adhderic skrev:KaosPrinsessa, du skriver "KBTn tror jag inte jag riktigt fattade, har gått det i omgångar dock, första gången var jag 15, andra 18 och sista gången 21."

Troligen var du för ung. När jag försöker minnas hur jag var i den åldrarna. Allt liksom bara hände. Nu långt efteråt kan jag le åt hur omogen jag var. Jag säger inte att du är imogen men jag var det i de åldrarna du berättar om.

Jo, jag är inte så mogen. Är ju inte mkt äldre nu (är 24) och när jag försöker läsa om KBT fattar jag fortfarande typ ingenting. Det enda som hjälpt mig nått är bildterapi, men det är för att bilder är det bästa uttrycksmedlet för mig.
Fast iof sa de att de hade anpassat KBT till barn och ungdomar när jag gjorde den, så jag kanske bara är dum.
Iof har jag en hjärnskada med som man inte exakt vet hur den påverkar, men den påverkar bla förmågan att tänka logiskt och se sammanhang, iaf är det så det verkar.

Det enda som hjälpt mig nått är bildterapi, men det är för att bilder är det bästa uttrycksmedlet för mig.

Det är kanske det som mar0der menar med att något tilltalar dig. Som du berättar om dig själv så är det troligt att Bildterapi verkligen tilltalar dig och att du är som mig när det gäller KBT och DBT och sånt som är intellektuellt abstrakt när de försöker berätta vad det går ut på.

Jag är också väldigt osäker på om jag fattar KBT

när jag försöker läsa om KBT fattar jag fortfarande typ ingenting.

Mindfulness fattar jag ännu mindre.

mar0der eller någon annan som tror sig förstå får rätta mig om jag har helt fel.

Ta den nyaste formen av KBT. Tredje vågen kallar de den. Den är inspirerad av Buddismen.

Om jag alls fattat tror jag det går ut på en slags acceptans. Först bör man acceptera att man har något som man vill hantera eller förhålla sig till. Överätning? Tröstätning. Överdriven längtan att stå i centrum för andras uppmärksamhet? Klängigt beteende. Klängapa sa de till mig att jag var. Att vara för beroende av vad andra tycker mm

Om man accepterar att man har nåt av detta och bryr sig om att det är ett "problem" tex man väger mer och mer varje gång man väger sig och fötterna svullnar up och man får värk i knäna osv. Eller att man äter tills man mår illa. Eller man söker andras uppmärksamhet så mycket att de blir upprörda och säger ifrån på ett jobbigt sätt. Eller de börjar undvika en eller börjar mobba en för att man söker deras uppmärksamhet för mycket. Man klänger på dem. Typ!

Acceptansen tycks vara viktik för att skapa rätt inställning hos den som har problemet. En erfarenhet de har att terapin funkar dågligt om man inte accepterar att man har problemet?

Motivation att förhålla sig till detta. Hemläxor var väl ett sätt att lista ut vad som var viktigt och inte viktigt? Tröstätning eller att jag klänger på andra. Vilket är viktigast att ta hand om först? De hör ihop kanske. Man ger sig själv en slags uppmärksamhet och belöning när man tröstäter? Pysslar med sig själv.

Det verkar handla om att se sig själv och acceptera hur det är? Jag tröstäter. Jag kräver uppmärksamhet av andra så mycket att de känner det som om jag klänger på dem. De drar sig undan pga detta beteende.

För att jag ska bli motiverad att göra nåt bör jag acceptera att detta är hu jag gör.

Sedan har de lagt till att man ska iaktta sig själv utan att döma sig själv.

Det har jag inte förstått hur de kom fram till. Andra dömer mig för både överätning och att jag klänger.

De dömer mig också för att jag är omogen och inte vet saker de förväntar sig att jag ska veta eller fatta direkt när de förklarar.

adhderic skrev:Mindfulness fattar jag ännu mindre.

Mindfulness fatar jag faktiskt. Jag brukar försöka använda det, men jag tror inte riktigt att det hjälper mig så mkt. Jag behöver nog mer lära mig att få ut det jag har inuti, iaf innan mindfulness kan fungera.

Jag tror inte jag vet vad Mindfulness är eller går ut på. Om du vill så får du gärna bverätta hur du ser på det.

Du kanske kan lära mig förstå det.

Här är ett citat som jag tror jag förstår men som handlar om ACT.

Det som skiljer ACT med Kognitiv beteende terapi (KBT) är t. ex. att i ACT menar man att man ska acceptera svåra saker i livet som en del av livet och inte förneka dem genom att försöka kontrollera dem,

Här en längre grej
Acceptance and Commitment Therapy (ACT)

De skriver så här.

Behandlingsmetoden använder ett flertal övningar som ökar en medveten närvaro (mindfulness) som syftar till att hjälpa individer att möta inre upplevelser med en icke-värderande-attityd och med acceptans.

En viktig aspekt av behandling är att utgå från det som patienten värderar som viktigt och att arbeta mot ett liv som känns vitalt och meningsfullt.
Man har kunnat påvisa att när människor lever i enlighet med sina inre värderingar minskar nivåerna av ångest, depression och funktionshinder (McCracken & Yang, 2006).

Det som skiljer ACT med Kognitiv beteende terapi (KBT) är t. ex. att i ACT menar man att man ska acceptera svåra saker i livet som en del av livet och inte förneka dem genom att försöka kontrollera dem, som t. ex att tänka positivt.

Jag är nog mycket för att undvika och har svårt för att acceptera. Så det verkar ju stämma på mig.

De skriver också att.

en medveten närvaro (mindfulness) som syftar till att hjälpa individer att möta inre upplevelser med en icke-värderande-attityd och med acceptans.

för mig går det inte ihop logiskt. Om man inte värderar så kan man inte acceptera nåt. Att acceptera är att värdera nåt som acceptabelt. Man har då gjort en värdering att det är okay. Men de skriver tydligt att man ska ha "en icke-värderande-attityd" så det går logiskt inte ihop med att man accepterar så som orden betyder för mig.

Vet inte vilket exempel som är bäst att använda. Accepterar jag att det finns fördommar mot AS. Nej jag anser att folk borde förstå att det är fel att se ner på oss med AS. Hur kan jag ha en "en icke-värderande-attityd " om dem som har dessa fördommar? Det kan jag inte. Jag anser de gör fel och jag accepterar inte deras diskriminerande attityder mot oss med AS.

Alltså jag tror inte de som skriver om ACT är insatta i hur AS använder ord bokstavligt?

Länk till texten. Kanske inte ett bra exempel. Ge gärna en bättre.
http://www.fou.nu/is/alvsborg/ansokan/46421

Oj, jag har inget att tillägga just nu, men det är otroligt intressant att läsa!
Verkligen, ska läsa igen senare också, är lite för upp e i varv just nu.
Men jag får bra många insikter av det ni skriver

Hmm, jag skulle nog förklara mindfulness som att enbart vara här och nu, alltså bara tänka på det man gör utan att tänka framåt eller bakåt och utan att lägga någon större värdering på det, alltså bara vara. Typ som meditation lite. Usch jag är dålig på att förklara saker :/

@adhderic
Skillnaden mellan Flow och Mindfulness är väl samma skillnad som KBT och Kognitiv terapi. Olika namn för samma princip. Du uppnår ju 'flow' när du kan fokusera och kontrollera dina tankar som träning i mindfulness innebär.

Tilltalad och motiverad är nog också lite samma sak. Lite dåligt formulerat kanske. Men om något tilltalar dig, alltså väcker ett intresse för dig, så blir du mer motiverad att engagera dig i det. Sen kan 'tilltala' innebära att det passar din smak helt enkelt. Som du skrev med bildterapi. Vid ett tillfälle vet jag en patient som till personligheten är lite av en 'tuffing'. För den personen var sticka, rita och sy inte den mest stimulerande och intressanta sysselsättningen på samma sätt som mindfulnessövningar inte var för honom. Det tilltalade honom inte att sitta, blunda och 'lyssna' på sin andning eller fokusera tanken på något specifikt och registrera när tanken far iväg och föra den tillbaka till det som man skulle fokusera på.

Ja, det här med att acceptera och värdera är svåra teoretiska, abstrakta begrepp som man lätt kan fasta i på just en teoretisk nivå och aldrig få det förklarat för sig vad det innebär i praktiken. Många behandlare brukar tyvärr använda sådana ord utan att fullt förklara vad man menar, och många gånger kan man se på patienter hur de 'himlar' med ögonen när man får sin 'förklaring' i fina ord.

Att inte kunna acceptera, leder till lidande. Att värdera leder till att man upprätthåller lidandet. Därför hänger dem ihop. Men att acceptera att en tanke far iväg när man försöker fokusera på något är ganska 'lätt', för det är ju ibland ett faktum, men att inte döma detta (värdera) och tänka "fan nu försvann jag i tankarna igen, gud va dum jag är"... det är det svåra och det som är övningen.

Tänk även på att 'Acceptans' inte är det samma som engelskans 'acceptance'i den bemärkelse att på svenska kan det betyda att man 'hjälplöst ska ge upp och därmed acceptera'. Men det handlar inte om att ge upp/ge efter, utan snarare att kunna säga till sig själv att 'jag har negativa egenskaper och mår dåligt idag' men inte känna ett automatiskt behov av att behöva värdera detta eller ha en värderande åsikt om det påståendet.

Kanske inte blev så tydligt men ändå...

mar0der, måste säga att det är himla intressant att läsa det du skriver, ger många tankar!

Tack Mar0der, tror jag förstod det mesta utom det här

"Skillnaden mellan Flow och Mindfulness är väl samma skillnad som KBT och Kognitiv terapi. Olika namn för samma princip.

Du uppnår ju 'flow' när du kan fokusera och kontrollera dina tankar som träning i mindfulness innebär."

Jag tror att jag förstår vad Flow är, tror mig ha upplevt det ett flertal ggr och det har känts bra.

Hur ACT presenterar sig teoretiskt verkar vara för abstrakt för att jag alls ska förstå det.

Skriv bara svar om du har en inre motivation att hjälpa mig, jag vill inte vara polemisk.

Men något som jag hoppas du kan kommentera är Behavioral Activation som det presenteras här

http://www.christophermartell.com/ba.php

Alltså frånsett att han som de flesta som tror på sin grej förstås talar för sin sak och är så där amerikanskt säljande så blir jag nyfiken på behandlingen som sådan. Den ger tydligen lika bra eller bättre resultat än KBT och ACT och så vidare.

Deras egen förklaring verkar vara att beteendet är viktigare än teoretiskt tänkande. Man blir vad man gör ungefär om jag alls förstått något.

Det jag är förvånad över är hur lite känt det är. De har inte lyckas att sälja sin grej trots bra praktiska resultat.

Kanske de andra terapierna är mer tilltalande för de har en lockande teoretisk överbyggnad? Jag bara gissar.

Anledningen till mitt intresse för BA är att den inte är lika beroende av att man skriver ner vad man gör hela tiden. Det misslyckas jag med när jag försöker mig på KBT eller ACT.

@ADHDeric

Beteendeaktiveringsterapier är inte okända, men det finns lite forskning kring dem, vilket gör att behandlare har svårt att ta till sig metoden som effektiv. Alla skolor har sina åsikter om vad som ger effekt i behandling. Dynamikerna propsar på att behandlingseffekten kommer utifrån den allians och överföring som sker mellan terapeut och klient. Kognitivister menar att det är vårt sätt att fastna i negativa tankespiraler som ger upphov till psykisk ohälsa, och beteendeaktivister menar att det är för lite stimulering, kroppsligt och tankemässigt, som orsakar ett illabefinnande.

Oavsett skola så är det som du säger, att vissa typer av terapier inte bara ska riktas mot diagnosgrupper, utan skall användas utifrån förutsättningar som klienten har. Alltså se till vad som skulle tilltala och fungera bäst för klienten, inte baserat enbart på hans eller hennes problematik.

Tänk också på att när man läser originalverk av olika skolor så låter det alltid bra. Ta och läs Freuds originaltexter så kommer du märka hur uppslukad man blir och nästan håller med i allt han säger för det låter så vettigt och bra just då. Tyvärr så blir även exempel från de olika skolorna just "skolexempel" som man mycket sällan stöter på i verkligheten sen. Detta just av anledningen som du nämner, man vill 'sälja' sin metod och åsikt.

Jo, jag förstår bättre vad du menar med "tilltala". Jag är uppenbart tilltalad av BeteendeAktivering som terapi.
Jag är inte tilltalad av Freud eller Jung eller någon av de andra. Jag är skeptisk till den Buddistiska bakgrunden till ACT och DBT. BA verkar inte ha den ideologiska låsning som de andra har. Fast jag vet för lite om BA.

Det som gör mig otrygg är att BA inte lyckas nå ut med sitt budskap.

Vad menar du med "ideologisk låsning"?

Ja, BA har inte lyckats nå ut som metod i sig, men integreras i allt större utsträckning i redan befintliga modeller som ett moment och aspekt snarare än metod i sig.

"ideologisk låsning"?

Det är väl mer nåt som jag känner än något jag har bra argument för.

Jag uppfattar dem som väldigt låsta. Kanske ordet ideologisk blir fel. De är låsta till vissa ord och sätt att reagera. De verkar inte flexibla.

Alltså hur länge har KBT funnits nu? När började de med att man skulle göra hemläxor och att skriva ner vad som händer under dagen?

När kom den första indikationen eller återkopplingen att inte alla klarar av detta.

Hur stor procent faller ifrån pga av oförmågan att leva upp till KBTs förväntningar på att alla ska kunna följa det uppgjorda schemat att man ska skriva ner vad som händer under en dag och att göra hemläxor tills nästa behandlignsmöte.

Säg att de samlat på sig under en 20 år att inte alla kan klara detta.
De har årliga??? världskonferenser där de kan byta erfarenheter. Verkar inte som någon ens brytt sig om oss som misslyckas med detta? Hur set statistiken ut? Vad kan funka istället för att skriva ner och göra hemläxor?

Jag menar de är ju otroligt oflexibla om de under 20 år inte kommit upp med en enda variant som kan hjälpa oss som inte fungerar i den modell de tillämpar.

Ska jag säga brist på fantasi eller brist på empati eller brist på insikter eller vad?

Om de bryr sig om oss alls skulle de säga att. "Om du tillhör dem som gång på gång misslyckas med att skriva ner vad som händer under dagen och misslyckas göra hemläxor så har vi utarbetat något som också fungerar men tar längre tid eller är mycket dyrare men vi jobbar också på en tredje variant, läs denna bilaga.

Tror inte på såndär quick and dirty-terapi. Tror att KBT är en såndär modefluga som man kör med för att det är billigare än psykodynamisk terapi och att man vill behandla människor som maskiner.

Det är väldigt komplexa frågeställningar ni berör som sträcker sig från klinikers och patienters upplevelser av användandet av metoden, verksamheternas policy vad gäller vilka metoder som ska tillämpas, socialstyrelsen riktlinjer kring vetenskapligt beprövade metoder och politiska åsikter.

Man kan se det utifrån två sätt. Vetenskaplig evidens och pragmatism (vad som faktiskt fungerar). Om man ser vetenskapligt på ex. KBT så har den just god evidens, dvs en grupp som behandlas kommer få effekt så länge metoden följs så standardiserat som möjligt. Självklart påverkar andra faktorer hur stor effekten blir, som allians, klientens motivation etc etc. men om man generellt håller sig till manualen så har det visat sig att väldigt många får effekt och därför tillämpas det på samtliga patienter och ibland kan vissa hamna i kläm då det inte tilltalar dem av olika skäl.

Ja, KBT är en 'modefluga' som alla andra behandlingsformer inom medicin också. Psykologisk behandling är dock relativt ungt och måste få genomgå detta paradigm med toppar och dalar för att utvecklas. Om 50-100 år har vi säkerligen en mängd psykologiska behandlingar som har specialinriktat sig och inte generaliserar på samtliga patientgrupper som idag. Men det tar tid att utveckla metoder. Medicinare har haft hundratals år på sig att finslipa sina metoder, utvärdera och revidera. Psykologin har haft knapp 30 (om man ser kognitivt).

mar0der skrev:Om man ser vetenskapligt på ex. KBT så har den just god evidens, dvs en grupp som behandlas kommer få effekt så länge metoden följs så standardiserat som möjligt. Självklart påverkar andra faktorer hur stor effekten blir, som allians, klientens motivation etc etc. men om man generellt håller sig till manualen så har det visat sig att väldigt många får effekt och därför tillämpas det på samtliga patienter och ibland kan vissa hamna i kläm då det inte tilltalar dem av olika skäl.

Har också läst att KBT fungerar väldigt bra men jag tror ett problem är om patientens har en negativ inställning till KBT. Tycker KBT verkar vara ett mycket bättre alternativ än medicinering om det kan vara ett alternativ då medicinering kanske inte löser själva grundproblemet, medan man med KBT kan få en mer långsiktlig förbättring så man kanske inte behöver medicinera samt då slippa eventuella biverkningar av medicinering.

http://cereb.se/index.php/2011/01/19/ak ... a-svenska/

http://www.halsocentrum.com/index.php/s ... r-till-med

Wine skrev:Har också läst att KBT fungerar väldigt bra men jag tror ett problem är om patientens har en negativ inställning till KBT. Tycker KBT verkar vara ett mycket bättre alternativ än medicinering om det kan vara ett alternativ då medicinering kanske inte löser själva grundproblemet, medan man med KBT kan få en mer långsiktlig förbättring så man kanske inte behöver medicinera samt då slippa eventuella biverkningar av medicinering.

Ja, negativ inställning är en av faktorerna jag ovan skulle benämna motivation. Ytterligare faktorer förutom de jag nämde tidigare är kognitiv funktion, somatiska symtom, personlighetsstruktur och komplexitet i problembild, sociala faktorer.

Farmakologisk behandling är symtomlindring och syftar till att få en diagnos i sk. remission. Det är faktiskt inte mycket studier som visar på att kombinationen medicin och psykologisk behandling är mer effektiv än var för sig och åsikterna är olika om piller eller terapi har bäst effekt.

Kliniker är ense om att man måste utgå från patientens förutsättningar och behov när man väljer insats, men samarbetssvårigheter och en del konflikter yrkeskategorier emellan kan ibland åsidosätta detta.

mar0der skrev:Ja, negativ inställning är en av faktorerna jag ovan skulle benämna motivation. Ytterligare faktorer förutom de jag nämde tidigare är kognitiv funktion, somatiska symtom, personlighetsstruktur och komplexitet i problembild, sociala faktorer.

Jag antar att en person med låg begåvning då kanske inte får så god effekt (eller ingen effekt alls) av KBT med anledning av det som diskuterats i tråden om ojämn intelligens. Det är ju synd i så fall då just KBT verkar vara en sådan bra metod. Kan personligheten i någon mån kompensera för eventuella kognitiva brister så att man kan få någon effekt? Jag tänker på envishet och en positiv inställning till behandling med KBT t.ex.

Wine skrev:Jag antar att en person med låg begåvning då kanske inte får så god effekt (eller ingen effekt alls) av KBT med anledning av det som diskuterats i tråden om ojämn intelligens. Det är ju synd i så fall då just KBT verkar vara en sådan bra metod. Kan personligheten i någon mån kompensera för eventuella kognitiva brister så att man kan få någon effekt? Jag tänker på envishet och en positiv inställning till behandling med KBT t.ex.

Nej, förstår man inte så förstår man inte. Personligheten kan bara hjälpa till att kompensera för att dölja det utåt. Standardiserad KBT utan kännedom om att personen är lågbegåvad kommer med stor sannolikhet (men inte alltid) att leda till minskad eller tom utebliven effekt, men uppmärksammas detta kan man modifiera terapin ex. till att bli mer tydlig och beteendeinriktad. Sen kommer det även behövas mer tid och som sagt, i vissa fall kommer patienten ändå inte kunna generalisera sina kunskaper till vardagen.

Men om man inte har negativ inställning och inte är lågbegåvad men ändå inte blir hjälpt av det? Vad faen är det för fel då? Jag har ju testat (som sagt) både DBT, KBT och psykoanalys (visst heter det så, när man typ bara babblar på och psykologen bara typ hmm:ar) och inget av det hjälper.

I DBTn kändes mkt så självklart, som att man bara ska tänka på det man gör, det klart jag gör det.. sen att min hjärna ändrar det jag gör ofta är en annan sak. Känsloregleringsproblemen för mig handlar nog mycket att jag inte vet vad jag känner riktigt och vet därför inte vad jag ska göra och tillslut blir det så mkt att jag liksom "överreagerar".

KBTn var konstig med, man skulle undersöka sig själv och skriva massa saker men jag ser inte hur det skulle kunna hjälpa.
Psykopratet gjorde allt bara värre för mig, mkt värre.

KaosPrinsessa skrev:Men om man inte har negativ inställning och inte är lågbegåvad men ändå inte blir hjälpt av det? Vad faen är det för fel då? Jag har ju testat (som sagt) både DBT, KBT och psykoanalys (visst heter det så, när man typ bara babblar på och psykologen bara typ hmm:ar) och inget av det hjälper.

I DBTn kändes mkt så självklart, som att man bara ska tänka på det man gör, det klart jag gör det.. sen att min hjärna ändrar det jag gör ofta är en annan sak. Känsloregleringsproblemen för mig handlar nog mycket att jag inte vet vad jag känner riktigt och vet därför inte vad jag ska göra och tillslut blir det så mkt att jag liksom "överreagerar".

KBTn var konstig med, man skulle undersöka sig själv och skriva massa saker men jag ser inte hur det skulle kunna hjälpa.
Psykopratet gjorde allt bara värre för mig, mkt värre.

Eftersom det finns fler faktorer som påverkar utgången av behandling som terapeutens kompetens eller graden av svårigheter så är det ju svårt att i ditt fall utifrån vad du delgett att säga vad som felar.

Men i många fall kan det ligga en personlighetsstörning i botten och det gör inte att effekt uteblir per se, men att det tar betydligt längre tid eftersom personlighetsstörda ofta använder psykiska försvar/strategier för att omedvetet behöva beröra det som är jobbigt. Dvs det man kallar för terapeutiskt motstånd.

Sen kan vissa terapeuten påbörja problemfokus för tidigt och inte kartlagt tillräckligt mycket så en social fobi kanske egentligen borde fokusera på låg självkänsla i något fall och då kommer den sociala fobi-terapin att inte ha mycket effekt, eftersom det CENTRALA är självkänslan för just den personen. I ett annat fall är sociala fobin central och då fungerar det fokuset. Förstår du hur jag menar?

En behandlare jag känner till fick en patient som led av att hon inte fick något gjort hemma, tvätthögen växte, diskhögen började mögla, smutsigt och stökigt överallt vilket gjorde att hon mådde dåligt. Terapeuten började då fokusera på att få huset städat och i ordning för h*n bedömde att det var det centrala att jobba med. Det ledde naturligtvis ingenstans. Senare visade det sig att patienten hade en grav social social fobi med agorafobi, extremt låg självkänsla och sociala och ekonomiska problem. Det var alltså komplext. Fokus i en KBT i detta fall skall fokusera på självkänslan, eftersom den är primär och sociala fobin blir då sekundär och tvätthögen hemma, ja den är ju någonstans på 8e plats. Sånt måste redas ut först annars uteblir effekt i behandling.

Min behandling har varit för depression och borderline (det sistnämnda ska tas bort som diagnos då de tror att jag faktiskt aldrig haft det). Att jag har autism är inget de (eller jag) vetat om när jag fått terapi. Sen verkar jag ju även ha ADHD också. Så kanske är det det som spökar?
Sen har jag även fobisk personlighetsstörning och såklart min depression som jag aldrig verkar bli av med.... ja och massor med ångest... den är nog värst.

KaosPrinsessa skrev:Min behandling har varit för depression och borderline (det sistnämnda ska tas bort som diagnos då de tror att jag faktiskt aldrig haft det). Att jag har autism är inget de (eller jag) vetat om när jag fått terapi. Sen verkar jag ju även ha ADHD också. Så kanske är det det som spökar?
Sen har jag även fobisk personlighetsstörning och såklart min depression som jag aldrig verkar bli av med.... ja och massor med ångest... den är nog värst.

Med den komplexiteten förstår jag din ångest och utebliven effekt av traditionell behandling. Neuropsykiatriskt funktionshinder och då framförallt autism utgör en enorm sårbarhet när det kommer till terapeutisk effekt. Varför? Jo för de har funktioner som brister som är nödvändiga att ha för att dra nytta av psykologisk behandling. Tro mig, detta är ett bekymmer i psykiatrin.

Personer med bekräftad AS har för det första en extra känslighet för ångest. Det gör att de blir svåra att exponera just mot ångest som är en otrolig viktig komponent i KBT. Personer med AS har även svårt (pga bristande exekutiva funktioner som planering, strukturering, problemlösning, abstraktion) att generalisera kunskap och lärdomar från ett sammanhang till ett annat. Alltså tänka principiellt kring ett fenomen. Dessa förmågor går pga att de just är npf inte att 'träna upp' och således kommer effekten av en psykologisk behandling bli begränsad för dessa personer. Lägg då även till uppmärksamhetsstörning och personlighetsstörning som i ditt fall så förstår du svårigheterna.

Jag skulle aldrig rekomendera en person med din komplexitet KBT utan fokuserat på farmakologisk behandling och stödjande insatser, antingen via LSS eller kommunpsykiatrin.

mar0der skrev:Med den komplexiteten förstår jag din ångest och utebliven effekt av traditionell behandling. Neuropsykiatriskt funktionshinder och då framförallt autism utgör en enorm sårbarhet när det kommer till terapeutisk effekt. Varför? Jo för de har funktioner som brister som är nödvändiga att ha för att dra nytta av psykologisk behandling. Tro mig, detta är ett bekymmer i psykiatrin.

Personer med bekräftad AS har för det första en extra känslighet för ångest. Det gör att de blir svåra att exponera just mot ångest som är en otrolig viktig komponent i KBT. Personer med AS har även svårt (pga bristande exekutiva funktioner som planering, strukturering, problemlösning, abstraktion) att generalisera kunskap och lärdomar från ett sammanhang till ett annat. Alltså tänka principiellt kring ett fenomen. Dessa förmågor går pga att de just är npf inte att 'träna upp' och således kommer effekten av en psykologisk behandling bli begränsad för dessa personer. Lägg då även till uppmärksamhetsstörning och personlighetsstörning som i ditt fall så förstår du svårigheterna.

Jag skulle aldrig rekomendera en person med din komplexitet KBT utan fokuserat på farmakologisk behandling och stödjande insatser, antingen via LSS eller kommunpsykiatrin.

JO det där med att liksom inte lära av situationen känner jag igen. Något som tynger mig mycket för det får mig att känna mig korkad, alla andra kan ju. Sen blir andra så arga för att man gör samma fel om och om igen, även fast jag inte menar nått illa/fel.

Mediciner har hittills inte funkat på mig och jag har testat många. Theralen är det enda som hjälpt något men det börjar jag bli immun mot. Några stödinsatser har jag inte fått än och jag har svårt att be/kräva saker, vill inte vara besvärlig eller i vägen. Sen har jag bara haft autism-diagnosen sen i slutet av april och adhd delen är ännu inte helt klar.