Jag flackar med blicken, kan inte hålla så bra ögonkontakt. Det är jobbigt, eftersom jag tror att folk tror att jag är nervös då, och då blir jag bara mer nervös.

På den tiden när jag var tvungen att jobba var jag känd på arbetsplatsen, som den som förbannade alla kassa program när dom djävlades, högljutt, och med svordomar, hoppas dom uppskattar lugnet numera.

Jag förstår mig inte på köer. Flera gånger har jag blivit anklagad för att tränga mig före, men det är inget jag någonsin gjort medvetet. Jag förstår helt enkelt inte att något ens är en kö om människorna i den inte står i en rät linje.

Laika skrev:Jag förstår mig inte på köer. Flera gånger har jag blivit anklagad för att tränga mig före, men det är inget jag någonsin gjort medvetet. Jag förstår helt enkelt inte att något ens är en kö om människorna i den inte står i en rät linje.

Nä men hur ska man kunna veta det? Klart förvirrande.

wuwei skrev:Nu har ju inte jag en fullständig diagnos, men vissa saker har jag observerat även hos mina döttrar som har diagnos. Några saker:
- Ljudeffekter är något jag känner igen. Det kan bli närmast serielikt här hemma och åtminstone jag kan få en vision av serieskrivna "boom" "krasch" "kabang" eller liknande när jag pratar.
- Glider över i dialekter/accenter automatiskt. Alltså låter som den vi pratar med. Jag har pga av detta t ex fått frågan från enstaka människor från Australien varifrån jag kommer "down under". Eh, har aldrig varit där.
- Härmar katterna här hemma, vi kan har långa "samtal". Fräser när de gör något jag tycker de inte får, "pjorrar" som kattmammor gör när de har ungar när jag vill säga "ta det lugnt jag är här".
- Träffar jag på en främmande katt så börjar jag prata med den också. Kan liksom inte gå förbi en katt utan att försöka få kontakt. Så här gör även min mamma och samtliga mina döttrar.
- Måste tänka på att jag ska fråga tillbaka när folk frågar vad jag gjort i helgen och liknande. Tänker jag inte på det så finns det inte med.
- Får ångest av ifrågasättande/orättvis behandling/nedtryckning etc, även om det inte är jag som blir direkt utsatt. Klarar det bättre på nätet eftersom jag då "bara" har mina egna stressreaktioner att tampas med, irl tar jag även in andras eller så är det faktumet att jag är omgiven av människor som stegrar mina reaktioner. Svårt att vet vilket.

Jösses, det är ju nästan precis som jag.

[OT]Undrar vad vi skulle få veta av NT om de de läste denna tråd.. Ibland tänker jag att NT har sina "tweaks" men aldrig skulle erkänna det. Ni vet, *piiiinsamt* [/OT]

Känner igen sååå mycket!
Speciellt alla mer eller mindre sociofoba inslag men oxo att tänka på "konstiga" saker som Theory of Mind och alterntiv till Turings maskin. Är verkligen hjärnan "begränsad" till att vara Turingekvivalent eller kan den mer? Typ..

Märker även att jag med tiden lärt mig, "the hard way", hur jag ska tolka alla subtiliteter som omvärlden "roar" sig med i det sociala samspelet. Men konstigt nog blir jag fortfarande lika mentalt trött av just socialt samspel även om jag inte längre blir ledsen av alla misslyckade interaktioner. och bara lite ledsen när jag märker att "folk" inte orkar med mig.. eller snarare min "förmåga" att vara alltför analyserande och djup i *alla* sammanhang Suck..

wuwei skrev:- Ljudeffekter är något jag känner igen. Det kan bli närmast serielikt här hemma och åtminstone jag kan få en vision av serieskrivna "boom" "krasch" "kabang" eller liknande när jag pratar.
- Glider över i dialekter/accenter automatiskt. Alltså låter som den vi pratar med. Jag har pga av detta t ex fått frågan från enstaka människor från Australien varifrån jag kommer "down under". Eh, har aldrig varit där.
- Härmar katterna här hemma, vi kan har långa "samtal". Fräser när de gör något jag tycker de inte får, "pjorrar" som kattmammor gör när de har ungar när jag vill säga "ta det lugnt jag är här".
- Träffar jag på en främmande katt så börjar jag prata med den också. Kan liksom inte gå förbi en katt utan att försöka få kontakt. Så här gör även min mamma och samtliga mina döttrar.
- Måste tänka på att jag ska fråga tillbaka när folk frågar vad jag gjort i helgen och liknande. Tänker jag inte på det så finns det inte med.
- Får ångest av ifrågasättande/orättvis behandling/nedtryckning etc, även om det inte är jag som blir direkt utsatt. Klarar det bättre på nätet eftersom jag då "bara" har mina egna stressreaktioner att tampas med, irl tar jag även in andras eller så är det faktumet att jag är omgiven av människor som stegrar mina reaktioner. Svårt att vet vilket.

+1!!!
träffade en auzzie som frågade var jag bott i australien (har heller aldrig varit där). har alltid haft lätt för språk, skiftar dialekt när jag talar engelska (auzzie, olika brittiska dialekter, sydamerikanska, 'vanlig' amerikanska, och även _knackig_ engelska, ibland känns det som folk tror man driver med dom men så är inte fallet!)

och det där med katterna... min första pojkvän var seriöst rädd för mig ibland... det är inte bara så att jag är kontaktsökande i möte med 'nya' katter, dom tyr sig till mig, kommer fram å börjar prata som att vi känt varandra hur länge som helst =)

jag kan även ha svårt med fiktiva karaktärer som behandlar folk illa. exempelvis peter griffin i family guy. klarar inte av honom. tar honom på alltför stort allvar.
min doktor ordinerade att jag inte skulle titta på/läsa nyheter när jag var 15, jag klarar (fortfarande) inte av all skit som händer överallt. visst läser jag en del nyheter numera, men jag tittar aldrig på nyheterna på tv. har oxå alltid tänkt att viktiga saker får jag ändå reda på.

Har precis skrivit ner 16 A5 papper med mina AS-beteenden.
Här kommer några få utav dem:
(Utan inbördes ordning! Bara plockar olika saker från anteckningarna!
Vissa saker kan även vara kopierade från denna tråd!)

* Osjälvständig i vissa saker, självständig i andra

* Kan inte dela saker/upplevelser med andra. Svårt att dela SAKER såsom en läsk, tar antingen för mycket eller för lite, går ju inte att få 0,00 procent jämt och då kan det likagärna kvitta... Svårt att dela UPPLEVELSER, t.ex. berätta efter bion vad jag tyckte om filmen, känns som ingen annan förstår vad jag menar ändå

* Går in i andra männsikor (svårt med motoriken)

* Går igenom saker tusen gånger i huvudet, t.ex. innan ett föredrag eller innan en utflykt

* Blir väldigt lätt exalterad/glad/ledsen, är extremt känslosam

* Svårt med tid. Går alltid JÄÄTTELÅNGT före bussen går, men kommer ofta försent ändå pga av tvångstankar...

* Hälsar på alla människor jag ser

* Sömnproblem

* Ätstörning

* Kan inte äta blandad mat

* Ältar saker till förbannelse

* Härmar andras beteenden. Blir komplext när man är på psyk...

Har någon här förstått vitsen med att stå vid ett övergångsställe och vänta på att gubben ska bli grön, även om man inte kan se en enda bil på vägen?

Ja. Kan det komma ett ufo på trottoaren kan det väl komma ett på vägbanan också.

Jag tror det värsta jag gör är att ofta såra människor, både i min närhet och människor på avstånd. Det handlar om människor som jag ser som jämlikar. Jag kan slappna av och vara mig själv. Jag saknar naturlig empati. Det är jättelätt att genom attityd tala om att man tycker att någon är en idiot.

När det gäller människor som det objektivt är synd om, t.ex. riktiga aspergare, då är jag jättesnäll. Eller långtidssjuksrivna eller långtidsarbetslösa, eller psykotiker.
Jag försöker stå på deras sida.

Gillberg tror att Asperger var en aspergare, det är tänkvärt.

Ni blixtrar det och åskar här.

Lennart Frimodig

Zombie skrev:Ja. Kan det komma ett ufo på trottoaren kan det väl komma ett på vägbanan också.

Jag gör det (oftast) om det är barn i närheten, annars inte.

Läser busstidtabeller och kartor i sängen (som godnattsaga)och på toaletten.
Mest olika länstrafiktabeller och olika kommunkartor.

Jag använder en surfplatta på samma sätt, det tycker jag är betydligt mycket mer givande.

Det där med att lära sig tidtabeller utantill har jsg aldrig begripit, risken är när man lärt sig den så byts den ut och kunskapen är därmed obsolet. Jag vill kunna sådant jag har praktisk nytta av. Kartor kan vara kul att titta på men jag tror mer på det jag ser IRL än på en karta.

wuwei skrev:- Glider över i dialekter/accenter automatiskt. Alltså låter som den vi pratar med. Jag har pga av detta t ex fått frågan från enstaka människor från Australien varifrån jag kommer "down under". Eh, har aldrig varit där.

Jag har definitivt en tendens till detta, dock har jag länge jobbat på att sluta med det, vilket jag lyckas med till varierande grad.

ca skrev:Självanalyserar fortfarande för mycket men det är i regel i nya situationer jag gör så. Har alltid hatat och känt mig skrämd av nya situationer och att behöva improvisera socialt. Övning ger resultat om man ser till att utmana sig själv.

Definitivt en grejj jag gör, kan inte komma undan ifrån detta. "Gör jag rätt nu" "Vad förväntar sig personen" "Vad menar han/hon" "skämtar han/hon eller är personen allvarlig?". Det blir ju lättare om man är bekant med personen eller det är en situation jag är van vid,
men minsta steg utanför det vanliga och inlärda så börjar jag ommedelbart att analysera för fullt.

zingobang skrev:

ca skrev: En middag med vänner förstörs enkelt genom att ytterligare en, för mig, okänd person följer med. Då kan jag inte förutse hur denne beter sig och jag blir passiv och tyst.

Detta är ett så otroligt jobbigt fenomen som man stöter på väldigt ofta. Om man t.ex. pratar med en kompis så kommer en kompis till kompisen in i bilden som man själv inte är bekant med. Det är då absolut omöjligt att komma på något att säga, det låser sig totalt och man vet då från första sekunden att man inte kommer att bidra med någonting i konversationen.

Håller med till fullo.

Deadly_Nightshade skrev:sluta gå så jävla långsamt framför mig"

Ååååå så det kokar inom mig bara jag läser detta. Folk som går/kör långsamt och "försenar" mig det allra minsta och jag ser rött.

lasseivägen skrev:När jag skall förklara något, går jag ofta direkt på slutsatserna, utan att tänka på att andra inte har hela skeendet klart för sig.

Dito. Har svårt för att folk inte förstår. "Det är ju uppenbart!". Så att förklara saker. (it support) kan vara svårt. Antingen förväntar jag mig att dom ska vara helt införstådda eller så börjar på idiot nivå som jag kallar det. Med andra ord har ingen koll alls.
Vilket nog uppfattas rätt stötande av folk. Jag blir ju enormt arg på folk som ska förklara saker för mig som jag redan vet.

redtroll skrev:Man vill ha tag i en viss pryl som ligger någonstans i hemmet, men hittar inte den.
Då blir jag som besatt av att hitta denna sak, och kan lägga timmar på mitt letande.
Denna pryl kan vara helt oviktig...
Som ikväll. Jag undrade var mina klätterskor är någonstans. Det var minst 5 år sedan jag klättrade, och kommer säkert inte att göra det nästa 5 år heller.
Men det blev som en fix idé - jag måste hitta dom.
Rotade igenom alla lådor på vinden, alla skåp och kartonger hemma. Kollade bilen, och garaget.
Efter två timmar hittade jag dem, och konstaterade belåtet "Där är dom ju".
Under tiden helt odräglig för de nära och kära.

Oh yes!! Jag börjar även svettas av stressen av att inte hitta objektet.

Att möta folks ögon är nått även jag har svårt för, det har blivit bättre med åren, men ibland blir det väldigt svårt och jag börjar flagna med blicken och blir då omedelbart stressat för att jag tycker jag beter mig onormalt.

Något jag kommit på mig själv med ett antal gånger är att jag lätt fastnar för myrkolonier när jag är ute och går, stannar till och kan studera hur dom rör sig i långa stunder. Nästan lite hypnotiskt över det hela.

redtroll skrev:Det här då?

Man vill ha tag i en viss pryl som ligger någonstans i hemmet, men hittar inte den.
Då blir jag som besatt av att hitta denna sak, och kan lägga timmar på mitt letande.
Denna pryl kan vara helt oviktig...
Som ikväll. Jag undrade var mina klätterskor är någonstans. Det var minst 5 år sedan jag klättrade, och kommer säkert inte att göra det nästa 5 år heller.
Men det blev som en fix idé - jag måste hitta dom.
Rotade igenom alla lådor på vinden, alla skåp och kartonger hemma. Kollade bilen, och garaget.
Efter två timmar hittade jag dem, och konstaterade belåtet "Där är dom ju".
Under tiden helt odrälglig för de nära och kära.

Igenkänning. Ibland saknar jag en sax när jag handarbetar och jag måste genast vända uppoch ner på hela bostaden för denna saxjävel. Först när jag hittat den så kan jag va lugn igen.

redtroll skrev:Jag går på tå, bokstavligen! En smygande gångstil så att säga.

Störs av högt ljud, eller många röster samtidigt. Att gå på ett dagis är en pina.

Jag har två barn - hatar dom obligatoriska föräldraträffarna. Eller aktiviteter där föräldrar förväntas ställa upp.

Fattar inte ironi, och gillar inte komedier.

Låtsas att inte känna igen folk, så att jag slipper hälsa.

Saknar identitet och plagierar ofta andra. "konfigurerar om mig" då och då.

Är en sökare, och letar efter en gemenskap på olika sätt.

Är nästan manisk när jag hittar ett nytt intresse, måste lära mig allt, förstå hur det fungerar.

Min fru ställer inte tillbaka saker på den plats hon tog dem ifrån. En kastrull kan ibland vara i ett visst skåp, ibland ett annat. Det driver mig till vansinne.

Jag har lärt mig hur man förväntas uppträda och småprata, och gör det för att vara som andra. Men det känns fullständigt onaturligt för mig.

Om det exempelvis är en frågesport, och jag kan nästan alla svaren, ska jag svara då? Då kanske folk tycker att man är en besserwisser. Bättre och vara tyst, fast då kanske andra tror att jag är dum.



Känns det igen?

Oj, ja känner mycket väl igen mig.
Komedier förstår jag mej inte på alls. Vad är det roliga? Skrattar när andra skrattar för då tror dom att jag är en torrboll,vilket jag kanske är

kullan skrev:

redtroll skrev:Det här då?

Man vill ha tag i en viss pryl som ligger någonstans i hemmet, men hittar inte den.
Då blir jag som besatt av att hitta denna sak, och kan lägga timmar på mitt letande.
Denna pryl kan vara helt oviktig...
Som ikväll. Jag undrade var mina klätterskor är någonstans. Det var minst 5 år sedan jag klättrade, och kommer säkert inte att göra det nästa 5 år heller.
Men det blev som en fix idé - jag måste hitta dom.
Rotade igenom alla lådor på vinden, alla skåp och kartonger hemma. Kollade bilen, och garaget.
Efter två timmar hittade jag dem, och konstaterade belåtet "Där är dom ju".
Under tiden helt odrälglig för de nära och kära.

Igenkänning. Ibland saknar jag en sax när jag handarbetar och jag måste genast vända uppoch ner på hela bostaden för denna saxjävel. Först när jag hittat den så kan jag va lugn igen.

Javisst. Eller om man hittar alla utom en av något som hör ihop. Vem har sagt att aspergare har dålig helhetssyn?

toddy skrev:jag kan även ha svårt med fiktiva karaktärer som behandlar folk illa. exempelvis peter griffin i family guy. klarar inte av honom. tar honom på alltför stort allvar.

ja, fy fan! nästan alla i min omgivning älskar family guy men jag står bara inte ut, tycker de är så vidriga mot varann.

egna egenheter:
om jag söker efter ett recept på nätet, säg exvis för "sockerkaka", så nöjer jag mig inte med att kolla ETT recept, utan jag måste läsa massor av recept för att jämföra och kolla om det är stora skillnader och vilket är i så fall bäst? vilket är den där RIKTIGA sockerkakan som JAG vill ha?(oftast brukar jag ta det som är på arlas sida, om det jag önskar finns där. jag litar av någon anledning på arla. )

samma fenomen om jag skall köpa någonting "nytt" (elektronikgrej, nån handarbersgrej, vad som helst...) då måste jag kolla massor med konsumenttester, forum, prisjämförelser och det kan ta en hel natt bara för minsta skitsak.

jag gnisslar tänder, trummar med fingrarna/händerna samt viftar på tår/fötter i samstämmiga rytmer. jag har liksom rytmen i hela kroppen och bara MÅSTE utföra den. speciellt när det är dags att sova (stackars sambon!), eller när jag vid annat tillfälle försvinner lite i tanken.

LostInAForest skrev:egna egenheter:
om jag söker efter ett recept på nätet, säg exvis för "sockerkaka", så nöjer jag mig inte med att kolla ETT recept, utan jag måste läsa massor av recept för att jämföra och kolla om det är stora skillnader och vilket är i så fall bäst? vilket är den där RIKTIGA sockerkakan som JAG vill ha?(oftast brukar jag ta det som är på arlas sida, om det jag önskar finns där. jag litar av någon anledning på arla. )

åh vad jag känner igen mig! fast jag gör nästan alltid ett "nytt" recept av alla jag letat upp,
resultat = det "perfekta" receptet
jag gör nästan aldrig rakt av från bara ett recept

svårt och tänka i nutid. Jag tänker i dåtid och framtid mest hela tiden.