För att människor har ett behov av att skapa sig en identitet. Det känns bra att kalla sig för något.

Aspergers är en väldigt integrerad del av personligheten, på ett helt annat sätt än vad sjukdomar är. Jag ser inte min aspergers som enbart ett handikapp, utan som en stor del av den jag är. Mina intressen, till exempel, förklaras i väldigt hög grad av att jag har aspergers.

Jag skyltar inte med det.
Samhälelt älskar att placera människor i fack.

Hundralappen skrev:Jag skyltar inte med det.
Samhälelt älskar att placera människor i fack.

Det låter nästan som att du skäms. Det förstår jag inte i så fall.

Har inte haft diagnosen så länge men jag gillar förkortningen aspie sjukt mycket.

Laika skrev:För att människor har ett behov av att skapa sig en identitet. Det känns bra att kalla sig för något.

Aspergers är en väldigt integrerad del av personligheten, på ett helt annat sätt än vad sjukdomar är. Jag ser inte min aspergers som enbart ett handikapp, utan som en stor del av den jag är. Mina intressen, till exempel, förklaras i väldigt hög grad av att jag har aspergers.

+1!

kullan skrev:

Hundralappen skrev:Jag skyltar inte med det.
Samhälelt älskar att placera människor i fack.

Det låter nästan som att du skäms. Det förstår jag inte i så fall.

Jo, men jag förstår mycket väl att många skäms över den stigmatiserande till stor del felaktiga bild omvärlden i allmänhet har av vad Aspergers syndrom är. En massa egentligen närmast barnsligt korkade missförstånd har skapat en helt annan bild av att det handlar om känslolösa psykopatliknande robotar som sitter med sina specialintressen och inte bryr sig om andra människor, för det ska vi inte vara kapabla att kunna göra.

Vad AS verkligen är finns väl inte mycket anledning att skämmas över, men det är där allt blir så Moment 22-aktigt eftersom rädslan att bli ihopkopplad med de missuppfattade vrångbilderna fullkomligt självklart får en stor majoritet av gruppen att hellre hålla tyst än ta alla risker med att försöka visa att bilden av AS är förvrängd, "för det har faktiskt jag"!

Som sagt, det är en förfärlig soppa som en massa okunniga idioter i vår omvärld har försatt oss alla i. Jag har kallat Aspergers syndrom kanske både samtidens och historiens mest missförstådda och baktalade diagnos, och det vidhåller jag.

Trots att jag inte skäms brukar jag inte berätta för människor att jag har aspergers. Det finns så många konstiga uppfattningar om det och risken är stor att jag blir stämplad som galen.

Jag är öppen med mina diagnoser (även om det inte är alltid det kommer på tal), och det har mestadels mötts med intresse och respekt. Fördomsfulla och inskränkta människor umgås jag helt enkelt inte med om jag kan undvika, och det kan jag oftast. Visst har det hänt att fördomar har blottats, men då har de fått omprövas. På det sättet bidrar jag i det lilla till en mer nyanserad bild av Asperger.

Därmed inget ont sagt om dem som inte har haft samma tur som jag med sin omgivning. Jag kan mycket väl förstå att det i många sammanhang kan vara oerhört känsligt att peka ut sig själv som aspergare/aspie. Jag har också stor förståelse för att många inte vill ha sin diagnos som sitt främsta epitet. Det är verkligen inte hela min identitet heller, även om det är väldigt aktuellt just nu när jag är nydiagnostiserad.

Pemer skrev:

kullan skrev:

Hundralappen skrev:Jag skyltar inte med det.
Samhälelt älskar att placera människor i fack.

Det låter nästan som att du skäms. Det förstår jag inte i så fall.

Jo, men jag förstår mycket väl att många skäms över den stigmatiserande till stor del felaktiga bild omvärlden i allmänhet har av vad Aspergers syndrom är. En massa egentligen närmast barnsligt korkade missförstånd har skapat en helt annan bild av att det handlar om känslolösa psykopatliknande robotar som sitter med sina specialintressen och inte bryr sig om andra människor, för det ska vi inte vara kapabla att kunna göra.

Vad AS verkligen är finns väl inte mycket anledning att skämmas över, men det är där allt blir så Moment 22-aktigt eftersom rädslan att bli ihopkopplad med de missuppfattade vrångbilderna fullkomligt självklart får en stor majoritet av gruppen att hellre hålla tyst än ta alla risker med att försöka visa att bilden av AS är förvrängd, "för det har faktiskt jag"!

Som sagt, det är en förfärlig soppa som en massa okunniga idioter i vår omvärld har försatt oss alla i. Jag har kallat Aspergers syndrom kanske både samtidens och historiens mest missförstådda och baktalade diagnos, och det vidhåller jag.

Så du menar att AS är den mest missförstådda och baktalade diagnos? Hmm, har nog hört betydligt fler använda cp nedvärderande än AS.. >"ditt cp" "jävla mongo" "är du utvecklingsstörd,eller??" dessa uttryck har väl de flesta hört och kanske själva använt av okunskap..

Jag möter dagligen fördomarna i form av att bli sedd aom mindre vetande. Senast igår sa kassören på ICA till min assistent, inte till mig, "hon är så duktig som kan slå sin kod!" Och eftersom mitt tal är svårförståeligt kan jag inte säga ifrån. Så det är bara att gilla läget.

Pemer skrev:Jag har kallat Aspergers syndrom kanske både samtidens och historiens mest missförstådda och baktalade diagnos, och det vidhåller jag.

Jag får nog hålla med Rydisen. Världen är full av väldigt missförstådda diagnoser. AS är inte alls unikt i den bemärkelsen. AIDS är till exempel vansinnigt missförstått. I 80-talets USA gjordes en enkätundersökning där 56,8% svarade att de är för att AIDS-sjuka ska steriliseras och behandlas för sin okontrollerbara sexuella aptit.

Rydisen skrev:

Pemer skrev:

kullan skrev:Det låter nästan som att du skäms. Det förstår jag inte i så fall.

Jo, men jag förstår mycket väl att många skäms över den stigmatiserande till stor del felaktiga bild omvärlden i allmänhet har av vad Aspergers syndrom är. En massa egentligen närmast barnsligt korkade missförstånd har skapat en helt annan bild av att det handlar om känslolösa psykopatliknande robotar som sitter med sina specialintressen och inte bryr sig om andra människor, för det ska vi inte vara kapabla att kunna göra.

Vad AS verkligen är finns väl inte mycket anledning att skämmas över, men det är där allt blir så Moment 22-aktigt eftersom rädslan att bli ihopkopplad med de missuppfattade vrångbilderna fullkomligt självklart får en stor majoritet av gruppen att hellre hålla tyst än ta alla risker med att försöka visa att bilden av AS är förvrängd, "för det har faktiskt jag"!

Som sagt, det är en förfärlig soppa som en massa okunniga idioter i vår omvärld har försatt oss alla i. Jag har kallat Aspergers syndrom kanske både samtidens och historiens mest missförstådda och baktalade diagnos, och det vidhåller jag.

Så du menar att AS är den mest missförstådda och baktalade diagnos? Hmm, har nog hört betydligt fler använda cp nedvärderande än AS.. >"ditt cp" "jävla mongo" "är du utvecklingsstörd,eller??" dessa uttryck har väl de flesta hört och kanske själva använt av okunskap..

Jag möter dagligen fördomarna i form av att bli sedd aom mindre vetande. Senast igår sa kassören på ICA till min assistent, inte till mig, "hon är så duktig som kan slå sin kod!" Och eftersom mitt tal är svårförståeligt kan jag inte säga ifrån. Så det är bara att gilla läget.

Jag tycker att du ska prata ihop dig med din assistent, så att ni kommer på ett sätt som hon kan säga till på skarpen när sådant händer.

Jag har hört liknande hända personer med AS, om de t.ex. har svårt med tal, samtidigt som de rör sig udda.

I skolorna när jag var barn, var det CP som var skällsordet för alla som var dumma eller udda eller som man ville reta för något "fel i huvudet". Nu för tiden försvinner det mer och mer (på skolor i min kommun), och ersätts av DAMP, ADHD och "jävla aspergare" eller helt enkelt "du är ju onormal, har du diagnos eller".

kullan skrev:

Hundralappen skrev:Jag skyltar inte med det.
Samhälelt älskar att placera människor i fack.

Det låter nästan som att du skäms. Det förstår jag inte i så fall.

Jag skyltar inte heller med det, längre.

Jag har fått uppleva hur internetkontakter avslutar kontakten när jag har berättat, och har hört vad folk säger om aspergare och förstod då till slut vad som händer med mitt rykte och obefintliga sociala umgänge om jag basunerar ut att jag har AS.

Ja visst, någon måste börja, men ibland är kostnaden hög för den enskilda, när den ska "ge AS ett ansikte" (samhället behöver många, jag menar inte alls att JAG kan visa alla exakt vad AS är).

Nej, jag skäms inte heller, men jag vill få stopp på att behandlas som "hon med AS" (eller aspergaren eller vad man vill kalla det) i stället för "hon".

Jag kallar mig aspergare för att det är enklast, och för att inte försöka distansera mig från det som sitter så djupt i min personlighet. Om man tar bort mitt handikapp, så skulle man ta bort mig. Troligtvis lika stor påverkan som lobotomering (fast med annat resultat förstås). Det finns tillfällen då jag säger "jag har Aspergers syndrom" - när jag misstänker att det andra kommer att göra skada för mig. T.ex. om jag måste berätta det inom somatisk vård. För där blir man verkligen dåligt behandlad när man börjar prata om psykiska saker, eller beter sig tetigt på något sätt (jag är personen som gick 3 år med Borrelia p.g.a. "aspergare är ju ofta..." och "vi ser att du haft kontakt med psykiatrin").

Om en person har ryggmärgsbråck, och blir botad, så är personen enbart av med ett problem, inte hela sin inre personlighet (jag förstår att det inte är så enkelt som jag får det att framstå, om man plötsligt skulle bli av med sitt nät av personer runt omkring o.s.v. kanske blir helt ensam efter att ha haft en assistent i 20 år).

En person kan säga att den är epileptiker eller diabetiker, utan att den ser det som sin främsta identitet. Personen säger det endast när det kommer på tal, så det är inget som den presenterar sig som eller alltid förknippar med alla tankar om sig själv. Oftast säger nog folk inte på det sättet, förrän de haft diagnosen ett tag.

Pratet om "person med" eller former av typen "aspergare" tycker jag förekommer mest bland handikappade, inte så mycket bland sjuka. De som pratat mest om det, har varit anhöriga eller folk som arbetar med handikappade.

En anledning som jag kan se att inte använda former som "aspergare" är när det är nedvärderande. Jag själv skulle t.ex. inte vilja höra om mig: "ja, hon är ju en sådan där aspergare du vet". Fast blir det bättre av: "ja, hon har ju det där aspergers syndrom "?

Sedan finns det en skillnad i vad man kallar sig själv, och vad andra kallar en. Jag kan se att när aspergare själva kallar sig aspergare, så är det aldrig eller mycket sällan nedvärderande, medan "aspergare" används nedvärderande mycket mer ofta än "aspergers syndrom" av folk utan diagnosen.

Att man som CP-skadad stör sig på vad man kallas har jag full förståelse för. "CP" har missbrukats så till den milda grad, även om det verkar svänga nu. Det är väldigt olyckligt att CP använts som skällsord på att något är fel i huvudet, när det väl är tvärtom. Tyvärr håller som sagt NPF-diagnoser på att börjas användas på liknande sätt (och som sagt tagit över i min kommuns skolor i stället för CP). Visserligen är de ju ändå diagnoser som beskriver något i huvudet, men det är ju ändå väldigt kränkande att använda diagnoser som skällsord.

När jag var barn, använde alla i hela skolan "CP" som skällsord på "dum/konstig i huvudet", trots att vi hade en stödlärare som hade just CP-skada.

Bror Duktig skrev:När jag var barn, använde alla i hela skolan "CP" som skällsord på "dum/konstig i huvudet", trots att vi hade en stödlärare som hade just CP-skada.

Vi människor vet inte sällan vad vi skall hitta på för skällsord för att distansera oss, listorna sorgligt långa och FN's deklaration över mänskliga rättigheter inget vi är skyldiga att sätta oss in i ... , det finns en okunskap t.o.m. hos de mest lärda.

All skit som förtäckt serveras förnämt och skadeglatt för att dölja våra egna brister i vad det är att vara fullkomlig som människa.

Varje tid sitt mått av okunskap, sin pina , mobben med sin okunskap söker nya ämnen för att underhållningslystet lindra dem egna sprickorna i skalet.

Lyteskomiskt dröjer sig ondskan kvar, dumhetens mått av tristess och otålighet, en pinsamt illa vald situation som kryddats med illvilligt förtal av vems mänskliga rättigheter som gäller, här och nu.

Viktigt att välja sida av statusstrecket, Självmål eller Barmhärtighetsmål, tänk mord.

Varför kalla sig "människa"?

Mvh livdeg

Bror Duktig skrev:

rydisen skrev:Jag möter dagligen fördomarna i form av att bli sedd aom mindre vetande. Senast igår sa kassören på ICA till min assistent, inte till mig, "hon är så duktig som kan slå sin kod!" Och eftersom mitt tal är svårförståeligt kan jag inte säga ifrån. Så det är bara att gilla läget.

Jag tycker att du ska prata ihop dig med din assistent, så att ni kommer på ett sätt som hon kan säga till på skarpen när sådant händer.

Ja, verkligen! Usch, så kränkande!

En f d kollega till mig (NT) hade så svår bäckenbottensuppluckring när hon var gravid att hon fick sitta i rullstol. När hon var ute med sin man körde han rullstolen, och plötsligt var det som att hon inte var någon att räkna med. Alla expediter och andra människor de mötte vände sig uteslutande till honom. Hon blev som en icke-person. Tänk att behöva leva med det bemötandet jämt! Då kunde hon ändå tala för sig utan problem, men kände ändå hur mycket svårare det blev att göra sig hörd bara genom folks förväntningar.

Lakrits skrev:Det är p.g.a. den här sortens skuldbeläggningskultur och bitterhetsdrypande litanior som jag inte går med i patientföreningar av det här slaget, utan istället försöker vara en god ambassadör för depressiva och aspergare på egen hand. Om det inte duger för andra, så må det vara hänt.

OA är inte någon patientförening.

Tintomara Ariadne skrev:

Bror Duktig skrev:

rydisen skrev:Jag möter dagligen fördomarna i form av att bli sedd aom mindre vetande. Senast igår sa kassören på ICA till min assistent, inte till mig, "hon är så duktig som kan slå sin kod!" Och eftersom mitt tal är svårförståeligt kan jag inte säga ifrån. Så det är bara att gilla läget.

Jag tycker att du ska prata ihop dig med din assistent, så att ni kommer på ett sätt som hon kan säga till på skarpen när sådant händer.

Ja, verkligen! Usch, så kränkande!

En f d kollega till mig (NT) hade så svår bäckenbottensuppluckring när hon var gravid att hon fick sitta i rullstol. När hon var ute med sin man körde han rullstolen, och plötsligt var det som att hon inte var någon att räkna med. Alla expediter och andra människor de mötte vände sig uteslutande till honom. Hon blev som en icke-person. Tänk att behöva leva med det bemötandet jämt! Då kunde hon ändå tala för sig utan problem, men kände ändå hur mycket svårare det blev att göra sig hörd bara genom folks förväntningar.

90 % OT, men:

När jag är på veteranträffar med min man eller förr med min exman, så frågar män till 99 % min man om mitt fordon. Och säger då min man "du får fråga ÄGAREN", så tittar de på mig, vänder sig sedan åter mot min man och frågar saker. Säger han då "fråga henne, det var hon som renoverade", så räcker inte det heller. Nä, de ser lite konstiga ut, och fortsätter fråga min man. Även min exsvärfar betedde sig genomgående så. Även när han med egna ögon sett att det var jag och endast jag som hade gjort en viss sak.

Så det räcker alltså med fel kön för sammanhanget för att bli behandlad som mindre vetande. "Person med kvinnligt kön."

Eftersom jag har varit i motsatt läge, så vet jag att jag inte beter mig på motsvarande sätt mot män. Förutom då män raljerar om kvinnor och sådant som mens och barnafödande och menar att det inte gör ont att föda barn eftersom då skulle inte kvinnor klara av det eftersom kvinnor är pipiga och inte tål riktig smärta.

För att man vill tillhöra en gemenskap och sätter sig själv då i ett fack, precis som folk som tex kallar sig för emos, gothare eller liknande.

Rydisen skrev:Jo, för att jag inte fokuserar på hinder utan tar det som en del av mig som är viktig men inte i relation till andra. Värt att fundera på...

Att kalla sig aspergare/aspie osv. kan väl vara just att inte fokusera på hindren utan att ha en mer positiv inställning till det trots att det finns hinder.

Rydisen skrev:Det ger ju er omgivning en utmärkt chans att bahandla er som annorlunda, vilket jag antar är det sista ni vill.

Det beror väl mycket på vilket sätt man blir behandlad annorlunda?
Ett av problemen med att ha syndromet verkar vara att man blir behandlad som alla andra och inte riktigt klarar av det. Att säga att det inte är annorlunda verkar rätt fånigt.
Sitter man i rullstol blir man behandlad annorlunda om någon tar ned något från en hylla man inte når.. Jag vet inte om det är kränkande att göra det men det verkar ganska praktiskt.

Slutligen är det ju ett Syndrom och inte en störning/skada/sjukdom och det tror jag är mer tacksamt att identifiera sig med.

Pemer skrev:Snälla, notera nu att det är ett provokativt skuldbeläggande av det förment självklart galna att ens kalla sig aspergare som jag reagerar på och ställer saken på sin spets åt andra hållet. Det understryker jag också nogsamt, t o m flera gånger om. Och att det inte är skuldbelägga någon jag egentligen är ute efter, fast det ser jag att jag kunde varit tydligare med.

Jag förstår inte alls vad du menar. Var du ironisk? Kan du förklara bättre?

Jag förstår. Han orkade väl inte vara så superdiplomatisk just då, efter att ännu en gång mötas av att det skulle vara dåligt att kalla sig aspergare, att man skulle göra hela gruppen en otjänst. Pemer tog väl sig för en gångs skull friheten att vara onyanserad tillbaka, då han upplevde sig orättvist bemött efter att så länge ha kämpat för att "ta tillbaka" namnet aspergare från dem som använder det fördomsfullt. Så fattade i alla fall jag det.

Jag har läst en hel del som Pemer har skrivit (inte bara här; när jag var aktiv medlem på Attentions diskussionsforum förut var Pemer också där). Aldrig har jag fått uppfattningen att Pemer skulle döma någon som inte orkar vara öppen med sin asperger p.g.a. en oförstående omgivning, eller någon som inte ser det som en central del av sin identitet.

Jag fattade det snarare som att han drev resonemanget till sin spets nu eftersom det drivits till sin spets från andra hållet. Ibland kan man behöva peka ut båda ytterligheterna på kartan för att få upp ögonen för var den mer nyanserade mittenpositionen befinner sig (den som väger olika argument - å ena sidan si, men å andra sidan så).

EDIT: Det behöver ju egentligen inte handla så mycket om vad som skrivits i just denna tråd. Vissa saker kan man få höra så många gånger i olika (konfliktfyllda) sammanhang att man någon gång reagerar lite "allergiskt" när en liknande frågeställning förs på tal, även om det görs på ett respektfullt sätt den här gången och inte alls avses som kritik. Så tänkte jag, men jag vet inte.

Rydisen skrev:Jag har läst en hel del här på forumet sedan min man fick diagnosen AS 2009. Det jag reagerar på är att ni med AS många gånger kallar er aspergare. Varför? Det ger ju er omgivning en utmärkt chans att bahandla er som annorlunda, vilket jag antar är det sista ni vill.

För jag är ett stort AS. Känner mig så.

Man kan ju ställa frågan som så, vad ska man kalla sig annars? Knäppis?

kullan skrev:Man kan ju ställa frågan som så, vad ska man kalla sig annars? Knäppis?

Har du inget namn?