Alltid samma sak, blir jag vän med någon slutar det alltid med major falllout och sedan sitter jag ensam igen. Ska det verkligen vara så svårt att kunna ha vänner?

Det är en svår konst, det här med att underhålla vänskapsrelationer. Jag hade gärna sett att någon startade en kvällskurs i ämnet. Helt seriöst.

Ja, det vore något för Habiliteringen. Väldigt seriöst. Men då får de kanske lägga sig till med en djupare och mer nyanserad syn på det här med att vara människa med Asperger* än vad jag har sett i deras kursmiljö.

------------------------
* I det här fallet använder jag det uttrycket, fast jag hellre kallar mig aspergare annars.

Varför ska man ha vänner? Vad ska man ha dem till?

De gör ju ändå inte det som behövs, so what's the point?

Att behålla vänner är inte enkelt. Vänner är en sicial konstruktion och kräver därför socialt intresse i någon mån.

Kanske kunde en kurs i ämnet vara bra, men då måste nog den som utformar kursen filosofera et bra tag över vad själva kärnan i konceptet vänskap är, och tyvärr kan det vara så illa att det är väldigt olika.

Kanske är det förutsägbarhet, eller motsatsen, kanske är det lojalitet, eller laglöshet, kanske är det en assistent, eller kanske någon som ger en något att syssla med för stunden, kanske är det en lyssnare, eller en kritiker

Alla ovan nämnda egenskaper kan tillskrivas såväl vän som fiende, så vad är själva gnistan i en relation som får den att förvandlas?

Ja vad ska man med vänner till egentligen? Jag har fått för mig att det är trevligt att ha olika människor i sitt liv, olika människor som har olika åsikter om saker och är bra på olika saker. Så kan man byta idéer och lära sig saker av varandra. Det kan vara trevligt att prata med andra helt enkelt. Tyvärr är det sant också att det kan vara jävligt otrevligt, att människor för det mesta inte alls går att lita på, de kan när som helst vända sig mot en.

Kärleksrelationer är relativt enkla att få att fungera tycker jag då sexet fungerar som klister och kan fixa ihop relationen om man blir osams, men den möjligheten har man ju inte på samma sätt näär det gäller vänskap.

Jag skulle gärna ha vänner omkring mig.Vilket jag inte har just nu.Men jag har förhoppningar på att få det.

Jag tycker också att det är svårt. Jag vill ha vänner men det enda jag lyckas åstadkomma är ytliga bekanta och pojkvänner. Helst skulle jag vilja att någon styrde upp det hela och typ delade in folk i grupper: "Du Gafsan ska vara vän med X,Y och Z. Ni ska träffas varje vecka eller så och om någon av er vill hitta på något kul och vill ha sällskap så kan ni fråga varandra".

Tyvärr så förväntas man ju fixa de där bitarna själv på något mystiskt outtalat sätt och det kan jag uppenbarligen inte

biologic skrev:Det är en svår konst, det här med att underhålla vänskapsrelationer. Jag hade gärna sett att någon startade en kvällskurs i ämnet. Helt seriöst.

Det blir svårt att lära ut något som det inte finns någon mall till,för varje relation är unik och man vet inte vad som händer i framtiden.

Ja vänner är det svårt att få speciellt om man har asperger.

Jag har två riktigt nära vänner, en av dom är även mitt ex men ingen av oss kunnde se varför vi skulle va mindre vänner bara för de var slut vi stog så nära varran så varför bryta kontakten.
den andra har behövt någon som helt enkelt kunnat lyssna och då har jag vart där så vi har kommit nära varran resten är mest...ströbröd...

Det är helt otroligt svårt för mig också. Jag hade en killkompis som är verkligen en bra kille men han är så aktiv politiskt att det blir väldigt ojämt. Jag är helt okunnig om politik. Tycker verkar att alla hatar varandra.

Tyvärr verkar jag ha missat honom och vågar inte ta kontakt igen. Troligen tycker han att jag svikit vår vänskap när jag drog mig undan pga av att det politiska som jag inte förstod mig på.

Vi kan umgås kring musik så nån gång i framtiden kanske jag kontaktar honom igen och berättar om min AS att den kanske har med min rädsla för att vara nära vän att göra. Jag vet att min stora ADHD var en viktig del. Han är mycket mer stukturerad är vad jag kan vara.

tvilling99 skrev:

biologic skrev:Det är en svår konst, det här med att underhålla vänskapsrelationer. Jag hade gärna sett att någon startade en kvällskurs i ämnet. Helt seriöst.

Det blir svårt att lära ut något som det inte finns någon mall till,för varje relation är unik och man vet inte vad som händer i framtiden.

Det finns ganska många saker som är unika och som ändå går att lära sig.

Köra bil - varje väg är unik och även om man kan den så kan något oväntat hända.
Lära sig nytt språk - varje ord är (nästan) unikt men kan bara sättas samman på vissa bestämda sätt.

Det fungerar inte att ha 1 mall för hur man skall köra bil men 100 olika scenarion kan man nog komma långt med.

Den första frågan som måste redas ut är vad vänskap är något.

En person som man betraktar som sin bästa vän (utan att egentligen veta vad det egentligen betyder) och som besöker en och utbrister "jag älskar dig" och samtidigt angripen en med kniv med avsikt att avliva en, är det ett tecken på vänskap ?

Om man söker kontakt med någon som fullständigt negligerar kontaktförsöken, är det ett tecken på vänskap ?

Avfärdar, förlöjligar och förnedrar en vän sina vänner och gärna inför andra ofta främmande människor ?

Jag har personligen alltid haft ett antal bekanta men aldrig nära vänner och jag skulle benämna en vän som någon man skulle kunna ringa om det är något viktigt/känsligt/personlig man skulle vilja prata om. Nån som man träffar vardagligen utan annat skäl än att bara umgås.

Det vill säga inte typen av personer man enbart träffar för att t.ex. gå på krogen och ta en öl med men som man aldrig skulle komma på tanken att ringa om man var ledsen.

Sen handlar det ju om att det skall gå åt båda hållen och det är väl där dom flesta problemen dyker upp. Skulle nog kunna ha haft vänner om jag varit som alla andra men svårt att behålla en vänskapsrelation när man enbart träffar andra människor på helgen eller inte hör av sig på nån vecka för man inte känner för att umgås.

Grimual det låter ju som du haft ganska dåliga erfarenheter av "vänner" för jag skulle tro att dom flesta håller med om att det du beskriver inte skulle anses som vän av nån.

Jag känner igen det lite. Jag har lätt att få bekantskaper när jag är i "form" så att säga, och kan vara social och trevlig en viss tid, men jag har svårt att underhålla relationerna, och antingen är jag för på eller för av.

Har dock några få nära vänner, som alla är lite smått aspiga, men som jag pga flytt inte träffar så ofta nu för tiden.

Jag är bara så trött på att jämt va ensam. Jag hade gärna haft vänner omkring mig.

Archi skrev:Grimual det låter ju som du haft ganska dåliga erfarenheter av "vänner" för jag skulle tro att dom flesta håller med om att det du beskriver inte skulle anses som vän av nån.

Mitt intryck är att de som vet vad vänner och vänskap är har lätt för att få vänner om de är intresserade av det. De som dock aldrig fått chans att lära sig hur man skaffar vänner t.ex. tidigt under uppväxten, blir tyvärr och sorgligt nog marginaliserade och utfrysta som vuxna och lämnas till sitt öde i en kall och hård värld som är bäst lämpad för folk som vet hur det sociala spelet fungerar. Grupp-psykologin verkar också obarmhärtig - uppfattas man som marginaliserad av en etablerad grupp är det extremt svårt att bli accepterad som en människa, gärna som ett missfoster, men ej som en människa av kött och blod.

skugga skrev:Alltid samma sak, blir jag vän med någon slutar det alltid med major falllout och sedan sitter jag ensam igen. Ska det verkligen vara så svårt att kunna ha vänner?

Story of my fucking life.

En riktig vän fortsätter även att vara vän, även om man inte haft kontakt på flera år, men som blir uppriktigt glad av förnyad kontakt och gärna lyssnar och ger stöd när du har problem, oavsett vad.

Jag har en sån vän sen ca 10 år tillbaka, vi kan skämta ganska grovt med varandra, vi kan vara förbannade på varandra, vi kan ha djupa samtal med varandra, vi stöttar varandra då det är jobbigt och vi kan ta paus från varandra, vi fortsätter ändå att vara vänner.

Jag har haft en massa andra "vänner" som svek grovt och bytte sida (= gav förfalskade rapporter till myndigheter) då vi hade problem, skrämmande hur människor betecknar sig som vänner men innerst inne egentligen inte är intresserade.

Missförstå mig inte nu... skönt att se att jag inte är ensam om detta med att inte kunna få vänner eller att lyckas underhålla kontakten. Detta med att bli för "på" är ett fenomen jag brottas med,liksom fler här vad jag kunde se. Jag fattar inte förrän det är för sent,att jag gjort bort mig .

Ensamheten är därför min ständiga följeslagara.Högst motvilligt.

Fantasy skrev:Missförstå mig inte nu... skönt att se att jag inte är ensam om detta med att inte kunna få vänner eller att lyckas underhålla kontakten. Detta med att bli för "på" är ett fenomen jag brottas med,liksom fler här vad jag kunde se. Jag fattar inte förrän det är för sent,att jag gjort bort mig .

Ensamheten är därför min ständiga följeslagara.Högst motvilligt.

Jag tror nog ingen missförstår dig (även om just missförstånd väl ständigt är liksom "The name of the game" för många/flertalet av oss här på forumet!? ) och jag kan förstå din känsla, för det kan ändå finnas någon knepig slags "tröst" i att i.a.f. inse att man då kanske inte är så där totalt värdelös, misslyckad och "fel" som man intalar sig.

Jag sällar mig till skaran här, för det här med vänskap tycks vara lite som grekiska för mig eller jag bör nog snarare skriva att jag tydligen inte är en vän på "rätt" sätt, för det tycks ju alltid bli pannkaka av det hela förr eller senare.

Jag skulle nog vilja påstå att jag är en extremt god vän som verkligen bryr sig och ställer upp i ur och skur, och då säger det sig självt att jag ganska lätt kan bli utnyttjad. (Tja, ganska var nog ett understatement. )
De vänner jag har haft har alltså fått stöd när de behövt det, men sedan har det tydligen alltid fattats något, för när de mår bra, är "normala" tycks det vara något som jag inte förstår i kommunikationen/samspelet och förr eller senare brister det alltså.

Hade jag haft en autismspektrum diagnos hade jag kanske kunnat reda ut detta bättre, men inte ens det har jag ju utan har istället fått en personlighetsstörningsdiagnos som domineras av bl.a. schizoida drag och då ska man tydligen inte ens vilja ha/kämpa så infernaliskt med dessa vänskapsrelationer!?

Jag bad om en "kurs" för 20 år sedan när jag sökte hjälp inom psykiatrin, men ännu har jag inte fått den.

Ta hand om er!

Jag tar stapplande steg mot att ha vänner igen.

Hade vänner från jag var 6 år till jag var 24 år. Mycket pga att jag spelade ishockey och hade "vänner" på högskolan.

Nåt är fan fel på mig.
Toodles!

Vad är en vän ?