Hej alla erfarna på AS-området. Jag är mamma till en härlig dotter som nyligen fyllt 3 år och undrar om ni har några tankar om hon möjligen kan ha AS. Förstår att ingen kan sätta diagnos på nätet, vi har kontaktat BUP och fått tid, men jag vill ändå gärna ha era funderingar och kommentarer om ni har några. Blev långt, hoppas ni orkar läsa.

Ända tills dottern började på dagis vid 2 års ålder har vi uppfattat henne som helt "normal" och möjligtvis särbegåvad. Hon började prata tidigt, väldigt rent, och pratar som en kvarn. Vid 2,5 års ålder kunde hon alla bokstäver och vid 3 kan hon läsa enkla korta ord, även sådana hon aldrig sett förr, har alltså knäckt läskoden. Hon skriver också gärna ord på datorn. Hon har alltid varit väldigt social, kramig och gosig med oss föräldrar men reserverad och svårflörtad för andra, både vuxna och barn. På öppna förskolor, när vi haft besök eller varit bortbjudna osv har hon alltid helst hållit sig till oss. Hon har även varit väldigt rädd av sig, tex livrädd för leksaker som lät, livrädd för dammsugaren, rädd för vatten, rädd för folk som klär ut sig på maskerad mm mm.

Hon var hemma till 2 års ålder och började sen på dagis för att vi ville ge henne möjlighet att utvecklas socialt och "tuffa till sig" lite men det har gått helt åt skogen.
Det började väl rätt ok förutom att personalen sa att hon aktivt tog avstånd från andra barn, men sen sa de att hon hade börjat ta kontakt och vi hörde inget mer utom att hon var ledsen ibland, men det är ju alla barn. Ca ett halvår senare släpper de plötsligt en bomb och säger att hon varken pratar med personalen eller de andra barnen eller ens ser dem i ögonen längre, leker inte med någon, tar inga initiativ till någonting, är antingen helt "avstängd" så de inte får kontakt med henne eller också väldigt ångestfylld och bara gråter hela dagarna utan att kunna säga varför. Efter att ha fått höra detta var jag med henne på dagis ett tag för att kolla själv, och hon var ett helt annat barn där än hemma. För att beskriva det lite kort betedde hon sig som att alla de andra, både barnen och de vuxna på dagis, var livsfarliga aliens på en främmande planet. Hon pratade bara med mig, tittade bara på mig, vände sig bara till mig och när jag skulle gå ifrån 5 minuter en gång fick hon en panikattack och blev fullständigt förtvivlad. Och då var detta ett dagis där hon hade gått i nästan 1 år och där hon kände de flesta, både barn och fröknar.

Vi började kolla henne lite noggrannare efter det och märkte även på lekplatser osv att hon var rädd för andra barn och tex inte vågade gå upp i rutchkanan när andra var där och åkte. När hon väl leker med något annat barn är det som att hon inte riktigt förstår hur man gör eller är jätterädd. Hon gör antingen exakt som det andra barnet säger åt henne, härmar det andra barnet och låter det ta alla intiativ, eller också leker hon själv med sina saker brevid det andra barnet. Men oss föräldrar tjatar hon jämt på att vi ska leka med henne.

Det är en sak till som oroar mig och det är när hon leker själv så radar hon väldigt ofta upp alla sina leksaker i långa rader, gärna väldigt noggrant och symmetriskt, hon tycker också om att sortera saker efter form, sort och färg. Sen gör leksakerna liksom inget med när hon leker utan de bara står där. Om man frågar så är leksakerna på möte. Om man själv hittar på att det ska hända något i leken så hänger hon med och kan också ta initiativ, men det är väldigt ofta som saker ställs upp i rader och högar.

Vad säger ni?

Sen gör leksakerna liksom inget MER ska det vara.

Min son har autism, och han fungerade mycket likt din dotter i samma ålder. Han hade även en språkförsening, men det är irrelevant egentligen. Det låter i a f som hon är avvikande och AS är nog inte osannolikt. Vad gör ni för att få det att funka på dagis? Min son fick resurs när han var knappt fyra (före diagnosen) och det hjälpte mycket för då hade han någon att förlita sig på hela tiden och behövde inte vara i gruppen hela tiden. Sen tränade honom honom socialt med ett barn i taget.

Tack för ditt svar. Vi blev inte bra bemötta i allt detta på det här dagiset kände vi, de hade inget att föreslå och jag fick inte vara där tillsammans med dottern heller, så vi bestämde att ta henne därifrån. Vi har hittat en dagmamma med få barn i en underbar miljö som vi tänkte försöka med till hösten. Sen har vi som sagt kontaktat BUP och funkar det inte hos dagmamman får det väl bli resurs på ett vanligt dagis.

Upplevde du att din son var "normal" tillsammans med er och avvikande i grupper eller när ni inte var där? Det mysko med dottern är att jag tycker hon beter sig helt normalt när vi är med, men på dagiset när vi inte var där var det katastrof.

GladMamma skrev:Tack för ditt svar. Vi blev inte bra bemötta i allt detta på det här dagiset kände vi, de hade inget att föreslå och jag fick inte vara där tillsammans med dottern heller, så vi bestämde att ta henne därifrån. Vi har hittat en dagmamma med få barn i en underbar miljö som vi tänkte försöka med till hösten. Sen har vi som sagt kontaktat BUP och funkar det inte hos dagmamman får det väl bli resurs på ett vanligt dagis.

Upplevde du att din son var "normal" tillsammans med er och avvikande i grupper eller när ni inte var där? Det mysko med dottern är att jag tycker hon beter sig helt normalt när vi är med, men på dagiset när vi inte var där var det katastrof. J

Jag, jag tyckte han var rätt normal med oss. Han hade iofs svårt för ändrade planer och kunde låsa sig i sin ilska ibland, men rent socialt var han i stort sett normal. Han var alltid väldigt kelig, hade ögonkontakt, gillade att kittlas och busa och bli omkringburen. Men det var svårt med andra vuxna, även nära familj, och han var rädd för andra barn och grät eller gick runt dem i stora cirklar. Om han fick sitta i mitt knä kunde han interagera lite med andra barn, men bara om de var lugna och snälla.

Skillnaden är stor nu, btw, han är 6 år nu och väldigt social, men behöver stöd för att förstå och för att det ska fungera. Men han är inte rädd längre, och inte heller ointresserad, snarare lite för ivrig att få kompisar.

Angelic Fruitcake skrev:

GladMamma skrev:Tack för ditt svar. Vi blev inte bra bemötta i allt detta på det här dagiset kände vi, de hade inget att föreslå och jag fick inte vara där tillsammans med dottern heller, så vi bestämde att ta henne därifrån. Vi har hittat en dagmamma med få barn i en underbar miljö som vi tänkte försöka med till hösten. Sen har vi som sagt kontaktat BUP och funkar det inte hos dagmamman får det väl bli resurs på ett vanligt dagis.

Upplevde du att din son var "normal" tillsammans med er och avvikande i grupper eller när ni inte var där? Det mysko med dottern är att jag tycker hon beter sig helt normalt när vi är med, men på dagiset när vi inte var där var det katastrof. J

Jag, jag tyckte han var rätt normal med oss. Han hade iofs svårt för ändrade planer och kunde låsa sig i sin ilska ibland, men rent socialt var han i stort sett normal. Han var alltid väldigt kelig, hade ögonkontakt, gillade att kittlas och busa och bli omkringburen. Men det var svårt med andra vuxna, även nära familj, och han var rädd för andra barn och grät eller gick runt dem i stora cirklar. Om han fick sitta i mitt knä kunde han interagera lite med andra barn, men bara om de var lugna och snälla.

Skillnaden är stor nu, btw, han är 6 år nu och väldigt social, men behöver stöd för att förstå och för att det ska fungera. Men han är inte rädd längre, och inte heller ointresserad, snarare lite för ivrig att få kompisar.

Vad skönt att höra att det blivit bättre! Är det den sociala interaktionen han behöver stöd att förstå? Dottern har nu varit ifrån dagiset i ca 2 månader och vi tycker det är bättre redan, hon är inte lika rädd, tar initiativ till att åtminstone gå fram till andra barn på lekplatser osv, men sen verkar det som att hon inte riktigt vet vad hon ska göra, står mest brevid eller blir rädd och backar eller börjar göra precis samma sak som de gör fast med mig.

Jag har/hade en känsla av att hon liksom "tappar bort sig själv" när det är för mycket andra barn och/eller vuxna i närheten. Är det nåt du känner igen?

Min son behöver hjälp att förstå sammanhang och andras känslor när han beter sig på ett visst sätt och även rent konkret vad man ska säga och göra för att folk ska bli glada.

När det är mycket folk blir han väldigt frånvarande och lite okontaktbar. När han var yngre brukade han få utbrott efteråt, och det händer fortfarande ibland.

Angelic Fruitcake skrev:Min son behöver hjälp att förstå sammanhang och andras känslor när han beter sig på ett visst sätt och även rent konkret vad man ska säga och göra för att folk ska bli glada.

När det är mycket folk blir han väldigt frånvarande och lite okontaktbar. När han var yngre brukade han få utbrott efteråt, och det händer fortfarande ibland.

Ok, då förstår jag lite bättre. Vi har inte riktigt kommit så långt, än så länge gör dottern så att hon gör exakt vad det andra barnet säger och då blir de ju oftast "glada" . Hon måste bli lite äldre och interagera mer för att vi ska få bättre koll på problemen tror jag.

Jag försöker gå med dottern till stora lekställen, tex. Junibacken, med en massa barn och folk för att vänja henne vid att vara närvarande och inte stänga av bara för att det är stimmigt och stojigt. Det går bättre varje gång tycker jag. Hon blir mindre rädd och mer säker på sig själv, men då är ju jag iofs med och sitter brevid.

Jag tycker det låter som om du är en mycket engagerad och medveten förälder. Steg ett är ju alltid accepterandet från föräldern. Bra att ni kontaktat bup, vad säger de? Hoppas allt faller på plats för er och er lilla dotter!

Enligt min skolpsykolog ska man vänta till åtta års ålder innan man ställer diagnos. Barn utvecklas i så olika takt.

Jovisst känner jag igen det där, och vill nog ge ett varnings ord för att nonchalera symptomen. Vår dotter började på dagis vid ungefär den ålder som din dotter började där, eftersom soc tyckte hon behövde mer "stimulans". Det var en katastrof, som dessvärre inte slutade där. Hon tog nämligen med sig beteendet som hon utvecklade på dagis till skolan, vilket gjorde att hon inte pratade med någon i skolan heller. Så fort hon kom utanför dagis / skola så pratade hon igen. Hon ville inte ens prata när vi var närvarande.

Se alltså till att hon inte utsätts för denna miljö mer än absolut nödvändigt, då hon annars kan utveckla en låsning emot vissa sociala situationer som kan bli mycket besvärligt att lösa senare.

svartamolnet skrev:Enligt min skolpsykolog ska man vänta till åtta års ålder innan man ställer diagnos. Barn utvecklas i så olika takt.

Det tycker jag låter ganska oansvarigt! Naturligtvis ska man kunna ompröva vart efter barnet växer. Men om man märker tydliga problem innan. Behövs ju stödet då! Inte jaja problemen är jättestora och så fort du fyller 8 år kan vi ta tag i det!

Vänta tills hon är minst 5-6 år.

Jag tycker alltid man ska försöka få igenom en utredning så tidigt som möjligt, helst innan förskoleklass om möjligt. Själv har vi inte haft turen att få utreda våra barn så tidigt, vår äldsta dotter utreddes och diagnostiserades med autism/adhd då hon var 9 år, idag är hon 11 och går i resursskola. Under de åren hon gick i skolan innan diagnos hann hon alltså krascha fullkomligt, skolvägra och må fruktansvärt dåligt, skolan fattade aldrig någonting. Min andra dotter får förmodligen autismdiagnos även hon. Så min åsikt är att kan du låta utreda ditt barn innan skolåldern så gör det, då hinner ni även fundera på vilken typ av skolgång som passar bäst för sin dotter, är vanlig skola då bäst så får man hoppas att skolan hon går på är någorlunda kunniga på området men du har åtminstone diagnosen på papper och vet vad du talar om och vilka din dotters behov är, hennes styrkor och svagheter.

Med en tidig diagnos så kan resursteamet kopplas in och hjälpa barnet till en vettig skolgång som räddar både barnet och de klasskamrater som annars kanske även de drabbas av utåtriktad aggression som resultatet kan bli av misstolkade barn.

Tack för era svar! Och tack Anna med Fyra, jo, jag jobbar stenhårt på accepteradet . Vad det än är eller inte är så är det enda priot att det ska bli så bra som möjligt för dottern och att hon ska få all tillgänglig hjälp och stöd.

rdos: vi har tagit henne från detta dagiset med omedelbar verkan nu eftersom vi inte fick något vettigt gehör från dem och de inte hade något att föreslå för att avhjälpa problemen. Även om vi själva tyckte dagiset var helt ok, om än inte perfekt, så var det uppenbart att dottern vantrivdes fruktansvärt och då ska hon inte gå där. Nu kör vi "social träning" själva hela sommaren och så ska vi testa att hon får börja hos en trygg moderlig dagmamma i höst istället, i en underbar lugn hemmiljö med djur och mycket färre barn. Det du beskriver passar in på selektiv mutism, vilket jag har misstänkt hos dottern också, eller att hon kan ha drag av det.

Vi har ni varit hos BUP på ett första orienteringssamtal och psykologen tyckte mycket stämde in på selektiv mutism och han pratade även om asperger/högfungerande autism men sa att det givetvis inte gick att säga något än. Hur som helst fick vi beröm för att vi varit så alerta och kontaktat dem direkt, och det skulle följas upp efter semestrarna. Sen får vi se vad de har att komma med vidare när de träffat dottern.

Nu när hon har sluppit dagis har hon blivit mycket modigare och gjort stora framsteg på bara några veckor tycker jag, tar kontakt med andra barn, pratar med både okända barn och vuxna och beter sig mycket säkrare i "röriga" omgivningar som lekland osv.

Det här med diagnoser har jag ingenting emot, det går ju som sagt att omvärdera dem om det skulle behövas. Och är det så att det krävs en diagnos för att få bra stöd och hjälp och förebygga ev senare problem, så ser jag inget negativt med det. Men det är inte alls säkert att de ens kommer utreda något, det vet vi inte än, de har ju aldrig träffat henne. För min del tycker jag bara det känns skönt att ha kontakt med dem, få bolla tankar och få råd och stöd. Vad det än beror på, så var det helt klart att det inte gick bra för dottern på dagis och det vill jag ju kunna hjälpa henne med. Hela livet består ju av sociala samspel på olika sätt så det är superviktigt.

Fick själv tidiga diagnoser, vilket också betydde att jag fick tidig hjälp. Hjälp som betydde oerhört mycket på det sociala planet för mig. Hade flera assistenter genom större delen av grundskolan (3an till 9an). I gymnasiet blev det ingen alls, och upplevde aldrig några problem på det sociala planet under min skolgång. Ingen mobbning, inga mer lätt triggade emotionella utbrott, grupper och mycket folk är fortfarande en liten svårighet för mig men det mildrades enormt under mina skolår.

Ska dock påpekas att mitt liv i skolan fortfarande var ett helvete men det hade nog varit betydligt värre om jag inte fått den hjälp jag fått. Att jag fick all den hjälp jag fick var beroende på att min mamma kämpade för mig genom hela grundskoleperioden. Skolan ville egentligen inte lägga resurser på mig då jag hade bra betyg...men min mor övertygade de om motsatsen.