kullan skrev:

slackern skrev:

kullan skrev:Asperger = Jag. Så ser jag det.

Heter du Hans?

Öh va? Jag menar att eftersom jag har diagnosen så blir det ju jag.

Förlåt det var ett torrt skämt.

Hans Asperger läkaren som diagnosen är uppkallade efter. Typiskt Asperger skämt kanske

Tog lång tid innan jag fattade det var ett skämt.

Trampe skrev:Nä, men tror fler än 90 % med en cp-skada får höra att de är mindre vetande, att de är har ett begåvningshandikapp.

Jag hade tur att få en klasskompis i mellanstadiet som hade en CP-skada. Vi andra i klassen märkte ganska snart att han definitivt inte hade något begåvningshandikapp, snarare tvärtom, han var nog den smartaste av oss alla...

När det gäller "offerkappan" så förstår jag Pemer helt, många som träffar Pemer m.fl. (inklusive mig själv) som inte har ett typiskt utseende eller beteende som många förknippar med Asperger förstår inte att vi kan ha enorma problem med en del saker som många tar för naturligt att man klarar av.

"Det är bara att ta sig i kragen" är ett typiskt uttalande som jag antar att även Pemer har fått höra, men det är så j-a lagom lätt med de igångsättningssvårigheter vi båda lider av. Det finns ett antal olika "enkla" grejer som vi Aspisar har enorma problem med och som orsakar problem för oss i vardagen.

Jag har hetat Hans, men gör det inte längre.

Back on topic, så är Aspergers syndrom i varje fall en diagnos som är sjukt svartmålad av att media och stor del av expertisen har spritt bilden av något till stor delen helt annat än det egentligen är. Jag har brukat kalla det för att diagnosen därmed är en fruktansvärd missförstådd och framför allt baktalad diagnos, och där myntat att det i vart fall i den bemärkelsen är kanske både samtidens och historien mest missförstådda och baktalade.

I andra bemärkelser kan jag köpa att en och annan har invändningar. Men låt oss vara överens om att vi talar om olika saker!

Nu när kullan har slagit fast att det är hon som är Asperger och kallar sig "aspergare", så vore det bara korkat om en massa andra löst folk sprang omkring och kallade sig samma sak. Det blir hart när omöjligt att skilja folk åt, eftersom jag aldrig tittar på andra människors utseende (p.g.a. att de sällan har något). Det är tillräckligt förvirrande med alla Bengt och Inga-Lill där ute, vi behöver väl inte orsaka en inflation även i öknamn/smeknamn?

Ingen fara. Jag heter inte Hans Asperger eller Kullan Asperger, utan Zombie Asperger. Andra får ju heta Lindeman utan att nån klagar, för i helvete.

Sedan jag hittade papperen från utredningen är det lika bra och va öppen med diagnosen. Enligt Psykologen kommer jag aldrig att kunna ta nåt normalt jobb på den öppna arbetsmarknaden.

Plöstligt kände man sig som ett hopplöst fall. ska man vid 40 år sätta sig i gungstolen nu och börja rulla tummarna ?

kullan skrev:Sedan jag hittade papperen från utredningen är det lika bra och va öppen med diagnosen. Enligt Psykologen kommer jag aldrig att kunna ta nåt normalt jobb på den öppna arbetsmarknaden.

Plöstligt kände man sig som ett hopplöst fall. ska man vid 40 år sätta sig i gungstolen nu och börja rulla tummarna ?

Myndigheterna vet inte allt. Kom ihåg det.

Pemer... Nej vi talar inte om olika saker.. Vi talar om funktionshinder.

Eftersom Asperger hette Hans i förnamn kan man ju kalla sig för Hansare, om man vill vara lite mer kryptisk.

lasseivägen skrev:Eftersom Asperger hette Hans i förnamn kan man ju kalla sig för Hansare, om man vill vara lite mer kryptisk.

… och byta namn på de olika aspergerengagerade intresseföreningarna runtom Östersjön till Hansan.

Lakrits skrev:… och byta namn på de olika aspergerengagerade intresseföreningarna runtom Östersjön till Hansan.

OMG! TS rörde upp!
Och tyvärr, TS, du lyckades med det litet ovanliga, att göra mig irriterad.. rejält!

Jag ser min aspighet som en helt integererad, t.o.m. bärande del i fundamentet av min personlighet. Eftersom jag tar mig rätten att definiera och kategorisera mig själv så säger jag att jag är aspie/en aspergare, Punkt!

Det är svårt missförstått, vad AS är/innebär. Huruvida det är mer eller mindre missförstått än andra fenomen bland människor struntar jag i, faktum kvarstår; AS är svårt missförstått hos folkflertalet!

Det enda sättet jag kan se, att komma bort från detta missförstånd, är att vara den jag är, fullt och ärligt, och, när det faller naturligt (dvs inte basunera), säga att det är som det är.

Lyckligtvis är jag en av de AS som har ett jobb och fungerar tillfredställande (socialt sett) i det sammanhanget. Det medger att jag kan berätta om mig själv utan att kunder eller kollegor tar avstånd. Samtalet blir så gott som alltid bra, kring detta och jag kan belysa att AS yttrar sig olika.
På så sätt är jag en ambassadör, bidrar till en normalisering av bilden av oss som grupp. Mina två ören.

Så varför blir jag irriterad?
Jo, de kommentarer som Pemer ådragit sig träffar mig lika hårt för det Pemer skrev kunde jag skrivit själv! Att påstå att det är en offermentalitet när man belyser de fördomar som råder runt AS är så lågt så jag har inte ord för det!
Att ifrågasätta, med det tonfall som TS har, min rätt att definiera mig och antyda (igen) offermentalitet är så arrogant som det kan vara.

Trampe skrev:Pemer... Nej vi talar inte om olika saker.. Vi talar om funktionshinder.

Jo, vi talar om olika saker. Vi talar om "missförstådda och baktalade funktionshinder" - och vi gör det i helt olika sammanhang och avseenden.

I övrigt var det ganska intressant och ögonöppnande att läsa en del av det Rydisen skrev. Jag och många aspergare med mig har ofta rentav avundats människor med mer utåt uppenbart synliga funktionsnedsättningar, som åtminstone blir noterade direkt som funktionshindrade i omgivningens ögon och inte får krav och förväntningar på sig som man inte kan leva upp till och sedan straffas för i led efter led efter led.

När man börjar bli medelålders och har försökt och har försökt och har försökt är man rätt utmattad och önskar verkligen att man hade vetat själv, och att det hade synts på en, hur inkapabel man hela tiden har varit.

Att någon med påtagligt synligt handikapp har hindrats att få göra och klara av en massa som man själv hade velat är intressant att få höra, men jag tycker det är väldigt olyckligt att utifrån det perspektivet börja skuldbelägga och klaga på aspergare som har haft ett helt annat sorts lidande.

De två ytterligheterna har självklart lidit och plågats på helt olika sätt, och vi ska inte ens drömma om att försöka gradera det, eller ens antyda någon form av nedvärdering av motpartens lidande.

Och det är ju faktiskt en väg man börjar vingla ut ganska långt på om man från det perspektivet börjar anklaga aspergaren för att "offerkappan passar illa", det tror jag väl ändå att fler läsare av den här tråden än jag håller med om? (Ja, ser jag just i lillmupps inlägg som just hade skrivits när jag precis gjorde en sista förhandsgranskning innan jag skickar detta... nu!)

lillmupp skrev:Jag ser min aspighet som en helt integererad, t.o.m. bärande del i fundamentet av min personlighet. Eftersom jag tar mig rätten att definiera och kategorisera mig själv så säger jag att jag är aspie/en aspergare, Punkt!

Bättre kan det inte sägas.

Sedan har jag all respekt för att många mitt ibland oss ändå bara ser det som ett lidande och ett ok och önskar de hade fått leva ett liv utan just AS-problematik. Det måste naturligtvis även dessa ha rätt att tycka, för sin del. Det klarar åtminstone jag att respektera. Förstå det också, kanske, i viss mån.

T o m jag kunde önska ibland, senast bara härom året, att jag hade varit en ren fullfjädrad NT, om det hade varit förutsättningen för att kunna bli sedd av det motsatta könet från start och fått till det där med familjebildande när man ännu var ung och stark och hade orkat fostra barn. Som jag ju drömde om att göra när jag blev vuxen från och med någon gång i fyraårsåldern, ungefär...

Med en mer NT-typisk personlighet hade jag nog kunnat bli en rätt okej far också. Nu föddes jag som aspie-kille som bara gillar barn och tycker om det motsatta könet, och med tiden har jag insett att jag nog inte hade blivit någon respektingivande förälder i vilket fall.

Jag har ju alltid märkt av hur barn på något sätt liksom inte lyder mig på samma sätt som andra vuxna. I mig verkar de mer se ett annat barn i en vuxens kropp, snarare än en riktig vuxen som "räknas". Och även där är det ju en personlighetsmiss som inte funkar, likaväl som hur det motsatta könet som regel varit präglade på att känna av att "mja, det är något som... mnjaäj... kompis kan han vara, men inte..."

Men börjar jag väl fundera i sådana banor inser jag ju snabbt, att... det hade ju inte varit i närheten av något slags "jag, men bara utan AS-drag".

Jag skulle inte ha blivit tillnärmelsevis intresserad av släkforskning redan som liten... förmodligen hade jag snarare än idag knappt haft förmåga att lära mig riktigt hur jag är släkt med "alla" de drygt 40 övriga Pemer i landet, som verkar vara fallet med de mest typiska NT i släkten...

Jag skulle inte ha fallit för Huddinge Hockey som ständigt var hyfsat nära att gå upp utan för Djurgården eller AIK som redan var i elitserien...

Jag hade antagligen haft högt räknat en procent av det grundläggande instinktiva motstånd mot något så äckligt som att röka som jag nu hade som aspergare "i vår värld"...

Jag hade.... jag hade.... jag hade....

Ja, man kan milt sagt konstatera att det hade varit en i alla avseenden väsensskild Anders Pemer. Och när jag kommer så långt i tankeexperimentet får faktiskt jag känslan - honom tror inte jag att jag skulle ha gillat...

Så i slutändan är faktiskt min grundläggande känsla att jag är glad att jag blev just jag och inte han i stället. Det har varit skitjobbigt, och jag har inte lyckats bra i livet i egentligen något viktigt avseende. Jag har ganska kul så länge jag leker med min släktforskning eller gör listor över intressanta aspie-träffar jag kan arrangera och bjuda in andra aspergare till, åtminstone...

Pemer skrev:...det hade ju inte varit i närheten av något slags "jag, men bara utan AS-drag".

What Autism Is Not:
There is no “normal” person behind a “wall of autism”.

What Autism Is:
Autism is an integral part of an autistic person. Autism is not separable from the personality of an autistic individual. Autism colours every perception. And those are beautiful colours. Autism influences the way a person thinks, senses, perceives, reacts and interacts. To wish that autism would diasappear means to wish that the person was somebody else.

And, anyway, autism is not a “wall”.

http://autism-culture.com/autism/what-is-autism/

Väl rutet, Pemer och lillmupp! Jag delar er linje 110 och hade inte kunnat uttrycka det bättre själv.

Det krävs medvetenhet och kamp för att förändra samhället och attityderna, inte att sopa saker under mattan eller distansera sig till diagnosen som om det vore någon sjukdom - vilket AS de facto inte är.

Men det ÄR ett annorlundaskap och inget "folk har lite till mans" och det handlar inte om att som aspergare till varje pris försöka bli "normal" utan om att hitta egna strategier och förhållningssätt.
Samhället måste möta oss på halva vägen och inte via byråkratisvängen sortera in oss i verksamheter av vuxendagiskaraktär.
Det socionomerna kallar "meningsfull sysselsättning" skall tolkas omvänt.

Det är VI som ska säga vilka vi är, inte psykiatrin eller socionomerna.

Jag får känslan av att två diagnoser ställs mot varandra: "vilken är mest missförstådd" och lite annat.

Det går inte att jämföra på ett enkelt sätt. Den ena är utbrett missförstådd som att de som har diagnosen är korkade, och den andra är missförstådd som att folk med diagnosen är genuint onda och gärna begår bisarra sadistbrott, seriemord och liknande. Vad är värst? Innehåller missförstånden samma typ av missförstånd så att det GÅR att rangordna detta alls?

CP-skada syns, och folk drar sig kanske undan direkt, eller glor. AS syns inte, och om man lyckas dölja det som är annorlunda, så drar ofta folk när de får reda på diagnosen eftersom då blir personen plötsligt sedd som potentiellt livsfarlig, eller så degraderas personligheten från att vara personen till att vara en stereotyp skolboksbild och inte en individ. Behöver vi jämföra och rangordna? Hur vet vi vad som är värst? Och vem avgör? Borde vi inte samarbeta i stället? Det borde ge mer kraft om en miljon handikappade ryter ifrån, än om hundra grupper kivar.

Säkert drabbas de flesta med djupgående och synliga handikapp av att folk ser dem som "en sådan där med XX" (se där, det fungerar fint att nedvärdera med "person med") i stället för som en egen individ.

Någon skrev att AS inte är bland de tio mest missförstådda handikappen. Vilka är de övriga nio (CP är en förstår jag)?

Jag håller med den som skrev (var det lillmupp?) om att AS ÄR en del av personligheten, medan många fysiska handikapp är just utanpåliggande handikapp där personen är sig själv i stort sett, om man tar bort handikappet. Om man tog bort mitt AS, så skulle folk säga att jag var personlighetsförändrad och hade fått 100 % förändrade förmågor. Jag skulle inte vara jag längre. Detta betyder inte att det ena är värre än det andra, eller mer eller mindre missförstått, utan jag skrev det för att belysa skillnader som kanske avgör vad man kallar sig.

Visst kan jag säga att jag "har" AS, men det är så integrerat med min personlighet, så vid passande tillfällen kan jag lika gärna säga att jag är aspergare (vilket jag också gör på hab, i AS-sammanhang o.s.v.). På sjukhus för somati säger jag att jag "har" AS eftersom de reagerar på ett icke önskvärt sätt om man säger att man är aspergare. Inom psykvården säger jag aspergare, de bryr sig inte.

Om man tog bort mitt AS, så att jag kunde jobba, städa normalt, ha många vänner och tycka att det är roligt med diverse sociala formationer (jag gillar visserligen redan nu umgänge, men inte på alla de sätt som NT gör), så skulle jag bli som en helt annan person. Det är min personlighet som skapar både problem och bra saker, och AS spelar en stor roll där.

Det är dumt att ställa diagnoser mot varandra. Och så tycker jag att det är dumt att inte låta folk kalla sig vad de vill, och inse skillnaden mellan handikapp som går att ta bort utan att personen får annat än positiva effekter och kan ge sin personlighet uttryck mer, och handikapp där personligheten till stor del är ett direkt resultat av handikappet. Jag tänker att sådant kan avgöra hur vanligt det är att personerna med handikappet vill kalla sig "XX:are" eller "person med XX".

Döva personer kallar sig förresten mycket ofta för just döva och inte person utan hörsel. Vet inte hur det är i Sverige, men i USA finns det väl en hel kultur som de är stolta över.

Även bland vissa sjukdomar är det vanligt att säga sådant som "diabetiker", trots att det inte har mycket alls att göra med personligheten, och ingen tänker heller då "jaha en sådan, bäst jag drar mig undan eller placerar personens personlighet i ett fack".

Det fungerar olika helt enkelt.

Bror Duktig

Döva personer kallar sig förresten mycket ofta för just döva och inte person utan hörsel. Vet inte hur det är i Sverige, men i USA finns det väl en hel kultur som de är stolta över.

Stämmer bra det. Har sett massa TV program där de blev oerhört arga när de kände sig missförstådda och
de var väldigt stolta över sin Dövkultur. Fick intrycket att de inte vill bli hörande ens. Svårt bedömma.
Väldigt arga var de iallafall.

Korrection. Alltså en Svensk TV serie för Döva på TV. Ca ett år sedan? Eller Janauari?

Vi vet nu att feta är lata (annan aktuell tråd). Förlåt överviktiga... eh, människor med övervikt.
Vi vet att andra vet mycket bättre än man själv varför man kallar sig som man gör, så de behöver inte fråga.
Vi vet att jag alltså kan göra likadant mot andra och ha rätt.
Vi vet att det är fult att kalla sig aspergare och att vi som gör det har fel.
Vi vet att man har det värre med CP än med asperger.
Hade jag varit CP hade jag vetat att en person med asperger hade det värre än jag.

Även om inte aspergare är sämre människor än andra så är de precis lika dåliga.
Men vi vet att var och en av oss anser sig immun mot det.

Vi vet att världen inte är tillräckligt helvetisk. Låtom oss göra den värre.



Kanske synd att skriva det här efter Bror Duktigs klargörande inlägg, men.

+1 zombie

Bror Duktig skrev:Jag får känslan av att två diagnoser ställs mot varandra: "vilken är mest missförstådd" och lite annat.

Det går inte att jämföra på ett enkelt sätt. Den ena är utbrett missförstådd som att de som har diagnosen är korkade, och den andra är missförstådd som att folk med diagnosen är genuint onda och gärna begår bisarra sadistbrott, seriemord och liknande. Vad är värst? Innehåller missförstånden samma typ av missförstånd så att det GÅR att rangordna detta alls?
....
Döva personer kallar sig förresten mycket ofta för just döva och inte person utan hörsel. Vet inte hur det är i Sverige, men i USA finns det väl en hel kultur som de är stolta över.

Även bland vissa sjukdomar är det vanligt att säga sådant som "diabetiker", trots att det inte har mycket alls att göra med personligheten, och ingen tänker heller då "jaha en sådan, bäst jag drar mig undan eller placerar personens personlighet i ett fack".

Det fungerar olika helt enkelt.

Ja, som en person som har ett osynligt, fysiskt handikapp (medfött hjärtfel) kan jag säga att det inte går att rangordna. Från det att jag var liten så har folk sagt till mig att "bita ihop" och tyckt/trott att jag var lat och överdrev, fast mitt hjärta fått jobba dubbelt så hårt och jag knappt haft 50% "normalork". Det var mycket fördomar, främst från vuxna som inte förstod. Jag såg ju ut som vilken normal unge som helst på utsidan, det var bara ärret på bröstkorgen som avslöjade mig, om det ens var någon som såg det.

Men som du säger, vi med medfött hjärtfel kallar oss "Hjärtebarn", och vi vill, liksom alla andra patientgrupper, föra ut information och slå hål på människors fördomar och okunskap. Jag ÄR inte mitt hjärtfel, och tycker inte att jag har haft någon offermentalitet, men det är en så stor del av mitt liv att jag inte kan blunda för det. Problemen finns ju där, och jag vill bara att andra skall acceptera det som jag inte kan göra någonting åt, och förstå att man kan ha problem som inte syns på utsidan.
Antar att det är likadant för ALLA handikappgrupper där man inte direkt kan se vad som är fel.

Har jag nu AS så kommer jag att stå för det, men jag kommer samtidigt vara på min vakt. Skillnaden mellan AS och hjärtfel är milsvid, men i grund och botten är det samma osynliga problem; att vara missförstådd och inte som alla andra. Det har dock inte bara varit negativa reaktioner med att ha hjärtfel; ibland får man även höra att man "är så stark som klarar av att leva med det". Det antar jag att ingen med AS får höra...
Psykiska handikapp/variationer är tabu, det är något fult och skrämmande för den stora massan. Jag tycker att projektet "Hjärnkoll" var ett oerhört bra initiativ, men det borde bli större! Folk måste se! Höra! Ta lärdom från HBT-rörelsen.

Jag ser väl egentligen inget skäl att gå runt och kalla mig själv aspergare däremot har jag inga problem med att ta upp det i samtal och känner inte heller någon oro för hur jag skulle bli uppfattad pga det. Umgås väl kanske med öppensinnade människor men jag bryr mig speciellt mycket om det nu vore så att dom skulle bli upprörda eller se på mig annorlunda om dom vetat.

Jag kallar mig Tony och det räcker gott och väl för dom flesta och uppfattas nog snarare som excentrisk än som farligt avvikande. På samma sätt som jag inte nämner allt annat som är en del av min personlighet nämner jag inte heller AS om jag inte anser att det behövs eller skulle förgylla samtalet.