Ja, alltså, jag reagerar väldigt olika i olika typer av akuta situationer.

När det gäller trafik och fordon, så är jag som bäst på att tänka, tydligen även när jag inte har full koll på hur allt fungerar (hann ju med ett tankeresonemang om handbromsen och kom fram till att inte dra den).

I sociala situationer som blir lite svåra, blir jag stel i huvudet och vet varken ut eller in.

Under spel kan jag få stresspanik när det faktiskt blir så svårt att det inte går längre.

Om jag satt i ett flygplan och fattade att vi skulle störta och dö, så hade jag nog kanske (vet inte) fått panik. Vad annat finns att göra, när man har noll påverkningskraft? Jag skulle nog inte sitta lugnt och invänta döden, men man vet aldrig.

När jag har utsatts för tillräckligt svår smärta, har jag reagerat genom att tappa kontrollen och skrika så högt att sjukhuspersonal bett mig hålla käften (har hänt 2-3 gånger). Det har föregåtts av att jag har haft full kontroll och verkat helt opåverkad tills det brister, så kanske de trott att jag spelade över eftersom "de vet" (tror de) att jag inte hade så ont innan. Men jag fungerar så. Full kontroll och sammanhållet sammanbiten, eller över gränsen och all kontroll borta. Däremot har jag haft vett att inte skrika när jag har haft vissa slags smärtor i magen, och där skrikande gör att man använder muskler som gör att det gör mer ont. Detta trots att jag egentligen passerat gränsen, och har tappat alla annan kontroll utom just att hålla käft. Jag brukar alltså inte göra saker som gör smärtan värre, även när jag egentligen tappat kontrollen och säger och gör lite vad som helst.

(Då pratar jag om smärtor som var så starka att jag åkte in och ut ur medvetslöshet, och där jag under medvetande tänkte att jag hade nog faktiskt skulle ha klarat en benamputation nu utan bedövning, jag hade nog inte känt det ens, p.g.a. den här andra smärtan.)

Tintomara Ariadne skrev:Det skulle kunna ha att göra med att du ställs inför för höga krav hela tiden i din vardag, utan tillräckligt stöd. Kanske har du inga reserver att ta av, eftersom du hela tiden får kämpa. Förhoppningsvis kan du få mer hjälp framöver, så att du kan bygga upp reservkrafter.

Förmodligen. Känner mig alltid fysiskt och psykiskt mer eller mindre utmattad.Har alltid huvudvärk, muskelvärk, magont, illamående och yrsel. Ångest och självmordstankar har jag med nästan hela tiden, men jag vet inte varför jämt. På kvällarna får jag nästan jämt runt 38-39 i feber. Så ska man lyssna på kroppen så verkar jag ju kämpa en del, men vad som kan hjälpa vet jag inte, känns som jag har testat typ allt flera gånger om.

Xzirie skrev:Jag är ju likadan så det är väl vi som är de fjolliga undantagen här.

Två särlingar då