Hur mycket ska man "spela"?
87 inlägg
• Sida 1 av 4 • 1, 2, 3, 4
Hur mycket ska man "spela"?
Hur mycket ska man spela normal egentligen?
Hmm ska försöka förklara mig bättre.
Jag har i flera år velat vara normal men lyckas aldrig riktigt.
Jag kan under korta stunder uppfattas som relativt normal bortsätt från utebliven ögonkontakt och lite sånt.
Men detta kostar också. För jag blir så extremt trött av det, så till den grad att jag ett par dagar efteråt har så mycket ångest och deppighet att det går från milda/lätta självmordstankar till svåra självmordstankar och tom fantasier om handling.
Samt att jag inte längre riktigt vet vad som är jag och vad som är det andra vill att jag ska vara. Hela insidan känns mest rörig.
Är det värt det?
Jag vet inte. Eller jag tror det.
För de som sett mitt ospelade jag, eller lite spelade jag blir typ skrämda.
Eller ja inte skrämda men de sticker iaf.
Så hur mycket ska man spela/försöka vara normal?
Hmm ska försöka förklara mig bättre.
Jag har i flera år velat vara normal men lyckas aldrig riktigt.
Jag kan under korta stunder uppfattas som relativt normal bortsätt från utebliven ögonkontakt och lite sånt.
Men detta kostar också. För jag blir så extremt trött av det, så till den grad att jag ett par dagar efteråt har så mycket ångest och deppighet att det går från milda/lätta självmordstankar till svåra självmordstankar och tom fantasier om handling.
Samt att jag inte längre riktigt vet vad som är jag och vad som är det andra vill att jag ska vara. Hela insidan känns mest rörig.
Är det värt det?
Jag vet inte. Eller jag tror det.
För de som sett mitt ospelade jag, eller lite spelade jag blir typ skrämda.
Eller ja inte skrämda men de sticker iaf.
Så hur mycket ska man spela/försöka vara normal?
- KaosPrinsessa
- Inlägg: 3153
- Anslöt: 2010-10-10
- Ort: Cardiff, Wales
Re: Hur mycket ska man "spela"?
Det är värt att fundera på helt klart även om jag inte har några svar.
Det pågår nivåer av spel dessutom där man till slut inte längre vet vilket nivå man är på i ett pågående spel och osäkerhet råder ifall det kan existera nån frånvaro av spel?
Det pågår nivåer av spel dessutom där man till slut inte längre vet vilket nivå man är på i ett pågående spel och osäkerhet råder ifall det kan existera nån frånvaro av spel?
Re: Hur mycket ska man "spela"?
"Det Sociala Spelet."
"Ett livsspel,där dina medspelare är NT,och du är det inte.
Alla utom du får läsa spelreglerna i förväg.
Spelet går ut på att du ska ta dig fram i livet på den mycket krångliga spelplanen,med allsköns fallgropar,fällor återvändsgränder och andra (NT)roligheter,samtidigt som du måste gissa dig till reglerna.
Lycka till!"
"Ett livsspel,där dina medspelare är NT,och du är det inte.
Alla utom du får läsa spelreglerna i förväg.
Spelet går ut på att du ska ta dig fram i livet på den mycket krångliga spelplanen,med allsköns fallgropar,fällor återvändsgränder och andra (NT)roligheter,samtidigt som du måste gissa dig till reglerna.
Lycka till!"
Re: Hur mycket ska man "spela"?
Moggy skrev:Det pågår nivåer av spel dessutom där man till slut inte längre vet vilket nivå man är på i ett pågående spel och osäkerhet råder ifall det kan existera nån frånvaro av spel?
Förstår inte vad du menar.
Fortuno skrev:"Det Sociala Spelet."
"Ett livsspel,där dina medspelare är NT,och du är det inte.
Alla utom du får läsa spelreglerna i förväg.
Spelet går ut på att du ska ta dig fram i livet på den mycket krångliga spelplanen,med allsköns fallgropar,fällor återvändsgränder och andra (NT)roligheter,samtidigt som du måste gissa dig till reglerna.
Lycka till!"
Skulle det där hjälpa på något sätt?
- KaosPrinsessa
- Inlägg: 3153
- Anslöt: 2010-10-10
- Ort: Cardiff, Wales
Re: Hur mycket ska man "spela"?
Fortuno skrev:"Det Sociala Spelet."
"Ett livsspel,där dina medspelare är NT,och du är det inte.
Alla utom du får läsa spelreglerna i förväg.
Spelet går ut på att du ska ta dig fram i livet på den mycket krångliga spelplanen,med allsköns fallgropar,fällor återvändsgränder och andra (NT)roligheter,samtidigt som du måste gissa dig till reglerna.
Lycka till!"
En skrämmande men ganska realistisk beskrivning av verkligheten som den ter sig för många med NPF.
Re: Hur mycket ska man "spela"?
KaosPrinsessa skrev:Moggy skrev:Det pågår nivåer av spel dessutom där man till slut inte längre vet vilket nivå man är på i ett pågående spel och osäkerhet råder ifall det kan existera nån frånvaro av spel?
Förstår inte vad du menar.Fortuno skrev:"Det Sociala Spelet."
"Ett livsspel,där dina medspelare är NT,och du är det inte.
Alla utom du får läsa spelreglerna i förväg.
Spelet går ut på att du ska ta dig fram i livet på den mycket krångliga spelplanen,med allsköns fallgropar,fällor återvändsgränder och andra (NT)roligheter,samtidigt som du måste gissa dig till reglerna.
Lycka till!"
Skulle det där hjälpa på något sätt?
Absolut inte. Eller....det var iaf inte avsikten att muntra upp.Bara en rätt sarkastisk syn på det hela.Jag är själv där.Jag har ingen aning om reglerna,men jag gör så gott jag kan.
Det är det enda vi kan göra.
Re: Hur mycket ska man "spela"?
Man kan även hitta på sina egna regler. Bestämma vilken roll en annan person ska spela. Då krävs det mindre spel och agerande ifrån ens egen. Ett tips. Det fungerar för mig i alla fall.
Re: Hur mycket ska man "spela"?
Egentligen tror jag det bästa är att inte spela alls. De som inte tycker att man duger som man är kan man klara sig utan.
- svartamolnet
- Inlägg: 1232
- Anslöt: 2009-09-25
Re: Hur mycket ska man "spela"?
svartamolnet skrev:Egentligen tror jag det bästa är att inte spela alls. De som inte tycker att man duger som man är kan man klara sig utan.
Lite måste man spela för annars passar man inte in i samhällets ramar. Men visst, klarar man sig utan att spela vore ju det guld värt. Tyvärr ser inte verkligheten riktigt ut så. Jag kan inte få utbrott på varenda människa jag inte förstår, då skulle jag inte ha en enda vän.
Re: Hur mycket ska man "spela"?
Jag tycker inte att det är att spela att hejda ett utbrott mot en människa. Det visar bara att du har en viss impulskontroll. Alla människor har impulser som de inte gör verklighet av. Annars skulle världen vara ännu mer kaotisk än den är. Du mår väl bättre av att hejda ett utbrott än du hade gjort om du gav efter för impulsen?
Att spela, då tänker jag mer på att anstränga sig för att säga rätt saker (som är socialt accepterade), att ha ögonkontakt osv. Som när jag försöker verka som en normal mamma när jag är hos doktorn med barnen. Det är rätt ansträngande. Men jag försöker vara mig själv så mycket som möjligt utom just i sådana situationer, eftersom man blir så utmattad av det.
Att spela, då tänker jag mer på att anstränga sig för att säga rätt saker (som är socialt accepterade), att ha ögonkontakt osv. Som när jag försöker verka som en normal mamma när jag är hos doktorn med barnen. Det är rätt ansträngande. Men jag försöker vara mig själv så mycket som möjligt utom just i sådana situationer, eftersom man blir så utmattad av det.
- svartamolnet
- Inlägg: 1232
- Anslöt: 2009-09-25
Re: Hur mycket ska man "spela"?
Jo det har du nog rätt i. Impulskontroll är nog mer rätt.
Men du har fel i att man inte ska spela. Man måste. Som du hos doktorn.
Och jag är mig själv när jag är med mina kompisar, men det är för att dom har sin roll i mitt spel, inte tvärtom. Sen spelar jag en roll förutom att vara mig själv i mitt förhållande. Annars skulle jag vara ensam.
Inte för att han inte accepterar mig som jag är, men att vara helt sig själv betyder att man får spendera sitt liv ensam. Man kan inte dela sitt liv med någon och inte ge det den andra ger. Städar han måste jag också städa, men det är inget som kommer lätt. Det är en roll jag spelar. Den duktiga flickvännen.
Jag mår bättre av att veta att jag gör minst lika mycket som han. Ger lika mycket som han ger. Tar lika mycket som han tar. Det är va ett förhållande går ut på. Sen ska man inte spela mer än vad som känns bra.
Men du har fel i att man inte ska spela. Man måste. Som du hos doktorn.
Och jag är mig själv när jag är med mina kompisar, men det är för att dom har sin roll i mitt spel, inte tvärtom. Sen spelar jag en roll förutom att vara mig själv i mitt förhållande. Annars skulle jag vara ensam.
Inte för att han inte accepterar mig som jag är, men att vara helt sig själv betyder att man får spendera sitt liv ensam. Man kan inte dela sitt liv med någon och inte ge det den andra ger. Städar han måste jag också städa, men det är inget som kommer lätt. Det är en roll jag spelar. Den duktiga flickvännen.
Jag mår bättre av att veta att jag gör minst lika mycket som han. Ger lika mycket som han ger. Tar lika mycket som han tar. Det är va ett förhållande går ut på. Sen ska man inte spela mer än vad som känns bra.
Re: Hur mycket ska man "spela"?
Man kan ju inte ge folk roller för man kan ju inte styra hur de är.
Att ha impulskontroll är ju minst lika ansträngande som att spela och tillhör en del av spelet för mig.
Om jag inte skulle spela massor så skulle jag ju inte ha kvar en enda vän.
Men samtidigt tär det ju på (redan psykiskt tärda) mig.
Att ha impulskontroll är ju minst lika ansträngande som att spela och tillhör en del av spelet för mig.
Om jag inte skulle spela massor så skulle jag ju inte ha kvar en enda vän.
Men samtidigt tär det ju på (redan psykiskt tärda) mig.
- KaosPrinsessa
- Inlägg: 3153
- Anslöt: 2010-10-10
- Ort: Cardiff, Wales
Re: Hur mycket ska man "spela"?
KaosPrinsessa skrev:Hur mycket ska man spela normal egentligen?
Hmm ska försöka förklara mig bättre.
Jag har i flera år velat vara normal men lyckas aldrig riktigt.
Jag kan under korta stunder uppfattas som relativt normal bortsätt från utebliven ögonkontakt och lite sånt.
Men detta kostar också. För jag blir så extremt trött av det, så till den grad att jag ett par dagar efteråt har så mycket ångest och deppighet att det går från milda/lätta självmordstankar till svåra självmordstankar och tom fantasier om handling.
Samt att jag inte längre riktigt vet vad som är jag och vad som är det andra vill att jag ska vara. Hela insidan känns mest rörig.
Är det värt det?
Jag vet inte. Eller jag tror det.
För de som sett mitt ospelade jag, eller lite spelade jag blir typ skrämda.
Eller ja inte skrämda men de sticker iaf.
Så hur mycket ska man spela/försöka vara normal?
Jag förstår dig KaosPrinsessa.
Hela mitt liv fram tills jag fick min diagnos (ca 34 år) så försökte jag vara som alla andra, för jag trodde att jag var en dålig människa. Jag kämpade och kämpade, men lyckades aldrig. Jag ville så gärna vara som alla andra. Och det kostar, precis som du skriver. Idag är jag inte skuggan av vad jag var förr, när det gäller att åstadkomma saker. Jag har också haft självmordstankar och varit på väg att avsluta livet några gånger.
Efter att jag fick min diagnos så insåg jag vad jag gjort. Jag har hela tiden försökt vara någon annan än den jag är. Så jag började sluta vara någon annan än den jag är. Det är svårt för mig, men vi behöver alla välja hur vi vill leva. Om människor förväntar sig att jag ska acceptera dem som de är, så kan jag faktiskt kräva samma sak av dem, och accepterar de mig inte då, så är de ena rejäla hycklare och dessutom ska inte jag måsta ändra på mig enbart för att behaga andra. Ska jag måsta låtsas vara någon annan och må dåligt för att andra ska bli glada? Jag skulle ju inte själv kräva samma sak av andra, det vore ju grymt, så varför ska jag kräva det av mig själv?
Jag försöker se det som så här idag. Jag måste få vara den jag är, precis som jag låter andra vara som de är. Om jag behöver förändras, t.ex för att jag insett att jag gör något som skadar någon, så ska det inte behöva ske enbart för att behaga andra eller för att inte tappa relationer. Livet bör handla om kärlek och att bry sig om varandra, inte att behaga-av-rädsla-för-att-förlora. Denna rädsla bygger på krav som är orimliga.
Det är inte värt att anpassa sig efter andra för att inte förlora dem, din egen personlighet går i graven eller blir splittrad och du mår dåligt av det. Om du inte beter dig illa när du är dig själv mot människor och de väljer att sticka, så är det inte ditt fel. Det är deras val. De är egna individer. Blir folk skrämda, så låt dem bli det. Du måste få avgöra och välja själv, hur du vill vara.
Re: Hur mycket ska man "spela"?
Man påverkas kognitivt av att låtsas vara någon man inte är. Jag tror det kan ha en negativ inverkan på ens identitetskänsla. Själv vet jag inte ens hur man låtsas.
- Abbreviation
- Inlägg: 3447
- Anslöt: 2010-10-15
Re: Hur mycket ska man "spela"?
För mig känns allt värre efter att jag fått min diagnos. Nu känner jag mig ännu mer vanskapt och känner ännu mer att jag måste passa in.
Skadar folk (psykiskt) gör jag ändå, även om jag inte menar det. Folk tycker väll mer att jag är udda och pinsam om jag försöker att slappna av och bara vara.
Någon identitetskänsla har jag inte, tror jag hade en nån gång men nu känner jag mig mest kaotisk och förvirrad. Iof har jag alltid känt mig det men nu är det liksom mer.
Vet inte hur jag ska förklara riktigt.
Skadar folk (psykiskt) gör jag ändå, även om jag inte menar det. Folk tycker väll mer att jag är udda och pinsam om jag försöker att slappna av och bara vara.
Någon identitetskänsla har jag inte, tror jag hade en nån gång men nu känner jag mig mest kaotisk och förvirrad. Iof har jag alltid känt mig det men nu är det liksom mer.
Vet inte hur jag ska förklara riktigt.
- KaosPrinsessa
- Inlägg: 3153
- Anslöt: 2010-10-10
- Ort: Cardiff, Wales
Re: Hur mycket ska man "spela"?
Jag tror det är smart att förstå att alla spelar.
Alla gör sig till. Det finns ingen naturlig jocke.
Martin Fröst är en intressant sommarvärd. Han berättar saker som gör mig livrädd.
Lennart Frimodig
Alla gör sig till. Det finns ingen naturlig jocke.
Martin Fröst är en intressant sommarvärd. Han berättar saker som gör mig livrädd.
Lennart Frimodig
Re: Hur mycket ska man "spela"?
KaosPrinsessa: Det är bra att du försöker beskriva, det gör inget att du inte vet hur du ska förklara riktigt, jag är likadan. Jag förstår att det känns väldigt tungt, jobbigt och kanske t.o.m panikartat inombords? Jag förstår dina känslor av vanskapthet och "måste-passa-in". Försök att ställa dig själv frågorna: Varför måste jag passa in? Och i vad? Och till vilket pris?
Du är inte vanskapt. Vad är egentligen vanskapt? Jag tror att du behöver få bli varse om ditt eget värde och din alldeles egna rätt att finnas till. Du har samma rätt att finnas till som alla andra här på jorden. Att passa in i sociala sammanhang kan vara en trygghet och till hjälp för en, men när det går överstyr, så att man tror att man är vanskapt för att man inte fungerar som de andra runtomkring en och istället försöker passa in överallt och alltid för att människor inte ska fly ifrån en, då skadar man sig själv. Det gör dig bara illa
Mycket av det som pågår i värdlen när det gäller "normal", vanskapt, funktionshinder, osv, är inget annat än åsikter som olika människor har. De flesta (om inte alla) begreppen ändrar innebörd med tiden. Se bara på vad som var "normalt" för 50 år sedan, och vad som är "normalt" nu. Det är ungefär som hur människan har sett på Jorden. Länge ansåg man att jorden var platt. Sen vände det och de flesta anser idag att jorden är rund. Men vad har jorden varit under alla dessa år? Var den först platt och sedan rund, för att alla ansåg det? Nej, jorden har alltid varit som den är, och oavsett vad folk anser om den i framtiden så kommer den att förbli som den är. Jorden definieras alltså inte av åsikterna, men vi människor låter oss lätt definieras av åsikter. Men varför ska vi låta oss göra det? Vi är ju dom vi är oavsett vad andra anser. Det är inte förrän vi väljer att ändra oss utefter andras åsikter, som vi låter oss definieras av dem. Och det måste vi inte göra.
Det finns en bättre måttstock i livet än normal-stocken. Den stocken är: Det som inte skadar är ok, det som bygger upp är bra, det som skadar är inte ok.
Normal-stocken (som också talar om för oss att vi är "vanskapta") förändras ju hela tiden (år efter år, sakta sakta), så den är ju egentligen inte speciellt tillförlitlig, eller hur?
Du är inte vanskapt. Vad är egentligen vanskapt? Jag tror att du behöver få bli varse om ditt eget värde och din alldeles egna rätt att finnas till. Du har samma rätt att finnas till som alla andra här på jorden. Att passa in i sociala sammanhang kan vara en trygghet och till hjälp för en, men när det går överstyr, så att man tror att man är vanskapt för att man inte fungerar som de andra runtomkring en och istället försöker passa in överallt och alltid för att människor inte ska fly ifrån en, då skadar man sig själv. Det gör dig bara illa
Mycket av det som pågår i värdlen när det gäller "normal", vanskapt, funktionshinder, osv, är inget annat än åsikter som olika människor har. De flesta (om inte alla) begreppen ändrar innebörd med tiden. Se bara på vad som var "normalt" för 50 år sedan, och vad som är "normalt" nu. Det är ungefär som hur människan har sett på Jorden. Länge ansåg man att jorden var platt. Sen vände det och de flesta anser idag att jorden är rund. Men vad har jorden varit under alla dessa år? Var den först platt och sedan rund, för att alla ansåg det? Nej, jorden har alltid varit som den är, och oavsett vad folk anser om den i framtiden så kommer den att förbli som den är. Jorden definieras alltså inte av åsikterna, men vi människor låter oss lätt definieras av åsikter. Men varför ska vi låta oss göra det? Vi är ju dom vi är oavsett vad andra anser. Det är inte förrän vi väljer att ändra oss utefter andras åsikter, som vi låter oss definieras av dem. Och det måste vi inte göra.
Det finns en bättre måttstock i livet än normal-stocken. Den stocken är: Det som inte skadar är ok, det som bygger upp är bra, det som skadar är inte ok.
Normal-stocken (som också talar om för oss att vi är "vanskapta") förändras ju hela tiden (år efter år, sakta sakta), så den är ju egentligen inte speciellt tillförlitlig, eller hur?
Re: Hur mycket ska man "spela"?
Jag kan inte spela teater så dom får ta mig som jag är. Passar det inte så är det deras problem.
Re: Hur mycket ska man "spela"?
För det första: ALLA spelar på något sätt =) Men visst jag har upplevt att man blir helt utpumpad av att spela "normal" och jag tror det är lätt att vara överambitiös i många fall. Kan också känna att diagnosen satte större press på en på något sätt. Helt plötsligt blev det ens identitet, även om jag nu tänker att det är mest en parameter att ta hänsyn till och göra det bästa av.
De på landstinget har inte varit särskilt bra på att ha en dialog om hur man ska hantera det hela.
Själv känner jag att jag behöver en viss dos av "normala" människor för att utvecklas, är jag t.ex. helt själv så tenderar symtomen att bli värre. Så en helt osocial tillvaro är nog inget att sträva efter.
Tips är väl att ta saker som känns jobbigt i lite mindre mängd om det är möjligt.
Känner igen det du pratar om och lyssnar och diskuterar gärna mer =)
De på landstinget har inte varit särskilt bra på att ha en dialog om hur man ska hantera det hela.
Själv känner jag att jag behöver en viss dos av "normala" människor för att utvecklas, är jag t.ex. helt själv så tenderar symtomen att bli värre. Så en helt osocial tillvaro är nog inget att sträva efter.
Tips är väl att ta saker som känns jobbigt i lite mindre mängd om det är möjligt.
Känner igen det du pratar om och lyssnar och diskuterar gärna mer =)
- TheRockman81
- Inlägg: 68
- Anslöt: 2011-07-16
- Ort: Nyköping
Re: Hur mycket ska man "spela"?
Saken är att jag har dåligt pokerface. Jag känner att jag spelar inte så mycket. Träffar man mig så ser man nog rätt mycket av det som är JAG.Eller så är jag inte medveten om det.
Re: Hur mycket ska man "spela"?
Masselito skrev:Varför måste jag passa in? Och i vad? Och till vilket pris?
För att iaf se ut som man hör hemma någonstans. Vill ju känna att jag hör hemma någonstans men det gör jag inte. Priset, ja det känns lite kosta vad det kosta vill.
Masselito skrev:Vad är egentligen vanskapt?
När man inte är som man borde.
TheRockman81 skrev:Tips är väl att ta saker som känns jobbigt i lite mindre mängd om det är möjligt.
Men all social kontakt är jobbig, så det går liksom inte att ta det i mindre mängd.
- KaosPrinsessa
- Inlägg: 3153
- Anslöt: 2010-10-10
- Ort: Cardiff, Wales
Re: Hur mycket ska man "spela"?
KaosPrinsessa skrev:Masselito skrev:Varför måste jag passa in? Och i vad? Och till vilket pris?
För att iaf se ut som man hör hemma någonstans. Vill ju känna att jag hör hemma någonstans men det gör jag inte. Priset, ja det känns lite kosta vad det kosta vill.
Jo det förstår jag. Man vill ju gärna känna att man hör hemma någonstans. Frågan är mest om man är villig att betala priset i slutändan. Själv känner jag, för min egen del, att jag idag är trött på att vara andra människor till lags för att vara accepterad. Det viktigaste dock är att du själv är nöjd med vad du väljer att göra. Ingen har rätt att döma ut dig i det heller. Jag tycker dock det är sorgligt om du måste plågas igenom livet för att nå målet att passa in. Är du helt säker på att det är det du vill?
KaosPrinsessa skrev:Masselito skrev:Vad är egentligen vanskapt?
När man inte är som man borde.
Det är just det som är grejen. Vad är "inte är som man borde"? Är det att skilja sig från normen? Men är normen verkligen vettig då? I samhället handlar det mest om "normalt" och "accepterat", inte vad som är vettigt, tycker jag. Och "normalt" ändrar ju sig sakta hela tiden, vilket gör den till en usel måttstock över vad som är vanskapt och inte, tycker jag.
Re: Hur mycket ska man "spela"?
Jag spelar det jag klarar av och resultatet blir: han den där konstiga.
Fungerar det dåligt betyder det att jag befinner mig i fel miljö vid fel tidpunkt. Inget att älta tycker jag.
Fungerar det dåligt betyder det att jag befinner mig i fel miljö vid fel tidpunkt. Inget att älta tycker jag.
Återgå till Att leva som Aspergare