-En annan aspekt: vad är man för människa om man uppmuntrar eller tipsar folk om självmord?
Hur f-n kan såna människor se sig själva i spegeln?

Den här typen av trådar som diskuteras här och dess oförstående, okunniga och självgoda "hjälpare" som osvikligen följer i dess spår, är en av de främsta anledningarna till att jag låter låsa mitt konto när jag får ett depressionsskov. Den förändrade personlighet som jag sjunker ner till är mottaglig för den typ av ologisk hyperindividualism som de använder för att rationalisera medhjälp till självmord.

Jag har självmordstankar varje dag och har alltid haft det. Som tur är har jag visat mig vara ineffektiv vad gäller förmågan att ta livet av mig själv. Alla mina försök har misslyckats. När jag har blivit bättre, så har jag varje gång undrat vad i hela friden som fick mig att tro att självmord var den bästa och mest logiska handlingen i den situation jag befann mig. Men det är en bräcklig farkost jag befinner mig i. Bara åsynen av trådar, där personer istället för hjälp att ta sig upp ur den ravin de befinner sig i, mer eller mindre blir uppmanade att lyssna till de falska sirener som vill locka den deprimerade i fördärvet. Jag mår dåligt varje dag, och eftersom Aspergerforum är det enda sociala medium som jag använder, så ser jag helst att nallen och andra suicidintresserade diskuterar tabletter, knopar och annat på ett annat forum. De är inget annat än skadliga för mig och jag gissar att de även får andra att må djävligt dåligt. Jag kommer att tvingas lämna Aspergerforum om den här typen av trådar skall tillåtas förpesta det.

Kimmelie skrev:För mig är det helt främmande att "försöka ta livet av sig" som ett rop på hjälp. Som nåt slags teater, då man medvetet ser till att hålla sig inom gränsen för vad man överlever? De gånger jag försökt har jag också försökt att lyckas, och tagit väldigt illa upp när jag blivit avfärdad med "det var ett rop på hjälp". (Dvs "hon mår inte såå dåligt i alla fall...")

Vet inte om det här passar in i den här tråden, men det här är nåt jag tänkt på många gånger, som jag inte riktigt kan förstå... Är det verkligen "rop på hjälp" i de flesta fall?

Det kan vara ett omedvetet rop på hjälp. Och ropar man på hjälp genom självmordsförsök så mår man verkligen dåligt, så det är inget att avfärda tycker jag.

Jag tror att många gånger är man ambivalent. Man vill egentligen inte dö, bara slippa lida, men ser ingen utväg. Undermedvetet hoppas man på något som kan få en att orka leva vidare.

En del självmordsförsök verkar som rysk roulett. Överlever man så har Gud/ödet bestämt det, överlever man inte likaså.

Alien skrev: Att vara olycklig ibland är en del av livet.

Så vill jag inte ha det.

Alien skrev:Man vill egentligen inte dö, bara slippa lida, men ser ingen utväg.

Ja, so what? Så länge ingen kan garantera, med större chans än man har att faktiskt lyckas ta livet av sig, att man slipper lida mer så finns det ju ingen anledning att bara fortsätta överleva. Livet ska vara ett liv om det ska vara värt nåt, annars är det bara en meningslös (o)vana.