"Är/ska/kommer du vara hemma kl 16.00 (ex)?" = "Passar den tiden dig?"

Kom att tänka på en sak när jag nyligen behövde hjälp med ett problem i min lägenhet. I situationer när tid ska bestämmas och den här frågan kommer upp har jag tidigare inte vetat riktigt vad jag ska svara.

Detta därför att jag just då faktiskt tror att frågan gäller om jag har planerat att vara hemma just då, men förväntas själv lägga till bitar och översätta till "Ska du vara hemma den tiden, om inte kan du ordna så att du är hemma då? Eller bättre: Passar den tiden?

Är detta en typ av bokstavstolkning eller bara ovanligt dumt (eller båda)? Tänker att jag har svårt ibland att se vad något betyder i ett visst sammanhang/situation, det blir bara totalt FEL i huvudet.

Den förvirringen känns bekant, men efter glömmer jag alltid och har därför inte sett några mönster eller lärt mig. Har mest kvar en känsla (dock vanligare när jag var barn) av att jag inte förstod riktigt.

En gång när jag var på ett läkarbesök och skulle gå frågade läkaren om jag "kände mig ensam med detta?". Kunde verkligen inte avgöra om hon menade det att känna sig ensam, eller att känna sig rent statistiskt ensam om just det problemet. Nu tio år efter tänker jag att det nog är givet att hon inte menade att prata om statistik. Ej helt säker dock.

Ett annat exempel är om jag varit deprimerad men varit helt övertygad om att jag inte kan beskriva det som att jag mår dåligt eftersom jag känt mig mer likgiltig=neutral och därmed inte dålig=negativ. Nu senare inser jag att de flesta som är deprimerade nog skulle säga att de mår just dåligt, men det blir ju inte exakt och rätt!

Vet inte om jag tolkar saker fel/missar saker mycket, men jag har börjat tro att det kan vara ett problem. Hur vet man? Skulle ni här säga att de exempel jag tagit upp är ovanliga? Vad kan man göra för att upptäcka de feltolkningar man gör, så att man kan memorera dem och veta vad som egentligen menas, på förhand? Vill helst försöka slippa förvirringen över att vara förvirrad.


Moderator: Flyttad från Övriga ämnen.

Moderator atoms: detta inlägg utgjorde tidigare trådstart till ett ämne med titeln Hur vet man om man tolkar saker fel/rätt?

Känner igen det här väldigt väl. Ibland säger människor verkligen underliga saker... Som den där läkaren. Varför säga så???

Om det är något som verkar viktigt brukar jag dubbelfråga några gånger tills jag är säker på vad som menas.

Har lärt mig att jag ibland får ta att andra kan tycka att jag verkar lite "fyrkantig" - dvs vill ha saker formulerade klart och tydligt - när jag inte förstår något direkt.

Hmm jo känner igen det från en del situationer, som sagt bra att dubbelkolla.
T.ex. när jag ska hem till min bror brukar han ibland säga att de är hemma en viss tid, men jag brukar alltid sen bestämma en exakt tid (t.ex. 18.15) för att gör det hela enklare.

Förstår man inte en fråga så kan man alltid ställa en motfråga. Ett annat knep kan vara att tänka efter 2-3 sekunder innan man svarar. Känns som en evighet, men har funkat för mig ibland och man ger sig själv tid att tänka till istället för att svara reflexmässigt.

Otroligt bra fråga av TS. Hur tusan vet man? Man märker ju inte när man tolkar tokigt just för att man inte är medveten om att man gör fel...

Jag brukar också kontrollera extra noga så att jag förstår exakt vad det är personen frågar efter (om jag tänker på det, ibland så är jag inte medveten om dessa inlindade förfrågningar).

Jag hade tolkat frågan precis som du gjort Augusti, alltså att personen frågar mig om jag är hemma då.

Min arbetskollega testade ett av mina stora problem på mig idag (som har diskuterats på min engelskkurs bl.a.) och det är; "Åh, vad det är varmt härinne!" Detta är då en inlindad förfrågan om att jag ska öppna fönstret och jag fattade inte den nu heller, detta trots att just denna förfrågan diskuterats, inte bara på lektionen, utan även med min familj och vänner efteråt. Jag trodde jag kunde den nu, men satt mest och funderade på om arbetskollegan slagit i huvudet då NN är frusen av sig och jag inte tyckte det var varmt.

Det är mest andra som misstolkar mig tycker jag.

Banzai, är det alltid det har den betydelsen då? Jag kan ju själv säga så bara för att beklaga mig, och förutsätter att t.ex. min flickvän också gör det.. har jag fattat fel varenda gång?

Vad jag vill komma till: finns det något som skiljer fallen åt, andra signaler som talar om att ett uttalande har underförstådd betydelse eller är det bara en oskriven regel att man som pojkvän/vän/medmänniska ska rusa och öppna ett fönster?

Ett annat ganska vanligt fall: hon säger att hon har ont i huvudet. Ajaj säger jag, bäst du tar en ipren. Hon tar ingen ipren... och en timme senare upprepar hon samma sak... jag undrar om hon tagit en tablett och hon säger att hon glömt det. Detta händer lite väl ofta tycker jag.. Varför inte ta hand om sig?

Jag får nu känslan av att jag missat det viktiga.. att hon vill bli omhändertagen och därför ofta går och har ont i onödan... och att jag är så korkad att jag inte fattar detta.

Alltså.. Jag är inte så okänslig att jag aldrig tar hand om henne. Men jag undrar om jag inte har misstolkat tillfällena då hon vill att jag ska förstå utan att bli ombedd.

Tack, det är alltså inte bara jag som missförstår! Jag vet inte hur många gånger det har hänt att sambon konstaterat att "Vi behöver kaffe också" i matbutiken (eller vad det nu kan vara vi behöver), underförstått att jag ska gå och hämta det medan han hämtar något annat. Ibland snappar jag upp det, men för det mesta nickar jag bara, för det stämmer ju. Vi behöver säkert kaffe men det går mig helt förbi att jag kanske borde hämta det.

Som tur är brukar han bara skratta åt det, som tur är. Jag gör det ju inte med flit, som en del verkar tro.

Den konkreta relationen till språket som många aspergare har ställer till det ibland. Jag har inget problem med uttryck som "kan du öppna dörren?" eller "är du snäll och hämtar tidningen?". Jag fixar metaforer och komplicerade symboliska system.

Men jag har en tendens att tro att folk menar vad de säger. Mitt problem är alltså inte att jag missförstår egentligen, utan att "normalspråket" är väldigt svävande och inexakt. Främst handlar det nog om att undvika konflikter. I synnerhet i våra nordiska kulturer så är det fult att uttrycka behov, kräva saker, även om det är högst rimliga behov och krav.

Luddigheten är ett försvar, med andra ord. Och folk kan vända in och ut på sig själva för att undvika att bryta mot inbillade eller verkliga sociala regler. Till slut blir det rent obegripligt.

- Kan du inte vara snäll och ge mig filten?

Egentligen en mening som är helt hopplös, men det är bara att acceptera att i detta sammanhang är "inte" instoppat för att mildra begäran och inse att det inte handlar om att jag är elak om jag inte skickar filten.

Det där kan man ju lära sig att avkoda. Lyssna på tonfall, fundera på sammanhanget eller fråga. Men luddigheten stannar inte där, den genomsyrar hela vår kultur. Det går aldrig egentligen att lita på vad folk säger. Att tillhöra normalkulturen är att gå omkring i ett moln av illusioner.

En av mina lärare i socialantropologi bad oss fundera på vad som skulle hända om alla människor följde alla lagar och sociala regler. Antagligen skulle samhället inte fungera. Kulturen är till för att ludda till det, skapa flexibilitet och det märks som bäst i de språkliga luddigheterna.

Ett typexempel är ju tackandet i affärer. Det kan bli uppåt ett halvdussin tack innan det är klart. Flera sociala regler är igång där. Regler som är till för att upprätta en tillfällig relation som inbegriper ett utbyte av värden, där ingen vill ha med sig en tacksamhetsskuld från mötet och där båda vill undvika att se den andre som lägre stående socialt.

Grejen är väl att människor i gemen inte bryr sig särskilt noga om exakthet, om vad som är sant i någon slags filosofisk bemärkelse. En stor del av samtalen mellan människor är snarare verbala ritualer, språklig tomgång, än verkligt utbyte av information.

Normaliteten består till stor del i att inte säga vad man tycker och tänker. Sena nattsamtal om problem är sällan särskilt informativa. Den andre vet att du redan vet det hon berättar. Själva vitsen är oftast inte att överföra kunskap, berätta något, utan om att förmedla och förhandla om känslor.

De flesta människor lyssnar inte på vad du säger. De är inte intresserad av det konkreta innehållet i det du säger. De sysslar med tolkning, inte med att lyssna. Normalitet är att leva i fantasier om vad andra människor tycker och tänker. Och eftersom de dessutom är extremsubjektivistiska, livrädda för att utmana sina förutfattade meningar och trosföreställningar, så är det ett mirakel att folk begriper varandra överhuvudtaget.

Jag tror inte att "normalmänniskor" fattar så mycket bättre än aspergare. De ser helt enkelt bara inte bristen i sin kommunikation. För de flesta är luddigheten, tolkandet, den bristande exaktheten självklarheter. De tror på sina tolkningar och ifrågasätter sällan eller aldrig sin verklighetsuppfattning.

Nu hamnade jag kanske en bit ifrån ämnet, men för mig blir det lättare att röra mig i världen om jag påminner mig själv om att den bristande exaktheten och konkretionen är på riktigt och att det inte är mig det är fel på. Det bara är så.

Banzai skrev:Min arbetskollega testade ett av mina stora problem på mig idag (som har diskuterats på min engelskkurs bl.a.) och det är; "Åh, vad det är varmt härinne!" Detta är då en inlindad förfrågan om att jag ska öppna fönstret och jag fattade inte den nu heller, detta trots att just denna förfrågan diskuterats, inte bara på lektionen, utan även med min familj och vänner efteråt. Jag trodde jag kunde den nu, men satt mest och funderade på om arbetskollegan slagit i huvudet då NN är frusen av sig och jag inte tyckte det var varmt.

Är din kollega handikappad? Om han eller hon inte sitter i rullstol kan väl personen själv öppna fönstret?

ca skrev:Banzai, är det alltid det har den betydelsen då? Jag kan ju själv säga så bara för att beklaga mig, och förutsätter att t.ex. min flickvän också gör det.. har jag fattat fel varenda gång?

Vad jag vill komma till: finns det något som skiljer fallen åt, andra signaler som talar om att ett uttalande har underförstådd betydelse eller är det bara en oskriven regel att man som pojkvän/vän/medmänniska ska rusa och öppna ett fönster?

Tydligen så är just detta uttryck en (västerländsk?) "universell förfrågan" om jag har förstått saken rätt. Själv så är det inget jag någonsin använder mig av, eller ens skulle komma på tanken att använda just för att jag inte tolkar det så som det är "meningen" att man ska tolka det. Jag tvivlar starkt på att alla s.k. normala människor tolkar det "korrekt".

Allanna skrev:Tack, det är alltså inte bara jag som missförstår! Jag vet inte hur många gånger det har hänt att sambon konstaterat att "Vi behöver kaffe också" i matbutiken (eller vad det nu kan vara vi behöver), underförstått att jag ska gå och hämta det medan han hämtar något annat. Ibland snappar jag upp det, men för det mesta nickar jag bara, för det stämmer ju. Vi behöver säkert kaffe men det går mig helt förbi att jag kanske borde hämta det.

Som tur är brukar han bara skratta åt det, som tur är. Jag gör det ju inte med flit, som en del verkar tro.

Den hade jag missat totalt också. Hade bara stått och nickat jag med (för jag hade tolkat det som ett konstaterande av fakta eller en påminnelse och inget annat).

Björne skrev:

Banzai skrev:Min arbetskollega testade ett av mina stora problem på mig idag (som har diskuterats på min engelskkurs bl.a.) och det är; "Åh, vad det är varmt härinne!" Detta är då en inlindad förfrågan om att jag ska öppna fönstret och jag fattade inte den nu heller, detta trots att just denna förfrågan diskuterats, inte bara på lektionen, utan även med min familj och vänner efteråt. Jag trodde jag kunde den nu, men satt mest och funderade på om arbetskollegan slagit i huvudet då NN är frusen av sig och jag inte tyckte det var varmt.

Är din kollega handikappad? Om han eller hon inte sitter i rullstol kan väl personen själv öppna fönstret?

Nejdå, NN är en retsticka. Jag pratade om att jag inte förstått just detta för någon månad sedan och NN ville bara testa idag. Vi hade kul åt min oförmåga att förstå detta uttryck.

Vad kul att du kan skoja om det. Jag hade nog börjat fundera om människan kör med mig.. Dvs i helt fel banor.

Björne skrev:Vad kul att du kan skoja om det. Jag hade nog börjat fundera om människan kör med mig.. Dvs i helt fel banor.

Vi känner varandra tämligen väl, hade det varit ngåon jag inte känt så bra så hade jag reagerat som du. Det ironiska i det hela är att när jag diskuterade detta "fenomen" med NN och ytterligare en arbetskollega, så förstod inte NN heller att det var en förfrågan.

vadloink skrev:Normaliteten består till stor del i att inte säga vad man tycker och tänker. Sena nattsamtal om problem är sällan särskilt informativa. Den andre vet att du redan vet det hon berättar. Själva vitsen är oftast inte att överföra kunskap, berätta något, utan om att förmedla och förhandla om känslor.

De flesta människor lyssnar inte på vad du säger. De är inte intresserad av det konkreta innehållet i det du säger. De sysslar med tolkning, inte med att lyssna. Normalitet är att leva i fantasier om vad andra människor tycker och tänker. Och eftersom de dessutom är extremsubjektivistiska, livrädda för att utmana sina förutfattade meningar och trosföreställningar, så är det ett mirakel att folk begriper varandra överhuvudtaget.

Du skrev mycket klokt, men jag väljer bara ut en del av det att kommentera. Jag har lärt mig att hantera en del av alla missförstånd genom att jag förstått att folk missförstår varandra hela tiden, vare sig de har något funktionshinder eller inte. Det gör det inte så personligt när det blir tokigt. Även om jag kan uppleva att det blir konstigt/spänt/otrevligt väl ofta ibland. Men det är troligen jag som gör tolkningar som passar min världsbild

Gerard skrev:Känner igen det här väldigt väl. Ibland säger människor verkligen underliga saker... Som den där läkaren. Varför säga så???

Tyckte inte att det sociala fungerade då och tänkte att medicin skulle säkert göra nytta. Därför var det kanske inte konstigt att läkaren frågade om jag kände mig ensam med det. Begrep inte vad hon menade i alla fall eftersom det fanns två alternativ.

TheRockman81 skrev:Hmm jo känner igen det från en del situationer, som sagt bra att dubbelkolla.
T.ex. när jag ska hem till min bror brukar han ibland säga att de är hemma en viss tid, men jag brukar alltid sen bestämma en exakt tid (t.ex. 18.15) för att gör det hela enklare.

Förstår man inte en fråga så kan man alltid ställa en motfråga. Ett annat knep kan vara att tänka efter 2-3 sekunder innan man svarar. Känns som en evighet, men har funkat för mig ibland och man ger sig själv tid att tänka till istället för att svara reflexmässigt.

Vad menar du? Vad menas om man själv säger att man är hemma en viss tid, mer än det uppenbara? Själv brukar jag oftast fråga om en tid som passar, ungefärlig i alla fall.

Jag känner igen det du beskriver.

Vet dock inte vad som ska hjälpa för att lära sig bättre.

Mitt förvirrade sätt i en sådan situation brukar ibland få motparten att förklara mer ingående. Då förstår jag.
Ibland kan jag fråga vad som menas. Men det händer oftast att jag känner mig förvirrad och kommer på "poängen" långt senare.

sanny skrev:Jag känner igen det du beskriver.

Vet dock inte vad som ska hjälpa för att lära sig bättre.

Mitt förvirrade sätt i en sådan situation brukar ibland få motparten att förklara mer ingående. Då förstår jag.
Ibland kan jag fråga vad som menas. Men det händer oftast att jag känner mig förvirrad och kommer på "poängen" långt senare.

Ja, ibland frågar jag numer, men jag har ju inte trott att jag behövt det. En enkel fråga borde vara enkel att svara på. Värre då om man inser poängen långt senare.

Det här problemet blir ännu mer tydligt när folk försöker flirta med en. Eller man själv försöker flirta och misstolkar saker. Hur fasen vet man vad man egentligen pratar om? Pratar vi om samma sak, eller är det några luddiga omskrivningar? :/

Det kan man helt enkelt inte veta.

Jag kan komma på att jag tolkar mig själv fel ibland....

Man kan vara säker på flirtar till en viss gräns, men sen beror det också på hur allvarligt menat det är. Det tror jag man får tolka genom andra aspekter av umgänget.

Jag blev flirtad med bl.a. i högstadiet av ett par olika tjejer som verkade kunna ta initiativ. Tyvärr drog jag mig undan och blev helt stel när de försökte ta i mig... Nu när jag misstänker AS har det ju en rimlig möjlig förklaring... Faktiskt kan jag ofta stelna av min sambos beröring (nej, inte bara SÅ, höhö) om jag inte är beredd på det. Märkligt är det.

Jag uppplever också problem med att tolka "vad hon vill" med beröringen... och har ofta haft fel.
Ok, inte helt på ämnet.. det är nog inte den sortens språk TS menade.