Jag har läst en hel del här på forumet sedan min man fick diagnosen AS 2009. Det jag reagerar på är att ni med AS många gånger kallar er aspergare. Varför? Det ger ju er omgivning en utmärkt chans att bahandla er som annorlunda, vilket jag antar är det sista ni vill.

Jag har själv ett funktionshinder men skulle ALDRIG identifiera mig med det. Jag är kvinna, ryttare, fru, högskoleutbildad, fd elitidrottar m mm. Och jag har en cp-skada, jag ÄR inte cp. Många tycker säkert det är ordklyveri, men det kan vara avgörande för hur omgivningen uppfattar oss. Mina kompisar glömmer ofta bort att jag sitter i rullstol och behöver hjälp med det mesta. Varför? Jo, för att jag inte fokuserar på hinder utan tar det som en del av mig som är viktig men inte i relation till andra. Värt att fundera på...

För att enkelt förklara sitt osynliga handikapp och sedan gå vidare.
Jag har ibland önskat att jag hade ett fullt synligt handikapp istället. Så man slapp förklara, eller för att slippa förklara, gömma sig. Går det att förstå?

Jag säger att jag är aspergare för att det är en så integrerad del av min personlighet att det inte går att särskilja. Däremot skulle jag inte säga jag "är ett benbrott/cp" därför att benbrottet kan skiljas från min personlighet. Förstår du?

Därför att jag inte ser AS som (enbart) ett funktionshinder utan också som en personlighetsvariant. Frågan avhandlas bl a i denna tråd: man-ar-inte-sin-diagnos-t5024.html

Här på forumet är det för övrigt en sak, jag skulle väl inte gå omkring och kalla mig aspergare el aspie i tid och otid utanför forumet.

Rydisen skrev:Jag har läst en hel del här på forumet sedan min man fick diagnosen AS 2009. Det jag reagerar på är att ni med AS många gånger kallar er aspergare. Varför? Det ger ju er omgivning en utmärkt chans att bahandla er som annorlunda, vilket jag antar är det sista ni vill.

Jag har själv ett funktionshinder men skulle ALDRIG identifiera mig med det. Jag är kvinna, ryttare, fru, högskoleutbildad, fd elitidrottar m mm. Och jag har en cp-skada, jag ÄR inte cp. Många tycker säkert det är ordklyveri, men det kan vara avgörande för hur omgivningen uppfattar oss. Mina kompisar glömmer ofta bort att jag sitter i rullstol och behöver hjälp med det mesta. Varför? Jo, för att jag inte fokuserar på hinder utan tar det som en del av mig som är viktig men inte i relation till andra. Värt att fundera på...

Jag titulerar mig inte som aspie eller aspergare irl. Det är få som vet att jag har diagnosen. Ibland kallar jag mig det här inne men här är man ju omgiven av likasinnade, som förstår. Nej jag vill inte kopplas samman med detta allmänt sett. Jag vet vad jag har men också vem jag är. Och det är det viktigaste. Mina diagnoser hjälpte mig att hitta hem på något sätt. Fina någon slags ro och acceptans. Förut kunde jag inte acceptera mig själv för jag kunde inte förstå vad det var som var fel, visste bara att det var så. Att något var galet och som skilde mig från andra. Och det där j*a obestämda gjorde mig oerhört frustrerad. Det var en ständig kamp mot självföraktet. AS är inte den enda diagnos jag har jag är pipolär också. Och jag skulle inte vilja kalla mig bipoläris eller nåt *S*. Nej man är ett offer bara om man identifierar sig som ett, sant.

Jag tror det helt enkelt beror på att man här inne på forumet känner en samhörighet med andra med samma diagnos.

Ja,man kan känna samhörighet.. men jag har Aspergers syndrom, jag är inte aspergare, jag vägrar vara min diagnos.

Visst är ett synligt fh många gånger lättare att leva med just för att det är tydligt. Men jag tror att man gör sig själv en otjänst att identifiera sig som sin diagnos.Att påstå att det är skillnad för att AS är en del av ens personlighet tycker jag är att göra det enkelt för sig. Jag som har en cp-skada kan också betrakta den som en del av min personlighet, då den till viss del format mig till den jag är. Utan den hade jag ju inte levt det liv jag levt, på gott och ont.

Jag säger inte att jag är en Aspergare, jag säger att jag har Asperger. En stor skillnad.

Rydisen skrev:Mina kompisar glömmer ofta bort att jag sitter i rullstol och behöver hjälp med det mesta. Varför? Jo, för att jag inte fokuserar på hinder utan tar det som en del av mig som är viktig men inte i relation till andra. Värt att fundera på...

Hur är det värt att fundera på? Det är ju inte jämförbart, liksom.

För mig är min diagnos inte någonting jag har, utan någonting som beskriver vad jag är. Att andra stämplar det som ett funktionshinder är deras sak, för mig är det en del av min person. Jag har inte autism, jag är autistisk. Det är den identitet jag känner mig bekväm med.

Förresten tycker jag att den här trådstarten var rätt oförskämd. Jag tycker faktiskt inte att Aspergers går att jämföra med en fysisk skada som en cp-skada eller någonting annat.

Jag är en Aspie och Asperger är jag.

Rydisen skrev:Jag har läst en hel del här på forumet sedan min man fick diagnosen AS 2009. Det jag reagerar på är att ni med AS många gånger kallar er aspergare. Varför? Det ger ju er omgivning en utmärkt chans att bahandla er som annorlunda, vilket jag antar är det sista ni vill.

Jag har själv ett funktionshinder men skulle ALDRIG identifiera mig med det. Jag är kvinna, ryttare, fru, högskoleutbildad, fd elitidrottar m mm. Och jag har en cp-skada, jag ÄR inte cp. Många tycker säkert det är ordklyveri, men det kan vara avgörande för hur omgivningen uppfattar oss. Mina kompisar glömmer ofta bort att jag sitter i rullstol och behöver hjälp med det mesta. Varför? Jo, för att jag inte fokuserar på hinder utan tar det som en del av mig som är viktig men inte i relation till andra. Värt att fundera på...

Jag är Autist och har inga problem att identifiera mig med det. Det är inget jag går runt och presenterar mig som. Omgivningen brukar uppfatta att jag är udda ändå.
Jag är lite osäker på vart du vill komma. Men jag tror det är bättre folk vet om att jag är Autist istället för att behöva fundera på varför jag inte är så lätt att småprata med, varför jag ibland behöver dra mig undan.
Varför det är särdeles olönt att försöka prata med mig i en stimming situation och så vidare.

Hade kunnat fortsätta i alla evighet. Jag har däremot väldigt svårt att identifiera mig som kvinna (eller som man för den delen) men har ingen åsikt på att andra gör det.

Långsökt? Ja kanske men inte mer än ditt exempel.

Jag är många saker - människa, mamma och bonusmamma, forskare, särbo, kvinna, aspie, "neurodiverse", allergiker, lacto-ovo-pisco-vegetarian, sci-fi-freak, matte, kattälskare, anglofil... Vissa saker bidrar mer till min identitet än andra, men allt bidrar. Att vara aspie bidrar ganska mycket. Jag är även "organiserad aspergare". Vi som har diagnosen tillhör en minoritet som ibland får kämpa hårt för gruppens och/eller egna rättigheter. Att benämna sig själv som en del av den minoriteten kan vara ett sätt att visa omvärlden att vi finns och också har perspektiv på tillvaron som bör hörsammas.

Ja, varför?

Jag anser inte att mina aspergerdrag enbart är handikapp som det gäller att distansera sig från. Jag gillar vem jag är men inte hur samhället behandlar oss, därav "aspergare".

Jag fick diagnosen Aspergers syndrom av en anledning, annars blir det ju inte tal om att utredas i första taget, men jag varken skäms eller är stolt över den. Jag brukar säga att jag har en form av autism om folk frågar eller om jag märker att det skulle underlätta för den jag talar med om jag förklarade varför jag är lite egen. Men det är inte det första jag säger när jag träffar någon, lika lite som jag definierar mig som cyklist, hyresgäst, miljöpartist eller basist med dist om det inte finns någon anledning att göra det.

Men jag har inga problem med om folk använder epitetet "aspergare" för att beskriva sig själva, mig eller andra. Däremot har jag problem med folk som vill inkludera mig i diverse små korståg bara för att jag delar diagnos med dem. Jag vill helst skaffa mig nya åsikter på egen hand och inte pådyvlas dem.

Aspergare har försökt ta makten över våra egna frågor så länge diagnosen har funnits. Det bästa sättet att låta omvärlden behålla greppet, och att bestämma vilka vi är och hurdana vi är, är genom att vi alla trycker i garderoben och hemlighåller att vi är de vi är och att det är vi som har diagnosen. Det är alla som gör det som otroligt aktivt bidrar till att vidmakthålla omvärldens missförstånd och felaktiga bilder av vad diagnosen ens handlar om. Det brukar anses taskigt att skuldbelägga alla med att nämna det uttryckligen, men när diskussionen går åt andra hållet i stället tycker jag inte det finns anledning att hålla tand för tunga.

Och de som prioriterar att gå in i de äldre intresseföreningarna som inte är bildade av oss själva för oss själva utan där vi bara en av flera medlemskategorier bidrar till att underblåsa och vidmakthålla bilden av att vi är en grupp som inte kan och inte skulle kunna göra något åt våra egna frågor. Det är vanemönstren kring att aspergerfrågor så länge har drivits av sådana föreningar som gör att media än så länge är såpass obenägna som de är att lyssna på en ny organisation, driven av aspergare själva.

Vi som kallar oss aspergare och försöker visa vilka vi är och hur vi fungerar gör åtminstone något för att omvärlden ska se hur det verkligen ligger till och förhoppningsvis tvätta bort de värsta direkt felaktiga stämplarna och missförstånden. Vi är en ständigt ökande andel av gruppen med Aspergers syndrom, men ökningen går långsamt och i normalfallet är det vi som ska tassa på tå för de som visst känner sig handikappade och visst tycker att de skulle ha velat kunna bli botade och så vidare.

De omständigheter runt omkring som bakbinder oss mest, och mest bidrar till att tvärtom signalera att aspergare inte alls kan samarbeta på egen hand och driva sina egna frågor är just de aspergare som snarare vill sträva mot att köra sitt eget race och absolut inte kan tänka sig processen att jämka sinsemellan något olika åsikter i t ex föreningsform. (Och/eller som sedan långt innan en egen intresseförening fanns hade råkat välja att stödja någon eller båda av de andra och inte kan se något egenvärde i det nya alternativet, utan tycker att det väl ändå måste vara bättre om alla kunde sluta upp i de befintliga organisationerna, och tycker att det är vi som bildat något eget som är den grupp som "splittrar".)

Det är p.g.a. den här sortens skuldbeläggningskultur och bitterhetsdrypande litanior som jag inte går med i patientföreningar av det här slaget, utan istället försöker vara en god ambassadör för depressiva och aspergare på egen hand. Om det inte duger för andra, så må det vara hänt.

Och jag respekterar att inställningen som sådan finns, men tycker det är viktigt att man också ser helheten och får våga sig på att faktiskt lägga fram den (helheten alltså) någon gång emellanåt.

Det råkar ju nu vara ett aspigt drag att helst vara lite försiktig och inte ta för sig, men jag vidhåller att det är vi som lyckas bryta oss ur det en smula som kan påverka.

Jag håller inne med det största delen av tiden, men jag drar fram det de gånger det dyker upp frågeställningar som i den här trådstarten.

Det enda jag önskar är respekt åt andra hållet, och det må vara så att den är omöjlig att få om man någonsin knystar ett ord av ovanstående slag, men man kan ju lika lite få det om man aldrig lägger fram argumenten alls, för de försiktiga och/eller som inte "är sin diagnos" skulle ju knappast räkna ut dem av sig själva om man inte gjorde det. Det är ett sjuhelsikes dilemma, jag är medveten om det.

Jo, respekten finns där. Men att tala om personer, som av mer eller mindre goda skäl håller inne med sin diagnos, som om de vore en fiende, det är fel väg att gå. Berätta hellre om vad ni gör, vad ni har uppnått och vad ni vill åstadkomma i framtiden. Ett "Hvad hvilja aspergarne?" för 2000-talet. Ett samhälle med bättre förståelse för människors olikhet och olika förutsättningar är också ett samhälle vari fler vågar sig ut ur garderoberna, och det är ju ert mål. Och oavsett om du gillar det eller inte, så påverkar allt positivt och negativt som ni gör även ickemedlemmar.

Däremot har jag svårt att smälta att du klagar på alla som inte öppet berättar om sin diagnos. Vissa är lata, vissa bryr sig inte, vissa skäms för egen del, vissa skäms p.g.a. familjeproblem och åter andra skäms för att de inte bemöts med respekt från sina medmänniskor (t.ex. du) när diagnosen kommer på tal. Om du värvar medlemmar på det här sättet, så kommer det nog att gå trögare och trögare.

Pemer, nu skuldbelägger du alla som väljer att inte vara med i OA. Vilket totalt trams. Man måste inte vara med i en förening för att motverka samhällets syn på aspergare. Man måste inte heller vara öppen med sin diagnos om man inte vill. Man är inte en del av förtrycket bara för att man inte är med i OA.

Jag håller med Lakrits här.

Snälla, notera nu att det är ett provokativt skuldbeläggande av det förment självklart galna att ens kalla sig aspergare som jag reagerar på och ställer saken på sin spets åt andra hållet. Det understryker jag också nogsamt, t o m flera gånger om. Och att det inte är skuldbelägga någon jag egentligen är ute efter, fast det ser jag att jag kunde varit tydligare med.

Inte tror jag väl att man måste va medlem i nån Aspergerförening för att va en sann aspergare.

Det tror jag inte att Pamer menar heller. Absolut inte.