Hej, jag har problemet att jag efter några månader får svårt med att gå till jobbet, jag tycker det är stressande med relationerna till de jag arbetat med och läser nog alltför ofta in negativa saker mellan raderna.
Tyvärr är jag känslig för vibbar och gillar inte när folk är irriterade osv.

En annan del av problemet är att jag har svårt att hålla på med en och samma uppgift över en längre tid och har väldigt svårt att hitta motivation till att fortsätta.

Jag skulle kunna göra listan ännu längre men känner att jag måste börja någonstans.

Dela gärna med er av vad ni jobbar med, vilka strategier ni har/haft osv.

Har samma problem, men har inte hittat några fungerande stategier ännu. Fast på ett jobb (stallskötare) gick det bättre än vanligt, eftersom killen jag jobbade med och jag var väldigt ärliga med hur vi mådde. Vi kunde säga "idag är jag på ett jäkla humör", så visste den andra att det inte var hans/hennes fel att man gick runt och surade. Men det är ju svårt att tvinga folk att vara öppna och ärliga. Men jag kan tänka mig att det är lättare att vara det på en arbetsplats med få anställda.

Jag är förtidspensionär för att jag fixar inte ett vanligt jobb.

Försök att stänga av. Försök att skita i vad andra tycker. Koncentrera dig på att göra ett bra jobb. Vad andra tycker är deras problem.

Jag har varit arbetsgivare sen 82, för oss handlar det om att du gör ett bra jobb. Vad du tycker och tänker och känner är din sak. Fokusera på att göra ett bra jobb.

Lennart Frimodig

Jag har samma problem, det är inte jobbet som stressar mig utan alla andra. Som ska prata om senaste festen, deras nya kille/tjej o.s.v.
Senaste sju åren har jag kört eget, det har funkat bra förutom problemet med AS att man hela tiden kommer på nya saker
Har provat hoppa in här och där när det behövts, men tappat suget lika fort. En hel dag är rätt krävande och motsvarar inte lönen för mig, det blir för jobbigt.

Frimodig skrev:Försök att stänga av. Försök att skita i vad andra tycker. Koncentrera dig på att göra ett bra jobb. Vad andra tycker är deras problem.

Jag har varit arbetsgivare sen 82, för oss handlar det om att du gör ett bra jobb. Vad du tycker och tänker och känner är din sak. Fokusera på att göra ett bra jobb.

Lennart Frimodig

-Det är inte riktigt så det ser ut i samhället även om det skulle gå till så i din verksamhet.
Om man försöker "stänga av" och koncentrera sig på själva arbetsuppgiften anses man som en kuf och stöts ut.

Själv skulle jag mer än gärna ta ett arbete där jag kom till min rätt, dvs ett monotont, någorlunda ensamt, förutsägbart arbete som inte avkräver "flexibilitet" eller "social kompetens" utan mer noggranhet och punktlighet.
Hittills har jag inte sett röken av sådana ARBETEN.
De som sitter på makten och pluringen anser att såna som jag ska nöja sig med obetalda praktikplatser eller sjukersättning. Arbetsförmedlingen är ett skämt, idag får man jobb per privata kontakter. Det vet alla som varit i svängen ett tag.

Vad det handlar om är inte att vi aspergare är ett gäng lata jävlar som bara behöver gaska upp oss lite - utan om att vi inte orkar med fikarumspolitiken, dvs det sociala samspelet. En del av oss klarar det hyggligt men det tar väldigt mycket på krafterna och många orkar inte sköta hemmet mm efter en dag på en vanlig arbetsplats.
För mycket intryck och socialt jidder och vi blir utbrända.

Man kan inte be en människa att koppla om hjärnan - samhället måste istället ta in att det finns annorlunda människor.

Optimism och självhjälpscoacher, självhypnos och andra trossatser i tiden kan inte ses som seriöst så länge det finns NPF-problematik och en otillåtande arbetsmarknad.

Jag jobbar gärna i mitt anletes svett som det heter i bibeln - men då vill jag ha LÖN och inte bli bemött som en andra klassens medborgare bara för att jag är jag.
Flit och idoghet räknas idag mindre till förmån för strebermentalitet och skvallerpersoner som hela tiden måste team-builda.
Det är dessutom en stor fördel om du lyckats med bedriften att ha rätt föräldrar i det nyliberala drömsamhället.

Jag har haft problem med perioder av frånvaro ifrån skola/jobb i princip hela mitt liv.
Det har tett sig som att jag blir, hemma allt ifrån 1dag till månader, ofta utan att klara av att plocka upp luren och ringa in och sjukanmäla mig.

Jag har förlorat en hel del jobb på grund av det.
Dock hade jag "turen" att hamna på ett jobb där arbetsgivaren hade så dålig koll att jag blev kvar på ett ställe i 5år. När jag sen bytte jobb 2006 så började det gå utför, arbetsgivarna var mer uppmärksamma och då jag inte förstod varför jag betedde mig som jag gjorde utan tänkte på det som depression så blev det inte bättre. Och dom senaste 3 åren har jag bytt arbetsgivare 3ggr och är nu arbetslös.
Det börjar bli svårt att hitta nya jobb då det ser dåligt ut i CV'n att man bytt jobb så pass ofta. Och jag står inför dilemmat om hur pass öppen man ska vara på intervjun.
Jag har tyvärr inga tips om hur man ska göra för att klara av att behålla jobbet, då jag inte fick min diagnos förens i våras och inte har fått nått stöd ifrån lls ännu.
Dock så är jag övertygad om att jag iaf måste ha ett jobb som intresserar mig och som har en viss variation och tankeverksamhet för att jag dom gånger det är svårt att komma upp ur sängen på morgnarna ska ha en tillstymmelse till chans att klara av det.
Sen behövs det ju chefer som har förståelse för dom tillfällen när det är svårt och man får frånvaro.

Kanske har jag haft tur som på sätt och vis haft en karriär inom IT, men frågan är om det är värre att ha haft jobb och se allt falla ner i ruiner en att aldrig kommit igång?

Till KrigarSjäl.

Du behöver nån som snackar in dig. Om du träffade mig så skulle jag ta reda på vad du är bra på. Arbetsgivare är intresserade av vad de kan ha för nytta av dig. Det är det du skall berätta om. Det är värdelöst att tycka synd om sig själv. Jag skulle trycka in dig på nåt museum eller arkiv. Sen skulle jag kolla att du blev jysst behandlad.

Det är synd att du bor i Skåne. Jag bor i Uppsala och Stråssa (Lindesberg).

Jag har alltid betraktat mig själv som en kuf. Nema problema som jugoslaverna sa.
Sen är Beate Grimsrud en intressant tjej. Kolla hennes sommarprogram.

Lennart Frimodig

Jag är också förtidspensionär för jag klarar inte stressen.

Jag tycker inte synd om mig själv - jag är förbannad. Förr i tiden fanns det plats för kufar i samhället, bland annat på Posten och universiteten.
Men nu är posten nedlagd och universitetet en enda stor tvärgruppsredovisning med ständiga grupparbeten och socialt korridorspring.

Du har helt rätt.

Vi måste lära oss att ta vara på alla knäppgökar.

Jag tror vi behöver tvinga privata och offentliga verksamheter att bereda plats for oss som inte fungerar normalt.

Nu kommer Anna Kåver, en sån här vetenskaplig psykolog, på sommar.

Lennart Frimodig

Frimodig skrev:Jag tror vi behöver tvinga privata och offentliga verksamheter att bereda plats for oss som inte fungerar normalt.

För att göra det krävs det en attitydförändring gentemot oss och andra strukturer.
Varför inte börja med att skrota flumbegreppet social kompetens till att börja med?

Den debatten är jag beredd att ta med vem som helst, när som helst.
Min mening är att det är ett nonsensbegrepp som i praktiken sorterar bort människor. Jag har sett det gång på gång, jag har egna erfarenheter av det och jag har hört hur ihåligt ordet de facto är när det kommer till kritan. Det är en tom dogm som tolkas olika beroende på vem du frågar.

Individualism och originalitet anses fult idag - även av krafter som säger sig stå för solidaritet och jag tycker fortsättningsvis att socionomerna är en samling strutsar.

Man måste förstå hur de som bestämmer tänker. Sen manipulerar man dem. Man har liksom kontroll.

Sen tror jag huvudsaken är att visa vad vi kan bidra med. Ungefär som invandrare.
Det regnar i Stråssa, fast fåglarna äter jättemycket.

Lennart Frimodig

Frimodig skrev:Man måste förstå hur de som bestämmer tänker. Sen manipulerar man dem. Man har liksom kontroll.

Sen tror jag huvudsaken är att visa vad vi kan bidra med. Ungefär som invandrare.
Det regnar i Stråssa, fast fåglarna äter jättemycket.

Lennart Frimodig

Till syvende og sist handlar det om att bli utvald som arbetssökande och det alldeles oavsett vad fåglarna i Stråssa har för sig.

Jag har blivit rekommenderad av min handläggare på FK att ansöka om förtidspension. Detta efter tio års sjukskrivning, depression, Aspergerdiagnos och en misslyckad arbetsträning. Har varit på många arbetsplatser i mitt liv och verkligen försökt peppa mig själv men sen har ändå ångesten kommit krypande.

TheRockman81 skrev:jag har problemet att jag efter några månader får svårt med att gå till jobbet, jag tycker det är stressande med relationerna till de jag arbetat med och läser nog alltför ofta in negativa saker mellan raderna.
Tyvärr är jag känslig för vibbar och gillar inte när folk är irriterade osv.

Känner mycket väl igen mig i vad du, TheRockman81, skriver och är övertygad om att det är just det du beskriver som blev mitt "fall". Hade i alltför många år, utan kunskap om min diagnos, försökt att inte bry mig, tänka positivt och följa alla välmenande goda råd - tills den undertryckta stressen helt enkelt gav sig till känna i fysiska krämpor och en djup depression istället.

Mitt råd är att du ska vara försiktig. Den stress som din känslighet utlöser kan tyckas bagatellartad men kan vara förödande i längden. Du bör inte stanna på en arbetsplats som stressar dig. Har du en diagnos så kan du förhoppningsvis vända dig till psykolog eller arbetsterapeut på habiliteringen och prata med dem om ditt dilemma. Jag fick i alla fall hjälp av dem (här i Borås) för att göra mig förstådd på försäkringskassa och arbetsförmedling.

TheRockman81 skrev:Dela gärna med er av vad ni jobbar med, vilka strategier ni har/haft osv.

Jag har mest problem med brister i variationen. Måste jag göra samma sak hela tiden utan avbrott så blir kvalitén och arbetsmoralen gradvis sämre tills jag eller någon på företaget säger STOPP det funkar inte längre.

Söker mig till tekniska yrken med små arbetslag, mycket variation, egentid, ansvar och skyldigheter. Ställen där fikaprat betyder väldigt lite för det finns helt enkelt inte tid till sånt. Fikarasterna kan istället ta formen av formella möten där agendan är problemlösning.

Jag är i början på mitt yrkesliv. Det senaste halvåret har jag lärt mig mer om verkligheten, jobb, och människor än vad jag gjorde under 20 år i skolmiljö.

Imperativ låter som en anställbar grabb.

Det är ungefär så vi arbetsgivare tänker.

Lennart Frimodig

Frimodig skrev:Imperativ låter som en anställbar grabb.

Det är ungefär så vi arbetsgivare tänker.

Lennart Frimodig

Hur arbetsgivare tänker är en sak jag lärde mig i våras.

"Problemet" är den s.k sociala delen. Symptomen syns, märks, hörs och påverkar i större omfattning än vad jag är medveten om. Är nu inne på min tredje nyanställning på mindre än ett år.

Frimodig skrev:Försök att stänga av. Försök att skita i vad andra tycker. Koncentrera dig på att göra ett bra jobb. Vad andra tycker är deras problem.

Jag har varit arbetsgivare sen 82, för oss handlar det om att du gör ett bra jobb. Vad du tycker och tänker och känner är din sak. Fokusera på att göra ett bra jobb.

Lennart Frimodig

Jo har alltid den ambitionen, men det är inte alltid huvudet vill va med och det är det som är jobbigt.

Men om huvudet inte hänger med kan det kanske vara bra att träna med sån här kbt. Dialektisk beteendeterapi som Kåver och Nilsonne.

Jag tror att problemet med er riktiga aspergare är att ni behöver nån som snackar in er. Som fattar vad ni kan bidra med. Som ser er kapacitet.

Lennart Frimodig

Jo har en SIUS-konsulent.. men han är inte alltid den bästa heller.. =/

Jag gör en grov gissning och tror att din handläggare aldrig har varit arbetsgivare.
Så han förstår inte hur det funkar.

Det är så här. Arbetsgivare är skiträdda för att göra felrekryteringar. Svensk arbetsrätt skyddar skitstövlar. När du en gång har kommit in så är det skitsvårt att bli av med dig. Det här gör att man är jätteförsiktig i början. Man lär sig att vara jätteförsiktig i början.

Men ditt fokus bör alltid vara på vad du kan bidra med. Vad du är bra på.

Jag skall berätta en lärande historia. När jag tagit studenten i maj 63 så började jag jobba på Ulleråkers sinnessjukhus, den första juni. Min mamma hade fixat jobbet.
I november blev jag utsparkad eftersom några andra vikarier var drogmissbrukare. De drog oss alla över en kam. Jag åkte hem till västerås.
I februari 64 återvände jag. Jag bestämde mig för att göra mig oumbärlig. Så jag startade varje dag med att skura avdelningens toaletter. Efter 3 månader var jag nr 2 på avdelningen. Sen gjorde jag lumpen.

Lennart Frimodig

Jobbar sedan många år i service. Litet privat företag som de senaste åren har dragit ned på personal. Ju mer koncentrerad den kvarvarande klicken blir så ökar oxå friktionen mellan medarbetarna.
Jag har nu blivit utsedd till det svarta fåret. Allt jag säger/inte säger och gör/inte gör är fel,fel,fel !!
Har blivit strösslad med skriftliga varningar det senaste året. Antar att de inte kickat mig eftersom jag faktiskt är bra på arbetsuppgiften. Är helt utfryst och det påstås vara mitt eget fel. Senaste varningen jag fick handlade om att jag luktade illa! Äter antidepp och biverkningarna gör att jag svettas nått enormt. Duschar alltid innan jobb, svettfläckar syns men luktar inte. Spelar inge roll enligt chefen, du är härmed beordrad att sluta svettas!
Tror någon att jag med lätt hjärta o glad i sinnet går till jobbet varje dag?

@willemedic, om du inte redan är medlem i facket så gå med fortast möjligt och ta hjälp av dem, så här ska du inte behöva ha det.