När jag gick i skolan var det mesta pastellfärgat, med undantag för VIC20-datorerna som var grå.

Som tur var så var det svårare för ungdomar att få tag på automatvapen på den tiden.

Flawed skrev:Som tur var så var det svårare för ungdomar att få tag på automatvapen på den tiden.

Vi hade inte ens godis på automat i skolan.

Lärarna sa till mig försök bättre. Men det är inte så lätt om man inte förstår och är långsam. Dem trodde jag var lat. Vilka idioter.

Jag var som tapeten på väggen - tyst, torr, slätstruken och osynlig.

Jag var killen som snackade datorer i en tid då ingen annan i klassen hade någon (förutom någon ärvd VIC20). Jag pratade mycket och gärna. Gjorde diskettlåda i slöjden, en kudde med Amigaloggan och ritade datorer både på ritpapper och i överallt i skolböckerna. Var det inte datorer jag klottrade så var det något ur Don Martin/MAD. Brukade även imitera ljudeffektsorden från dessa serier i olika sammanhang (ka-splootch, zoingie, skrontsch, osv) och det togs väl emot med allt från skratt till att jag snart fick höra hur jäkla konstig jag var... Jag kunde verkligen vara påfrestande. Min lärarinna kontaktade mina föräldrar och tyckte jag läste dem alldeles för mycket, och i skolan desdutom... Slutade väl inte för det så vitt jag kan minnas.. och föräldrarna tog det med ro.

Vägrade idrott helt eller delvis.

Totalt sett var jag rätt udda och begrep mig inte på de andra i klassen. En del mobbing utsattes jag för. Inser nu i efterhand vad totalt ointresserad jag var av kompisar för deras egen skull, av deras intressrn osv.. de hade alla någon dator och det var viktigast att vi satt där med dem när vi lekte. Undrar hur många jag "umgicks" med enbart på den basisen.

Gick i en lite by skola, där de inte kände till någonting om Psykiska funktionshinder, Gjorde inte jag själv häller på den tiden, eftersom det därför aldrig gjordes någon undersökning,/tester på mig då. Så jag fick ju inte reda på att jag hade Aspergers syndrom förrän jag var vuxen, långt senare. Så det var, som det var därför på den tiden.

Hade inte fått någon diagnos när jag gick i skolan och uppfattades mestadels som besvärlig. Upprepade besök hos skolkurator och rektor under hela skoltiden vanligtvis på grund av frånvaro eller så kallat uppkäftigt beteende mot lärarkåren.

Generellt kan man säga att jag gick på dom lektioner där jag gillade läraren och ignorerade dom övriga. Kunde sätta mig och läsa in ett par veckor/månaders arbete ur böckerna och sen bara dyka upp för att skriva prov och ändå vara bäst i min årskull.

Upplevdes som intelligent men inte värd ansträngningen så att säga och dom försök till hjälp från skolans sida kom i form av nedlåtande sympati och frågor som: Har du det jobbit hemma lilla gubben är det därför du inte vill komma på lektion? Uppfattade allt sånt som oerhört kränkande då det aldrig handlade om avsaknad av kunskap eller möjlighet utan bara viljan så bemötte alla liknande försök med väl valda ord som avskärmade mig ytterligare från "hjälparna".

Gympan kändes bara meningslös då jag aldrig såg fördelarna i att kunna klättra upp för ett rep och tyckte att behöva släpa med sig extra kläder bara var en onödig ansträngning. (Fick visa legitimation i tredje ring i gymnasiet när jag för en gångs skull dök upp på gymnastiken haha)

Svårt att säga hur det är för någon annan då alla uppfattar det olika men för min del skulle jag ha velat at nån satt sig ner och pratade med mig som en vuxen och inte pratade över mitt huvud och tog beslut som om jag inte var närvarande. Att fungera på lektionerna handlade hela tiden om att kunna se nyttan av lektionerna i verkliga livet för min del. Kunde jag se en praktisk nytta av vad jag lärde mig kunde jag fokusera på det. Din dotter har ju fördelen att tidigt ha diagnosen så hoppas att det löser sig för er och att ni kan få den hjälp ni behöver.

Mvh T

Udda men accepterad i lågstadiet (liten byskola där jag känt rätt många sen dagis), aspergerklass i mellanstadiet. Högstadiet var en plåga, flyttade till en ny stad och det var jävligt svårt att kunna anpassa sig till en ny omgivning, då jag var någon slags blandning av påfrestande, blyg och moraliskt rigid.

Gymnasiet kändes väldigt befriande i jämförelse, även om de två första åren var sådär. Har alltid haft svårt att disciplinera mig och komma igång med att skriva uppsatser och plugga inför prov (aspiedrag?).