Dessutom har vi aspekten som jag inte ens tog upp, som Zombie och kvasir tog upp.

Nej, jag kan beundra ford och thallia för deras nöjda psyken, alltid bra att må bra,
Tex, jag lever på en soptipp och hittar en rutten fisk...jag blir då glad, eller så är jag sur och gnäller om att den är rutten, vem är gladast?


Psykologi, enbart. Anpassa och sura inte, det tjänar du på i det inre.

Jag har inte ens körkort, men jag tycker kollektivtrafik överlag tenderar att fungera så illa att jag mest alltid går och önskar att jag hade fixat ett körkort när jag var ung och det var relativt sett billigt. Nu kommer jag väl aldrig att kunna ta mig råd till ett körkort.

Jag missunnar ingen bilist att ha sin bil, jag önskar jag hade kunnat vara bilburen själv...

Mardröm skrev:
Ja, ni är på samma sida, jag ska fan inte ha råd med min bil. Varför missunnar du mig det för att du inte har det? Ska det vara omöjligt för mig med då, trots att det kostar mig varje öre och egentligen krossar min ekonomi sedan länge, jag HAR inte råd, jag måste TA mig råd.
Med de nya höjningarna blev det svårare. Stör min bil ditt ego så mkt där den (för det mesta) står, kan jag inte få ha den och åka i, varför kan inte du få ha en, varför ska det vara så dyrt så såna som oss ska puttas ut från möjligheten att köra, inte bara pga bensinpris, utan allt annat också.?

Ja men då är det ju en prioriteringsfråga. Om du hellre kör bil än äter t.ex så är det ju ditt val, eller hur? Det jag försöker säga är att många har inget utrymme för att köra eller ens äga en bil. Om man tydligen kan överleva trots den utgiften så har man inte så illa ställt i mina ögon.

Du får gärna köra din bil, jag har inget emot bilar alls. Hade jag råd skulle även jag köra bil, eftersom jag t.ex har 3 mil till närmsta stormarknad och 4 till sjukhuset. Men det finns inte utrymme för det i min ekonomi.

Jag förstår också din frustration över bensinpriset, vilket har retat mig väldigt länge också. Fick jag som jag ville skulle de störthöja bensinpriset i storstäder (där det faktiskt är fullt möjligt att resa på minst 2 andra sätt) och sänka den rejält ute på landsbyggden.
Ute hos mina föräldrar går det 3 bussar/dag (den senaste 16.45) så där har folk inget val, utan MÅSTE köra bil.
Har man däremot tillgång till tunnelbana och regelbunden buss så ser jag ingen mening med att köra.

Jag har alltid dåligt med pengar. Men det gör inte så mycket. Jag klarar mig ändå.

Naturligtvis är det en prioriteringsfråga och ens eget val. Det tror jag ingen är oense om. Men det Mardröm är ute efter är väl just att eftersom priserna på basvaror nu går upp så tvingas han/hon prioritera bort ännu mer av sådant som i sig inte är nödvändigt för ren överlevnad, men kanske för att känna sig levande och trivas med livet. Åtminstone för mig är det en ganska stor skillnad på det. Det är ju en god egenskap att kunna vara förnöjsam hur man än har det, men för de flesta är exemplet med att cykla tre mil till affären nog lite extremt. Det hade lätt blivit ett Moment 22 åtminstone för mig - måste ha mat för att orka cykla, men måste cykla för att handla den... Visst är vi bortskämda här i västvärlden, men som ju flera varit inne på redan så blir det betydligt svårare att leva billigt när man mår sämre. Är man i en depression tex så kan det ju vara svårt att överhuvudtaget ta sig ut och in i en affär. Att i ett sådant läge även behöva tänka på att leta efter det billigaste, eller ta sig flera mil blir oöverstigligt. Jag tycker det känns orättvist att avfärda Mardröms inlägg som gnäll. Att resonera att bara för att många andra i världen har det sämre så får man inte önska att man hade det bättre, köper jag inte riktigt. Det är som att säga till någon som är blind att den inte får önska att den såg för att den hör ju och det är det minsann inte alla som gör... Att få unna sig en pizza emellanåt kanske är vad som får en att stå ut med linserna, eller vad det nu är man petar i sig, resten av månaden!

Mardröm

Jag håller med om att det är orättvist att de som lever på bidrag skall få det sämre, i synnerhet när sverige går så bra som det gör. Det jag gnäller på är din attityd.
Mjöl, makaroner, smör och grönsaker är sådant som man måste ha, men det är inte vare sig bensin, snus, alkohol eller cigaretter, för att ta några ex.


T.ex. det där om att du skulle behöva ta dig råd att köra bil; vilket jävla skitsnack. Det finns massor av människor som inte har bil, och som klarar sig aldeles utmärkt.
Att priset på snus och cigaretter går upp är bara bra, för det kanske kan få folk att sluta röka och därmed få såväl förbättrad hälsa- som privatekonomi.
Bensinpriset måste gå upp, för vi måste få slut på användandet av fossila bränslen, även om det innebär att svensson måste sluta köra bil för att hen inte längre har råd.
Jag är visserligen vänster, men vårt ekosystem tar tyvärr inte hänsyn till sådant som om bilen skulle bli en klassfråga, och om ekosystemet kraschar så kraschar vi alla, fattig som rik.

-Vad var det för någon linsvätska du snackade om, förresten?

Ford, du verkar fortfarande inte ha insett att ganska många av oss här på forumet har Asperger.

pointblank skrev: Att få unna sig en pizza emellanåt kanske är vad som får en att stå ut med linserna, eller vad det nu är man petar i sig, resten av månaden!

Det är gott med linser! Vem har sagt att mat måste vara dyr och onyttig, för att vara god?

Dessutom menade jag inte att man skulle cykla upp till tre mil, för att komma till mataffären (men väl att man skall kunna fixa 1 mil åtminstone), utan snarare att man skulle kunna cyklat tre mil för att hälsa på släkt, vänner och bekanta.

-Och ja, jag har själv levt på existensminimum, så jag är inte en sån där brat som moraliserar utan att ha någon som helst verklighetsförankring.

Pengar *suck*Jag är inte den som har de sämst, men inte bäst heller. Jag klarar mig o. det blir en del över men nästan ständigt när stöter på ngt. jag vill ha måste jag tänka; behöver jag verkligen det Så jobbigt att handla mat; slit o. släp + jämföra priser. *suck* Hoppas kunna få ett jobb, så jag kan leva med lite friare ramar.
Samtidigt får jag skylla mig själv. Slösade upp alla pengarna när jag jobbade istället för att spara. Hade jag fått min diagnos då o förstått mina problem hade det nog delvis set annorlunda ut. Förstod ju inte riktigt. Jaja, bättre sent än aldrig.. "Inte gråta över spilld mjölk", men man får iaf. lov att fundera. Börjar lära mig av mina misstag som väl är. Tyvärr tog det många år.

Pemer skrev:Jag har inte ens körkort, men jag tycker kollektivtrafik överlag tenderar att fungera så illa att jag mest alltid går och önskar att jag hade fixat ett körkort när jag var ung och det var relativt sett billigt. Nu kommer jag väl aldrig att kunna ta mig råd till ett körkort.

Jag missunnar ingen bilist att ha sin bil, jag önskar jag hade kunnat vara bilburen själv...

Har inte heller kökort, men har nästan aldrig ångrat det. Gillar att åka buss & tåg o. tycker det flyter på bra (åker sällan långt) för det mesta förutom många morgnar då det är fullpackat, men i höstas blev det lite bättre på "min" busslinje in till stàn! Äntligen försöker Skåntrafiken bättra det, men man får ju betala litegrann för det. De höjer ju priserna ständigt. Å andra sidan höjs bensinpriserna titt som tätt o. ha bil är dyrt. Slippa parkera är skönt oxå kan mina föräldrar skjutsa i "nödfall". Bor i Skåne. Kan tänka mig att det är värre i dina trakter, Pemer. Har förstått att du bor i Stockholmstrakten.
Men, är det svårframkomligt med buss är det väl svårframkomligt med bil o. i städerna bukar det vara täta avgångar.

Kvasir skrev:Ford, du verkar fortfarande inte ha insett att ganska många av oss här på forumet har Asperger.

Jag har asperger t.ex. , och har dessutom erfarenhet av att ha gått ner mig ordentligt i depressioner, i yngre år.
Genom att jobba med min attityd till hela livet, har jag dock lärt mig hur man undviker att bli deprimmerad genom konstruktivt tänkande, förnöjsamhet och en kreativ attityd (det går alltid att hitta på något roligt, eller berikande, bara man tänker positivt och använder sin fantasi).

OBS!! Att det inte finns något som helst motsatsförhållande mellan förmåga till förnöjsamhet och ambitioner/strävan efter något bättre.
Bara för att man inte går omkring och intalar sig hur jävligt allting är, innan man nått dit man vill. Man kan mycket väl vara ambitiös och förnöjsam på en och samma gång. Tvärtom kan det t.o.m. hjälpa en att komma vidare, då all energi som gått åt till att vara negativ istället kan användas till något konstruktivt, om man försöker intala sig själv att man egentligen har det ganska ok, oavsett vart man befinner sig i livet.
Men för all del: kanske leder det också till att man kommer på att man egentligen inte behöver allt det där som man strävat efter, och det är väl knappast något brott, så länge man trivs med livet?

Så länge man inte utses för kränkningar från andra människor, svälter/saknar tak över huvudet, eller sörjer någon nära, som dött, eller lämnat en är det så gott som omöjligt att hamna i depressioner om man bara har rätt grundinställning.

Har träffat Ford, om än som hastigast, och min uppfattning är att han är en schysst, pålitlig typ. Också något av en ardennerhäst; arbetsam, ihärdig, uthållig. Om jag har fel får du gärna rätta mig.

Bjäbbmonstret skrev:Nja Ford. Jag kan skriva under på mycket av det du säger men jag skulle aldrig använda ordet "förnöjsamhet". Nöjd kan man möjligen vara, men inte förnöjsam, för det låter som om man skulle vara nöjd med vad som helst.

Att slåss för sin sak och på ett konstruktivt sätt reagera mot orättvisor är bra, för det kan i bästa fall leda till en förändring och är till 100% hedervärt och moraliskt riktigt ifall det rör sig om verkliga-, och inte endast upplevda orättvisor.
Att gå ned sig i negativism istället för att göra det bästa möjliga av läget (samtidigt som man kämpar för sin sak, eller för att komma vidare i sin personliga-, sociala- eller karriärsmässiga utveckling) är dåligt, för det bara sänker ens livskvalitet och tar krafter från en, som kunde använts till betydligt vettigare saker än att vara allmänt anti och grinig.
Är läget hopplöst är det väl lika bra att försöka gilla det (läget alltså), för det blir knappast bättre av att man ältar att allt är skit?

Det finns tre strategier för att bli framgångsrik som art, enligt biologin och de är:

Att vara högt upp i hierarkin
Att forplanta sig snabbt
Att vara anspråkslös och anpassningsbar

M.a.o. ansåg Darwin att det var ett vinnande koncept att kunna göra det bästa möjliga av läget, vilket bevisar att man knappast är en loser bara för att man inte är bitter och negativ.

Jag har asperger t.ex. , och har dessutom erfarenhet av att ha gått ner mig ordentligt i depressioner, i yngre år.
Genom att jobba med min attityd till hela livet, har jag dock lärt mig hur man undviker att bli deprimmerad genom konstruktivt tänkande, förnöjsamhet och en kreativ attityd (det går alltid att hitta på något roligt, eller berikande, bara man tänker positivt och använder sin fantasi).

Jag vet att du har AS, jag bara retades lite för att du verkar ha lite svårt att förstå att långt ifrån alla med AS mår och fungerar precis som du. Du kan inte förutsätta att bara för att något fungerar för just dig eller för många andra människor, så fungerar det också för alla andra med AS eller med depression etc. Det är väldigt skillnad mellan individer och mellan situationer. Dina hurtfriska och naiva uttalanden skulle kunna vara rent skadliga för somliga som mår väldigt dåligt, och kanske är inne i en djup depression just nu. Om du ska göra något, så försök i så fall vara konstruktiv och ge tips istället för att tala om att si och så ska man göra för det klarar minsann du.

Så länge man inte utses för kränkningar från andra människor, svälter/saknar tak över huvudet, eller sörjer någon nära, som dött, eller lämnat en är det så gott som omöjligt att hamna i depressioner om man bara har rätt grundinställning.

Visa det och du har Nobelpriset i medicin säkrat.

Kvasir skrev:
Om du ska göra något, så försök i så fall vara konstruktiv och ge tips istället för att tala om att si och så ska man göra för det klarar minsann du.

Det är ju det jag gör, ger tips alltså. Sedan jag började tänka så har jag bara mått riktigt psyksikt dåligt vid ett enda tillfälle, och det var när en tjej på jobbet försökte få mig utmobbad och chefen fick ta tag i det hela, men det är ju just det jag talar om också att kränkningar från andra människor kan få vem som helst att må dåligt, men sådana saker som att ha ett tråkigt, underbetalt arbete, vara fattig, vara arbetslös, vara ofrivillig singel, eller inte ha så stort umgänge som man skulle önska, bo i ett trist miljonprojektsområde, uppleva besvikelser o.s.v. bör inte ta knäcken på en om man har en positiv gundinställning, så länge man har mat, boende, samt inte blir ovänligt bemött av sin omgivning.

Fårrden har rätt; men jag skulle vilja kalla det krigarinställning. Make my day, pantsies...

Jag känner i stort sett igen mig i pointblank och sommar på sid. 6; men kan tillägga att för mig handlar det inte om depression att kunna ta mig ut, utan bara om AS och ADD inklusive deras gravt handikappande följdverkningar. Hade jag dessutom haft tendens till depression, då kan jag inte se hur jag hade kunnat undgå att ta livet av mig för mycket länge sedan. [Det vet jag ju ingenting om, men på något annat sätt får jag inte ihop den känslomässiga ekvationen.] Jag har faktiskt förbannat min envetna positivitet många, många gånger, eftersom den har varit så orimligt svår att omsätta i handling.

Kvasir har på den här sidan skrivit vad jag hade i åtanke om Ford. Tillägger att jag gott kan tro KrigarSjäl sid. 6 nederst. Jag har fått ett väldigt gott intryck av dig, Ford; men i den här frågan underskattar du faktiskt en massa andra människor som redan gör precis lika gott med sig själva som du gör med dig, men har sämre förutsättningar än du.
--------------------------------------------------------------------------------------
Körkort, bil och råd till det hade gjort livet bra mycket lättare även för mig - fast jag bor i en stad med cykelavstånd (om jag väl kommer ut!) och god kollektivtrafik. Och på landet har man i regel inget alternativ, som Tahlia också vet, om man inte kan och orkar allt bök med att ställa sig ännu mer utanför allt annat än vad man redan är.

Sedan är det ju bara så att de fossila utsläppen kommer att bli vår undergång. Rättare sagt nog redan har blivit det; det vi skulle behöva göra nu kan mycket väl innefatta att hitta ett sätt att aktivt svalka ner jorden och be en from bön att inte det får någon oönskad bieffekt som vi går under av istället.

Så det är helt enkelt två oförenliga perspektiv; det andra av dem är inte ett ämne här utan hör till en egen tråd.

Bilens vara eller inte vara...tja, min kostar väl kanske 800 i månaden inklusive bensin och bilplats. Det skulle kosta minst lika mycket att åka med lokaltrafiken, speciellt med tanke på att flera andra nyttjar min bilburenhet.

800:- för frihet. Motsvarar en månads cigaretter, eller några böcker, några klädesplagg.

Även om jag så skulle göra mig av med bilen, vad får jag för bättre liv för dessa 800:-?

Jag får ofta höra den: Åh, du är lyckligt lottad som har råd med bil. Åh nej, prioritering, prioritering är nyckelordet. Själv lägger de säkert en tusenlapp på lokaltrafik och lite längre helgtripper varje månad utan att blinka. Och så sitter jag där med dyyyra bilen. Nah, tänk en gång till.

ford skrev: Det finns massor av människor som inte har bil, och som klarar sig aldeles utmärkt.

Ja, och de ber ständigt andra om skjuts i deras bilar .

sugrövmanövern skrev:

ford skrev: Det finns massor av människor som inte har bil, och som klarar sig aldeles utmärkt.

Ja, och de ber ständigt andra om skjuts i deras bilar .

Jag gör inte det, i varje fall.

Zombie

Det är möjligt att det ligger någonting i det du säger om att vissa har sämre förutsättningar än vad jag har/har haft. Men jag har också erfarenhet av en massa människor i min närhet, som varit lika negativa som vissa i den här tråden, och som sagt till mig att "det är du, men för oss som är mera medelsvenssons...". Dock har jag genom en kombination av "moralpredikningar" och peptalk/stöttning inte sällan fått dom att lyfta på häcken och tacka mig i efterhand.

Dock kan det mycket väl vara så att vissa verkligen inte klarar av det, men det stora flertalet är snarare folk som blivit aldeles för bekväma, bortskämda och icke-kreativa, som själva tror att de inte klarar av det, trots att de visst det kan, när de väl bestämmer sig.

Ford, om det verkligen var så som du påstår så skulle det vara en medicinsk sensation. Tror du verkligen på allvar att du vet bättre än världens samlade medicinska expertis på psykiatri och psykologi när det gäller depressioner? Skulle du ha rätt så skulle du förmodligen vara en lögnare också, för då vore du förmodligen inte alls ha dålig ekonomi utan vara rik på att hjälpa folk att bli av med sina depressioner.

sugrövmanövern skrev:Bilens vara eller inte vara...tja, min kostar väl kanske 800 i månaden inklusive bensin och bilplats. Det skulle kosta minst lika mycket att åka med lokaltrafiken, speciellt med tanke på att flera andra nyttjar min bilburenhet.

800:- för frihet. Motsvarar en månads cigaretter, eller några böcker, några klädesplagg.

Även om jag så skulle göra mig av med bilen, vad får jag för bättre liv för dessa 800:-?

Jag får ofta höra den: Åh, du är lyckligt lottad som har råd med bil. Åh nej, prioritering, prioritering är nyckelordet. Själv lägger de säkert en tusenlapp på lokaltrafik och lite längre helgtripper varje månad utan att blinka. Och så sitter jag där med dyyyra bilen. Nah, tänk en gång till.

Umm, var bor du?
300 spänn för ett månadskort inom Göteborg (som det exemplet jag känner till) är inte ens nära 800. Duger inte det? Då kan man alltid planka, 1600/år är den ungefärliga förväntade kostnaden?
Visst, detta är inom kommunen, men jag har svårt att tro att du åker utomstäders så ofta (om vi utgår ifrån att din kostnad faktiskt är 800) att det överskrider de priserna vi ser där?
Privatbilism är inte bara skit, det är überskit. Förbjud det nu.

Ford
Jag känner också till sådana människor. Fast min erfarenhet av vilka som är vanligast... nåväl, sånt beror så mycket på slump och i vilka kretsar man rör sig.

Det viktiga är inte det, utan att man tar möjligheten att man inte är fullärd på djupaste allvar och är ödmjuk inför vad andra kan lära en som man inte ens anade. I medvetande om hur stor risken är att man annars gör illa folk som redan har det svårt nog.

Jag tror verkligen på att du har hjälpt många som den inställning du skisserar passar för. Det stämmer bra med det intryck jag har fått av dina inlägg i allmänhet!

[EDIT] (fast - ursäkta, men kanske du då använder ett mjukare tonfall än vad åtminstone jag har läst in i den här tråden, för att inte få dem du vill hjälpa mot dig?)