svartamolnet skrev:En depressionsperiod går alltid över. Jag har varit så nedstämd att jag inte ville leva längre. Enligt min egen åsikt dög jag inte till någonting och jag trodde att familjen skulle ha det bättre utan mig. Jag låg inlagd på psyk, fick ECT och mådde verkligen uselt. Just då var det svårt att se någon ljusning.

Hade jag lyckats ta mitt liv hade jag inte fått uppleva att se mina barn växa upp. Jag hade missat de senaste åren, då jag och barnen haft så mycket roligt sedan vi skaffade hästar. Tänk så många glada stunder vi haft med mycket skratt! Ibland blir jag deprimerad igen, även om depressionerna inte blir lika djupa nu med antidepressiv medicin. Men i en period när jag mår bra tycker jag definitivt att det är värt att härda ut under de jobbiga perioderna.

Nallen och andra som mår dåligt: gå till en läkare! Det måste finnas någon medicin ni inte provat ännu. Har ni träffat en dålig läkare, så prova att gå till en annan! Ni ska inte behöva gå omkring och må så dåligt att ni inte vill leva längre. Jag hade inte levt idag utan mina mediciner. Visst, det finns biverkningar (jag har till exempel blivit mer glömsk) men att få hjälp att kunna uppskatta livet är värt det. Det gäller att hitta en medicinering där fördelarna överväger nackdelarna.

Herregud den här medicinfixeringen.

Är det så svårt att förstå att alla inte blir bra av mediciner, att alla inte tycker det är värt att leva avtrubbade på skitmedicin.

Det är väl fint att din depressionsperiod har gått över, för vissa handlar det dock inte om perioder, utan om livet - om en livssituation man inte kan göra något åt. Man har inte resurserna.

Ja, ingen lätt sits man hamnar i när man ska avgöra vad som kan tänkas vara bäst eller i alla fall minst skadligt. Egentligen är jag där själv nu, med återkommande depression och en svår fixering/tvång/hangup. Men jag vill prova terapi först i alla fall. Problemet är att man inte får, eller att det går så lång tid att fixeringar befästs rejält. Sådant ska ju helst brytas så fort som möjligt, och i mitt fall behöver man se över hur man ska hejda tvång och fixeringar på ett djupare plan, eftersom det, så fort man tar bort en, poppar upp en annan.

Jag fungerar hjälpligt med avseende på tvången, när jag gick på SSRI, men jag kände mig inte som mig själv riktigt, och jag sov mig igenom livet.

Inga lätta val man har som "sjuk i huvudet".

Det gäller att ha tur med läkare. Om man träffar en som det fungerar bra med, så har jag märkt att man vid behov remitteras till andra bra läkare av den bra läkaren man redan har. Tyvärr har Uppsala läns landsting monterat ner psykvården för oss som är NPF-patienter och samtidigt patienter vid Affektiva mottagningen. Allt p.g.a. att de någon gång i framtiden skall samla all psykvård i ett och samma hus (de håller på att bygga det). Tidigare hade de särskilda grupper, med utbildad personal och allt fungerade jättebra. Jag hoppas att de återupptar den funktion som de hade då, när det nya huset är färdigbyggt.

Bror Duktig skrev:@Tintomara Ariadne: Ja, jag har rapporterat in flera sådana där saker. Men de flesta gör det nog inte. Och läkarna gör det ju verkligen inte. ALLA läkare, utan undantag, har antingen sagt att det inte kan hända eftersom det inte står i FASS, eller så säger de "tja, så kan det kanske vara, alla är olika". 95 % tillhör den första kategorin. Men inte att de någonsin har rapporterat. Så det är klart att det som anges i FASS är en underskattning av biverkningar, både i art och frekvens.

Jag förstår att man medicinerar när läget är tillräckligt illa. Men svårt att dra gränsen. Och efter mina egna erfarenheter så vägrar jag in i det längsta. Svårt att säga om terapi inte fungerar utan medicin också, eftersom jag inte får någon.

Jag har stor respekt för ditt val att längst möjligt undvika medicin, med de erfarenheterna. Starkt av dig att rapportera in dem! Det är sådana som du som driver kunskaperna framåt på området.

Det är rent ut sagt förjävligt att du inte kunnat få terapi. Det har ju inte jag heller fått tidigare i livet, men jag är väldigt tacksam över hur det har fungerat på det psyk där jag går nu. Ändå har jag hört att just den enheten är den sämsta i området eftersom den servar den del av staden som är hårdast belastad (ökänd stadsdel som jag bor i). Tidigare har jag haft enstaka samtal med "beteendevetare" och kuratorer, och jag har väl inte varit så särdeles imponerad precis. Det är verkligen inte samma sak.

snuggelhund skrev:Jag har dock tyvärr aldrig läst påståendet i något annat sammanhang än när människor ska försvara massutskrivning av SSRI.

Attityden verkar vara att ta det säkra före det osäkra - lika bra att skriva ut medicin så att den deprimerade inte får hjärnskador, oavsett om det är vad den behöver eller ej.

Jag vill verkligen inte försvara någon grundlös massutskrivning av mediciner utan vettig uppföljning. Det jag reagerade på var vad jag befarade skulle utvecklas till ännu ett upplopp mot dessa mediciner överhuvudtaget. Jag möts så ofta av negativa attityder till att jag har valt att äta mediciner, som om jag vore en grundlurad tokstolle som hellre tog så'na där nya moderna lyckopiller än mötte min egen blick i spegeln. Antidepressiva medel (och nu ritalin, peppar peppar) har faktiskt räddat mitt liv. Jag var deprimerad redan som barn. Jag visste bara inte vad det hette eller att det gick att göra något åt det. Den första depressionen som nådde det djup att jag inte kunde ta mig ur sängen kom ca ett år efter att min pappa hade tagit sitt liv, men det var mer en gradskillnad än något nytt. Psykisk ohälsa finns i släkten på båda sidor, och jag tror att det handlar om både arv och miljö.

Vildsvin skrev:Men tycker du inte att din pappas självmord är en väldigt reell orsak att bli deprimerad över? De jag känner som har förlorat en förälder pga självdestruktiva handlingar har mått dåligt av det en stor del av sitt liv. Lärdomen föräldrarna förmedlat genom självmordet har varit att problem inte går att lösa och det är lika bra att ge upp.

Jo jo, men jag har varit deprimerad tidigare också. Visst har jag haft reella skäl, men mitt varningssystem är också överaktivt (säkert en fördel för mina förfäder, men ack, så skadligt för min egen psykiska hälsa, även om det även kan finnasfördelar med att vara "problemsensitiv" eftersom man då kan avvärja många problem). Exakt vad som beror på mina erfarenheter och vad som är medfödd känslighet vet jag inte, men jag är rätt säker på att det handlar om både och. Mitt liv har faktiskt varit bra på många sätt också, väldigt bra i vissa avseenden, men jag har inte kunnat känna glädje över det på ett normalt sätt. Jag har utan mediciner alltid haft lättare för att ta till mig det negativa än det positiva. Istället för att glädja mig över sådant som brukar förknippas med harmoni, vardagslycka liksom, har jag oftast känt mig tom, snuvad på konfekten. Samtidigt har jag undrat vad det är för fel på mig som inte kan känna lycka mer än väldigt tillfälligt vid större kickar (men då å andra sidan väldigt intensivt), varför det mesta som borde ha känts mysigt har varit meningslöst för mig och bara givit mig dåligt samvete (varje försök att glädja mig har känts gnagande falskt, vilket bara har ökat den brännande känslan av att någonting är fel). Min pappa var likadan. Min mamma sade en gång att han hade för höga förväntningar på livet. Det tror inte jag. Jag tror att han bara hoppades att han någon gång skulle få uppleva känslan av harmoni, att vara tillfreds eller känna sig nöjd med något, men till slut gav upp.

Jag har inte slutat hoppas. Medicinering har gjort skillnad för mig. Kunskapsläget är fortfarande ytterst begränsat - området är ju så eftersatt - men det har gjort skillnad för mig. Nu är det ritalinet som är mitt stora hopp, eftersom varken SSRI eller SNRI har räckt till, och jag tycker mig märka skillnader i hur mitt belöningssystem fungerar. Jag har faktiskt gått och känt mig lycklig större delen av tiden de senaste veckorna, och jag tänker fortsätta hoppas på att det inte bara är placebo.

Vildsvin skrev:Att du blivit djupt deprimerad när förälskelsen gått över handlar kanske om att du är rädd för att bli övergiven enligt liknande mönster som när du blev övergiven av din pappa?

Det är en sympatisk tolkning, men jag har snarare oroat mig för att min oförmåga till lycka skall driva mig själv att överge ännu en människa. Det har varit jag som har avslutat alla förhållanden utom ett. Det lär vara vanligt vid ADHD (jag har AS, ADHD och Tourette). Av någon outgrundlig anledning brukar män faktiskt vara villiga att stå ut med mig även efter att första förälskelsen falnat. Det är jag som är skurken som bryter upp och krossar hjärtan. Jag hoppas att det aldrig mer skall behöva hända, och det känns faktiskt som att jag kan få slippa den här gången.

Jag tror att jag är född med stor sårbarhet för psykisk ohälsa, och medicin ger mig hopp. Jag är faktiskt väldigt kritisk till hur eftersatt kunskapen är när det gäller psykisk ohälsa, även om det nog inte märkts i denna tråd, men i grunden är jag positiv till medicinering. Jag vill se en utveckling på det här området, mer skräddarsyddapreparat som bygger på genuin kunskap istället för, som idag, på gissningar.

Det är märkligt att de inte kan tillverka en SSRI som inte påverkar det limbiska systemet, potensproblemen och lusten är i princip lika med noll och vem kan leva utan ett sexliv?

marcooleo skrev:(…), potensproblemen och lusten är i princip lika med noll och vem kan leva utan ett sexliv?

Uppenbarligen du och jag, och några till är det nog. Å andra sidan är det väl inte potensproblemen som är lika med noll, utan potensen

Skrämmande hur lätt vissa läkare skriver ut antidepressiva, nästan som om det vore Alvedon.

Jag har blivit erbjuden piller, och tackat bestämt nej, två gånger på ca. ett år och jag är inte ens deprimerad!
Visst, jag fick diagnosen AS + dystymi men är ovanligt uppsämd just för att jag äntligen håller på att få ordning på allt (diagnos, jobb mm.)

Jag tycker att läkarna borde ta ett större ansvar för att informera om de sexuella biverkningarna också. Visst, det kan vara kymigt att prata om, men om de inte tar upp det blir det ju ännu svårare för patienten att göra det. Jag morskade upp mig och började ställa krav på ett preparat som inte förstörde mitt sexliv. Det var just då nämligen det enda i min tillvaro som fungerade. Cymbalta (SSNI) är den medicin som hittills varit den bästa lösningen för mig i valet och kvalet mellan pest och kolera (d.v.s. fet eller frigid). Efter månader av konstiga biverkningar av olika slag blev jag så gott som biverkningsfri. Sexlivet blev annorlunda men inte sämre - medan vissa saker fungerade sämre, fungerade andra bättre. Jag fick lära om (och nu får jag göra det igen, efter att ha börjat med ritalinet som tycks neutralisera en del av cymbaltans inverkan).

Jag tog mod till mig och tog upp sexuella problem med min läkare. Läkaren förnekade då den biverkningen, liksom läkaren även försvårade för mig att berätta. Det kändes pinsamt, men läkaren spelade(?) totalt oförstående och tvingade mig att tala i pinsamt generande klarspråk.

När jag hade berättat sade hon att hon inte trodde att sådant berodde på Cipramil eller Zoloft.

När jag fick Anafranil kunde jag i stället knappt kissa, vilket jag berättade. Även då förnekade hon biverkningen. "Nä, sådant ska man inte få problem med". Tack gode gud för FASS p nätet. FASS förklarade alla mina problem.

Varför förnekade hon undrar jag? Var det samma teknik som vissa psykologer använder, då de tror att om man inte fokuserar på ett problem, så blir det inte större (sanning med modifikation). D.v.s. de säger till mig under aspergerutredning att "nej, inte har du AS, du är normal" eller under anorexi "nejdå det är inte så farligt, du väger inte så lite" (sådant bemötande av anorektiker är direkt livsfarligt och har lett till döden för några).

Kan tillägga att den där läkaren var verkligt bra på många saker, men ingen är perfekt, och att dölja biverkningar var den ena av hennes svaga sidor. Att berätta om vad hon trodde om patientens tillstånd var det andra. Hon kunde inget om AS heller, men det berodde på hennes höga ålder i kombination med att nästan ingen visste något om AS, så det är hon förlåten. Men eftersom hon faktiskt såg till att hjälpa i alla instanser, stod tydligt på min sida när FK krånglade, fixade fram Dagmarpengar och hjälpte till att få arbetsträning som jag ville ha det, så är hon ändå den bästa läkare jag har haft. När man kom dit, frågade hon saker som "och vad kan vi hjälpa dig med idag" (och menade det). Efterföljande läkare har nästan alla betett sig som att jag är en jävel som stör deras raster.

Ja, att bli frigid eller tappa hår är ett helvete som effektivt suddar ut effekten man fått av medicinen. Jag tappade hår av Voxra i kombination med Lamictal. Läkaren var totalt oförstående och menade att jag inbillade mig. Han berättade att det nog tillhörde mina tvång att inbilla mig att jag tappade hår.

Min man ringde upp läkaren och berättade rätt argt att jag inte på något sätt inbillade mig håravfallet. Visst var jag fixerad, men vem fan blir inte det när de tappar hår? Jag hade ju också mitt "rumplånga" hår som jag redan var intresserad av, så det blev särskilt traumatiskt.

T.o.m. journalen avspeglar hur nonchalant läkaren bemötte alltihop. "Maken ringer och påstår att xxxx".

En regelrätt depression är en sak, men dystymi, då klarar man sig rätt ok. Då är det ett svåfrt val också, för dystymi är ju kroniskt och man behöver medicinera typ hela livet. Men jag tänker mig att dystymi kan bero på kroniska svårigheter för vissa, snarare än att hjärnans kemi bara är annorlunda och personens liv i övrigt är helt ok och normalt. Alltså, jag tror att alla mina motgångar och svårigheter ger mig ett negativt tänk och en nedstämdhet.

Det borde ju gå att hantera genom terapi. Och eftersom jag så gärna VILL detta, och INTE vill få håravfall och borttappad sexuell förmåga o.s.v. så är jag starkt motiverad att jobba med terapi.

Har haft Mianserin, Remeron/Mirtazapin, Seroxat, Aurorix/Moklobemid o nu har jag Efexor/Venlafaxin. Det senaste hjälper mig att bibehålla stämningen efter ECT-behandlingar.

Du vet inte mycket om min livssituation, snuggelhund. Jag är inte avtrubbad och har det heller inte lätt i min livssituation. Ursäkta att jag försöker hjälpa till och inte vill att andra ska lida i onödan! Jag skrev att en depressionsperiod alltid går över, som ett försök att inge hopp till de som är deprimerade. Jag skrev bara om min egen situation för att ge ett exempel på det.

Jag blir deprimerad från och till och det kommer jag alltid att bli, eftersom jag har recidiverande depression. Jag vill bara att de som är deprimerade härdar ut tills det vänder. Ingen vet vad som kommer att hända i framtiden för någon av oss. Det måste ju finnas en möjlighet att det blir bättre. Vad har du för bevis för motsatsen?

Maskering och bedövning? Skitmediciner? Jag håller verkligen inte med. Jag hatar den personen jag var innan jag fick medicin. Jag stod inte ut med mig själv, elak och negativ som jag var. Man blir mer bedövad av att ha en depression än av att ha en välfungerande medicinering. Ge ett bättre råd själv då som kan få de deprimerade att må bättre! Och då menar jag INTE självmord! Självmord är en feg utväg. Som en läkare sade till mig: "Du har inte ens rätt att tänka så när du är mamma". Han hade helt rätt och det har hjälpt mig att tänka på det när de dumma tankarna kommit. Man har inte rätt att göra så mot sin omgivning, oavsett om man är mamma, son, bror, syster eller vän. Man sårar andra, inte bara sig själv!

När jag slutat med medicinen (har inte alltid kunnat acceptera att jag behöver den) har jag ställt till det för mig som bara den. Det är bland annat pga sådana utsättningsförsök som jag är arbetslös nu. Jag orkar inte med livet, missförstår andra och ser allt i svart när serotoninhalten blir för låg. Det tar några månader efter att jag slutat med medicin. Sedan är det kört. För mig är depression en livslång sjukdom, oavsett livssituation. Ska jag bara sluta behandla den, eftersom medicin är skit och ta livet av mig i stället?

Bror Duktig, jag hoppas verkligen att du kan få terapi, och då en bra terapeut. När depressionen inte är djup och du är motiverad kan du säkert vara mottaglig för terapi utan medicin, och få god hjälp att hitta strategier som fungerar. Och det är ju inte värre än att du kan lägga till medicinering om det skulle visa sig att enbart terapi inte räcker i så fall. Du får samla på dig argument och inte ge dig. Om en läkare inte vill remittera dig till terapi kanske du kan vända dig till någon annan (om du inte redan gjort det, förstås). Jag förstår att ekonomin knappast tillåter att du själv bekostar terapi. Det är ju få som kan unna sig det, tyvärr. Gräsligt att vård vid psykisk ohälsa skall behöva vara en klassfråga!

Ja, FASS på nätet är oumbärligt som informationskälla, liksom Läkemedelsverkets sammanställningar och olika landstings policybeslut. De utgör dessutom ett bra stöd för den egna argumentationen. Läkaren kan liksom inte ifrågasätta trovärdigheten där. De biverkningar som du beskriver är ju välkända, så det är verkligen anmärkningsvärt att de förnekats och att du inte tagits på allvar. Skönt i alla fall att höra att du åtminstone har fått bra hjälp i vissa avseenden. Synd att det verkar ha varit mer undantag än regel.

Tintomara, var hittar man dessa sammanställningar och policybeslut?

Att mina biverkningar förnekades kan jag lite förstå med SSRI och det sexuella, då det var runt 1990 och väl rätt så nytt ändå? Anafranil var ju gammal, så jag förstår inte varför det förnekades att jag fick svårt att kissa som biverkning.

Jag har alltså i grunden dystymi, men just nu har jag hamnat i en depressionssvacka av något underligt slag. Har fått stora problem med en fixering, som är av ett slag som gör att man blir deprimerad. Jag känner mig egentligen mycket deprimerad, men kan ta mig upp enstaka minuter, som vid dystymi.

Jag har inte vågat att testa sånt. Har varit väldigt deprimerad och är det fortfarande men vägrar äta sånt.

Har inga synpunkter på att andra tar men hoppas att forskning kan ge alternative pga av behov av behandlingar som har så lite biverkningar som möjligt.

Bror Duktig skrev:Tintomara, var hittar man dessa sammanställningar och policybeslut?

Att mina biverkningar förnekades kan jag lite förstå med SSRI och det sexuella, då det var runt 1990 och väl rätt så nytt ändå? Anafranil var ju gammal, så jag förstår inte varför det förnekades att jag fick svårt att kissa som biverkning.

Jag har alltså i grunden dystymi, men just nu har jag hamnat i en depressionssvacka av något underligt slag. Har fått stora problem med en fixering, som är av ett slag som gör att man blir deprimerad. Jag känner mig egentligen mycket deprimerad, men kan ta mig upp enstaka minuter, som vid dystymi.

Jag brukar hitta sådana sammanställningar och policies när jag googlar på olika mediciner och behandlingsformer. Prova olika kombinationer av sökord. Jag söker ofta info på nätet och kan bli sittande länge för att jag fastnar. Då händer det ofta att jag hittar sådant, mest av en slump. Du kan säkert hitta mycket genom att gå in på olika landstings hemsidor och söka vidare där också, liksom på läkemedelsverkets hemsida. Dock är det ju inte alltid så lätt att navigera på myndigheters hemsidor, tyvärr. Att bygga upp logiska strukturer för sökningar verkar inte vara deras starkaste sida, om man säger så.

Jag kan se om jag kan hitta något som kunde vara av intresse för dig. Jag antar att du mest är intresserad av argument för att få terapi?

Tintomara: ja, argument för terapi är av värde. Men jag är ju utkastad för att jag har AS. Gå till hab säger de, och hab säger att jag ju har "sjukdom" och då hör hemma på psyk.

Right, då behöver du även argument för att terapi är ett rimligt alternativ med AS, och gärna även sådant som visar vems ansvaret är att se till att du får vad du behöver. Varför kan de inte bara samarbeta?!

Här är en källa:
http://www.liv.se/sidkat/11213/Asperger%20syndrom%20hos%20vuxna.pdf

Där står terapi med som åtgärdsmål, och det framgår att du har rätt att få hjälp av både HAB och psyk. Detta är framtaget i Värmland, men det de har kommit fram till kan ändå användas som argument.

Bror Duktig: Här är ett svar från en "expert", mindre trovärdig källa men kan ändå bygga på din argumentation.

http://www.terapisnack.com/topic/terapi-for-aspergeradhd-problem

Tack! Ska kolla in det sedan. Måste ut med hunden nu, och sedan göra mat, men jag sparar och ska kolla in. Hab har åtminstone sagt sig vilja hjälpa mig att "tjata på psyk" så då kanske de kan ta hjälp av det där också.

Den här artikeln i läkartidningen kanske kan ge viss hjälp.

http://www.lakartidningen.se/includes/07printArticle.php?articleId=3987

Artikeln tar upp problem med att personer med npf ofta inte får tillräcklig hjälp. Den tar upp både ADHD och AS och skulle nog tyvärr styrka din argumentation bättre om du hade en ADHD-diagnos. Den visar att HAB har det huvudsakliga ansvaret vid AS men att bättre samordning mellan olika instanser behövs, och att du som diagnostiserad bör få hjälp med vart du skall vända dig snarare än att bollas fram och tillbaka. Det är vid ADHD som terapi lyfts fram, men inget i artikeln stöder att det vore olämpligt vid AS (om nu någon skulle påstå det).

Från en norsk psykologtidskrift:

http://www.psykologtidsskriftet.no/index.php?seks_id=12496&a=2

Forskning om hur terapin bäst utformas för barn med asperger.

Jag har bara googlat på "asperger terapi" och gått igenom några av de första träffarna. Det finns säkert massor att använda sig av.

Tintomara: jag har läst lite på första länken. Väldigt bra text faktiskt. Ska skicka den till den som är ngt av en samordnare för mig på hab. Skulle vara bra om jag lyckas hitta liknande för Västra Götaland ... eller inte Västra Götaland är ju inte kända för att vara smidiga och bra, snarare dumsnåla och envisas med att snedtolka allting så att de kan spara pengar. I deras motsvarande dokument skulle det säkert stå att aspergare oftast klarar sig utan stöd och därför behöver man inte ge något om det inte visar sig att det går rent åt helvete (och då bara lite, så att personen inte råkar ut för något som VG-region kan behöva stå till svars för).

Ser på andra länken tips om att fråga de som utrett personen. Och det kanske är ett tips för mig. De verkade vara på min sida. Jag kontaktade dem några år efter utredningen för att få mina journaler, och då erbjöd de samtal som jag aldrig gick på. Utredande psykolog verkade i alla fall vänligt inställd och inställd på att hjälpa.

svartamolnet skrev:Du vet inte mycket om min livssituation, snuggelhund. Jag är inte avtrubbad och har det heller inte lätt i min livssituation. Ursäkta att jag försöker hjälpa till och inte vill att andra ska lida i onödan! Jag skrev att en depressionsperiod alltid går över, som ett försök att inge hopp till de som är deprimerade. Jag skrev bara om min egen situation för att ge ett exempel på det.

Jag blir deprimerad från och till och det kommer jag alltid att bli, eftersom jag har recidiverande depression. Jag vill bara att de som är deprimerade härdar ut tills det vänder. Ingen vet vad som kommer att hända i framtiden för någon av oss. Det måste ju finnas en möjlighet att det blir bättre. Vad har du för bevis för motsatsen?

Maskering och bedövning? Skitmediciner? Jag håller verkligen inte med. Jag hatar den personen jag var innan jag fick medicin. Jag stod inte ut med mig själv, elak och negativ som jag var. Man blir mer bedövad av att ha en depression än av att ha en välfungerande medicinering. Ge ett bättre råd själv då som kan få de deprimerade att må bättre! Och då menar jag INTE självmord! Självmord är en feg utväg. Som en läkare sade till mig: "Du har inte ens rätt att tänka så när du är mamma". Han hade helt rätt och det har hjälpt mig att tänka på det när de dumma tankarna kommit. Man har inte rätt att göra så mot sin omgivning, oavsett om man är mamma, son, bror, syster eller vän. Man sårar andra, inte bara sig själv!

När jag slutat med medicinen (har inte alltid kunnat acceptera att jag behöver den) har jag ställt till det för mig som bara den. Det är bland annat pga sådana utsättningsförsök som jag är arbetslös nu. Jag orkar inte med livet, missförstår andra och ser allt i svart när serotoninhalten blir för låg. Det tar några månader efter att jag slutat med medicin. Sedan är det kört. För mig är depression en livslång sjukdom, oavsett livssituation. Ska jag bara sluta behandla den, eftersom medicin är skit och ta livet av mig i stället?

mnordgren:

Inlägget kommer ursprungligen härifrån:

diskussion-om-censur-av-vad-hander-om-man-tar-tabletter-t21651-48.html

Mitt inlägg handlade inte om dig och din livssituation.
Att DU blir hälpt av piller är givetvis bra, att du känner att livet är värt att leva är givetvis bra.


Det jag reagerar på att du verkar utgå från att du vet hur andras livssitation och ev. depression ser ut, och eftersom du blivit hjälpt av piller då ska även andra bli det.
Alla tycker inte det är värt att knapra piller med biverkningar , då kanske man hellre väljer att mellan leva avtrubbat "liv" på piller, leva skitliv utan piller, och att göra slut på skitet, väljer det sistnämnda och det kan vara ett fullt rationellt och modigt val.

F.ö vilket jävla skitsnack är det inte att självmord är fegt. Vad hoppas man på som "modig" uthärdare av livet ? Att man får en fin plats i himlen till slut som tröstpris för livet som gick åt helvete ?

De gångerna jag övervägt att ta livet av mig har det varit pga feghet, feghet är alltså det som får mig och säkert många med mig att fortsätta leva ett skitliv.