Har ni också svårt att föreställa er själva på krogen? Själv tror jag att jag skulle kunna mig väldigt malpacerad där. Det är säkert bara en massa kallprat och så finns aspekten med klädselvalet. Själv känner jag mig obekväm i att klä upp mig. Det kanske grundar sig i att jag är osäker på mitt klädesval eftersom jag inte har någon som helst koll på modet.

Nej, jag ryser faktiskt av obehag när jag föreställer mig själv i en krog. Lite social fobi har jag i det vardagliga livet. Hur skulle det då bli på krogen?

Hur är det för er, är ni likasinnade eller går ni på krogen och får ut glädje av det?


Moderator atoms: Slog ihop två trådar om att gå på krogen.

Nä. Dofter + oljud + värme + alkohol + människor = goda orsaker att hålla sig hemma.

Jag går sällan. Jag har helt enkelt ingen aning vad jag ska dit för

Det var flera år sedan jag var på krogen, det är för många intryck att smälta. Chansen att stöta på någon intressant (samtals-)partner är också minimal.

Länge sedan jag var på krogen nu men gillade det förut. Tycker det är skillnad på krog och krog också. Ormgropar och parningsplatser är väl ingen höjdare, men en lugn, rökig bar med med ett live-band...

Hm, ja, möjligen en lugn, orökig bar med ett jazzband då...

Inger skrev:Hm, ja, möjligen en lugn, orökig bar med ett jazzband då...

Möter dig på mitten. En rökig, öppen strandbar med merengue eller salsaband.

Det är väl rökförbud på alla krogar nu också förresten?

Jepp.

Inger skrev:Nä. Dofter + oljud + värme + alkohol + människor = goda orsaker att hålla sig hemma.

precis.

När jag var yngre, typ mellan 18 och 24 år, gick jag ut rätt mycket på krogen. Var jag bara tillräckligt full så gick det bra... (Om sanningen ska fram så var det nog ölen som lockade mest, och umgänget och krogmiljön var mest bara en ursäkt, och något man "i inledningsfasen" behövde härda ut, för att få de där ölen... )

Däremot musikställen, där jag tyckte om musiken, gick jag ofta till nykter (de perioder då jag inte vågade dricka för tillfället, efter alla strapatser...), men det var ju bara ångest från början till slut! Men trots det så ville jag ju gå dit i alla fall, istället för att bara sitta hemma och ruttna i mina fantasivärld. Man var ju ung...

Jag älskar att dansa men får tyvärr spader i sammanhang där det är mycket folk. Speciellt om de tittar på en. Som i dansgrupper. Så krogen var för mig ett alternativ för att få dansa lite.

Tyvärr är jag lite för naiv för mitt eget bästa, och hamnar lätt i tråkiga situationer om jag t.ex. följt med nån hem från krogen som jag haft kul med och finner intressant och denne vill göra det de flesta vill göra med dom de har fått med hem från krogen, och jag har inte ens kopplat hur läget ligger. Kan bli attans jobbigt då.

Det förutsätter dock att jag inte redan har åkt hem pga ljudnivån, trängseln, värmen eller ren trötthet på korkade människor.

Numera stannar jag hellre hemma. Följer med pojkvännen ut ibland, då till nåt ställe där man kan göra mer än att bara supa & bli kladdad på, t.ex. bowla eller biljarda.

Nykter så skulle krogen vara en omöjlig tanke med hänsyn till skäl som redan alla nämnt. Om jag däremot bedövar mig själv ganska rejält med alkohol så kan jag ofta känna att jag passar in för en kväll.

Har kört den stilen nästan varje helg i flera år för att jag inte orkar sitta ensam hemma en hel helg utan att prata med nån eller se folk. Tyvärr har det skenat nu när jag mått extra dåligt så att det har blivit för mycket alkohol.

Så nu har jag varit hård mot mig själv några veckor. Har inte druckit något och inte varit på krogen alls. Faktiskt när man får lite distans till det så är det svårt att fatta att man utsatt sig för den förnedringen så många gånger genom att lalla runt offentligt och varit för onykter..

Jag kom just att tänka på en sak… (Suck, nu kommer jag här och skämmer ut mig igen… )

När jag var mellan 18 och 20 år så var vi ett litet gäng som brukade träffas och festa på helgerna. Jag ser dem som festkompisar, för trots min starka önskan om att bli "riktig" kompis med några av dem, så lyckades jag aldrig. De märkte tydligt att jag var annorlunda, men de respekterade mig ändå, och jag var en självklar medlem i vårt lilla gäng.

När vi hade privata fester hemma hos nån, och det bara var det vanliga gänget där man kände alla, kunde jag slappna av och känna mig någorlunda trygg. När de dessutom hade druckit en del och började släppa loss, blev det oftast blev en väldigt lekfull stämning. (Vi lekte verkligen på våra fester, istället för att bara prata!) Under den perioden drack jag inget, men jag hade en naturlig tendens att speeda igång ändå, när spärrarna släppte. (Normalt är jag väldigt hämmad (trots mitt överaktiva inre), och därför samlar jag på mig en hel del överskottsenergi, som ibland behöver släppas ut.)

Till en början trodde de att jag hade druckit innan jag kom dit, när jag var så där "speedad", och jag fick övertyga dem att jag inte alls hade det, och efter ett tag insåg de att jag faktiskt var sån, att det också var en sida av mig som visade sig ibland. Om nån av dem nån gång var nykter, så satt den oftast i ett hörn och var tråkig, men inte jag, inte! Jag kommer ihåg en av dem nån gång uttrycka förakt för de som spelade fulla, men jag spelade aldrig, och det tror jag inte de trodde heller!

I vilket fall som helst, i de lägena hade jag aldrig några problem med att relatera till dem… När de var nyktra var det lika svårt som vanligt med relationerna, och jag visste inte alls hur jag skulle bete mig, men när de var fulla och lössläppta kände jag mig på samma nivå som dem…! Undrar just vad det säger om min utvecklingsnivå…

(Hm, varför måste jag alltid skämma ut mig och avslöja såna här saker…? )

Ensamflickan skrev:I vilket fall som helst, i de lägena hade jag aldrig några problem med att relatera till dem… När de var nyktra var det lika svårt som vanligt med relationerna, och jag visste inte alls hur jag skulle bete mig, men när de var fulla och lössläppta kände jag mig på samma nivå som dem…! Undrar just vad det säger om min utvecklingsnivå…

Tror det säger minst lika mycket om NT-beteendet. När NT dricker alkohol så försvinner en del av den "sociala fernissan". Alltså, dom glömmer sociala regler, de masker och spel de använder som nyktra och blir lite mer spontana å naturliga.

Tänk inte i termer att du "skämmer ut dig" på Forumet. Allt som sägs från hjärtat är lärorikt och kan vara en skön bekräftelse för någon annan här.

Blir man verkligen naturlig av alkohol? Som jag uppfattar det förvrider alkoholen människors sanna jag. Ja, exempelvis kan onyktra människor bli glada och spontana, när de alls inte är glada och spontana.
En känsla som glädje bör ju ha sitt ursprung i någonting glädjande, och inte vara en produkt av giftig vätska, om den nu ska vara äkta, och därmed naturlig.

oförblommerad skrev:Blir man verkligen naturlig av alkohol? Som jag uppfattar det förvrider alkoholen människors sanna jag. Ja, exempelvis kan onyktra människor bli glada och spontana, när de alls inte är glada och spontana.
En känsla som glädje bör ju ha sitt ursprung i någonting glädjande, och inte vara en produkt av giftig vätska, om den nu ska vara äkta, och därmed naturlig.

Alkohol stimulerar lyckoendorfinerna så man blir glad. Om man aldrig har anledning att vara glad annars så tycker jag alkohol är en bra drog.
Enligt en av de mest populära föreläsarna i landet på AS, Nåkkve Balldin, så är alkohol den mest populära "medicineringen" hos dem med AS.

Förresten, vad är en människas sanna jag? Den fasad man väljer att visa upp för att passa in? Det som andra människor uppfattar?

Tror att människor inte uppfattas som glada å spontana för att dom är blyga å hämmade. Bort med alla hämningar å all blygsel å människan vågar släppa loss å vara glad..

Jo, jag känner till akoholens effekt. Det är just det jag menar, det är alkoholen som lurar en till att känna någonting som man egentligen inte känner. Visst, glädje är ju en behaglig känsla, jag förstår därav varför många begagnar alkohol. Men jag finner ingen mening med konstgjorda känslor, oavsett om de är positiva, det skulle kännas som att jag bedrog mig själv.

Jag skulle tippa på att alkohol är den mest populära "medicineringen" hos samtliga människor mot samtliga saker. Vet inte om det säger särskilt mycket.

Ja, du, det är en svår fråga För egen del känner jag ganska tydligt vad som är ärligt eller ej, jag är fullt medveten om de "skepnader" och det skådespel jag använder mig av. Men vad jag syftade på med ens "sanna jag", i det här fallet, var snarare ens sanna sinnesstämning.

Jag vet många människor som är glada och spontana utan alkohol, likväl vet jag många människor som är blyga, och jag ser inte som någon konstighet att människor är olika. Menar du med andra ord att ALLA egentligen är glada och spontana, men att vissa skulle behöva alkohol för att plocka fram det?

oförblommerad skrev:Blir man verkligen naturlig av alkohol? Som jag uppfattar det förvrider alkoholen människors sanna jag. Ja, exempelvis kan onyktra människor bli glada och spontana, när de alls inte är glada och spontana.
En känsla som glädje bör ju ha sitt ursprung i någonting glädjande, och inte vara en produkt av giftig vätska, om den nu ska vara äkta, och därmed naturlig.

Vad är äkta glädje då och vad skilljer den ifrån glädje som kommer av alkohol och andra droger? All glädje är diverse kemiska reaktioner i hjärnan, oavsett om man dricker alkohol eller gör nåt annat.

Alla man gör påverkar ju balansen i hjärnan så det är så mycket mening att prata om äkta och falsk glädje.

Då borde ju ångest och depressioner av alkohol och droger inte heller vara riktiga sådana som när man är nykter och deprimerad.

Låt säga att du får högsta betyg på ett prov, förmodligen utsöndras då dopamin (har jag för mig?), och du känner glädje. Med andra ord kommer glädjen på naturlig väg, vilket jag menar är "äkta glädje". Att bringa fram glädje genom alkohol anser jag inte vara en naturlig väg och därför inte äkta.

Jag nekar inte till att alkohol ger upphov till känslor, däremot är jag emot tillvägagångssättet i sig.
Bara en sådan sak; den glädje som många känner när de dricker alkohol försvinner när ruset har lagt sig. Tycker det bevisar att det är en tillfällig och konstlad glädje.

Thunderchild skrev:Tänk inte i termer att du "skämmer ut dig" på Forumet. Allt som sägs från hjärtat är lärorikt och kan vara en skön bekräftelse för någon annan här.

Tack för de orden, jag behövde "höra" det...
Jag har faktiskt haft lite ångest ibland när jag trott att jag skrivit nåt dumt...
Och dessutom även fått för mig att alla här förutom jag verkar ha förstått hur man ska vara som Aspi...
Inte fattat nånting med andra ord...

Thunderchild skrev:Tror det säger minst lika mycket om NT-beteendet. När NT dricker alkohol så försvinner en del av den "sociala fernissan". Alltså, dom glömmer sociala regler, de masker och spel de använder som nyktra och blir lite mer spontana å naturliga.

Att jag inte tänkt på det! Då blir det ju genast mycket mer förståeligt varför jag tyckte de var mycket trevligare att umgås med när de var påverkade...

Thunderchild skrev:Tror det säger minst lika mycket om NT-beteendet. När NT dricker alkohol så försvinner en del av den "sociala fernissan". Alltså, dom glömmer sociala regler, de masker och spel de använder som nyktra och blir lite mer spontana å naturliga.

Sant! Det säger verkligen mycket om hur skruvade de är med sina masker man ska hålla, och alla konstlade spel som så mycket av deras värld handlar om att man ska kunna spela för spelens egen skull.

Jag har just börjat leka med tanken på att tota ihop en formell diagnosbeskrivning av kriterierna för neurotypiskt syndrom, i stil med AS-kriterierna enligt DSM-IV...

oförblommerad skrev:Blir man verkligen naturlig av alkohol?

"Barn och alkisar får man höra sanningen av."

"Den fulle säger vad den nyktre tänker."

Dessa talesätt är väl ändå inte helt utan verklighetsgrund...