Tintomara Ariadne skrev:

mumsisen skrev:

Tintomara Ariadne skrev:Kroppen, Urcellen Ellen, Balthazar, Från A till Ö, Dr Snuggles, Ballongen spricker (betydligt sämre när jag var lite äldre och såg den i repris), Vilse i pannkakan, Stjärnhuset (julkalender om myterna kring stjärnbilder), Trolltider (annan julkalender)...

Ja just det balloingen spricker med storken som skrek nåt? snok eller nåt? var det de som blev som små mini människor & bodde i ett dockhus?

Ja just det. Och i det dockskåpet hände allting bakvänt. De vuxna var som små barn och vice versa. Fågeln hette Dårfinken eller Dårpippin, och ja, den skrek något sådant. Det var den som väckte liv i dockskåpet så att allting blev så bakvänt. Den fann sig väl inte i konventioner.

Roboten Robban i Lattjobolaget Pling och Plong var jag rädd för. Jag hade en fobi för maskiner som rörde sig "av sig själva" men saknade själ. Det fanns något barnprogram om en skrotbil, en svart amazon som gick av sig själv samtidigt som den tappade del efter del tills det bara var skrot kvar. Den drömde jag mardrömmar om i flera år, tror jag.

Det med bilen har jag svagt minne av att jag med var livrädd för...

Någon som minns vad den sommarmorgon filmen hette med riktiga människor som blev pyttesmå?
Jag gillade trolltider men var rädd för häxan...inser hur rädd jag var för saker ofta som liten :/

Oj, jag har ju glömt nämna Thundercats. Jag och mina bröder älskade det. När vi inte tittade på det var vi i trädgården och lekte det.

mumsisen, Du frågade om sommarlovmorgonfilmen med de pyttesmå människorna? Serien hette Minikinfolket och sändes på sommarlovmorgnarna 1981 eller 1982. Jag tyckte om den serien och den var bra så jag önskade att den kunde sändes i repris någon gång eftersom den har inte sänds i repris sedan dess.

mvh Noli

På min tid fick vi minsann göra våra barnprogram själva, av kottar, björnklister och Fenom! Det var tider, det. Vi hade inga djävla muterade sköldpaddor, östtyska dockfilmer eller Jörgen Lantzar i illasittande teddybjörnskostymer (han måste ha en parafili åt det hållet …).

Glömde att skriva med Kalles klätterträd i min uppräkning.

Var finns förresten alla personnamnsprogram? Jag minns bl.a. "Ville, Valle och Viktor", "Jalle, Julle och Hjulius", "Staffan & Bengt" och "Barnen i Uhlenbusch".

Jag gillar också Trolltider som jag såg både 1979 och reprisen 1984 eller 1985. Jag gillar även Teskedsgumman, Fem myror och fyra elefanter, Det blir jul på Möllegården och Albert och Herbert och även Lillstrumpa och syster Yster som sändes som julkalendrar på den tiden.

När det gäller serier som sändes under sommarlovmorgnarna i början av 2000-talet tyckte jag om den australiska serien Spegel spegel, där barnen klev genom en spegel från nutid till bl.a. 1919 för att träffa den tidens barn som levde på den tiden.

Sen sändes en serie på sommarlovsmorgnarna 2005 eller 2006 som jag också tyckte om men jag kommer inte ihåg rubriken och som jag tror är australisk eller amerikansk där barnen passerar genom portar till olika parallellvärldar för att träffa människorna där.

Jag minns en serie som sändes på sommarmorgnarna 1993 eller 1994 som hette Tornet, som handlar om en pojke som råkade ut för en olycka och blev medvetslös och i samband med medvetslösheten hamnade han i en annan värld. Den var bra och spännande tycker jag.

mvh Noli

wuwei skrev:Glömde att skriva med Kalles klätterträd i min uppräkning.

Ja åh..det gillade jag oxå. Jag gillade signaturen där kalle ligger i trädet och drömmer om Emma.

Jag tror att det är samma personer som har skapat även Farbrorn som inte vill va stor" som sändes i slutet av 1970-talet mot 1980-talet som jag såg och tyckte om programmet och såg den igen då den sändes i repris några år senare och vidare. Jag kände igen mig i honom eftersom jag också kände och känner en längtan tillbaka till min barndom där man får leka och ha kul igen.

mvh Noli

Lakrits skrev:Var finns förresten alla personnamnsprogram? Jag minns bl.a. "Ville, Valle och Viktor", "Jalle, Julle och Hjulius", "Staffan & Bengt" och "Barnen i Uhlenbusch".

Dem minns jag också. Det var tider, det.

Noli skrev:Jag minns en serie som sändes på sommarmorgnarna 1993 eller 1994 som hette Tornet, som handlar om en pojke som råkade ut för en olycka och blev medvetslös och i samband med medvetslösheten hamnade han i en annan värld. Den var bra och spännande tycker jag

Den var faktiskt riktigt riktigt bra! Jag var visserligen i slutet av mina gymnasiestudier då, men älskade den serien - om det är den jag tror. Hette killen Jay, och var hans pappa ett slags ledare/Gud i den där parallella världen (fast som ung pojke, och inte hans pappa i den världen)? Jag tolkade det som att han reste i sitt eget undermedvetna. Jag tittade på serien tillsammans med min sex år yngre bror.

Glömde "Rädda Joppe, död eller levande!".

Jag minns allt ni räknar upp och gillade det mesta; Dennis, Smurfarna, Björnes magasin, trasdockorna, allt det där som gick på 80-talet. Jag minns det med enorm nostalgi och förflyttas direkt till barndomen igen. Madeleinekakans effekt är total.

Men förklara behållningen med något så utomordentligt tillgjort och infantilt som ett par strumpor trädda över händerna på medelålders man som med pipig röst försöker animera någon slags dockteater.
Vari består värdet?
Den otroligt stora kreativa upptäckten att man kan sy fast skjortknappar på raggsockor?

Staffan Westerberg och Clownen Manne ger mig stora skälvan...patetiskt och så uppenbart tillgjort apspel att till och med nyfödda fnyser åt eländet och öppnar en Dagens industri...

Clownen Manne sprider mycket glädje, inte minst bland handikappade/utvecklingsstörda barn och det gör han med bravur.

De är hans målgrupp, inte förväxta tonåringar som vissa av oss verkar vara...

Manne tyckte jag var läskig och obegriplig när jag var liten, jag förstod inte varför han överdrev och hade sig.
"Banaaaaaaan" brukade han säga och göra nån gest med händerna. Varför? Nej han var inte rolig. Lika lite som Staffan Westerberg som jag inte heller tyckte var rolig som barn. Storpotäten och allt vad de hette gjorde aldrig något begripligt.

Men det fanns inget annat på den tiden, så man tittade. Jisses jag tittade ju t om på väderanimationen om solens upp- och nergång och Informationen från Försäkringskassan, bara för att det var tecknat med...

Från A till Ö, Vilse i pannkakan, Professor Baltazar, Solstollarna.

Nån som minns ett program med Staffan Westerberg som handlade om att jorden hade förstörts och alla hade dött? Staffan sitter i mörkret och tittar på själar som flyger omkring och han ser sin gammal-mormor som ett litet ansikte som flyter omkring.

Kommer inte ihåg så mycket mer. Vet inte om det här var en serie eller om det var en enstaka föreställning. Det kan ha varit så att det handlar om nåt annat men att det här var en scen i programet. Det gick nångång efter Vilse i Pannkakan då jag minns att jag blev förvånad att det var samma gubbe som var med...

Moggy skrev:Nån som minns ett program med Staffan Westerberg som handlade om att jorden hade förstörts och alla hade dött? Staffan sitter i mörkret och tittar på själar som flyger omkring och han ser sin gammal-mormor som ett litet ansikte som flyter omkring.

Kommer inte ihåg så mycket mer. Vet inte om det här var en serie eller om det var en enstaka föreställning. Det kan ha varit så att det handlar om nåt annat men att det här var en scen i programet. Det gick nångång efter Vilse i Pannkakan då jag minns att jag blev förvånad att det var samma gubbe som var med...

KrigarSjäl skrev:Men förklara behållningen med något så utomordentligt tillgjort och infantilt som ett par strumpor trädda över händerna på medelålders man som med pipig röst försöker animera någon slags dockteater.
Vari består värdet?
Den otroligt stora kreativa upptäckten att man kan sy fast skjortknappar på raggsockor?

Jag uppfattar mycket av Westerbergs produktion som samhällskritisk, men jag kan inte minnas att det gällde just Lillstrumpa (som f ö inte hör till mina favoriter). Vilse i pannkakan tycker jag handlar om fantasins livskraft och det otäcka i auktoritär uppfostran som tar död på både kreativitet och självständigt tänkande. Mycket tycker jag också handlar om tankar som barn kan ha om det svåra i livet och världen, och hur man som barn kan föreställa sig det. Det passade mig rätt bra som barn; även om en del var en smula obehagligt så var det inte värre än mina egna tankar. Det gav min egen tankevärld legitimitet.

Jag har ett vagt minne av programmet som Moggy beskriver, men blandar ihop de olika programmen.

Allanna skrev:Men det fanns inget annat på den tiden, så man tittade. Jisses jag tittade ju t om på väderanimationen om solens upp- och nergång och Informationen från Försäkringskassan, bara för att det var tecknat med...

Jag tittade också på animationen om solen, för att inte nämna Anslagstavlan! Allt för att få lite tecknat att se...

Jag tyckte alltid synd om molnet, när solen gick och la sig. Solen körde ju ner alla de där vassa spetsarna i det stackars molnet. Jag fnissade alltid lika mycket åt killen som nös (jag är lättroad)

Linus på linjen

Mina favoritprogram när jag var liten var

Kangas(gick på någon tysk kanal, förstod inte ett enda ord av de sade ,men jag gillade de basket spelande kängrurarna)

Spindelmannen

Batman

Sailor moon

Disneydags

Tintin

X-men evolution.
(Jag sjöng med i varenda intro,utom spindelmannen, då tog jag fram luftgitarren )

En serie som jag hade svårt för var Kurage den hariga hunden, jag förstod mig inte på den, den var överdriven och hundens husse var rent utsagt elak.

Lakrits skrev:På min tid fick vi minsann göra våra barnprogram själva, av kottar, björnklister och Fenom! Det var tider, det. Vi hade inga djävla muterade sköldpaddor, östtyska dockfilmer eller Jörgen Lantzar i illasittande teddybjörnskostymer (han måste ha en parafili åt det hållet …).

-1943?

Jag var rädd för de flesta barnprogram när jag var en liten liten tjej. "Skrotnisse" var läskigast. Mådde väldigt dåligt när jag såg det programmet. Brukade gömma mig under en filt medan min bror tittade på det programmet. Jag ville vara i närheten av min bror, så jag satt ju ändå bredvid honom och försökte titta på programmet. Jag torterade mig själv (?).

Jag gillade att titta på Pokémon. Jag gillar program som har starka färger. Har alltid avskytt program som ser "gråaktiga" ut. Kan inte förklara det bättre än så...

Teletubbies brukade jag titta på när jag var 11-15 år gammal. Jag vaknade alltid ca klockan 06:00 och Teletubbies började klockan 07:00.

Digimon är en rip-off av Pokémon och därför ville jag inte se det programmet. Dessutom är Digimon's theme song hemskt dålig. "Digimon. Digitala monster...". LOL?