”Redogör för hur du tänkte” kan det stå i en uppgift i skolan som handlar om problemlösning av något slag, exempelvis i matematik.
Jag har två barn (ett med diagnosen HFA och ett med diagnos Asperger) som skyggar för den sortens uppgifter i skolan och jag började fundera över varför:
Kanske är det en formuleringsmiss?
Handlar det om att de läser frågan ”fel” och därför inte förstår?
Tycker de att vägen är så självklar så att det inte finns något att redovisa?
Vet de inte var de ska börja en redogörelse? Saknar de en mall?

Frågan ”Hur tänker du?” har jag själv fått ett antal gånger i olika situationer och många gånger har jag känt mig frestad att svara:
”Jo, du förstår att ett eller några områden i hjärnan aktiverades på grund av utifrån kommande information från perceptionsapparaten och då hjärnan behövde bearbeta denna information kom det sig att några fler områden också aktiverades för att sortera informationen och avgöra om jag hade erfarenhet av liknande information lagrade i mitt minne som jag kunde använda mig av på något sätt och när den processen var klar använde hjärnan det som den kommit fram till och formulerade en tanke eller en slutsats. Tyvärr har jag för dålig kunskap om hur det går till för att kunna beskriva in i minsta detalj hur nervimpulser skickas fram och tillbaka genom myelinskidor och olika neurondeltan och hur transmittorsubstanser frisätts eller hämmas beroende på vad som kommer fram”.
Detta är ett konkret svar på hur jag tänker, även om det inte är en fullständig redogörelse pga av mina bristande kunskaper, men inte det svar den som ställde frågan var ute efter, för underförstått låg det något annat medskickat i frågan som ledtrådar i situationen borde ha talat om för mig.
Sällan skrivs det ut att det är i förhållande till det svar man fått som man ska redogöra för vägen dit, detta ses som underförstått. Ett barn som tänker mycket konkret och har svårt att se de där ledtrådarna kanske tolkar anvisningen ”redogör för hur du tänkte” som att de ska ge en beskrivning av hur det går till när de tänker och då är det väl inte så konstigt att de skyggar när de känner att de inte har tillräckligt med kunskap för att kunna beskriva förloppet.
Det man vill att de ska redogöra för är ju egentligen vad de tänkte, vilka tankar eller kunskaper som ledde dem till slutsatsen (om de nu kom fram till en sådan). Man bör undvika det underförstådda, för i de här fallen blir det ofta det inte förstådda eller det missförstådda.

En hur-fråga utan att det står klart och tydligt att det är hur man kommit fram till slutsatsen eller svaret som ska redovisas kan alltså ställa till det, men det kan också vara en så enkel sak som betoning: många gånger förstår min dotter med HFA inte en fråga när hon själv läser den, för i sitt huvud lägger hon tonvikten vid andra ord än de som gör det begripligt i sammanhanget. Om jag läser samma fråga för henne så kan hon ofta säga:
”Jaså, var det så”.
Erfarenhet och hjälp kommer med tiden att lära henne att tänka på att det går att betona på olika sätt, men det är inget hon lär sig per automatik.

För ett barn som kanske ändå förstår vad som menas med att ”förklara hur man tänkte” men som inte riktigt förstår att andra inte kan veta vad de tänker så ter sig uppgifter av det slaget rätt onödiga, allt är ju självklart, bara onödigt slöseri med tid att göra någon utläggning.
Och vad är egentligen svårare än att förklara det självklara? Det ligger liksom i begreppet, det står klart för sig själv och behöver inga förklaringar; självklart.
Här måste barnet få redskap och kunskap: hur ska en redogörelse se ut, vad är viktigt att få med, vad är irrelevant, varför är det viktigt? Allt detta kan man växla mellan att servera, låta barnet/eleven bedriva självstudier och att diskutera fram. Vi har samlat på oss en massa kunskaper i generationer, så varför ska vi försöka tvinga barnen att själva uppfinna hjulet innan de kan få ta del av all den kunskap som finns? Mina barn tycker inte att de fått denna kunskap från skolan om hur de ska visa ”hur de har tänkt”, men det är inte heller helt enkelt att ge sig in på att förklara något för dem när de tycker att svaren är självklara eftersom de då ofta slutar lyssna och beger sig till sin egen värld. Tålamod och upprepning, eller som de säger: ”Tjat!” blir a och o.

Om man känner sig osäker på hur man gör en redogörelse för ”hur man tänkt” och tror att man måste skriva ner en massa för att förklara och sedan dessutom kanske tänker i bilder så kan steget till en redogörelse bli ännu längre. Sträckan från bilderna i huvudet till orden att sätta på pappret syns oändlig. Var ska man börja? Hur ska man formulera sig? Ofta är det svårt att hitta starten, det känns bara förvirrat och den känslan gör att det är lätt att ta utvägen att hoppa över en uppgift som kräver att man visar vilka tankar man haft när man kommit fram till sin lösning. Det är inte lathet utan en brist på verktyg som skapar den situationen. Tankarna stängs av och inombords rör sig ett kaos. Och just där och då om frågan ”vad är det som är svårt?” dyker upp så har man inga svar på det. Det är inte heller den typen av hjälp som fungerar. Det som fungerar är att få exempel, så här kan en redogörelse se ut, det här är det som är viktigt att få med, konkreta saker, steg för steg; sådant är bra mycket mer verksamt än att någon ska försöka utröna varför man gör som man gör eller känner som man känner.

Kort sagt: ”When you’re up Shits Creek without a paddle” vill du ha någon som bogserar dig därifrån eller skickar en åra, inte någon som vill få dig att berätta hur du hamnade där eller få dig att beskriva hur det luktar.

Sådant här borde lärare och likställda lära sig i sin utbildning.

Vill komplettera den redan utförliga analysen med att den sortens frågor också missgynnar den som kanske förstår dem, men fungerar intuitivt eller inte tänker i ord. I det förra fallet har man kanske helt enkelt inte "tänkt" i vanlig mening; i det senare måste man översätta, och det kanske en sådan person också har svårare för än vad de flesta skulle ha (drag av afasi om man så vill kalla det).

Går det inte att prata med läraren om detta och be att få frågan ställd på ett för sina barn mer passande vis? Jag menar, detta är ju ett tydlgt exempel på när pysparagrafen måste användas, eleven har svårt pga sitt funktionshinder.

Jag hade också svårt för sådant och fick anstränga mig för att inte gå in för mycket på detaljer. Hur skulle jag som barn veta exakt vilka av mina tankar som är intressanta? "Först tänkte jag x och att det leder till y, men det var fel, för det leder till z. Sedan tänkte jag att jag inte alls borde ha tänkt x utan i stället a. Jag var osäker på om det leder till b eller c så jag fick göra uppställning d, sedan uppställning e, och i e räknade jag fel för den var svår. Det var tråkigt så jag tänkte lite på min hund. Han fick en ny boll igår och jag undrar var i trädgården han var grävt ner den. Jag kom på att jag i stället skulle göra uppställning f. Då tänkte jag att a leder till b."

En annan fråga som jag aldrig har förstått mig på är "vilken person tänker du på när du läser det här stycket?" eller "vilken konstnär associerar du med denna tavla?". Det kan omöjligt finnas något rätt eller fel svar på sådana frågor. Ändå förekom de ibland i skolan och jag hör dem då och då i frågesporter.

"Vilken konstnär tänker du på när du ser Mona Lisa?"
"Lars Wilks."
"Det är fel."
"Nej. JAG tänker på Lars Wilks. Sluta tala om för mig vad jag tänker."

Nu kom jag att tänka på flera episoder från min skoltid där svaret blev helt rätt men redogörelsen var osammanhängande och ibland tillräckligt "fel". Minns inga detaljer. Fenomenet skulle kunna komma av att jag såg "frågan" och "redogörelsen" som två olika uppgifter utan samband.

Oh så viktigt! Stort tack för ditt fina inlägg, wuwei! Till er andra, tack för ytterligare aspekter och nyanser!

När jag gick i gymnasiet och senare på universitetet hade jag oerhört svårt för dessa "skriva fritt" frågor. Jag visste aldrig vad som var viktigt eller relevant så jag klarade aldrig att svara ordentligt på dessa frågor. Istället skrev jag så mycket jag kunde komma på och hoppades få poäng för något av det jag skrivit...Jag har fortfarande detta problem och brukar inte träffa rätt när jag jag ska beskriva något jag läst, sett eller hört.

Jag tror att frågan hur tänker du, är allt för vag, som du påpekar. Frågan är ställd ur utgångspunkt från en vuxen med högskolestudiers perspektiv. Jag misstänker att det inte enbart är barn med NPF problem som inte förstår.
Jag har ofta haft problem att förklara sådant som jag själv förstått intuitivt, för NT kolegor. Även om jag förstår vad som strider mot naturlagar i deras resonemang, så kan dom inte förstå mina. Men endock kan jag inte förklara på ett sätt så dom förstår.
Det var ju väldigt många år sedan jag gick i grundskolan, den har säkert förändrats mycket sedan dess.

Ett av de grundläggande problemet när en lärare formulerar en uppgift är att dom har sitt högskoleperspektiv aktuellt när frågan skapas.
Tyvärr tror jag att lärarutbildningen inte hänger med i den utveckling som sker i ungdomskullarna år från år. För att ta till ett något diffust begrepp, så tror jag att dagens ungdom är uppväxt i ett annat "paradigm" än vad dom lärare som utbildar våra lärare.

Tack för alla svar och kloka tillägg!

Tack för en tänkvärd tråd!

Du formulerar en bra fråga.

Saken är den att hur du tänkte är fullständigt ointressant. Din slutsats och dina argument för din slutsats är intressanta. Du kan tänka hur som helst så länge din slutsats är korrekt och dina argument är sakliga och byggda på kunskap.

Du beskriver ett perfekt exempel på en sån här översittarpsykologfråga. De säger sånt där för att placera sig i överläge. Jag jobbade med en psykolog på en ungdomsvårdskola utanför Uppsala som excellerade i såna där dumheter.

Lennart Frimodig

Jag känner igen problemet, dels från min egen skoltid och dels från alla de gånger som jag har försökt att fylla i ett formulär el.dyl. och fastnat på allmänt formulerade frågor/fraser.

Men samtidigt ser jag de här tillfällena av total förvirring som en möjlighet att lära mig mer om hur människor formulerar sig. Det hjälper mig att ha en familj som tålmodigt svarar på mina frågor, men genom att öva på förståelsen av fraser som "redogör för hur du tänkte" så har jag fått lättare att klura ut när den "vanliga" betydelsen är applicerbar. På samma sätt kan kanske dina barn lära sig sina lärares standardfraser och deras betydelse, så att de nästa gång något liknande dyker upp i ett prov kan blockera alla "extratankar" som dyker upp i huvudet. Ett annat alternativ är att tala med läraren/lärarinnan och be att frasen i fortsättningen formuleras i stil med "ange varje steg i den matematiska processen".

Barn av idag har en fördel som vi "gamlingar" inte hade: Autismspektrumdiagnoser som AS finns och är i viss mån även kända och erkända av skolvärlden. Där vi skickades till OBS-klassen eller ansågs obotligt dumma/ointresserade/överintelligenta, finns numera en förståelse för att varje barn åtminstone på pappret skall ges möjlighet att klara av skolgången oavsett funktionshinder och annat som påverkar skolprestationen negativt.

Jag hade tur och hade en mor som hjälpte mig att reda ut sociala och språkmässiga frontalkrockar. Hon var också mycket aktiv visavi mina lärarinnor/lärare och förklarade för dem hur jag fungerade, även om det inte fanns någon diagnos att luta sig emot. Om du gör likadant (och det verkar ju som att du gör det), så kommer det kanske inte att märkas så värst tydligt nu, men dina barn kommer att ha nytta av det långt upp i vuxen ålder. Det tar tid att komma underfund med saker. Jag får fortfarande små uppenbarelser, där någon i mitt tycke bisarr situation i barndomen plötsligt blir begriplig p.g.a. att jag först nu har fått tillräcklig kunskap om den.

Du låter som en bra mor, det ger enligt mina erfarenheter goda framtidsutsikter för dina barn.

Lakrits skrev:Du låter som en bra mor, det ger enligt mina erfarenheter goda framtidsutsikter för dina barn.

Jag vill understryka detta.

Jag funderar också hur det kan komma sig att en så vag formulering överlever så länge i en miljö. Jag har formulerat en del examinationsuppgifter, om än på högskolenivå. Det är svårt. Alltför många gånger har jag fått inse att jag inte var så tydlig som jag hade tänkt mig, eftersom uppgiften kan tolkas på andra sätt, men då får man ju försöka revidera uppgiften till nästa gång. Över tid brukar det bli det bättre och bättre. Examinationen är ju lika mycket en lärprocess för läraren (eller borde vara). Genom den kan man få insyn i vad eleverna fått redskap för att göra.

Frimodig skrev:Din slutsats och dina argument för din slutsats är intressanta. Du kan tänka hur som helst så länge din slutsats är korrekt och dina argument är sakliga och byggda på kunskap.

Det är mer precist. Å andra sidan är det även på universitetet inte alltid helt solklart för studenterna hur man argumenterar, och vad som är ett argument respektive grundlöst tyckande. Jag brukar försöka vara mer konkret än så, men har inte hittat något bra sätt att göra det inför uppgiften. I feed-backen efteråt är det lättare att konkret visa hur en argumentation skulle kunna lyftas. Bättre sent än aldrig, men sent är det ju likväl.

Jag tror man skall hålla sig till sakliga argument och logiska slutsatser.
Det är smart att läsa grundläggande satslogik. På min tid läste jag Suppes, introduction to logic. Quine var också bra.

Lennart Frimodig

Frimodig skrev:Jag tror man skall hålla sig till sakliga argument och logiska slutsatser.
Det är smart att läsa grundläggande satslogik. På min tid läste jag Suppes, introduction to logic. Quine var också bra.

Lennart Frimodig

Bertil Mårtenssons Logik: en introduktion (Studentlitteratur) är inte dum den heller, faktiskt riktigt underhållande. Jag håller med om att grundläggande satslogik är väldigt nyttig läsning. Kul är det också. Jag tror att det kan vara till god hjälp för en del som på högskolenivå fastnar vid de oklara examinationsfrågor som ofta förekommer och inte riktigt vet vad de skall göra av all ostrukturerad frihet.

Ja. Mårtensson är bra, svensk på nåt sätt. Hansen är också läsvärd.

En grej som förvånade mig oerhört var det här med deduktiva härledningar. Allt som finns i slutsatsen fanns redan i antagandena. Så allt handlar om vilka antaganden du utgår från.

Sen är det så att induktion inte finns. Popper har helt rätt.

Lennart Frimodig

"Hur tänkte du när du skrev svar på den här frågan?"
"Jo... Svaret dök upp i huvudet, de där nedklottrade siffrorna var stöd för minnet. Jag vet inte hur jag gjorde det, men jag kom fram till detdär svaret iallafall."
"Jaha ja, man måste redovisa sina tankar, det vet du ju. IG i matematik för dig, Maldita!"

"Du måste ju skriva hur du tänkte, inte bara svaret!"
"Men du skrev ju att det var rätt på provpapperet...?"
"Ja, nu är det viktigaste att man kan visa hur man tänkte, svaret är inte alls lika viktigt. Du går inte i mellanstadiet, då kunde man ju skriva enbart svaren..."

Liknande samtal händer ofta för mig. Det är nog för att jag inte är så bra på matte och inte så bra på att skriva ned mina svar, då jag oftast inte riktigt vet hur jag kom fram till det (samma med i stort sett all min inlärning; något fastnar i huvudet och jag vet inte hur, därför har jag svårt att svara på frågor som "Hur lär du dig bäst?" och liknande).

Maldita, det verkar som om du tillhör den intuitiva sorten som Zombie kompletterade min redogörelse med. Jag tycker det är så synd att lärare gör de där misstagen att inte förklara ordentligt och anstränger sig för att lära ut vilka steg det är som finns i de där "skutten" till svaret som vissa kan göra. Istället skuldbelägger de. Tragiskt.

Ännu svårare om det är känslor man måste redogöra för...

wuwei skrev:Jag tycker det är så synd att lärare gör de där misstagen att inte förklara ordentligt och anstränger sig för att lära ut vilka steg det är som finns i de där "skutten" till svaret som vissa kan göra.

Tycker att "högre" matteundervisning har varit bättre på detta.

Maldita skrev:Liknande samtal händer ofta för mig. Det är nog för att jag inte är så bra på matte och inte så bra på att skriva ned mina svar, då jag oftast inte riktigt vet hur jag kom fram till det (samma med i stort sett all min inlärning; något fastnar i huvudet och jag vet inte hur, därför har jag svårt att svara på frågor som "Hur lär du dig bäst?" och liknande).

Jag är lite likadan. Jag är bra på matte men det har allid varit en väldigt intuitiv process för mig. Jag känner på mig vad som är rätt och den känslan brukar fungera bra. Nu är jag bättre på att redovisa hur jag tänkte, för mattelärare och min fysikerpojkvän har lärt mig att prata "matematiska". Det gäller att komma på vad det är läraren fiskar efter.

Laika skrev:mattelärare och min fysikerpojkvän har lärt mig att prata "matematiska"

Det där är jätteviktigt tycker jag. Som jag upplevt det genom barnen så har de inte fått lära sig att prata "matematiska" utan förväntas helt plötsligen ha lärt sig det ändå, utan tydliga instruktioner om hur "grammatiken" och "meningsbyggnaden" ska se ut.

wuwei skrev:

Laika skrev:mattelärare och min fysikerpojkvän har lärt mig att prata "matematiska"

Det där är jätteviktigt tycker jag. Som jag upplevt det genom barnen så har de inte fått lära sig att prata "matematiska" utan förväntas helt plötsligen ha lärt sig det ändå, utan tydliga instruktioner om hur "grammatiken" och "meningsbyggnaden" ska se ut.

Det är konstigt. Jag tycker inte att man kan förväntas kunna redogöra för hur man tänkte för att lösa ett matteproblem om man inte först har gått igenom grundläggande logik och dess termer.

Laika skrev:

wuwei skrev:

Laika skrev:mattelärare och min fysikerpojkvän har lärt mig att prata "matematiska"

Det där är jätteviktigt tycker jag. Som jag upplevt det genom barnen så har de inte fått lära sig att prata "matematiska" utan förväntas helt plötsligen ha lärt sig det ändå, utan tydliga instruktioner om hur "grammatiken" och "meningsbyggnaden" ska se ut.

Det är konstigt. Jag tycker inte att man kan förväntas kunna redogöra för hur man tänkte för att lösa ett matteproblem om man inte först har gått igenom grundläggande logik och dess termer.

Det är väl inte alltid genomgången saknats rent verbalt, det är exemplen på hur det ska se ut rent konkret som fattats. Väldigt lätt att åtgärda, men ofta verkar idén inte ens föresväva en massa pedagoger