Det här med jobb har hittills inte blivit vad jag hade tänkt mig. Jag var ganska kaxig i början och såg inga hinder, men nu när det börjar dra ihop sig och jag fått klart för mig vad det innebär att arbeta heltid, så är jag inte lika målinriktad längre.

Kanske är det bara fel på min inställning, men jag blir stressad av att tänka på att det snart är dags att jobba 8 timmar om dagen, kanske kvällar och helger osv. Jag är känsligare än vad jag trodde, fick för mig att det bara var att börja sen skulle allt gå bra. Visst, jag kan spela rollen som helt normal med hög social kompetens och allt det där, men jag mår inte bra inom mig.

Jag tror inte att jag passar som en vanlig samhällsmedborgare med 8 timmar jobb, hem och diska, äta, betala räkningar, fritidsintressen, fru/flickvän, massa vänner m.m. Jag vill bara stanna i min comfort zone och sitta vid datorn och dricka cola och drömma att jag var någon annanstans där livet är lättare att leva. Undrar om människan är anpassad för att leva som de flesta gör egentligen?

Jag börjar förstå att jag är väldigt omogen för min ålder och har svårt att ta ansvar fullt ut. Men jag trivs inte i vuxenvärlden

Tonic skrev:Jag tror inte att jag passar som en vanlig samhällsmedborgare med 8 timmar jobb...

Vem är på "jobbet" 8 timmar egentligen? Oftast får man betalt för 8 av 9 timmar på jobbet. Lägg därtill måsterutiner före och efter tiden på jobbet plus transporttiden till och från. I mina ögon framstår man som "lyckligt lottad" om all den här tiden blir mindre än 11 timmar.

Mer än 30 minuter övertid förstör dom flestas önskade vardagsrutin. Iaf om man har familj och allt det där som anses vara norm. Jag som inte är "vanlig" på något sätt och trivs ensam hade inget emot upp till 5 timmar (ibland blev det mer än 5 timmar!) frivillig/nödvändig övertid på min senaste anställning.

Ja... vad fan har jag gett mig in på

Det kan mycket väl vara så att du (efter inkörningsperioden) lär dig uppskatta rutinen som jobbet ger. Speciellt om du haft ett eremitliv hemma utan egentliga externa stimuli...

Jag upplevde heltidsjobbet som tröttande men uppskattade strukturen det gav mig. Mitt tips är att inte vara rädd, ge det en chans.

Jag är själv på väg in i arbetslivet igen, och jo, det är skrämmande. Men jag tror faktiskt att jag kommer att må bättre.

Det behöver inte vara omognad och ansvarsskygghet, ens om det nu skulle stämma att du har de dragen. Många av oss aspergare orkar faktiskt inte jobba heltid. Det kan bli för mycket intryck, för mycket att hålla reda på i en hjärna som måste medvetet processa tusentals saker som går automatiskt för andra, för många svårbegripliga och kanske knöliga människor att förhålla sig till. Har man dessutom (drag av) ADD, som många av oss har, så innebär det starkt nedsatta energiresurser att hantera den här stora merbelastningen med.

Tillkommer också att många av oss är starkt motivationsstyrda, överkänsliga mot stress och annat liknande, som gör att det kan bli väldigt olika hur vi klarar olika jobb, och i samma mån viktigt att få ett som passar. Inte heller det handlar om att vara "lat" eller "bortskämd" utan om att vi är hårdkopplade så.

Det här är så vanliga och självklara saker att ens vård- eller utredningskontakter borde upplysa en om det, så att man är förberedd ifall det skulle visa sig gälla en själv. Jag får väl förmoda att de inte alltid gör det... Men försummar man det här och pressar sig för hårt eller åt ett håll dit det är dödfött att ens försöka, i tron att man bara har dålig självdisciplin och så vidare, så är risken stor att man är utbränd för livet redan i medelåldern.

Zombie skrev:Det behöver inte vara omognad och ansvarsskygghet, ens om det nu skulle stämma att du har de dragen. Många av oss aspergare orkar faktiskt inte jobba heltid. Det kan bli för mycket intryck, för mycket att hålla reda på i en hjärna som måste medvetet processa tusentals saker som går automatiskt för andra, för många svårbegripliga och kanske knöliga människor att förhålla sig till. Har man dessutom (drag av) ADD, som många av oss har, så innebär det starkt nedsatta energiresurser att hantera den här stora merbelastningen med.

Tillkommer också att många av oss är starkt motivationsstyrda, överkänsliga mot stress och annat liknande, som gör att det kan bli väldigt olika hur vi klarar olika jobb, och i samma mån viktigt att få ett som passar. Inte heller det handlar om att vara "lat" eller "bortskämd" utan om att vi är hårdkopplade så.

Det här är så vanliga och självklara saker att ens vård- eller utredningskontakter borde upplysa en om det, så att man är förberedd ifall det skulle visa sig gälla en själv. Jag får väl förmoda att de inte alltid gör det... Men försummar man det här och pressar sig för hårt eller åt ett håll dit det är dödfött att ens försöka, i tron att man bara har dålig självdisciplin och så vidare, så är risken stor att man är utbränd för livet redan i medelåldern.

WORD!!

Kan säga dig direkt att jag tycker du inte ska se det som någon förlust om du måste ner på till exempel till halv tid. har arbetat heltid men det fungerade absolut inte för mig och i dag strävar jag efter 50 procent. man måste ha rätt till energii till ett liv utanför arbetat. det är inte bara du som måste anpassa dig till samhället och jobbet utn man har också rätt att få jobbet anpassat ut efter dina förutsättningar.

Karl-Patrik skrev:Kan säga dig direkt att jag tycker du inte ska se det som någon förlust om du måste ner på till exempel till halv tid. har arbetat heltid men det fungerade absolut inte för mig och i dag strävar jag efter 50 procent. man måste ha rätt till energii till ett liv utanför arbetat. det är inte bara du som måste anpassa dig till samhället och jobbet utn man har också rätt att få jobbet anpassat ut efter dina förutsättningar.

Klokt skrivet.

Jag siktar på att kunna arbeta regelbundet överhuvudtaget. Det går inte just nu, men jag lär mig mer och mer om mig själv varje dag och det gör att jag också lär mig vad jag behöver tänka på i en arbetssituation. Så, sikta på att hitta ett jobb där du trivs. Om det sedan är på deltid eller heltid måste du lära dig att inte lägga för mycket vikt på. Det viktigaste är trots allt att du mår bra.