Själv blir jag jätte stressad om planeringar ändras.
tex idag ändrades planerna fram och tillbaka hur jag skulle ta mig till närcon som är i linköping, först skulle jag åka bil, men de blev bara klag och tjat enligt mig så de blev att jag tog tåg enligt en halv-officiell order, sen ändrades de till: pappa kör mig dit, jag åker tåg hem...
Och jag var ju tvungen att höra med dom omkring de rörde så allt bara blev kaos i min skalle

nån mer som hatar planerings ändringar pga stressen den medför?

Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!

(ursäkta att jag skrek lite. Det har bara varit lite mycket planeringsändringar idag. Saker jag officiellt ogillar idag: folk som har semester när inte jag har det, mail från folk som har semester när inte jag har det och folk som inte jobbar när jag är ledig! Hallå! Ska det vara såhär?!)

Varit så hela mitt liv. Folk ringer och säger. Ska vi gå på Bio.

Sånt måste ajg veta någon dag eller två så jag får in i min planering.

Men det tycks stämma på många med AS att man inte alltid är totalt spontan utan vill ha lite koll på vad som är på gång någon dag i förväg

Usch ja. Planera saker där flera personer ska involveras och hålla på och krångla och ändra sig är hemska i sig. (Det hela blir ju inte bättre av att jag är sjukt obeslutsam och lätt får ångest då jag tvingas välja mellan alternativa sätt att göra något på.) Om planeringsprojektet nu trots allt lyckas och det sen blir ändringar så känns det ju väldigt kaotiskt.

Jag klarar av det så länge jag själv valt att inte planera. Vilket kanske är att planera men som exempel har jag flera gånger åkt utomlands med bara en enkelbiljett och sen planerat eller valt själv vad jag vill hitta på och göra från dag till dag och det fungerar bra.

Det är bara när nån annan stör mina planer som det blir jobbigt, jag känner ingen stress över att ändra mina egna planer.

ja usch.
tiden innan mobiltelefoner var bättre av den anledningen, nu ska folk hålla på och ringa och ändra i sista sekunden, ofta bestäms inte ens något alls från början utan man "ringer när jag är på väg". eller till och med när man nästan är framme. det gör mig vansinnig, jag behöver en tidsram!

jag är verkligen inte oskyldig till detta beteende heller eftersom jag är sån tidsoptimist och ofta "är en kvart sen, förlåt!" men utan mobilen hade jag förmodligen fått skärpa mig lite mer när jag ska iväg. det hade kanske varit bra för själdisciplinen

Usch ja, har engentligen inget emot spontanitet, men när man planerat något och planerna ändras (fram och till tillbaks eller ite blir gjorda överhuvdtaget) då blir det kaos i mitt huvud, om det är så att det inplanerade inte blir av så slutar det med att jag inte gör någonting, just för att jag har gått och väntat på att något ska bli av och inte kan förmå mig själv att omplanera. Om planerna ändras hit och dit, förstår jag aldrig vad det är som gäller i slutändan, och häller mig oftast till vad som planerades från första början.

Både och. Jag hakar gärna på med kort varsel. Blir ibland irriterad när andra ändrar nåt vi planerat, men om vi har med den risken i planerna så är det ok. Och förstås ok om jag är med på det.

Planer där småbarnsföräldrar ingår ser jag alltid som preliminära tills de är genomförda.
Avskyr överraskande hembesök, vill ha en halvtimmes varsel.

När jag är ensam flyter allt. Jag bestämmer mig inte för en sak, utan börjar gå mot det målet.
Vem vet vilka nya impulser man får på vägen? Målet kan visa sig vara ett helt annat än jag trodde från början.

Ja överraskande hembesök fungerar inte alls! Skulle nån komma och knacka på dörren utan att ha meddelat i förväg skulle jag bli riktigt irriterad. Känns oerhört oartigt att komma och störa om man inte blivit inbjuden och skulle inte heller själv komma på tanken att åka hem till någon inte ens familj utan att meddela i god tid.

Oja... och som ett par sagt redan, det är främst när andras nycker påtvingas mig som jag blir stressad. Har t.ex. själv varit så impulsiv att jag tagit sistaminutenflyg på egen hand, helt utan tidigare planering... det var inget problem alls, allt följde ju från mina egna tankebanor. Och som kontrast, om min flickvän säger att vi måste köra och handla, oväntat, kan jag bli väldigt uppstressad. Är det något "socialt" blir jag mycket värre också. Och t.o.m. att gå i en butik kan räknas som ett socialt åtagande eftersom jag måste förbereda mig mentalt.

Vill veta så tidigt som möjligt, gärna någon dag i förväg eller åtminstone några timmar så att det hinner sjunka in i min "planering". Sätter det inom citattecken därför att jag sällan explicit planerar, skriver listor och då... men jag har ändå en tidslinje i huvudet där kommande händelser placeras in. Rubbar man den så är det som att sparka sönder ett sandslott för mig.