vet brukar inte aspies utesluta likasinnade bara för att de inte uppfyller kraven för diagnos.

av **Zombie** » 2011-07-29 17:03:22

Här tycker jag LILITH_ satte fingret på en viktig skillnad mellan professionell och intelligent amatörmässig hållning. De professionella, i den mån de bara kan gå efter vetenskapliga resultat, får ofta så jämmerligt enkla och klossiga modeller att arbeta med jämfört med vad man som intelligent och kritiskt någorlunda vältränad person — även professionell, om man klarar rollväxlingen — kan bygga upp med "vanlig" in- eller för den delen utifrånerfarenhet, utan vetenskaplig akribi men av det slag som vi alla måste lita till för att kunna fungera till vardags. Där har vi en viktig konflikt. Särskilt som patienternas liv (likt alla andras) utspelar sig i det senare rummet och tidsramen. De behöver hjälp nu, för sedan har deras liv gått (och samhället fått betala för en medlem som har funkat på lägre nivå än vad som kanske hade varit ofrånkomligt).

Har också för mig att mar0der skrev någonstans att det blir extra mycket ifrågasättanden kring just NPF-diagnoser av någon anledning. Hittar inte passusen. Men jag undrar om inte en orsak kan vara helt enkelt att ämnet är nytt: en del vet inte hur de ska förhålla sig till det och andra skaver sig kanske rätt rejält mot modellernas dåliga passform med verkligheten.

av **Bror Duktig** » 2011-07-29 17:31:44

@mar0der: Jag orkar inte citera och svara lika utförligt som innan. Men jag förstår dilemmana du beskriver.

Jag tar mig själv som exempel ofta för att inte dra in andra och undra hur mycket jag kan skriva och tänka på att inte avslöja.

Det är ju ingen tillfällighet att vi har specialist team till detta. Utifrån det kan man fråga sig om det är rimligt att samtliga behandlare inom psykiatrin ska kunna uppmärksamma detta. Önskvärt, men rimligt?

Ja, jag tycker i alla fall att de bör vara bättre än idag. En läkare på VC som hanterar sekundära tillstånd så dåligt som görs, leder till fällande HSAN-domar när det inte var så lyckat att "inte utreda, för det är så ovanligt och du ser inte ut som i min bok med bilder från 1898".

Jag eftersöker något slags fortbildning där man tar upp sådant här, pratar om risker för tunnelseende för problem inom det egna intresset, och annat som bemötande som också ofta är uselt överallt inom vården (oundvikligen börjar saker på på rutin och då kan bemötandet gå snett, inget konstigt). Kursen eller vad man ska kalla det, ska ta upp diskussioner om hur man gör för att inte få tunnelseende, hur man gör för att tänka på bemötande, prata om värden, etik, moral, o.s.v. Detta kan leda till bättre screening efter sjukdomar där man sedan remitterar vidare, samt bättre bemötanden. Helt enkelt motverkar slentrian-beteenden som kan vara svåra att undvika om man inte tänker sig för.

Jag vet att vi inte har diskuterat bemötanden här, men det fick slinka med då de ingår i min idé om sådan där fortbildning (eller om man ska kalla det något annat) som jag beskrev. Egentligen handlade den idé ursprungligen enbart om bemötande t.o.m.

@Inger: mina utredande läkare skrev ned lite om mitt vårdbehov, men kommunen valde att tycka att de hade fel, samt tog ut delar ur utredningen som handlar om positiva saker. Det negativa låter de vara. Den enskilda handläggaren har stor makt, och de vänder och vrider som de behagar, för att kunna ge avslag när de vill.

av **Inger** » 2011-07-29 18:51:21

Det är just det sista som behöver förändras, och det lär väl vara trögt med en regering som anser att alla ska klara sig själva.

av **Bror Duktig** » 2011-07-29 19:08:38

Inger skrev:Det är just det sista som behöver förändras, och det lär väl vara trögt med en regering som anser att alla ska klara sig själva.

Kommunen och handläggarna själva, medger att de kan inget om AS. Detta leder till att de låter känslor styra; de ser en kvinna med make och som verkar smart, inte fan kan hon ha stödbehov. Bil och körkort har hon också. Detta ingår inte i deras bild av handikappad och LSS-behövande.

Antagligen kommer detta att förändras av sig självt? Tänker när nya tillkommer, som har har vuxit upp med dessa diagnoser på ett annat sätt än de gamla drakarna som är alla från ca 30 och uppåt.

När de intervjuar en, är de lika okunniga som FK. De kör med öppna frågor, vars svar går att använda till precis vad som helst. Det borde vara förbjudet med öppna frågor när resultatet ska användas för beslut om avslag eller godkännande. Mitt jakande svar på "går du ut" tolkades som gå ut på krogen när jag menade går ut med hunden 5-10 minuter, samt till brevlådan varje dag. Knappast AS-lämpligt, och inte lämpligt för någon annan heller, när resultatet kan vara så allvarligt som indragen sjukersättning.

Jag, och många med mig, har fått höra rena kränkningar också, vilka jag redovisat här ett antal gånger. En aspergare som håller eller höll föreläsningar berättade på en sådan att kommunen GBG hade svarat honom "En del kliar varandras ryggar, och jag tycker att du kan ta och klia din egen" samt att de hade ringt upp och propsat på att inte alls ta samtalet senare, när personen gick på stan och sade att han inte klarade samtal där. Kunskapen och välviljan är inte hög bland kommunens handläggare.

Och tro fan det, de gör som psyk som kastar ut patienter, utnyttjar alla halmstrån de kan när de måste spara så mycket det går. De kan ju också ha krav på sig att ge mer stöd än de får pengar till, sådant där är helt knäppt upplagt (tänk sjukhus som får för lite pengar, och sedan vite när de inte har råd att hålla tillräckligt många sängplatser...).

Jaha, så har jag spridit ännu mer OT i forumets trådar ^_^

av **mar0der** » 2011-07-29 19:43:37

Inger skrev:Hjälp bör man alltså kunna få bara för att man som individ behöver den, inte för att man har en viss specifik diagnos. Däremot är det väl lämpligt om utredande läkare är med och försöker avgöra vilken typ av hjälp och hur mycket hjälp som behövs, så att kommunen har ett medicinskt underlag att utgå från i sina beslut.

Ja, det finns ju tillstånd som formellt passar in i personkrets 3 som inte är diagnosgrundade som ADHD. Problemet där är att det i realiteten inte fungerar och man måste ha enorma problem för att få hjälp via kommunen. Det är som du skriver alltid lämpligt att utredare både psykolog och läkare är med i vidare planering för patienten vilket psykiatrin är mycket dåliga på idag. Man återger resultat, diagnos, förslag på insatser och skriver i bästa fall en remiss. Specialistteam kallar dock för samverkan men det är tyvärr ingen vanlig företeelse i allmänpsykiatrin.

av **mar0der** » 2011-07-29 19:47:11

Wine skrev:Har några frågor till mar0der:

1. När det står i testresultaten att man hamnar över cut off gränsen för autismspektrumproblematik så undrar jag om det går att se (för utredarna) svårighetsgraden av autism på det, alltså om man precis hamnar över cut off eller om man hamnar över cut off med god marginal (eller om det kanske inte ens är intressant).

2. Sedan undrar jag om ni känner till något om att det skulle vara vanligare med autism bland de som har blodgrupp A. Har läst på några ställen att av alla som har autism så har runt 80-90% blodgrupp A.

1. Om man talar i de termerna så syftar man på självskattningsformulär som AQ, där det finns en 'cut off' gräns på 32p som i studier har visat sig fånga 80% av personer med AS. AQ specifikt är dock väldigt ifrågasatt och används endast som screening. Använder man det som diagnosunderlag endast är man helt ute och cyklar.
Man syftar inte till som det nämns i tråden WAIS tester, alltså begåvningsprofil, för där finns ingen 'typisk' autism profil med cutoff gränser.

2. Ingen aning. Finns säkert någon annan som har koll på det bättre än jag

av **mar0der** » 2011-07-29 19:50:16

@Abbreviation

Ditt inlägg är en mycket väl sammanfattning av läget. Klockrent.

av **Koboshi** » 2011-07-29 19:52:10

mar0der skrev:
Koboshi skrev:3; Även om jag har hört, läst och pratat med personer där diagnos inte bör ställas har jag hört, läst och pratat med majoritet där det skulle ha ställts och inte blivit ställt. Och nä jag är inte arg på dig men jag vet av egen erfarenhet att just de argument du för fram är falska och det är dem jag inom Attention bekämpar.

Vilka argument 'vet' du är falska? Om du 'vet' något som forskare, kliniker, politisker, verksamhetschefer etc. inte har 'vetskap' om så får du gärna dela med dig hur den vetskapen är förankrad i för källor och argument.
För när du skriver '...där det skulle ha ställts men inte blivit ställt'. Vad är det som gör att du 'vet' att det med all rätt borde blivit ställt?

Att personer blir hjälpta av mediciner är en vetskap. Att det inte finns en överdiagnostesering, även om fall finns där läkaren gjort fel.
Det är bara att prata med professorer etc. T. ex. Lejon har en klar syn som bygger på över 20 år med egna fall som han har följt från barn upp till vuxna. Att sedan Seintologer etc sedan påstår att detta är fel gör mig bara arg.

Men att diagnoser blivit felställda har med att de gjorts på kort tid. Jag vet om en, som tidigare i alla fall var aktiv här på forumet, som fick en utredning på 30 av en läkare med orden: Du har ADHD här är en burk Corncerta. Denne person borde ha fått en riktig utredning.
Sedan finns det skrämmande exempel där läkare missat de bakomvarande problemen vid t. ex. självmordsförsök etc.

Vad som gör att jag vet är att jag har läst mycket av den senaste forskningen om ADHD/AS och även pratat med Lejon. Jag har också läst vad t. ex. Seintologerna skriver vilket sammantaget betyder att jag fått en bra inblick i de saker som ställer till det för mig och andra.

av **Zombie** » 2011-07-29 19:56:52

mar0der skrev:@Abbriviation

Ditt inlägg är en mycket väl sammanfattning av läget. Klockrent.

Men det framgår inte vilka inlägg ni båda vänder er mot. Om ni vänder er mot det väsentliga LILITH_, Bror Duktig, Inger, jag och säkert fler försöker säga så har ni missförstått det.

av **mar0der** » 2011-07-29 20:04:37

Koboshi skrev:Att personer blir hjälpta av mediciner är en vetskap. Att det inte finns en överdiagnostesering, även om fall finns där läkaren gjort fel.
Det är bara att prata med professorer etc. T. ex. Lejon har en klar syn som bygger på över 20 år med egna fall som han har följt från barn upp till vuxna. Att sedan Seintologer etc sedan påstår att detta är fel gör mig bara arg.
---
Vad som gör att jag vet är att jag har läst mycket av den senaste forskningen om ADHD/AS och även pratat med Lejon. Jag har också läst vad t. ex. Seintologerna skriver vilket sammantaget betyder att jag fått en bra inblick i de saker som ställer till det för mig och andra.

Tack för att du svarade på var du hämtar din information. Om du är insatt i forskningen så borde du veta att det inte gjorts några studier om över/underdiagnosticering utan det baseras helt på uppfattningar kliniker har i dagsläget. Har ingen aning om vem professor Lejon är. Blir lite nyfiken, vad heter han och vad är han professor i?

av **mar0der** » 2011-07-29 20:06:12

Zombie skrev:
mar0der skrev:@Abbriviation

Ditt inlägg är en mycket väl sammanfattning av läget. Klockrent.

Men det framgår inte vilka inlägg ni båda vänder er mot. Om ni vänder er mot det väsentliga LILITH_, Bror Duktig, Inger, jag och säkert fler försöker säga så har ni missförstått det.

Jag har aldrig syftat till att 'vända' mig mot någon. En sammanfattning är en sammanfattning av läget och jag tycker han sammanfattade iaf det jag försökt beskriva ganska sakligt.

av **mar0der** » 2011-07-29 20:14:30

Bror Duktig skrev:Jag eftersöker något slags fortbildning där man tar upp sådant här, pratar om risker för tunnelseende för problem inom det egna intresset, och annat som bemötande som också ofta är uselt överallt inom vården (oundvikligen börjar saker på på rutin och då kan bemötandet gå snett, inget konstigt). Kursen eller vad man ska kalla det, ska ta upp diskussioner om hur man gör för att inte få tunnelseende, hur man gör för att tänka på bemötande, prata om värden, etik, moral, o.s.v. Detta kan leda till bättre screening efter sjukdomar där man sedan remitterar vidare, samt bättre bemötanden. Helt enkelt motverkar slentrian-beteenden som kan vara svåra att undvika om man inte tänker sig för.

Och det gör psykiatrin. Specialister inom neuropsykiatri utbildar och handleder allmänpsykiatriska mottagningar, men som med allt i landstinget så går det väldigt segt fram. Även Etik som bemötande och förhållningssätt utbildas personal i, men även där går det sakta, men det pågår iaf.

av **Zombie** » 2011-07-29 20:14:58

Nog uppfattade jag Abbreviations inlägg som bland annat en reaktion på det hon uppfattade som att folk pläderar för diagnosticering av problemfria människor. Då ville jag säga att det nog är ett ickeämne för många av oss.

av **Wine** » 2011-07-29 20:21:15

mar0der skrev:
Bror Duktig skrev:Jag eftersöker något slags fortbildning där man tar upp sådant här, pratar om risker för tunnelseende för problem inom det egna intresset, och annat som bemötande som också ofta är uselt överallt inom vården (oundvikligen börjar saker på på rutin och då kan bemötandet gå snett, inget konstigt). Kursen eller vad man ska kalla det, ska ta upp diskussioner om hur man gör för att inte få tunnelseende, hur man gör för att tänka på bemötande, prata om värden, etik, moral, o.s.v. Detta kan leda till bättre screening efter sjukdomar där man sedan remitterar vidare, samt bättre bemötanden. Helt enkelt motverkar slentrian-beteenden som kan vara svåra att undvika om man inte tänker sig för.

Och det gör psykiatrin. Specialister inom neuropsykiatri utbildar och handleder allmänpsykiatriska mottagningar, men som med allt i landstinget så går det väldigt segt fram. Även Etik som bemötande och förhållningssätt utbildas personal i, men även där går det sakta, men det pågår iaf.

Min erfarenhet är också att man faktiskt utbildar vårdpersonal i detta (bemötande och förhållningssätt).

av **Koboshi** » 2011-07-29 20:25:03

Kan inte komma på vad Lejon heter i förnamn. Vet att han var/är i Östersund då han nämnde det i sin föreläsning i Halmstad.

Nej det finns inga officiella studier som du påpekar men alla kliniker är överens att det inte finns någon överdiagnostesering. Alla specialister som jag har läst/hört/pratat med säger samma sak om just ADHD/AS, medicin och överdiagnostesering. Alla från Lejon via Gillberg till den som stod bredvid mig när jag sjöng i Malmö för två år sedan. Alla säger samma sak och eftersom många av dem är ledande i forskningen och varnar för just dina argument så borde de ju ha rätt. Eller påstår du att de har fel?

Om NPF-diagnoser och deras tillämpning (delad tråd)

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Re: Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM

Vilka är online

Om AspergerForum

Logga in