Koboshi skrev:Alltså vi har många som lider utan att få hjälp då BUP etc. inte vill ge diagnos (i onödan).

Kan se två tolkningar där.

Jag antar att du menade att många lider i onödan för att BUP etc. inte vill ge diagnos
— inte att många lider för att BUP etc. inte vill ge diagnos i onödan?

mar0der skrev:Det är ingen tillfällighet att Asperger är berättigade LSS eftersom tanken är att personer med Aspergers syndrom ska ha så stora svårigheter i sin vardag att de behöver särskilt stöd. Handen på hjärtat så skulle jag vilja veta hur många med AS idag (kanske i detta forum) som har behov av sådant stöd.

Jag är en av dem. Jag behöver boendestöd, ledsagare för vissa saker, kontaktperson p.g.a. att jag har nästan noll vänner (har en AS-väninna som jag talar med ibland). Jag får tandvårdsstöd och har genom det kunnat få testa bettskena (som inte fungerade p.g.a. perceptionsgrejer).

Jag har behov av korttidsvistelse, vilket jag kan få hab att intyga, läkare att intyga, t.o.m. handläggaren tycker att jag har behov av det. Men detta får jag inte, då handläggaren hittar tusen anledningar till avslag, bl.a. att hon tycker att jag har bil, så då kan jag väl åka någonstans i stället för att tigga av kommunen.

Sedan kan jag säga att jag har då träffat eller känner till folk med mer autism/AS än jag. Temple Grandin t.ex. Och bland sådana finns gott om de som faktiskt klarar sig själva, samt inte hade någon LSS utan snälla och engagerade föräldrar när de var barn och unga. Lyckas man hamna rätt i livet, så finns det goda chanser att klara sig utan hjälp. Men det kan vara många saker som ska klaffa. Vissa kanske t.ex. inte kan skaffa barn om de ska klara sig utan stöd, eller ha ett förhållande, eller bo på vissa platser, typer av platser, ställen i världen.

Även här på forumet kommer du att hitta folk där det inte är någon tvekan om diagnosen, men som p.g.a. lyckliga omständigheter eller välplanerade liv, klarar sig utan stöd.

Jag tror inte på att de finns nått normalt...Normen för normal innebär att man kan jobba 8-16 och helst på nått kontor, men för längesen såg jag nån dokumentär om psykopater, och just cheferna på ett sådant kontorsjobb har psykopatiska drag ( man var tydligen tvungen att va smått psykopat för att orka klättra så högt upp i jobb ranken )

alla är som dom är och samhället borde byggas upp enligt personlighetsdrag, inte ideal personen...Men vart kommer ideal personen ifrån man ser den i media och överallt, men vem var det som hade detta som ideal och folk bara apade efter?...nej, själv följer jag inte ideal alls, jag som homosexuell vill ha mina kvinnor som kvinnor, inte benrangel


När de gäller psykiatrin så går dom efter för många böcker och idioter från förr!
vem var det som ansåg ALLT berodde på barndommen? och någon annan relaterade ALLT till sex...Man får inte bara vara människa längre med en helt egen personlighet

Banzai skrev:

mar0der skrev:"SIGNIFIKANT LIDANDE FÖR PERSONEN I DESS VARDAG"

Exakt vad innebär detta? Jag har undrat över det när jag läser diagnoskriterierna och jag förstår det inte. Kan du förklara det med hjälp av något exempel, eller kanske fler?

Personligen så hoppas jag f.ö. på att jag "har" något annat än aspergers, för detta kan innebära att jag kan komma att fungera optimalt i framtiden.

Ingen som kan svara på min undran?

Det blev många frågor nu. Men ska se om jag kan försöka mig på ett svar på så många som möjligt. Intressant diskussion dock. Det tycker jag om.

@Zombie

Jag betvivlar inte vittnesmål från detta forum om deras upplevelser för jag är säker på att många avvisas både av adekvata skäl men även av direkt felaktiga. Det är ju även viktigt att nämna att psykologer generellt har en bättre kompetens när det kommer till npf än en läkare, men att många psykiatriker har börjat intressera sig för npf också.

Hur många personer som kan tänkas lämnas utan hjälp är något jag bara kan spekulera it. Det är ju en fråga ingen kan svara på eller ens ta reda på. Min erfarenhet är att det ibland är personer som avvisas trots att de behöver hjälp, medan det också finns många som får diagnos men som inte behöver stödinsatser.

Jag upplever dig inte som bråkig. Det är en viktig diskussion och du för fram många viktiga kritiska frågeställningar.

@Banzai

SIGNIFIKANT NEDSÄTTNING eller LIDANDE är en nedsättning av en förmåga där den förmågan vanligtvis är betydligt högre annars. Ex. Social interaktion. Oavsett om 'normalt' och accepterat socialt beteende är breda begrepp så kan vi väl hålla med om att det finns ett visst normalt beteende som är accepterat och andra som är mindre. Om ens sociala färdigheter är signifikant nedsatta så kommer det per automatik att skapa ett lidande för personen eftersom h*n inte förstår varför och inte kan anpassa sig fullt ut till det normala beteendet. Frågan är ju då om en person som har en uppenbar nedsättning av socialt samspelsförmåga men som hittat strategier för att kompensera (spela normal) trots att det är ansträngande. Ska den personen räknas som signifikant nedsättning? Nej, det ska det inte enligt kriteriedefinitionen.

@LILITH_

Att man måste ha ett personligt intresse kring det område man arbetar inom håller jag inte med om att det ska vara ett krav. Anledningen är ganska enkel. I allmänpsykiatrin förväntas att en psykolog och läkare ska vara experter på samtliga diagnosgrupper och områden. Innebär det att de måste erfarenhet (som jag förstod på dig, haft anknytning till problemet själv) av det och personligt intresse av alla de sjukdomarna?! Det är ju orimligt. Men visst kan det underlätta. Just därför väljer många att specialisera sig på vissa områden som fångar deras intressen. Men det är orimligt att ställa detta krav på alla yrkesutövare inom psykiatrin.

@Koboshi

Ta inte illa upp, men organisationer som Attention (de är otroligt bra och viktiga) för fram åsikter och tankegångar som föräldrar har eftersom det är deras huvudkälla av information (ja de har även expertiskunskap). Och det är ett känt problem att föräldrar och psykiatri inte kommer överens eftersom det faktiskt i många fall just ÄR föräldrarnas bidrag i uppfostran som ställer till det. Således är den källan lite partisk. Ja yrkesutövare kan också vara partiska, men de har en yrkesetisk kod att följa, det har inte föräldrar. Men visst det är inte gjutet i sten vilken 'sida' som har rätt kring över eller under diagnostiseringar.


Det blir ju lite konstigt att ställa frågan: Tycker du att dina AS symtom skapar lidande för dig? Eftersom då har man redan antagit att det är AS symtom. Utredningen syftar ju till att se om det är AS symtom eller psykiatriska symtom eller annat som orsakar ett visst lidande. Och lidande är subjektivt och således kommer psykiatrin och patienter alltid att vara oense i denna fråga. Men min personliga erfarenhet i kontakt med patienter, kollegor, vetenskapsmän och organisationer är att det förekommer en överdiagnostisering även fast det även avvisas många felaktigt.

Låter som att jag ifrågasatt samtliga av forumets diagnoser här vilket jag inte har haft avsikt till. Min fråga om handen på hjärtat är för att vi får in remisser efter remisser till oss med frågeställning AS/ADHD för att patienten vill veta. Vår fråga tillbaka är: Lider patienten av det? Svaret blir i 60% av fallen, nej men det är viktigt för h*n att veta. I de fallen är det fullt adekvat att avvisa.

I de fall där man har ett enormt lidande och blir avvisad av uppenbara orsaker så är det naturligtvis fel! Men frågan vi diskuterar antar jag är huruvida det oftare händer att man avvisas felaktigt i större utsträckning än att man får diagnos för 'lätt'.

Bror Duktig skrev:Även här på forumet kommer du att hitta folk där det inte är någon tvekan om diagnosen, men som p.g.a. lyckliga omständigheter eller välplanerade liv, klarar sig utan stöd.

Detta är en kritisk fråga. Personer som troligen har handikapp som ex. AS innebär, men har omständigheter runtomkring med stöd och struktur som gör att de klarar sig utan samhälleligt stöd, ska de ha diagnosen?

Den professionella hållningen i denna fråga är Nej. Varför? Jo för syftet med utredning och diagnos är att hitta lämpliga insatser och behandlingar för att hjälpa personen. Men om personen redan har den hjälpen i kanske sin familj, släkt, vänner etc, med fungerande jobb osv. Varför ska då han ha en utredning och således diagnos? Vad tillför det?

mar0der skrev:

Bror Duktig skrev:Även här på forumet kommer du att hitta folk där det inte är någon tvekan om diagnosen, men som p.g.a. lyckliga omständigheter eller välplanerade liv, klarar sig utan stöd.

Detta är en kritisk fråga. Personer som troligen har handikapp som ex. AS innebär, men har omständigheter runtomkring med stöd och struktur som gör att de klarar sig utan samhälleligt stöd, ska de ha diagnosen?

Den professionella hållningen i denna fråga är Nej. Varför? Jo för syftet med utredning och diagnos är att hitta lämpliga insatser och behandlingar för att hjälpa personen. Men om personen redan har den hjälpen i kanske sin familj, släkt, vänner etc, med fungerande jobb osv. Varför ska då han ha en utredning och således diagnos? Vad tillför det?

Ja, släktingar kan behöva avlastning, personen kan hamna i svårare sitsar i framtiden (ett exempel kan vara att den av någon anledning behöver besöka sjukvården mer och då skulle vara behjälpt av att kunna informera om diagnosen, eller om den blir permitterad och ska till AF) o.s.v. Många sådana anledningar.

Sedan tänker jag mig att det är självklart med diagnos även om man inte behöver stöd just nu, precis som det är självklart att en person som är blind eller rullstolsbunden, får diagnos inskriven i sin journal om den söker även om den skulle klara sig själv just nu. Dåligt exempel kanske, men talande. Det är likadant med olika handikapp och sjukdomar. Jag känner även till personer som faktiskt klarat sig med lätt utvecklingsstörning, utan stöd. Ska personernas diagnos tas bort?

Nej, jag tycker inte det, och jag tycker att kravet att tillståndet ska vara handikappande o.s.v. är lite dumt. Man får ju faktiskt ändå ingen hjälp om man inte behöver (är det tänkt även om man undrar om det inte mest används som kryphål för kommuner att slippa betala), varpå personerna kan använda vetskapen och bevisen för sin diagnos om det tillstöter problem i framtiden (vilket jag tror att det gör - tänk bara om personen får en depression. Vården beter sig helt fel eftersom personen "inte är aspergare" och att dra igång en utredning igen då, det görs nog inte, då en gammal utredning visade att det inte var asperger). Jag ser att många sådana situationer kan uppstå, och tror att en autist inte kommer att klara hela livet utan att problem uppstår. Den bör få diagnos direkt man kan fastställa symptomen.

En annan viktig sak är att om en person som är typisk autist, men just nu inte handikappad, blir utredd och ej får diagnos, så kanske personen väljer helt fel saker sedan, i tron att den ju inte har autism och att dragen är förvärvade. Just detta torde kunna avhjälpas med tillräcklig information efter utredningen, något som tyvärr inte verkar övervanligt att man får.

Och som jag beskrev med fenomenet anorektiker, så kan det gå väldigt fel när man har konstiga krav för diagnos och stöd/vård, som egentligen inte har något med själva handikappet att göra (mer än indirekt).

mar0der skrev:Låter som att jag ifrågasatt samtliga av forumets diagnoser här vilket jag inte har haft avsikt till. Min fråga om handen på hjärtat är för att vi får in remisser efter remisser till oss med frågeställning AS/ADHD för att patienten vill veta. Vår fråga tillbaka är: Lider patienten av det? Svaret blir i 60% av fallen, nej men det är viktigt för h*n att veta. I de fallen är det fullt adekvat att avvisa.

I de fall där man har ett enormt lidande och blir avvisad av uppenbara orsaker så är det naturligtvis fel! Men frågan vi diskuterar antar jag är huruvida det oftare händer att man avvisas felaktigt i större utsträckning än att man får diagnos för 'lätt'.

Hej, jag uppskattar dina inlägg på forumet och känner inte att du ifrågasätter någonting utan förklarar hur det faktiskt ligger till.

Nej, samtliga av forumets medlemmar kan väl inte känna sig ifrågsatta, då samtliga inte har noll behov av stöd från samhället. Om det var det det handlade om.

mar0der skrev:@Banzai

SIGNIFIKANT NEDSÄTTNING eller LIDANDE är en nedsättning av en förmåga där den förmågan vanligtvis är betydligt högre annars. Ex. Social interaktion. Oavsett om 'normalt' och accepterat socialt beteende är breda begrepp så kan vi väl hålla med om att det finns ett visst normalt beteende som är accepterat och andra som är mindre. Om ens sociala färdigheter är signifikant nedsatta så kommer det per automatik att skapa ett lidande för personen eftersom h*n inte förstår varför och inte kan anpassa sig fullt ut till det normala beteendet. Frågan är ju då om en person som har en uppenbar nedsättning av socialt samspelsförmåga men som hittat strategier för att kompensera (spela normal) trots att det är ansträngande. Ska den personen räknas som signifikant nedsättning? Nej det ska det inte enligt kriteriedefinitionen.

Okej, det där sa mig tyvärr inte speciellt mycket. Är det psykolog/psykiatrin som avgör huruvida en person lider eller ej, då personen i fråga antagligen är för subjektiv i sin bedömning? Om en person själv ej anser sig lida trots uppenbara problem, får denne ingen diagnos då (jag pratar inte om mig, utan det var mest en allmän undran)?

smar0der skrev:Vår fråga tillbaka är: Lider patienten av det? Svaret blir i 60% av fallen, nej men det är viktigt för h*n att veta. I de fallen är det fullt adekvat att avvisa.

Men VET man att personen inte lider av det, eller är det bara något som personen själv slänger ur sig? Har man djupintervjuat om hur problemen tar sig uttryck? Vissa är helt isolerade och behöver sanering av sin lägenhet, äter totalt undermåligt, kan ej arbeta och har fått förtidspension på något sätt, eller arbetar med något där ett byte av arbete leder till katastrof. Dessa personer kan mycket väl säga att de inte alls lider. De gillar att vara ensamma, och ser inte sin oreda med ohyra och gud vet vad. De lider inte på jobbet - just nu. Vissa kan vara så vana vid att bli häcklade, att de säger att de inte lider av det. Vissa förstår inte ens.

Jag har träffat sådana. Jag påstår nu inte att ni avvisar sådana, utan jag undrar om ni gör tillräckligt stor kontroll på om personen verkligen lider/är handikappad eller ej.

Visst har vården inte råd med hur mycket som helst, men i vissa fall kostar det vansinniga pengar när ingen gör en riktig utredning och patienten återkommer på olika sätt oavbrutet. Detta gäller inte minst det somatiska, som en del här, inklusive jag, har skrivit om i andra trådar. När man t.ex. inte utreder en extrem trötthet ordentligt, vilket leder till att patienten inte kan jobba, och att den söker vård ideligen. Några liknande fall där patienten åker runt i psyksvängen och söker för AS är lätt att tänka sig. Jag känner själv en sådan person. Hon frågar iofs inte om AS mer, eftersom hon trodde på läkaren. Fråga om du vill veta mer om just det fallet. Jag tycker att det är oerhört märkligt att hennes läkare inte misstänker AS.

Det är onormalt att vara alltför normal.

Bror Duktig skrev:[...] Jag har träffat sådana.

Jag med.

Tycker också Bror Duktigs övriga synpunkter är av stor vikt och relevans.
Har jag till nöds lyckats läsa mig till. I övrigt får jag vänta tills huvudet är påskruvat igen.

mar0der skrev:Frågan är ju då om en person som har en uppenbar nedsättning av socialt samspelsförmåga men som hittat strategier för att kompensera (spela normal) trots att det är ansträngande. Ska den personen räknas som signifikant nedsättning? Nej, det ska det inte enligt kriteriedefinitionen.

Men det här gör mig mycket orolig. Ifall det är så att du här stödjer det du kallar "kriteriedefinitionen". Det är ett faktum att ett ständigt spelande på det här viset leder till total kollaps för många av oss aspergare. En kollaps som många av oss, vad det ser ut nu, aldrig kommer att återhämta sig från. Vården tar inte trötthet, stressallergi och så vidare på tillräckligt allvar ens för de patetiska begynnelser till botemedel som finns. I synnerhet inte hos aspergare, eftersom det "inte finns evidens" och "aspergare blir trötta" (vilket sistnämnda det alltså inte är fråga om här).

Här skulle vad man utifrån din "kriteriedefinition" kunde kalla "förebyggande diagnostik" kunna rädda massor med pengar åt statskassan per person, som med diagnos och lämpliga LSS-åtgärder skulle kunna arbeta i stället för att kollapsa.

Zombie skrev:

mar0der skrev:Frågan är ju då om en person som har en uppenbar nedsättning av socialt samspelsförmåga men som hittat strategier för att kompensera (spela normal) trots att det är ansträngande. Ska den personen räknas som signifikant nedsättning? Nej, det ska det inte enligt kriteriedefinitionen.

Men det här gör mig mycket orolig. Ifall det är så att du här stödjer det du kallar "kriteriedefinitionen". Det är ett faktum att ett ständigt spelande på det här viset leder till total kollaps för många av oss aspergare. En kollaps som många av oss, vad det ser ut nu, aldrig kommer att återhämta sig från. Vården tar inte trötthet, stressallergi och så vidare på tillräckligt allvar ens för de patetiska begynnelser till botemedel som finns. I synnerhet inte hos aspergare, eftersom det "inte finns evidens" och "aspergare blir trötta" (vilket sistnämnda det alltså inte är fråga om här).

Här skulle vad man utifrån din "kriteriedefinition" kunde kalla "förebyggande diagnostik" kunna rädda massor med pengar åt statskassan per person, som med diagnos och lämpliga LSS-åtgärder skulle kunna arbeta i stället för att kollapsa.

+ 1, Amen!

@Bror duktig

Aboslut. Jag tycker du för fram väldigt relevant kritik som jag själv bär på och det vi diskuterar är en ständig (kanske olöslig) balansgång mellan behov, krav och tillgång. Men det du tar upp om en diagnos ska revideras trots handikapp men fungerande vardag. Min personliga hållning i detta och även professionens är faktiskt att, ja man ska se om den verkligen tillför någonting just nu i personens liv. Visar det sig att det stöd personen har fallerar eller försämras ska man återuppta diskussionen. Man kan inte diagnostisera i förebyggande syfte. Det är orimligt och skapar en beroendeställning till samhället som är svår för vissa personer med deras handikapp att släppa. Alltså många börjar då anta och utgå från att de ska ha hjälp för det får de alltid när det går snett. Det uppmuntrar inte till att själv även försöka vara självständig. Detta gäller naturligtvis inte alla fall (utifall någon skulle få för sig att generalisera mina påståenden )

Du skrev "Men VET man att personen inte lider av det, eller är det bara något som personen själv slänger ur sig? Har man djupintervjuat om hur problemen tar sig uttryck? ...".

Det här är en rimlighetsfråga. Är det rimligt att 'pressa' ur varje patient som säger att de inte lider av ett symtom att de kanske faktiskt gör det? Är det en etisk hållbar riktning? I vissa fall kan det absolut få ur en 'sanning' eller öppnar ögonen för en omedveten osv, men i andra fall SKAPAR man ett problem för vissa som tidigare inte haft det. Man måste vara väääääldigt försiktig här och inte låta glorian över huvudet styra ens beslut. Man kan inte lägga allt ansvar på psykiatrin och bedömaren att utforska varje skrymsle i en persons uttalanden pga av konsekvenser jag beskrev ovan. Misstänker man att en person kanske håller inne med lidandet så utforskar man självklart vidare! Det händer många gånger att folk nekar eller bara är tysta på dessa frågor, men vi 'vet' av mer objektiva mått (kanske observationer från arbetsträning, socialarbetare, vänner, familj osv) att det inte fungerar. DÅ har vi naturligtvis anledning att luska vidare.

Zombie skrev:Men det här gör mig mycket orolig. Ifall det är så att du här stödjer det du kallar "kriteriedefinitionen". Det är ett faktum att ett ständigt spelande på det här viset leder till total kollaps för många av oss aspergare. En kollaps som många av oss, vad det ser ut nu, aldrig kommer att återhämta sig från. Vården tar inte trötthet, stressallergi och så vidare på tillräckligt allvar ens för de patetiska begynnelser till botemedel som finns. I synnerhet inte hos aspergare, eftersom det "inte finns evidens" och "aspergare blir trötta" (vilket sistnämnda det alltså inte är fråga om här).

Här skulle vad man utifrån din "kriteriedefinition" kunde kalla "förebyggande diagnostik" kunna rädda massor med pengar åt statskassan per person, som med diagnos och lämpliga LSS-åtgärder skulle kunna arbeta i stället för att kollapsa.

Jag respekterar din kritik fullt. Men hänvisar än en gång till rimlighetsprinciprn. Vi kan inte leva i en 'borde vara så' bubbla när vi samtidigt har komplexa samhällsfrågor och byråkratiska regelverk att ta hänsyn till. Det är inget spel på något sätt och vis. Det är en realistisk bedömning utifrån behov och tillgång. Behov av hjälp och tillgång till resurser. Jag vet att det är politisk inkorrekt att ta upp ekonomiska perspektivet i detta, men det är en RIKTIGT viktig faktor i dessa beslut, viktigare än någon av oss kan föreställa sig. Utredningar och insatser till personer i samhället enligt HSL är enorma kostnader för samhället och skattebetalare. Att använda diagnostisering i 'förebyggande' syfte kommer att få hela sjukvården att spåra ur totalt. Om vi frångår syftet med utredningar och diagnoser på patienter kommer vi till slut få en anarki i behandlingssystemet där varje invånare kommer 'behöva' och kräva utredningar för de misstänker att de har något fel på sig som i framtiden kan leda till miss
är. Vi måste som professionella yrkesutövare ta ansvaret för att den utvecklingen inte sker men samtidigt ta hänsyn till de som faktiskt behöver hjälp (och det är den andra delen av diskussionen om det görs på ett tillfredsställande sätt).

Låt oss bli konkreta. Om en person kommer in till psykiatrin med misstanke om autism för att det inte fungerat optimalt i skolan (för ett par år sedan) och i vissa relationer och patienten är 'tyst' i beskrivningen av sitt subjektiva lidande. Han har jobb som fungerar, familj (med vissa relationella svårigheter), barn och ett par nära vänner. De misstänker asperger för han inte förstår relationella samspel med obekanta, vissa på arbetsplatsen etc, men det påverkar inte jobbet i sin helhet eller skapar ett uppenbart lidande för personen själv. Det är mest folk runt omkring som uppmärksammat det och uppmanat till utredning.

Lite kort beskrivning men ändå. Ska en sån person utredas? Ska en sån person utredas i syftet att eventuellt förhindra en 'kolaps' i framtiden? Är det rimligt om man ser till resurser/ekonomi? Är det rimligt utifrån yrkesetiska principer? Är det adekvat utifrån misstanke om npf? Det är otroligt många frågor som ska tas hänsyn till. Men för det första finns IDAG inget 'objektivt' som tyder på att pat är i behov av speciella insatser. Utgör hans symtom en sårbarhet för att uveckla psykisk ohälsa? Kanske, det vet vi inte och det kan vi inte ta reda på på 45 minuter. Är det adekvat att ta reda på det? Svarar jag JA här så innebär det att jag gör mig skyldig att ta reda på sårbarhetens dignitet på ALLA personer jag möter, hur mycket det än tyder på att de inte lider av sina symtom. Jag är skyldig om de uppenbart lider eller misstanke om lidande. Men om det inte finns (vilket man alltid kan bestrida) så är min åsikt att jag inte ska utreda en sådan person vidare.

Banzai skrev:Okej, det där sa mig tyvärr inte speciellt mycket. Är det psykolog/psykiatrin som avgör huruvida en person lider eller ej, då personen i fråga antagligen är för subjektiv i sin bedömning? Om en person själv ej anser sig lida trots uppenbara problem, får denne ingen diagnos då (jag pratar inte om mig, utan det var mest en allmän undran)?

Det är psykiatrin i DIALOG med patienten som avgör huruvida en person lider eller ej. Men det är psykiatrin som har beslutsrätten utifrån den bedömning de gör. Lyssnar man inte på patienten är man i mina ögon en dålig bedömare. Ibland ingår bristande sjukdomsinsikt i själva sjukdomen och då får man vara på sin vakt men oftast ger patienten ovärderlig information om man lyssnar på upplevelserna.

Om en person ej anser sig uppleva lidande så är den allmänna hållningen att psykiatrin inte gör något. Det ska psykiatrin inte göra i sånna fall. Men om det finns tecken på att det subjektiva lidandet står i kontrast till andra mer 'objektiva' mått som utsaga från anhörig, betyg i skola, andra professionella journalanteckningar, observation från skola/kurser/arbetsträning/yrke etc så har man ansvar att följa upp patienten för då utgör det subjektiva ickelidandet en del av sjukdomsbilden.

@mar0der: Inte "pressa" ur den att den lider av något. Utan att fråga smarta frågor på ett smart sätt, för att ta reda på hur det kan ligga till. Har den redan sagt (på en rak fråga om lidande) att den inte lider, så får man "luska", inte pressa.

Sedan håller jag också med Zombie om det han skrev vad gäller kompenserande beteenden och trötthet/utbrändhet.

Själv känner jag (som inte kan kompensera i tillräckligt hög grad ändå) att om jag skulle lyckas fullt ut med kompenserande, så att jag fick ett mer normalt socialt liv, att det skulle kosta all spontanitet och all äkthet. Förhållandena (med vänner) skulle bli rätt så ytliga. Det hela skulle kosta väldigt mycket. När vissa berättar om hur de kompenserar, så inser jag att de har det ungefär så. Då har de ju faktiskt ett socialt lidande, även om man som åskådare "ser" att de umgås och träffar folk, går på fester och gör normala saker.

Mina "vänner" har till 99,99 % bestått av att jag "följer med på köpet" när folk umgås med min man eller ännu mer förr med mitt ex. För psykiatriker har det tagit ett bra tag att fatta att jag inte hade en enda vän genom de där kretsarna.

Du skrev om att folk "ville veta" om de har AS t.ex. Det kan ju faktiskt vara viktigt ifall personen har psykiatriska problem. Ytligt sett kanske den har ett relativt normalt liv. Jobb, några vänner. För att den kompenserar så bra. Men det gör den utbränd och deprimerad och den valsar runt i psykiatrin och får inte riktigt rätt behandling och eftersom den "inte vet" så gör den kanske fel val själv, t.ex. tror på psykiatrikontakter som säger att det är tvång att ha ett schema (det har jag fått höra även av de som vetat att jag har AS, men då har MIN kunskap gjort att jag har stått på mig).

Men du kanske inte menade varje fall av folk som säger att "de vill veta".

Bror Duktig skrev:Du skrev om att folk "ville veta" om de har AS t.ex. Det kan ju faktiskt vara viktigt ifall personen har psykiatriska problem. Ytligt sett kanske den har ett relativt normalt liv. Jobb, några vänner. För att den kompenserar så bra. Men det gör den utbränd och deprimerad och den valsar runt i psykiatrin och får inte riktigt rätt behandling och eftersom den "inte vet" så gör den kanske fel val själv, t.ex. tror på psykiatrikontakter som säger att det är tvång att ha ett schema (det har jag fått höra även av de som vetat att jag har AS, men då har MIN kunskap gjort att jag har stått på mig).

Men om man har problem med att man inte klarar av sitt arbete eller sina studier på grund av återkommande sjukdomsperioder/sjukskrivningar för utmattning/utmattningsdepression/kronisk trötthet och värkproblematik t.ex. så innebär väl det att man har en kliniskt signifikant funktionsnedsättning?

Jag tycker att det låter som om man kan kompensera så man klarar av sitt liv med arbete, vänner, familj så förstår jag inte riktigt vad som är skillnaden mot en person som inte har (misstänkt) AS/autism då de flesta väl inte upplever att livet flyter på utan motstånd eller problem samt att nya erfarenheter kan vara jobbiga för de flesta m.m. Hur många gånger har man inte läst om det besvärliga "livspusslet".

Zombie skrev:

Koboshi skrev:Alltså vi har många som lider utan att få hjälp då BUP etc. inte vill ge diagnos (i onödan).

Kan se två tolkningar där.

Jag antar att du menade att många lider i onödan för att BUP etc. inte vill ge diagnos
— inte att många lider för att BUP etc. inte vill ge diagnos i onödan?

Exakt ^_^

mar0der skrev:Det blev många frågor nu. Men ska se om jag kan försöka mig på ett svar på så många som möjligt. Intressant diskussion dock. Det tycker jag om.

....
1: Hur många personer som kan tänkas lämnas utan hjälp är något jag bara kan spekulera it. Det är ju en fråga ingen kan svara på eller ens ta reda på. Min erfarenhet är att det ibland är personer som avvisas trots att de behöver hjälp, medan det också finns många som får diagnos men som inte behöver stödinsatser.

.....
@Banzai

2:SIGNIFIKANT NEDSÄTTNING eller LIDANDE är en nedsättning av en förmåga där den förmågan vanligtvis är betydligt högre annars. Ex. Social interaktion. Oavsett om 'normalt' och accepterat socialt beteende är breda begrepp så kan vi väl hålla med om att det finns ett visst normalt beteende som är accepterat och andra som är mindre. Om ens sociala färdigheter är signifikant nedsatta så kommer det per automatik att skapa ett lidande för personen eftersom h*n inte förstår varför och inte kan anpassa sig fullt ut till det normala beteendet. Frågan är ju då om en person som har en uppenbar nedsättning av socialt samspelsförmåga men som hittat strategier för att kompensera (spela normal) trots att det är ansträngande. Ska den personen räknas som signifikant nedsättning? Nej det ska det inte enligt kriteriedefinitionen.
....

@Koboshi

3: Ta inte illa upp, men organisationer som Attention (de är otroligt bra och viktiga) för fram åsikter och tankegångar som föräldrar har eftersom det är deras huvudkälla av information (ja de har även expertiskunskap). Och det är ett känt problem att föräldrar och psykiatri inte kommer överens eftersom det faktiskt i många fall just ÄR föräldrarnas bidrag i uppfostran som ställer till det. Således är den källan lite partisk. Ja yrkesutövare kan också vara partiska, men de har en yrkesetisk kod att följa, det har inte föräldrar. Men visst det är inte gjutet i sten vilken 'sida' som har rätt kring över eller under diagnostiseringar.


4: Det blir ju lite konstigt att ställa frågan: Tycker du att dina AS symtom skapar lidande för dig? Eftersom då har man redan antagit att det är AS symtom. Utredningen syftar ju till att se om det är AS symtom eller psykiatriska symtom eller annat som orsakar ett visst lidande. Och lidande är subjektivt och således kommer psykiatrin och patienter alltid att vara oense i denna fråga. Men min personliga erfarenhet i kontakt med patienter, kollegor, vetenskapsmän och organisationer är att det förekommer en överdiagnostisering även fast det även avvias många felaktigt.

1; Det är för många som lämnas utan stöd även om det finns vissa som har fått utan att behöva.

2; Att det blir ett lidande ingår ju i kriterierna.

3; Även om jag har hört, läst och pratat med personer där diagnos inte bör ställas har jag hört, läst och pratat med majoritet där det skulle ha ställts och inte blivit ställt. Och nä jag är inte arg på dig men jag vet av egen erfarenhet att just de argument du för fram är falska och det är dem jag inom Attention bekämpar.

4; När jag fick min diagnos ställdes jag frågan till psykologen om det var något mer än ADHD jag hade därför att jag kände att allt inte förklarades med enbart ADHD. Och psykologen utredde andra diagnoser så som bipolär och borderline utöver AS.

Wine skrev:

Bror Duktig skrev:Du skrev om att folk "ville veta" om de har AS t.ex. Det kan ju faktiskt vara viktigt ifall personen har psykiatriska problem. Ytligt sett kanske den har ett relativt normalt liv. Jobb, några vänner. För att den kompenserar så bra. Men det gör den utbränd och deprimerad och den valsar runt i psykiatrin och får inte riktigt rätt behandling och eftersom den "inte vet" så gör den kanske fel val själv, t.ex. tror på psykiatrikontakter som säger att det är tvång att ha ett schema (det har jag fått höra även av de som vetat att jag har AS, men då har MIN kunskap gjort att jag har stått på mig).

Men om man har problem med att man inte klarar av sitt arbete eller sina studier på grund av återkommande sjukdomsperioder/sjukskrivningar för utmattning/utmattningsdepression/kronisk trötthet och värkproblematik t.ex. så innebär väl det att man har en kliniskt signifikant funktionsnedsättning?

Ja, förhoppningsvis kommer det fram, men inte alltid. Vissa vandrar ju runt i vården med depressioner och tvång, men det ses som skiljt från eventuell AS. Det finns alla möjliga varianter, särskilt i tider när det prioriteras. Faktum är ändå att folk kan just vandra runt med utbrändhet m.m. men ändå inte få utreda AS p.g.a. att de är gifta eller har ögonkontakt med den som ska avgöra om utredning ska äga rum eller p.g.a. något annat där man inte kopplar depressioner, utbrändhet, tvång till AS.

Jag tycker att det låter som om man kan kompensera så man klarar av sitt liv med arbete, vänner, familj så förstår jag inte riktigt vad som är skillnaden mot en person som inte har (misstänkt) AS/autism då de flesta väl inte upplever att livet flyter på utan motstånd eller problem samt att nya erfarenheter kan vara jobbiga för de flesta m.m. Hur många gånger har man inte läst om det besvärliga "livspusslet".

Skillnaden på att navigera sig fram i det besvärliga livspusslet och att kompensera sig fram? Det är ju en jättestor skillnad. Kompensera innebär nästan undantagslöst att personen förr eller senare blir rejält utbränd, ofta återkommande. Får det gå så långt, så anser jag att man lagt krokben för personen. Sådan utbrändhet, som grundlagts sedan barnsben, går nästan inte att blir fri från. Det är svårt nog för vanliga personer som blir utbrända p.g.a. jobbet (flera på min mans jobb som måst bli omplacerade eller helt enkelt sluta, efter utbrändhet).

Därför tycker jag inte att man ska låta bli att utreda eller diagnostisera någon för att den kan kompensera. Det är ett svek mot den personen, och som att tycka att det är ok att den får vänta tills den blir riktigt rejält utbränd, och att man vet att det troligen är så det kommer att gå.

Observera att jag på inget sätt stödjer det diagnostiserande som går ut på att en allmänpsykiatriker eller psykolog träffar en person lite snabbt och sedan sätter en diagnos. När t.ex. personen t.o.m. själv berättar att den märkte inga som helst problem eller AS-relaterade beteenden förrän i vuxen ålder, och tydligt beskriver hur den var som barn. T.ex. kan en del anorektiker få autistiska symptom p.g.a. svälten, och det finns sådana som fått diagnos då, men som efter tillfrisknande från ätstörning återupptagit sitt tidigare socialt aktiva liv. Där har det verkligen brustit i att ta reda på bakgrund och barndom. Även deprimerat folk har råkat ut för liknande.

Bror Duktig skrev:Därför tycker jag inte att man ska låta bli att utreda eller diagnostisera någon för att den kan kompensera. Det är ett svek mot den personen, och som att tycka att det är ok att den får vänta tills den blir riktigt rejält utbränd, och att man vet att det troligen är så det kommer att gå.

Jag spekulerar i att det kanske är just det som blir skälet till att man ska utreda då det visar sig att man faktiskt inte klarar av att arbeta och att det visar sig t.ex. genom utmattning och återkommande problem med sjukskrivningar. Så länge man klarar arbete och vardagsliv genom att "kompensera" så räcker det kanske och man ser ingen anledning till att utreda då problemen inte är tillräckligt stora.