Tonzon skrev:Jag hade problem att förklara moment 22 för mina tidigare kontaktpersoner, som inte hört uttrycket. Det blev ett moment 22 att förklara moment 22. Till sist köpte jag boken och lånade ut den till dem.

Vad ställde de förresten för diagnos på författaren?

Kvasir skrev:Vad ställde de förresten för diagnos på författaren?

Mig veterligen ingen, men en av hans mer kända citat är detta:

"Frid på jorden skulle innebära slutet för civilisationen såsom vi känner den"

Tänkvärt...men är helt off topic, så ursäkta

Det roliga är att trots att boken är så otroligt virrig och ostrukturerad så lär det inte vara någonting mot manuset. Man lär ha varit tvungen att anlita en spökskrivare för att överhuvudtaget få manuset i publicerbart skick.

Kvasir skrev:Ett problem är väl att typiska Aspergerdrag kan göra det svårt för många att klara den typ av livsföring som behövs för att leva väldigt snålt. När jag fortfarande mådde så bra att jag kunde jobba mådde jag också så bra att jag hade kunnat leva snålt om det hade behövts, men då behövdes det inte. J).

Så är det verkligen. Jag har (tidsbegränsad) garantiersättning ( för närvarande 5.900) från fk (och den ska väl sänkas till 75% nu om jag fattat det rätt??.)

För mig är det svårt att köpa billig mat. Maten är den utgift som e störst för mig. Jag skulle nog inte orka äta alls om det inte vore för att det går att köpa färdiglagad mat. Jag är deprimerad och har AS, jag klarar knappt av att öppna en ostförpackning (dom brukar bli liggandes i veckor innan jag förmår mig att öpnna dem, hyvla osten e nog värst). Måste vila mkt innan och efter... Jag köper t ex färdiga pannkakor, soppor, gröt o spenat o vegetarisk köttfärssås o stuvade morötter på korv, färdiga blomkåls- och broccoligratänger, vegetariska biffar, mkt konserver, och annan färdigmat över disk som bara är att värma. Men visst, jag skulle överleva på fil och müsli.

Jag har även problem med stora kostnader för t ex tandreglering (tandvårdskortet täcker ej) och glasögon.

Tonzon skrev:Jag hade problem att förklara moment 22 för mina tidigare kontaktpersoner, som inte hört uttrycket. Det blev ett moment 22 att förklara moment 22. Till sist köpte jag boken och lånade ut den till dem. Går det så långt så får du säga till så får vi ordna något.

Jag förklarar genom att berätta kort om boken:

För att få slippa militärtjänst och få frisedel i kriget måste man vara psyksjuk. Men eftersom det att vilja slippa tjänst i krig är vettigt så är man inte psyksjuk om man ber om frisedel. Altså kan man inte få frisedel då en psyksjuk person inte skulle be om frisedel, eftersom han då vore frisk, och därmed inte uppfyller kravet på att vara sjuk...

Tack Tibbs!
Stort A för den!
Helt underbart...

[Orkar som vanligt bara ögna brottstycken av tråden, men...]

Det är ju så att man inte alltid kan leva på det sätt man vet vore billigast, nej. Jag bor i stan - annars hade både körkort och bil, eller moped, varit jätteproblem. Att bo på landet alls för den delen när det tyvärr inte är i behovet av sällskap man har AS, bara i förmågan till det. Laga mat är det oftast inte tal om för min del - jag orkar inte. Inte vilken färdigmat som helst heller, magen måste ge licens och den är restriktivare än en myndighet. Hade jag ett egentligen livsnödvändigt minimum av socialt liv, eller när de kläder jag har nu måste ersättas, så vet jag inte...
Och så vidare, på ett eller annat sätt, gånger antal drabbade personer.
Sådant räknar ju ingen myndighet med, vad jag vet, och jag är ingen oansvarig person som slösar med andras skattepenger av lättja eller omedvetenhet.

Panika, om ord på nätet kunde ta dig ur klistret så skulle du få dem av mig nu!!!

Jag blir så förbannad...

Jag talar inte om det omoraliska i att leva på andra skattepengar: lever man på bidrag/ersättning från försäkringskassan, så finns det vanligtvis skäl till det, och för min del får dom gärna höja ersättningsnivåerna, då jag inte har några problem med att dela med mig till folk som inte kan försörja sig genom arbete.

-Tro inte att jag är någon bracka!

Det jag reagerar på är allt jävla gnäll om pengar, som så många ägnar sig åt, istället för att acceptera läget och göra det bästa möjliga av situationen.
Egentligen är det inte svårare att vara lycklig och fattig, än att vara olycklig och rik, om man inte vill se allt i svart och fokusera på hur jävligt man har det.

På sätt och vis kan jag faktiskt hålla med de som säger att vi svenskar är bortskämda och vana vid en aldeles för hög standard.
Felet är att de flesta som säger det gör det i samband med debatter om bidragsnivåer och lågavlönades inkomster.

Jag skriver gärna på, att vi svenskar (även vanliga knegare) är ganska bortskämda, vad gäller materiell standard.

Oenigheten mellan mig, och de flesta andra som säger detta ligger i att jag gärna delar med mig till folk som har det sämre än mig (såväl här i sverige, som i tredje världen), men inte till de som har det bättre ställt än vad jag själv har, genom att gå med på sänkta löner och/eller sänkta ersätningsnivåer för låginkomsttagare samt bidragsberoende, om det man sparar in bara skall hamna i fickorna på över- och medelklassen genom sänkt skatt/sänkta lönekostnader.

Ford

När det gäller hög standard håller jag med dig. Men många som har svårt att få saker att gå ihop håller ingen hög standard. Många har inte råd att ens köpa nya skor om de gamla rämnar, eller kläder öht.

Jag själv är ett lysande exempel på det. Jag har inga som helst lyxvaror (om man inte räknar en 7 år gammal dator som lyxvara). Det "lyxiga" jag har är sådant jag fått i födelsedagspresent. Som min 5 år gamla TV t.ex.
Nya kläder har jag inte köpt på flera år. Gått till en frisör har jag inte heller gjort på flera år. Inte heller går jag på bio, går ut och äter eller går på fester. Jag åker inte ens buss, för det har jag inte heller råd med.
Ta nu inte detta som gnäll. Jag har ÄNTLIGEN accepterat min situation, helt enkelt för att jag vet att den aldrig kommer att förbättras.
Och som du vet har jag tidigare gett exempel på "vardagslyx" och aktiviteter som är kostnadsfria som jag ägnar mig åt.

Jag vill bara poängtera att det inte alls rör sig om någon hög matriell standard för väldigt många. Det rör sig helt enkelt om basvaror, sådant som andra tar för givet. Som kläder och skor eller resor.

Det är det sociala kontrakt vi har nuförtiden, förr hette det att det gemensamma bästa var fördelning av välståndet till de ekonomiskt utsatta. Det gemensamma bästa ses idag som uppoffringar som måste göras för att medeklassen ska kunna behålla sin standard. När man talar om det gemensamma inbegriper det alltså inte alla. Nog med babbel från min sida, åter till ämnet.

lost skrev:

Panika skrev:lost:
Vet inte var du bor, men där jag bor, i Helsingborg, har jag i samband med min utredning blivit berättigad ett personligt ombud. Dessa är kostnadsfria, och deras uppgift är att hjälpa dig med just de sakerna du skriver att du behöver hjälp med - att för din skull, och på dina premisser, hjälpa dig att kontakta berörda myndigheter etc., så att du får den hjälp du är berättigad.
Detta fick jag genom diagnosteamet.

Det heter "särskild stöd och service" och är en av 10 rättigheter inom LSS, och också den enda som kommunen inte ombesörjer. Detta handhas av landstinget.
Första steget är dock att ta kontakt med LSS handläggare inom kommunen.

I know shit, men jag klarar inte att kontakta eller organisera detta...Men det ger nog med sig hoppas jag.

Mja, personligt ombud är ett annat system. Tror det sköts genom någon förening och inte via kommunerna? Det är något helt annat än LSS. Matte här på forumet har ett personligt ombud. Och jag har sett en broschyr om företeelsen någon gång för länge sedan, så det förekommer här i Botkyrka där jag bor också. Med lite tur hittar jag kanske plötsligt den där broschyren igen någon gång. Ingen aning om den är slängd eller sparad...

ford skrev:Jag talar inte om det omoraliska i att leva på andra skattepengar: lever man på bidrag/ersättning från försäkringskassan, så finns det vanligtvis skäl till det, och för min del får dom gärna höja ersättningsnivåerna, då jag inte har några problem med att dela med mig till folk som inte kan försörja sig genom arbete.

-Tro inte att jag är någon bracka!

Det jag reagerar på är allt jävla gnäll om pengar, som så många ägnar sig åt, istället för att acceptera läget och göra det bästa möjliga av situationen.
Egentligen är det inte svårare att vara lycklig och fattig, än att vara olycklig och rik, om man inte vill se allt i svart och fokusera på hur jävligt man har det.

På sätt och vis kan jag faktiskt hålla med de som säger att vi svenskar är bortskämda och vana vid en aldeles för hög standard.
Felet är att de flesta som säger det gör det i samband med debatter om bidragsnivåer och lågavlönades inkomster.

Jag skriver gärna på, att vi svenskar (även vanliga knegare) är ganska bortskämda, vad gäller materiell standard.

Oenigheten mellan mig, och de flesta andra som säger detta ligger i att jag gärna delar med mig till folk som har det sämre än mig (såväl här i sverige, som i tredje världen), men inte till de som har det bättre ställt än vad jag själv har, genom att gå med på sänkta löner och/eller sänkta ersätningsnivåer för låginkomsttagare samt bidragsberoende, om det man sparar in bara skall hamna i fickorna på över- och medelklassen genom sänkt skatt/sänkta lönekostnader.

Oj då. Om det var mitt inlägg du reagerade på så var jag nog alltför otydlig, ber tusen gånger om ursäkt. Jag riktade mig varken till dig eller till någon annan speciell, utan ville förebygga okunnigt tjafs om "bortskämda bidragstagare" som jag har sett alltför mycket av på många håll. Jag hade sett dina synpunkter på det Mardröm berättade, men begrep utan vidare att det du menade inte alls var längs den linjen. Det borde jag förstås ha skrivit också. [EDIT] Det var nog just för att jag begrep att du inte hade den utgångspunkten som jag glömde bort att andra kanske inte begrep att jag begrep det. [/EDIT]

Tror för övrigt att vi tycker hyfsat lika i sånt här.

Fast jag vill kasta in en aspekt till: ju högre (slösaktigare) materiell levnadsstandard man har i ett samhälle, desto svårare är det att vara fattig även om priserna på basförnödenheter inte är högre än att man skulle kunna klara sig rent fysiskt. Det är frågan om inrotade vanor man delar med alla andra i samma kultur eller samhällsklass (och där kanske i stort sett alla har mer pengar än en själv), om delaktighet och acceptans från andra och sådant, som kan vara verkliga nog hinder för sparsamhet även om det inte är rent fysiska saker. Vi är kulturvarelser också, aspies inget undantag. (Ungefär som att ett funktionshinder inte är mindre verkligt för att det sitter i huvudet.)

Zombie skrev:en aspekt till: ju högre (slösaktigare) materiell levnadsstandard man har i ett samhälle, desto svårare är det att vara fattig även om priserna på basförnödenheter inte är högre än att man skulle kunna klara sig rent fysiskt. Det är frågan om inrotade vanor man delar med alla andra i samma kultur eller samhällsklass (och där kanske i stort sett alla har mer pengar än en själv), om delaktighet och acceptans från andra och sådant, som kan verkliga nog hinder för sparsamhet även om det inte är rent fysiska saker.

Förfärligt sant. Värt minst ett eget forum att jobba fram lösningar på. Jag jobbar på det, jag lovar.

mnordgren skrev:Det är det sociala kontrakt vi har nuförtiden, förr hette det att det gemensamma bästa var fördelning av välståndet till de ekonomiskt utsatta. Det gemensamma bästa ses idag som uppoffringar som måste göras för att medeklassen ska kunna behålla sin standard. När man talar om det gemensamma inbegriper det alltså inte alla. Nog med babbel från min sida, åter till ämnet.

Inte alls babbel, utan en viktig och ligt relevant förändring i både samhällskontraktet och "samhällets" uppfattning om hur långt och mot vilka man är skyldig att vara mänsklig och mot vilka inte.

ford skrev:Det jag reagerar på är allt jävla gnäll om pengar, som så många ägnar sig åt, istället för att acceptera läget och göra det bästa möjliga av situationen.
Egentligen är det inte svårare att vara lycklig och fattig, än att vara olycklig och rik, om man inte vill se allt i svart och fokusera på hur jävligt man har det.

Människor är skapta för att klara mycket men ständig ekonomisk utsatthet och otrygghet är en av de saker som skapar stress och frustrationer som i det långa loppet gör folk sjuka. Sedan finns det faktiskt en tredje möjlighet förutom att gnälla eller acceptera läget och det är faktiskt att göra något åt det. Även om man inte mäktar med att göra så mycket åt sin egen situation som känns fastlåst så kan det kanske finnas något litet som man kan göra för andra, göra en liten insats för någon organisation som arbetar för något man tycker är viktigt eller, vilket du Ford borde hålla med mig om, åtminstone välja att inte rösta på något av de värsta nedskärningspartierna i nästa val!

tahlia skrev:Ford

När det gäller hög standard håller jag med dig. Men många som har svårt att få saker att gå ihop håller ingen hög standard. Många har inte råd att ens köpa nya skor om de gamla rämnar, eller kläder öht.

Jag själv är ett lysande exempel på det. Jag har inga som helst lyxvaror (om man inte räknar en 7 år gammal dator som lyxvara). Det "lyxiga" jag har är sådant jag fått i födelsedagspresent. Som min 5 år gamla TV t.ex.
Nya kläder har jag inte köpt på flera år. Gått till en frisör har jag inte heller gjort på flera år. Inte heller går jag på bio, går ut och äter eller går på fester. Jag åker inte ens buss, för det har jag inte heller råd med.
Ta nu inte detta som gnäll. Jag har ÄNTLIGEN accepterat min situation, helt enkelt för att jag vet att den aldrig kommer att förbättras.
Och som du vet har jag tidigare gett exempel på "vardagslyx" och aktiviteter som är kostnadsfria som jag ägnar mig åt.

Jag vill bara poängtera att det inte alls rör sig om någon hög matriell standard för väldigt många. Det rör sig helt enkelt om basvaror, sådant som andra tar för givet. Som kläder och skor eller resor.

Grabben/tjejen (jag är inte riktigt på det klara med om mardröm är tjej eller kille) ylar ju om att hen inte kan köra bil, samt att hen inte kan äta hämtpizza till lunch, som jag förstår det.

-Och!?

Jag har själv varit där (någon bil äger jag inte nu heller, för den delen) och jag tycker det är ett hån mot folk som svälter.

ford skrev:
Är du fysiskt frisk, ung/medelåders och med tillgång till obegränsad mängd fritid bör avstånd inom tre mil inte vara några problem att nå med cykel, så länge det inte är snorhalt och/eller extremt blåsigt ute. Vid regn finns regnkläder, och vid minusgrader kan man pälsa på sig.
Håller inte kondisen, så är det ditt eget fel, och det är bara att börja röra på sig, så att man får upp flåset.
Även här talar jag av utifrån egna erfarenehter.

"Avstånd inom tre mil" innebär cykling 6 mil om man ska cykla fram och tillbaka. Det är om man tänker sig att man behöver göra det ofta ett väl mastigt krav även på en "fullt frisk" människa. Samtidigt är 3 mil en kort sträcka om man tänker på över vilket område folk idag har sina sociala kontakter utspridda över.

Bjäbbmonstret skrev:Människor är skapta för att klara mycket men ständig ekonomisk utsatthet och otrygghet är en av de saker som skapar stress och frustrationer som i det långa loppet gör folk sjuka. Sedan finns det faktiskt en tredje möjlighet förutom att gnälla eller acceptera läget och det är faktiskt att göra något åt det. Även om man inte mäktar med att göra så mycket åt sin egen situation som känns fastlåst så kan det kanske finnas något litet som man kan göra för andra, göra en liten insats för någon organisation som arbetar för något man tycker är viktigt eller, vilket du Ford borde hålla med mig om, åtminstone välja att inte rösta på något av de värsta nedskärningspartierna i nästa val!

Jag avskyr regeringen, och den ekonomiska politik de för, men för mig är det mer än rättvisefråga, än något annat.
Jag kan inte se någon som helst moralisk rimlighet i att ta från dom som har minst, för att ge åt alla andra. Nästan ännu mer upprörd är jag över att de verkar anse att människans enda värde är som arbetskraft, när de t.o.m. vill splittra gifta par och familjer, för att de skall ut och söka jobb över hela landet, samt för deras id'eer om att man skall kunna pressa sjuka människor att bli friska.
Från ett politiskt perspektiv tycker jag det hela är fruktansvärt, och som du säkert vet röstar jag på vänstern.
På ett individperspektiv däremot har jag inte särskilt mycket till övers för folk som bara gnäller och ältar, istället för att göra det bästa möjliga av sin situation, eller söka lösningar (eller varför inte båda delar: både söka lösningar och försöka gilla läget under tiden).

-"Man får det inte roligare än vad man gör det", har i alla tider varit ett av mina valspråk. Bestämmer man sig för att allt skall kännas skit, så kommer allt att kännas skit, men bestämmer man sig för att försöka ha en positiv grundinställning, och tänka konstruktivt så blir livet mycket roligare, så väl för en själv, som för ens omgivning (vanligtvis leder det även till att man blir mera omtyckt, som en bonus).

-Det finns egentligen inte något som helst samband mellan lycka och framgång, däremot finns det ett jäkla samband mellan lycka, kreativitet och förnöjsamhet. Inte heller finns det något motsatsförhållande mellan förnöjsamhet och strävan, man kan mycket väl kämpa för att få det bättre, samtidigt som man även försöker gilla läget för stunden och förgylla sin tillvaro med hjälp av den egna kreativiteten.

Bjäbbmonstret skrev:
"Avstånd inom tre mil" innebär cykling 6 mil om man ska cykla fram och tillbaka. Det är om man tänker sig att man behöver göra det ofta ett väl mastigt krav även på en "fullt frisk" människa. Samtidigt är 3 mil en kort sträcka om man tänker på över vilket område folk idag har sina sociala kontakter utspridda över.

Ändå har jag cyklat denna sträcka åtskilliga gånger under mina första år i vuxenlivet, då jag levt som utfattig student, arbetslös utan a-kassa och som tidningsbud på deltid, utan övrig inkomst.
Än idag kan jag cykla väldigt långt, för nöjets och njutningens skull.

ford skrev:
Grabben/tjejen (jag är inte riktigt på det klara med om mardröm är tjej eller kille) ylar ju om att hen inte kan köra bil, samt att hen inte kan äta hämtpizza till lunch, som jag förstår det.

-Och!?

Jag har själv varit där (någon bil äger jag inte nu heller, för den delen) och jag tycker det är ett hån mot folk som svälter.

Jo, och om du kikar lite senare i diskussionen så ser du att jag påpekar att man inte ska gnälla om man har råd att äga en bil (och köra den), för då anser jag att man inte har det så jäkla illa.

Vi är på samma sida när det gäller detta Ford, trodde du visste det redan

ford skrev:På ett individperspektiv däremot har jag inte särskilt mycket till övers för folk som bara gnäller och ältar, istället för att göra det bästa möjliga av sin situation, eller söka lösningar (eller varför inte båda delar: både söka lösningar och försöka gilla läget under tiden).

-"Man får det inte roligare än vad man gör det", har i alla tider varit ett av mina valspråk. Bestämmer man sig för att allt skall kännas skit, så kommer allt att kännas skit, men bestämmer man sig för att försöka ha en positiv grundinställning, och tänka konstruktivt så blir livet mycket roligare, så väl för en själv, som för ens omgivning (vanligtvis leder det även till att man blir mera omtyckt, som en bonus).

-Det finns egentligen inte något som helst samband mellan lycka och framgång, däremot finns det ett jäkla samband mellan lycka, kreativitet och förnöjsamhet. Inte heller finns det något motsatsförhållande mellan förnöjsamhet och strävan, man kan mycket väl kämpa för att få det bättre, samtidigt som man även försöker gilla läget för stunden och förgylla sin tillvaro med hjälp av den egna kreativiteten.

Det du skrev om din samhällssyn i det inlägg jag citerar från skriver jag under på direkt. Den här individsynen skriver jag också under på, i den mån den kan hjälpa någon som faktiskt har fastnat i en trall av självdestruktiva mantran. Det förekommer, det vet jag. Men enligt min erfarenhet så är den farlig att fastna i, då blir den lätt destruktiv för alla den inte passar på. Man kan lätt köra över folk som kanske redan gör så gott de kan, men har svårigheter man själv inte vet om att människor kan ha. (Samma fel som borgare och högersossar gör alltså).

Jag själv, till exempel. Har varit "ung, frisk, stark och smart" i alla år; på senare år till och med "trevlig". Kreativ också - till min grundpersonlighet, innanför alla svårigheterna. Cykla tre mil? Glöm det. Laga mat? Ja du, det var verkligen riktigt djävla generalskämmigt hur trött och socialt och verksamhetsmässigt bränd och utbränd jag var innan AS- och ADD-diagnoserna gav mig en chans att slippa skämmas. En stjärna i kanten jag måste ge mig själv, än idag mycket förvånad, är att jag inte fastnade i fler negativa trallar än jag gjorde.
Jag skriver det här därför att jag har sett att motsvarande saker gäller så många flera.

Zombie skrev:Jag själv, till exempel. Har varit "ung, frisk, stark och smart" i alla år; på senare år till och med "trevlig". Kreativ också - till min grundpersonlighet, innanför alla svårigheterna. Cykla tre mil? Glöm det. Laga mat? Ja du, det var verkligen riktigt djävla generalskämmigt hur trött och socialt och verksamhetsmässigt bränd och utbränd jag var innan AS- och ADD-diagnoserna gav mig en chans att slippa skämmas. En stjärna i kanten jag måste ge mig själv, än idag mycket förvånad, är att jag inte fastnade i fler negativa trallar än jag gjorde.
Jag skriver det här därför att jag har sett att motsvarande saker gäller så många flera.

Det där hade jag kunnat skriva själv, med undantag för att jag bara har AS-diagnos (men det fanns drag av ADD eller ADHD).

Ford är fortfarande ung och verkar må väldigt bra jämfört med många av oss andra. Låt oss för hans skulle hoppas att han slipper den kraftiga funktions- och hälsoförsämring som så många av oss andra får med åren.

Vad gäller ekonomi så har väl både jag och Zombie, och säkert andra, redan påpekat att det kan vara svårt att leva snålt när man mår och fungerar så dåligt. Så har olika individer väldigt olika intressen och behov. Bara för att den enes intressen och behov är dyrare så behöver det inte betyda att det är lyxigare. Det är ju ofta marknaden som styr vad som är billigt och dyrt, och har man då inte de allra mest mainstreamade Svenssonintressena så kanske det oundvikligen kostar mera.

Så kan det vara svårt att bo billigt också, av olika skäl. Som jag har mått de senaste åren vet jag inte om livet hade fungerat alls om jag inte redan hade råkat bo centralt i min stad, med gångasvstånd till sjukhus, f-kassa och andra viktigheter, och kvälls- och helgöppna mataffärer inpå knuten. Tack och lov har jag kunnat bo kvar så, men det är med den ekonomiska situation jag har nu. För mig skulle dessutom de flesta vanliga bostadsområden vara omöjliga att bo i för att det är för bullrigt och stökigt. Det är nog illa att det har blivit bullrigare i det hus jag bor i på senare år. Jag skulle behöva flytta, bl. a. av det skälet, men det skulle förmodligen med nödvändighet bli ett dyrare alternativ och det varken vågar eller orkar jag inte i nuläget.

Nja Ford. Jag kan skriva under på mycket av det du säger men jag skulle aldrig använda ordet "förnöjsamhet". Nöjd kan man möjligen vara, men inte förnöjsam, för det låter som om man skulle vara nöjd med vad som helst.

ford skrev:
Grabben/tjejen (jag är inte riktigt på det klara med om mardröm är tjej eller kille) ylar ju om att hen inte kan köra bil, samt att hen inte kan äta hämtpizza till lunch, som jag förstår det.

-Och!?

Jag har själv varit där (någon bil äger jag inte nu heller, för den delen) och jag tycker det är ett hån mot folk som svälter.

Ja, men det är väl din linsvätska också? Jag menar hallå!

Om jag uppfattar detta: Inkomsten står still, oavsett var den kommer från men utgifterna ökar 5-15% på ganska basala varor... Mjöl, makaroner, el, bensin, smör, grönsaker, så finns det väl anledninga att klaga för mig? Jag får det sämre. I ett land som ska vara bra. Skitsamma att jag har bidrag, det gör det ju värre då sådana saker är en stooor del av min totala budget på "normal" nivå, jag kanske äter, dricker och konsumerar annat som shampoo, snus, cigaretter, det är mina val nu, för 2000kr, helt plötsligt är det 15% mer, allså 2300kr.

Slutat röka, och nu sluta snusa, tror jag många gör och klokt i, men hur ska det andra ändras? Jo, vi får det sämre. Mindre makaroner för samma peng pga running inflation på vete.

Jag tycker det är en stor del av min livskvalitet att kunna ta mig runt med bil, du är en rabiat bilhatare, du har ju beskrivit hur samlarbilar bort bort pga koldioxidutsläpp. Nånstans i dig bor det en person som vill se alla Dodge Challengers i en bilpress, eller möjligen museum.
Jag kan tänka mig att du har AS pga att du var den enda killen på gården som treåring INTE hade grävmaskinisten som största idol och insåg vilket vilket DRÖMJOBB han hade, ggrävde, brummade, var en riktig tuff kille som byggde.

tahlia skrev:Jo, och om du kikar lite senare i diskussionen så ser du att jag påpekar att man inte ska gnälla om man har råd att äga en bil (och köra den), för då anser jag att man inte har det så jäkla illa.

Vi är på samma sida när det gäller detta Ford, trodde du visste det redan

Ja, ni är på samma sida, jag ska fan inte ha råd med min bil. Varför missunnar du mig det för att du inte har det? Ska det vara omöjligt för mig med då, trots att det kostar mig varje öre och egentligen krossar min ekonomi sedan länge, jag HAR inte råd, jag måste TA mig råd.
Med de nya höjningarna blev det svårare. Stör min bil ditt ego så mkt där den (för det mesta) står, kan jag inte få ha den och åka i, varför kan inte du få ha en, varför ska det vara så dyrt så såna som oss ska puttas ut från möjligheten att köra, inte bara pga bensinpris, utan allt annat också.?