Zima33 skrev:

Nikolaus skrev:och så sa han att AS är en temporär diagnos som man kan bli av med senare

Kan man Aspergers har man väl hela livet (Eller så byts den ut till nån annan autismspektrumdiagnos)

Det är väl skillnad på diagnos och tillstånd.

Diagnosen är den officiella uppgiften att man hör till den-och-den muppgruppen; tillståndet är att vara (en) sådan vare sig man har det officiellt bekräftat eller ej.

En åtskillnad det ofta slarvas med här.

Kan ju iallafall hoppas det var det läkaren menade.

Jag var 100% säker innan min utredning att jag hade AS. För jag hade redam då asperger vänner och då kände igen alla klassiska drag hos mig som finns hos dem som har mycket asperger.

Ja, jag var säker. Jag läste mycket om AS i väntan på att utredningen skulle börja, och jag kände igen mig väldigt i beskrivingarna av typiska Asperger-drag. Så diagnosen var egentligen bara bekräftelse på det jag redan visste.

Alien skrev:

matgar skrev:Nu är ju visserligen min daignos F84.9 men jag svarar endå.

Jag var tvungen att slå upp de olika ICD-koderna för att förstå vad det var:

Genomgripande utvecklingsstörningar
F84.0: Autism i barndomen
- F84.1: Atypisk autism
- F84.2: Retts syndrom
- F84.3: Annan desintegrativ störning i barndomen
- F84.4: Överaktivitetssyndrom förenat med psykisk utvecklingsstörning och stereotypa rörelser
- F84.5: Aspergers syndrom
- F84.8: Andra specificerade genomgripande utvecklingsstörningar
- F84.9: Genomgripande utvecklingsstörning, ospecificerad

http://www.socialstyrelsen.se/klassific ... 99#listing

Det var jag också tvungen att göra när jag fick den.
Men "Genomgripande utvecklingsstörning, ospecifierad" gjorde mig inte så mycket klokare egentligen. Lättare att förstå om man säger "nästan AS" kanske?
Det var vissa saker som gjorde att jag inte kunde få AS som diagnos, bland annat att det inte gick att bevisa att jag haft störningen sedan tidig barndom. Och hur fan gör man det ~28år i efterskott?

Jag var inte säker, visste knappt varför utan de gjorde olika tester för att nysta ut varför jag gjorde som jag gjorde och det slutade på asperger. Den totala utredningen tog över en vecka då jag fick bo kvar på psykiatriska avdelningen.

BigPete skrev:Den totala utredningen tog över en vecka då jag fick bo kvar på psykiatriska avdelningen.

Fan så borde man ju typ göra med alla. Jag hade hellre gjort så istället för 1,5 år (och allt är inte klart än!) som det tagit för mig med ett test här och ett test där, sen lite samtal och ett test till och semester och försvunna läkare.

De blev nog beamade till ett rymdskepp och åkte på långresa till deltakvadranten med "the caretakers" transporterararray.

Skojar bara, för de som inte vet, det är en StarTrek referens.

Det var min läkare som skickade en remiss till vuxen hab där dom gjorde utrednigen. då var sitket inställt på att få det bekräftat på att jag hade Asperger. Så jag var väl rätt säker.

Zima33 skrev:Kan man Aspergers har man väl hela livet (Eller så byts den ut till nån annan autismspektrumdiagnos)

Jag sa att jag inte ville ha diagnosen eftersom jag inte trodde att jag hade AS, det kan bli svårt att få jobb och folk kan snacka skit om en. Då sa han att det är en färsk diagnos som kanske inte skulle gälla mig senare, om jag skaffade jobb och blev mer social och så, och att man kunde få det omprövat då. och så sa han att för att få aktivitetsersättning tills man skaffar jobb så måste man ha en diagnos, så det verkade som att han gav diagnosen lite pga det också men jag vet inte

Nej jag trodde att jag var helt normal och hade aldrig i hela mitt liv trott att jag hade nån form av autism. Det var efter att min far som i princip tvingade mig till en undersökning gjorde att jag fick reda på att jag hade aspergers.

nano skrev:De blev nog beamade till ett rymdskepp och åkte på långresa till deltakvadranten med "the caretakers" transporterararray.

Tror mer att de blev assimilerade av Borg.

matgar skrev:Det var vissa saker som gjorde att jag inte kunde få AS som diagnos, bland annat att det inte gick att bevisa att jag haft störningen sedan tidig barndom. Och hur fan gör man det ~28år i efterskott?

De intervjuar föräldrar/vårdnadshavare/syskon. Mina fick en lunta med frågor att besvara + att psykologen intervjuade min mamma via telefon.

Zima33 skrev:

matgar skrev:Det var vissa saker som gjorde att jag inte kunde få AS som diagnos, bland annat att det inte gick att bevisa att jag haft störningen sedan tidig barndom. Och hur fan gör man det ~28år i efterskott?

De intervjuar föräldrar/vårdnadshavare/syskon. Mina fick en lunta med frågor att besvara + att psykologen intervjuade min mamma via telefon.

Och du menar att dom kommer ihåg det så många år i efterskott? Det gjorde iaf inte min mamma. Varken frågorna i pappersformat eller på intervjun. Nu har jag en diagnos, och den ger mig samma rätt till stöd som AS så det spelar egentligen ingen roll. Min kommentar var mer för att påpeka att det är svårt att bevisa saker som hänt för länge sedan. Särskilt då AS inte fanns på den tiden, så det är inte som om eventuella symptom skulle blivit igenkända av någon. Hur jag var innan grundskolan är svårt för mig att komma ihåg, men jag hade problem från lågstadiet och framåt. Och dom blev ju värre med åren då man förväntades mogna och växa socialt.

matgar skrev:

Zima33 skrev:

matgar skrev:Det var vissa saker som gjorde att jag inte kunde få AS som diagnos, bland annat att det inte gick att bevisa att jag haft störningen sedan tidig barndom. Och hur fan gör man det ~28år i efterskott?

De intervjuar föräldrar/vårdnadshavare/syskon. Mina fick en lunta med frågor att besvara + att psykologen intervjuade min mamma via telefon.

Och du menar att dom kommer ihåg det så många år i efterskott?

Ja tydligen mindes de det mesta men de svarade väl på frågorna gemensamt, mina föräldrar och två systrar så alla kom kanske inte ihåg allting.

Zima33 skrev:

Zima33 skrev:

matgar skrev:Det var vissa saker som gjorde att jag inte kunde få AS som diagnos, bland annat att det inte gick att bevisa att jag haft störningen sedan tidig barndom. Och hur fan gör man det ~28år i efterskott?

De intervjuar föräldrar/vårdnadshavare/syskon. Mina fick en lunta med frågor att besvara + att psykologen intervjuade min mamma via telefon.

Och du menar att dom kommer ihåg det så många år i efterskott?

Ja tydligen mindes de det mesta men de svarade väl på frågorna gemensamt, mina föräldrar och två systrar så alla kom kanske inte ihåg allting.[/quote]
Iof, kanske funkar bättre med flera. Jag hade bara morsan att fylla i dom där lapparna.

Edit: ger fan upp på att få quote att se bra ut.

Blah

Min mamma mindes inte allt om min uppväxt heller, men tydligen tillräckligt för att ge mig diagnos. Och jag är ändå inte så gammal.

matgar skrev:Edit: ger fan upp på att få quote att se bra ut.

Moderator: Man kan inte ha fler än tre citat i varann.

Jag visste att jag hade något inom autismspektrumet.

Masselito skrev:Var ni säkra på att ni hade AS innan utredningen kom igång?

Nej.

Jag var ganska så säker.
Men 2 år innan så trodde jag att jag hade SPD (Schizoid personality disorder) som på många sätt påminner om autismspektrumstörningar.

Visste ingenting. Det var skolkuratorn som sa från början att hon tyckte jag verkade autistisk, att jag inte såg henne i ögonen och pratade monotont långsamt. Har haft problem så länge jag kan minnas men bott på små ställen med lite kontakter. Den andra kuratorn jag träffade på psykiatrin sa samma sak "Du är autistisk" och det var hon som remitterade mig till utredning.
Efter utredningen där även mamma blev intervjuad blev det inte Asperger som jag trodde att de menade utan Autism.
Mitt vokabulär i skriftlig form är det inte något fel på, men när jag pratar har jag svårt att få fram ord. Selektiv mutism säger de men det är mer än så, ibland kan jag bara inte formulera ord och meningar.
Jag har ganska stora problem att få ihop vardagen och är väldigt bunden till mina rutiner, det är jobbigt att sällan förstå vad andra menar och jag har fått för mig nu att det syns på mig att något är annorlunda.
Jag trivs bra hemma, ensam.

Ska nu utredas vidare. Jag tror att det är för ADHD/ADD men jag vet inte och bryr mig inte särskilt mycket heller.

Ja jag var säker men var mest orolig för att psykologen inte skulle fatta det. Det gjorde hon inte heller så jag blev remitterad till neur psyk och där såg de. Mina två äldsta barn har diagnoser så jag hade hunnit bli ganska rejält påläst och kände igen mig själv i mycket av det jag läste. Kände även igen mig i mycket från detta forumet.

Har ännu inte gjort någon fullständig utredning utan bara blivit diagnostiserad av min dåvarande psykolog men känns inte som några tveksamheter alls för min del. Att gå en utredning känns lika värdefullt som att utreda om jag har två ben då det bara bekräftar vad jag redan vet. Första tiden då man var förhållandevis ovetande kändes det skrämmande och obehagligt men efter lite efterforskning föll alla bitarna på plats.