lemur skrev:

Zombie skrev:(lemur) "vanlig hyfs": så lagom lätt att vara hyfsad, när hyfsen anses kräva ord, man inte har sådana, och den andra - eller hela gänget - står där och trummar med fingrarna och försöker låta bli att explodera i ansiktet på en. Jag förstår inte NT:s (se där, nu generaliserar jag själv) ordberoende överhuvudtaget. De flesta tycks utgå ifrån att utan ord, ingen tanke - orden kommer först. Mina tankar är nästan som regel begreppsmässigt klara, men inte klädda i ord. Jag får översätta dem. Ibland upptäcker jag att jag har använt ett begrepp som jag inte känner till något ord för.

Som jag skrev först, så är jag långt ifrån övertygad om att det här är ett AS- eller npf-relaterat "problem". Hade någon sagt detta som weasley och andra beskrivit för tio-tjugo år sedan, så skulle jag ha sagt att det är ett typiskt manligt beteende att inte förstå behovet hos sin fru/flickvän/barn att diskutera saker. Inte enbart manligt, men övervägande.

Jag skrev också att det borde tillhöra normal hyfs att kunna motivera sina handlingar och åsikter och jag tillade att det inte behöver komma direkt om man har svårt för det - i de fall och av de orsaker som du och weasley tagit upp.

Vad jag menade var att de flesta människor, enligt min erfarenhet, har oerhört svårt att göra just det: motivera. Jag har fått intrycket att viktiga och mindre viktiga beslut fattas på oerhört svaga grunder, som t.ex. "så har vi alltid gjort", "alla andra gör så", "det är modernt" o.dyl. och det är väldigt vanligt att folk blir stressade och aggressiva om man försöker få någon form av förklaring (kort eller lång beroende på sammanhang och person).

Uttryck av typen "Jag bara tycker så" är något av det värsta jag vet och ger i alla fall mig budskapen att personen ifråga dels ger fullständigt faderullan i mina behov av ömsesidig kommunikation, dels praktiskt taget skryter med sin brist på intellektuell förmåga.

Om man har AS och samtidigt reagerar såhär på frågor som faktiskt är avsedda att ha ett konstruktivt syfte, så måste man - om man är rädd om sin relation - vara medveten om det och klart och tydligt informera sin partner/vän/släkting om hur man funkar. Och vara beredd på att anpassa sig litegrann, även om det är jobbigt, precis som den andre får lov att göra.

God kommunikation är A och O i vilket förhållande som helst, men hur den kommunikationen ska se ut finns det ingen standardmall för, utan det måste man fixa tillsammans. Ge och ta, ömsesidigt.

Nu förstår jag bättre vad du menade och håller i stort sett med.

Blott att folk borde bjuda till mera överlag. Jag har haft ett liv före min aspergerdiagnos, då jag helt enkelt inte fick vara den jag var. Inte för någon, någonsin. Ingen jag hade särskilt mycket att göra med ville mig illa - men ingen förstod. Och det räckte för att ingen heller skulle acceptera. Inte mer än med en läpparnas bekännelse, och det överlever man inte på. Inte heller jag hade någon minsta förklaringsmodell att rättfärdiga mig med inför mig själv.
Så vidrigt vill jag inte att någon ska ha det; men i det här liksom i andra avseenden (mat, självkänsla, rätt till sitt eget liv och person, hemska familjer... ...) finns det folk som har det. Folk (vi) borde tänka ett steg till, jämt! (Inte bara vi aspies!)

Man förväntas svara med vad som finns för säsongen... ja, men gäller frågan vad man är sugen på så kanske det man är sugen på inte finns för säsongen. "NT" tänker realistiskt i det sammanhang som finns för handen trots att den förutsättningen inte finns uttalad i frågan, "Asp" svarar på frågan som den faktiskt löd. Så får man höra att man driver med, försöker vara rolig, och så vidare. Jag känner igen mig helt.
Eller "-Ska vi gå på restaurang och få något i oss?" "-Tyvärr, jag har inte råd." "-Jag bjuder!" "-:oops:"[men går med på det eftersom alla andra går och eftersom man har lärt sig att det inte hör till god ton att sjåpa sig för mycket när någon vill få ge]. [Tredje person, efteråt:] "-Hur fan kunde du låta honom bjuda dig , jag har ju berättat för dig hur ont om pengar han har!!!"

Min gamla läxa till mig själv: då får man väl plugga in det där i-sammanhanget-tänkandet då... utsläcka ryggmärgsreflexer, lära sig vita lögner och diplomatiska halvsanningar och vara beredd på en del misslyckanden till innan något börjar förändras så det märks.
Men vad vet jag, andra kanske har bättre metoder...

Zombie skrev:... då får man väl plugga in det där i-sammanhanget-tänkandet då... utsläcka ryggmärgsreflexer, lära sig vita lögner och diplomatiska halvsanningar och vara beredd på en del misslyckanden till innan något börjar förändras så det märks.
Men vad vet jag, andra kanske har bättre metoder...

Jag upplever att det man liksom sliter på sin "diplomatiska-förmåga" (om nån kommer på en bättre benämning så hojta till!) när man använder den. Visst, man tränar den också, men för mig tar förmågan till halvsanningar och idiot-övertolkningar slut efter flitigt användande. Min lösning på det är att ha flera moder/roller. De olika moderna låter olika delar av den där förmågan vila vid olika tillfällen, det blir alltså ett slags ransonering. Det här beteendet har kommit helt automagiskt och är alltså inget planerat, tvärt om har jag inte blivit medveten om dem förrän på senare år.

stämmer bra men det 'r ju inget roligt----

weasley skrev:Kommunikation är helt klart viktigt, det är jag med på. Problemet är att jag liksom inte gör mej förstådd trots att jag tycker att jag kommunicerar!

Ytterligare ett exempel, den här ggn taget ur verkliga livet:

PV: Vad ska vi äta idag?
Jag: Jadu, jag vet verkligen inte. Det spelar ingen roll.
PV: Vaddå "spelar ingen roll? Det måste väl spela roll?
Jag: Nä. Ge mej mat och jag äter, ge mej inte mat och jag äter nåt jag hittat på själv.
PV: Men du måste du vilja ha NÅGOT?
Jag: (tänker) Jo, jag skulle vilja ha ugnsbakad öring med purjolök.
PV: (grinigt) Men det kan du ju inte vilja ha! Det går ju inte att få tag på vid den här tiden!
Jag: Nä, alltså spelar det ingen roll.
PV: (arg) Du är hopplös!

JAG tycker att jag har kommunicerat min önskan, klart och tydligt. Jag har redogjort för exakt vad jag tycker: DET SPELAR INGEN ROLL.

Ändå kommer det massor av följdfrågor, och det hela lyckas sluta med att pv blir ARG på MEJ - och den efterföljande märkliga stämningen ska på något vis vara "mitt fel" eftersom jag "svarar så konstigt på frågorna" och kanske tom "försöker vara rolig". Framförallt är jag "orealistisk" eftersom jag vill ha öring när jag "VET ATT DET INTE FINNS vid den här tiden på dygnet/året".

Jag som bara har svarat på hans frågor!

Ytterligare ett konkret exempel där jag klarar av att ha en uppfattning.

Så här ser jag på just det här exemplet: W och PV har för avsikt att leva tillsammans under väldigt lång tid. Det viktiga är då inte vem som kommunicerar "rätt" och vem som kommunicerar "fel" utan det viktiga är att ni får till en kommunikation som fungerar för er. Den behöver inte nödvändigtvis följa NT:s standardmall.

Om PV "vet" att rätt svar på vad-ska-vi-äta-frågan är "burgare" kunde han kanske sagt så här istället:
PV: Vad ska vi äta idag?
W: Jadu, jag vet verkligen inte. Det spelar ingen roll.
PV: Vaddå "spelar ingen roll? Det måste väl spela roll?
W: Nä. Ge mej mat och jag äter, ge mej inte mat och jag äter nåt jag hittat på själv.
PV: Men du måste du vilja ha NÅGOT?
W: (tänker) Jo, jag skulle vilja ha ugnsbakad öring med purjolök.
PV: Men det går ju inte att få tag på öring vid den här tiden. Är det OK med burgare?
W: Ja, det är OK.
(Eftersom W har sagt att det inte spelar någon roll borde burgare vara OK.)

Så här kanske W kunde ha undvikit dålig stämning:
PV: Vad ska vi äta idag?
W: Jadu, jag vet verkligen inte. Det spelar ingen roll.
PV: Vaddå "spelar ingen roll? Det måste väl spela roll?
W: Nä. Ge mej mat och jag äter, ge mej inte mat och jag äter nåt jag hittat på själv.
PV: Men du måste du vilja ha NÅGOT?
W: (tänker) Jo, jag skulle vilja ha ugnsbakad öring med purjolök.
PV: (grinigt) Men det kan du ju inte vilja ha! Det går ju inte att få tag på vid den här tiden!
W: Ojdå, det tänkte jag inte på. Vad vill du ha?
PV: Burgare är OK för mig.
W: Då kör vi på det.

Det kan ju hända att PV istället svarar:
...
W: Ojdå, det tänkte jag inte på. Vad vill du ha?
PV: Men det är ju ALLTID jag som bestämmer maten!
(Jaha! Här har vi det VERKLIGA problemet. PV är missnöjd med att det oftast är han som betämmer maten. Vad som ska ätas just idag är nog ingen stor issue. Ställ en fråga för att få misstanken bekräftad...)
W: Tycker du det är ett problem att det oftast är du som bestämmer maten?
PV: Ja, faktiskt...
Nu när ni båda vet vad problemet är tror jag att ni klarar av att reda ut det. Exakt hur ni löser det vet jag inte, men t.ex:
- W lovar att anstränga sig mer för att komma med förslag på gemensamma maträtter.
- W försäkrar PV att det inte är något problem för henne att PV "alltid" bestämmer maten och PV nöjer sig med det.
- Något ni själva kommer överens om.

weasley skrev:Jag blir i sanning inte klok på världen. Jag misstänker att de här märkligheterna säkert har pågått ett längre tag, men att min pv har påpekat dem för mej så jag blivit medveten om dem på ett annat sätt än tidigare. Han förklarade för mej att man inte "kan" svara att jag vill ha öring när man "förväntas" svara att man vill ha en burgare - jag blir alldeles förvirrad!

Då verkar det i alla fall som om ni har rett ut just det här missförståndet.

Tack för tipsen, Mats!

Det var förvisso egentligen inget -problem- det här, mest ytterligare ett försök till förklaring av vad jag menade med det inledande inlägget. Just fallet med pv är som sagt lätt att ta till, men jag måste påpeka att den stora majoriteten av dessa märkligheter reder upp sej när vi benar lite i det!

Det stora PROBLEMET är ju att jag antagligen gör såhär mot andra som inte säger något, utan bara bestämmer sej för att strunta i mej, då jag är så "konstig" eller "försöker göra sej rolig".
DET gör mej lite bedrövad. Är det så onormalt att svara som jag gör? Minns inte folk det gamla ordstävet "som man frågar får man svar"? Kan de bli griniga på mej för att jag svarar på deras frågor på ett sätt de inte hade väntat sej? Varför frågar de frågor de inte vill ha svar på? Varför uppmanas man att vara ärlig, men åsidosätts när man är det?

För att återknyta till rubriken; angående "kort minne".

Har det hänt att jag blivit så stressad att jag blivit reflexmässigt arg så brukar jag inte minnas vad jag blivit arg över, när jag väl lugnat mej. Detta har jag förklarat för min pv, men han har svårt att förstå vad jag menar med orden "jag minns inte".
Själv misstänker jag att det antagligen beror på att det egentligen inte var något att bli arg på, utan mest nån sorts fånig reflex... vad den ska vara bra för vet jag dock inte. Någon som har några bra förslag?

weasley skrev:Det stora PROBLEMET är ju att jag antagligen gör såhär mot andra som inte säger något, utan bara bestämmer sej för att strunta i mej, då jag är så "konstig" eller "försöker göra sej rolig".
DET gör mej lite bedrövad. Är det så onormalt att svara som jag gör? Minns inte folk det gamla ordstävet "som man frågar får man svar"? Kan de bli griniga på mej för att jag svarar på deras frågor på ett sätt de inte hade väntat sej? Varför frågar de frågor de inte vill ha svar på? Varför uppmanas man att vara ärlig, men åsidosätts när man är det?

Hoppas någon annan kan svara för jag kan det inte. När jag får konkreta exempel kan jag kanske ha en åsikt men hur folk i allmänhet reagerar vet jag inte.

weasley skrev:Har det hänt att jag blivit så stressad att jag blivit reflexmässigt arg så brukar jag inte minnas vad jag blivit arg över, när jag väl lugnat mej. Detta har jag förklarat för min pv, men han har svårt att förstå vad jag menar med orden "jag minns inte".
Själv misstänker jag att det antagligen beror på att det egentligen inte var något att bli arg på, utan mest nån sorts fånig reflex... vad den ska vara bra för vet jag dock inte. Någon som har några bra förslag?

Jag blir också lätt arg när jag är stressad. Och stressad blir jag oftast när flera saker som kräver min uppmärksamhet händer samtidigt. Att sedan i efterhand klara ut exakt vad som gjorde mig stressad och vad som gjorde mig arg klarar jag oftast inte heller.

Kan inte riktigt släppa den här tråden än. Här är några spridda tankar om kommunikation.

När kommunikationen mellan två människor inte fungerar behöver det inte bero på att den ena gör "rätt" och den andra gör "fel". Om jag försöker prata svenska med en ryss och han pratar ryska med mig lär vi inte förstå varandra. Är det mitt fel att jag inte förstår ryska? Är det hans fel att han inte förstår svenska?

Som jag har förstått det kommunicerar NT:are väldigt mycket med kroppsspråk och ansiktsuttryck och orden är mer ett komplement. Jag har hört siffran att 60-70% av kommunikationen är ickeverbal. Det skulle kunna förklara att det ibland verkar som om NT:are inte säger något när de pratar.

Jag har AS. Jag kan inte läsa kroppsspråk. Jag kan inte kommunicera med kroppsspråk. Jag använder ord när jag kommunicerar. Problemet är nog inte att jag är otydlig med ord utan snarare att jag är otydlig med kroppsspråk. Mitt sätt att kommunicera är alltså annorlunda (om NT är normen) men det är tillräckligt bra för att jag ska kunna köpa mjölk, boka en flygbiljett etc.

Säkert är det många som noterar att mitt sätt att kommunicera är annorlunda. Vad ska jag göra åt det? Jag kan inte bli NT och kommunicera som de gör, lika lite som Stevie Wonder kan lära sig se.

Helt säkert finns det också de som väljer att strunta i mig eller tycka illa om mig för att jag är så "konstig". Inte heller det kan jag göra mycket åt. Vill de inte veta av mig är det väl deras förlust - inte min.

Mats skrev:Som jag har förstått det kommunicerar NT:are väldigt mycket med kroppsspråk och ansiktsuttryck och orden är mer ett komplement. Jag har hört siffran att 60-70% av kommunikationen är ickeverbal. Det skulle kunna förklara att det ibland verkar som om NT:are inte säger något när de pratar.

Jag har AS. Jag kan inte läsa kroppsspråk. Jag kan inte kommunicera med kroppsspråk. Jag använder ord när jag kommunicerar. Problemet är nog inte att jag är otydlig med ord utan snarare att jag är otydlig med kroppsspråk. Mitt sätt att kommunicera är alltså annorlunda (om NT är normen) men det är tillräckligt bra för att jag ska kunna köpa mjölk, boka en flygbiljett etc.

Min AS-kompis kommunicerar helst bara med mig på msn. Jag hatar det!

Jag vill hellre att vi träffas så jag får se honom, tala med honom, se honom le, se direkt hur han reagerar på vad jag säger. I andra hand talar jag hellre i telefon.

Han tycker väl i och för sig också att det är roligt att träffas... tror jag.
För det är inte så lätt att veta om en person menar det han säger om han inte reagerar känslomässigt på det. Jag märker ju inte på samma sätt om han ljuger eller talar sanning och det gör mig osäker.

En person som tittar bort tolkar jag som osäker. En person som stirrar på mig kan betyda olika saker beroende på i vilket känslomässigt tillstånd jag befinner mig i i förhållande till den personen.

För mig är kommunikation som inte följs av tonfall och gester halv kommunikation. Precis som kommunikation på e-post och forum som ofta, utom när folk bjuder till extremt mycket, leder till missuppfattningar.

Hur ska man kunna veta vad någon tycker bara genom vad de säger? Hur ska man veta att det de säger verkligen är det de menar?

Min Nt-kompis kommunicerar helst bara med mig IRL. Jag hatar det.Jag vill hellre att vi inte träffas IRL, då kommer hennes leenden, huvudrörelser, händer som rör sig fram och tillbaka, kroppsrörelser som komplicerar komplicerar kommunikationen, i vägen (och hon är sexig dessutom), gör den mångtydig. Jag vill helst kommunicera elektroniskt. I andra hand talar jag hellre i telefon.

Hon tycker det är roligt att träffas...tror jag. Jag tycker det är lätt att veta vad personer menar om dom inte reagerar känslomässigt. Har man bara orden så vet man om folk ljuger eller inte. Folk säger inte alltid allt de menar. Men de menar det de säger. Slipper man se folk är budskap lätta att förstå. Kommunikationen blir entydig, ingen underliggande dold agenda. Då känner jag mig trygg och säker. Om folk tiiiar på mig eller till och med stirrar så finns hela tiden misstanken där om att det finns dolda budskap som jag inte uppfattar.

För mig är kommunikation som är beroende av tonfall och gester dubbell kommunikation, som att höra Metallica i ena örat och Britney Pears i det andra. Fördelen med e-post och forum är att det bara finns texten som är betydelsebärande, bara en sak att koncentrera mig på. Missförstånd uppmärksammas lättare där och kan redas ut fort och lätt. Verkliga meningsskiljaktigheter märks också tydligare. Vilket leder till färre missuppfattningar.

Hur skall man kunna veta vad någon tycker om det är flera budskap som flyger genom luften. Ett via orden, ett via kroppsspråket och i värsta fall några till? Vilket är det som gäller, eller gäller alla samtidigt? Nej, verbal skriftlig kommunikation där texten är det enda, då kan man veta att det folk säger är det de verkligen menar!

Bjäbbmonstret skrev:För mig är kommunikation som inte följs av tonfall och gester halv kommunikation.

Intressant att du som NT försöker förklara hur NT-kommunikation går till. Den halva som är kvar när tonfall och gester är borta, det är den enda halva jag känner till. Tonfall och gester är ett mysterium för mig.

Bjäbbmonstret skrev:Hur ska man kunna veta vad någon tycker bara genom vad de säger? Hur ska man veta att det de säger verkligen är det de menar?

Jag vet inget sätt att ta reda på detta. Jag utgår ifrån att folk menar vad de säger. Jag har inget annat val.

Ganesh skrev:Hur skall man kunna veta vad någon tycker om det är flera budskap som flyger genom luften. Ett via orden, ett via kroppsspråket och i värsta fall några till? Vilket är det som gäller, eller gäller alla samtidigt? Nej, verbal skriftlig kommunikation där texten är det enda, då kan man veta att det folk säger är det de verkligen menar!

Jag tycker det här var en bra sammanfattning av hur jag också upplever det. Varför ska man lägga så stor vikt vid ett kroppsspråk? Hur ska man veta vilket av dem - kroppsspråket eller det sagda - man ska ta hänsyn till?

Jag tycker det är väldigt intressant att man lär sej ända från koltåldern att det är bra att säga sanningen, men när man väl faktiskt SÄGER sanningen - ja då är man konstig och ingen vill umgås med en!

Dubbelmoral. Hyckleri. Usch.

Mats skrev:Tonfall och gester är ett mysterium för mig.

Tonfall ser jag ur ett musikaliskt perspektiv!

Ganesh skrev:då kommer hennes leenden, huvudrörelser, händer som rör sig fram och tillbaka, kroppsrörelser som komplicerar komplicerar kommunikationen, i vägen (och hon är sexig dessutom), gör den mångtydig.

Hur märker du att hon är sexig då? Det säger hon väl inte till dig?

Bjäbbmonstret skrev:Hur märker du att hon är sexig då? Det säger hon väl inte till dig?

Du och jag lever verkligen i helt olika världar. För mig är inte sexig någonting man kommunicerar. Det är någonting man är, ungefär som man är lång eller blåögd eller vänsterhänt.

Bjäbbmonstret skrev:

Ganesh skrev:då kommer hennes leenden, huvudrörelser, händer som rör sig fram och tillbaka, kroppsrörelser som komplicerar komplicerar kommunikationen, i vägen (och hon är sexig dessutom), gör den mångtydig.

Hur märker du att hon är sexig då? Det säger hon väl inte till dig?

Vissa saker kan man inte undgå, eller hur. Visa saker fastnar även på Homo Aspiens radar. Tyvärr är hon en produkt av min febriga hjärna.

Mats skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Hur märker du att hon är sexig då? Det säger hon väl inte till dig?

Du och jag lever verkligen i helt olika världar. För mig är inte sexig någonting man kommunicerar. Det är någonting man är, ungefär som man är lång eller blåögd eller vänsterhänt.

Bra synpunkt. En egenskap bland andra, ngt objektivt noterbart. Sant.

Generellt sett är attraktion, vad man attraheras av, ett mysterium. Det finns det där ibland, med har alltid varit ett mysterium. Och för mig har det sällan med Playboy/Calona Gynnig mässig skönhet att göra. Ofta har det med utseende att göra. Men bara om utseende går att koppla till själ/personlighet/intellekt, som en spegling av de sakerna. På ett sätt som jag förstår och gillar. Fast jag kan inte riktigt förklara hur jag menar så att ens jag själv riktigt begriper, inte riktigt i alla fall.

Bjäbbis, jag kunde inte motstå att göra en parafras.

Jag kommunicerar gärna via mail, msn, sms eller i nödfall skrivna lappar. Telefon är bra om man behöver reda ut något ganska snabbt och okomplicerat men ganska värdelöst annars. Dessutom glömmer jag snabbt vad som sagts - oftast redan innan jag lägger på luren. Det skrivna minns jag när jag har sett det och blir jag tveksam kan jag gå tillbaka och titta efter. Det minskar min osäkerhet och frigör kraft till annat.

Att träffas irl känns oftast överflödigt om inte situationen kräver det. Jag har en vän som också har hundar och vi träffas rätt ofta med hundarna - antingen hemma hos mig eller hos henne. Många gånger går vi en sväng i skogen med hundarna och det är ju svårt att göra via sms. Där är själva syftet att göra en bestämd sak tillsammans irl.

Man hinner säga mycket mer irl än man hinner skriva, på gott och ont. Jag tycker om det koncisa skriftspråket, det klara och tydliga. Kommer jag till ett långt och "pladdrigt" inlägg här hoppar jag ofta över det, inte av ovilja utan av oförmåga.

Men det finns poänger med att träffas. Sex i skrift är tex inte riktigt lika kul som irl. Inte en kram heller - om jag skulle vilja ha/ge den. Folk som skriver "Kram" som avslutning i brev gör att jag känner mig som om de utsätter mig för ett övergrepp om vi inte har ett sådant förhållande. Det har jag oerhört sällan, jag tycker det kramas för mycket i tid och otid numera.

"Long messages are cheerfully ignored. Get it over with."

Ganesh skrev:Bjäbbis, jag kunde inte motstå att göra en parafras.

Jag förstår det. Den var rolig! .

Mats skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Hur märker du att hon är sexig då? Det säger hon väl inte till dig?

Du och jag lever verkligen i helt olika världar. För mig är inte sexig någonting man kommunicerar. Det är någonting man är, ungefär som man är lång eller blåögd eller vänsterhänt.

Attraktion bygger på kommunikation. Varför skulle annars en människas attraktionskraft bli större om man vet att han/hon attraheras av en.

Om inte attraktion byggde på kommunikation skulle det gå att mäta eller på något sätt räkna ut vilka kvinnor och män som var attraktiva.


Men vilka system man än använder så visar sig att vi tänder på olika saker, människor, stämningar, och att samme man som tänder på en ljushårig kvinna ena gången, och en mörkhårig andra gången utan att man hittar något system i det.

Ganesh skrev:Generellt sett är attraktion, vad man attraheras av, ett mysterium. Det finns det där ibland, med har alltid varit ett mysterium. Och för mig har det sällan med Playboy/Calona Gynnig mässig skönhet att göra. Ofta har det med utseende att göra. Men bara om utseende går att koppla till själ/personlighet/intellekt, som en spegling av de sakerna. På ett sätt som jag förstår och gillar. Fast jag kan inte riktigt förklara hur jag menar så att ens jag själv riktigt begriper, inte riktigt i alla fall.

Känslan av attraktion är icke-språklig och förverbal.
.
När det gäller att känna om en man är attraherad av mig skulle jag tro att jag kan räkna ut det åtminstone med lika stor sannolikhet även om han har AS, troligtvis bättre.

Så vad är det då som skiljer de signalerna från signalerna i kroppsspråket? Finns det en skillnad här mellan instinktivt och inlärda uttryckssätt?

Bjäbbmonstret skrev:Attraktion bygger på kommunikation. Varför skulle annars en människas attraktionskraft bli större om man vet att han/hon attraheras av en.

För att man plötsligt tror att man har en chans som omväxling?
Så verkar jag fungera. Det brukar för det mesta gå bra att inte bli intresserad ända tills hon verkar intresserad tillbaka, då släpper behärskningen.
Sen går det åt helvete.

Bjäbbmonstret skrev:Jag skulle kunna bli lätt indiskret i den här posten men jag avstår.

Fegis!