Är det nån som har fått/fått indikationer på diagnosen asperger som är 50+ här...förutom mig?

Vårdcentralsläkarn tyckte inte jag behövde någon diagnos. Jag har lämnat arbetslivet, och kanske inte skulle få någon diagnos även om jag blivit utredd.
Enligt många i min omgivning anses jag som ganska social, men det beror nog snarast på att jag anstränger mig ganska mycket att vara det för det mesta. Har insett att jag har stora svårigheter förstå mina medmänniskor, och har förstått jag ofta missuppfattas ov omgivningen.

Men att få insikt i aspergerproblematiken, har fått mig att förstå en del av de problem jag haft under livet.

Lasseivägen, hur ser du på att det dröjde så länge innan du fick klarhet i vad som varit fel? Önskar du att du fått diagnos som yngre, eller tror du inte det hade förändrat något?

Jag har haft problem sedan tonåren, men då var det "bara" ångest som gällde. I skolan var jag väldigt okoncentrerad, samt dyslektiker, men det ansågs ju bara att man var bråkig och lat. (Typisk ADHD unge)
Jag har nog läst om de flesta psykiska diagnoser man kan hitta. Hade panikångest under ett antal år. Var inne på ett antal forum Panikångesforum, social fobi och en del på ADHD forum.

Men först när jag fick fatt i en bok om tourettes syndrom började jag verkligen hitta ledtrådar. Jag kunde dock inte identifiera mig helt med tourettes, så jag letade vidare. Tror jag fått en hyfsad uppfattning om mina problem, Social fobi har jag lidit av sedan tonåren, ADHD och Asperger, är väll vad jag ser som mina problem.
Men tror kanske att min AS snarast skulle räknas som subklinisk.

En psykiater som gjorde en arbetsförmågebedöning för 8 år sedan, avfärdade asperger efter att jag fått svara på 20 frågor han läste upp ur en bok.

Hej och välkommen Kringelikrok!

Vi är många som fått diagnos i mogen ålder. Här är några trådar om detta:

sen-diagnos-t6823.html

nydiagnostiserad-nar-livet-narmar-sig-sitt-slut-t16015.html

hur-manga-har-fatt-diagnos-efter-40-ars-alder-t3598.html

diagnos-sent-i-livet-bra-eller-daligt-t5743.html

hur-gammal-ar-du-omrostning-t6470.html

hur-gammal-ar-du-omrostning-t19279.html

Jag är 52. Vid 47 år kom jag själv på att jag nog hade Aspergers, efter att till och från ha gått till psykologer i 20 år...
Utredningen gav diagnoserna Aspergers och ADD. Det förklarade mycket, men visade samtidigt på hur lätt jag, med diagnos i ungdomen, hade kunnat komma med de tåg jag nu har missat genom livet.
Den insikten är inte rolig, men hjälper mig ändå att göra det bästa av åren som är kvar.

Jag är 51 år och har nyligen påbörjat en neurospykriatisk utredning. Jag har varit på intervju, jag skulle bli kallad till överläkaren men det blir nog inte förrän till hösten.

Jag är 51. Fick diagnosen Aspergers i höstas. Har drag av ADHD, men ingen diagnos. Känner också att jag missade tåget, att få något "vettigt" gjort i arbetslivet. Familjelivet har gått bättre, mycket på grund av frugan. Det är många "grubbelminnen" jag har kunnat lägga till handlingarna, för att jag har kunnat förstå vad som vart fel, i.o.m diagnosen.

Min pappa är lite över 60 och han har själv sagt att sen min utredning började har han funderat på om han har det (vilket jag till 99% säkerhet kan säga att han har), men han anser att han är för gammal för att orka gå igenom någon utredning.

Vi har en 60+ här på forumet som gjort utredning (betalade själv)!

Hej alla vänner! Jag vill först säga förlåt för att jag mitt gensvar dröjt men jag trodde nog att jag skulle få nåt meddelande om aktivitet i min tråd på mail
TACK alla för så snabb och fin feedback på mitt lilla pip Jag har tydligen vänner i "nöden" här!
Jag har träffat en psykiater i 2 timmar och fått en första bedömning och skall nu gå och vänta i över ett år på att få bli utredd. Jag känner mig lamslagen av beskedet om ev. AS. Man vill inte vara annorlunda, ser mig som ett freak just nu och skyr grannarna, rädd för vad de tycker om att jag går hemma.. Puh.. är alltid rädd för vad folk ska tycka om mig och har alltid kämpat med att hålla mig "ovanför isen"; Har ni sett "Keeping up appearences" (Skenet bedrar)?
Jag är lite i chock tror jag, vet varken ut eller in. det känns som om man skulle få reda på att mamma inte är ens riktiga mamma.. Saker är inte som man trott att de var..

Kringelikrok skrev:Hej alla vänner! Jag vill först säga förlåt för att jag mitt gensvar dröjt men jag trodde nog att jag skulle få nåt meddelande om aktivitet i min tråd på mail

Moderator: Om du vill få meddelande om svar så måste du klicka på "Bevaka denna tråd".

lasseivägen skrev:Jag har haft problem sedan tonåren, men då var det "bara" ångest som gällde. I skolan var jag väldigt okoncentrerad, samt dyslektiker, men det ansågs ju bara att man var bråkig och lat. (Typisk ADHD unge)
Jag har nog läst om de flesta psykiska diagnoser man kan hitta. Hade panikångest under ett antal år. Var inne på ett antal forum Panikångesforum, social fobi och en del på ADHD forum.

Men först när jag fick fatt i en bok om tourettes syndrom började jag verkligen hitta ledtrådar. Jag kunde dock inte identifiera mig helt med tourettes, så jag letade vidare. Tror jag fått en hyfsad uppfattning om mina problem, Social fobi har jag lidit av sedan tonåren, ADHD och Asperger, är väll vad jag ser som mina problem.
Men tror kanske att min AS snarast skulle räknas som subklinisk.

En psykiater som gjorde en arbetsförmågebedöning för 8 år sedan, avfärdade asperger efter att jag fått svara på 20 frågor han läste upp ur en bok.

Hej, känner igen mig i vad du berättar om ångest och att bli sedd över axeln i vården. Det är väl typiskt det där att man får ställa sin egen diagnos för att läkarna inte begriper så mycket som de borde. 8 frågor och sen: NE-Ej! Suck säger man bara.

Mitt problem har dock varit att jag inte alls varit inställd på att få någon diagnos, jag har väl trott att jag är "normal" . Jag har lämnat många läkarmöten i tårar (och sen ytterligare 2 veckor i ångest och tårar) för att de kastat ur sig allsköns gissningar utan att fatta vad det gör med en.

En del här är säkert bekanta med mannen på Västkusten som har AS-diagnos och snart fyller 77.

Micke2 skrev:En del här är säkert bekanta med mannen på Västkusten som har AS-diagnos och snart fyller 77.

Honom skulle jag vilja höra mer av.

Har nu läst i en annan tråd (sen-diagnos) och hoppas att jag inte råkar ut för att även jag blir "sågad vid fotknölarna" efter mitt sista inlägg ovan

Jag ber därför förebyggande om överseende om jag uttryckt mig på ett anstötligt sätt så här i början av denna "resa".

Blir jag sågad så pyser jag nog..Är inte så stark

Vore synd om du inte fortsätter här på forumet. Förstår inte varför du skulle bli sågad?

För mig har det kommit ganska långsamt med insikten om min asperger, har nog betraktat att jag tidigare i livet varit mer ADHD, tror kanske att jag utvecklats mot asperger under senare år.

Har nog en ganska kluven bild av det utanförskap det innebär att ha asperger och att vara annorlunda. Men det känns skönt att faktiskt kunna acceptera att man inte är tvungen att göra allt som folk förväntar sig.
Jag kan numera faktiskt tacka nej till aktiviteter där jag känner att det är för mycket folk, med hänvisning till min asperger. Jag tycker inte att jag måste övervara en middag med stark ångest, bara för att någon tycker att jag skall vara med.

Jag har med tiden också förstått hur jag missuppfattat människor och hur jag blivit missuppfattad.

Har inget stort problem med grannar (kan ju vara att jag inte fattar) Jag var långtidssjukskriven i två år, men tror inte jag över huvud taget funderade på grannar, ägnade dagarna åt att promenera, de hjälpte väldigt mycket.
Numera har jag pension, lite i förtid, men det känns otroligt skönt att slippa ifrån att arbeta med NT personer och försöka passa in. Jag är dyslektiker sedan barnsben så mina inlägg bli kanske lika röriga som min hjärna.

Jo jag var över 50+ när jag fick min diagnos. Önskar jag fått den när jag var en 15 eller nåt så hade livet blivit mycket bättre.

Ha-ha, lasseivägen, du är inte alls rörig. Du är vänlig och det är det som är viktigast i all kommunikation..eller hur

Jag är också kluven i detta nya som jag tvingas ta ställning till och accepetera. Det positiva är ju att man har legitimt skäl för att inte orka så mycket som förväntas av en. Det negativa är än så länge mina fördomar om att ha en diagnos..förmodligen. Jobbar på att förändra den inställningen dygnet runt just nu, känns det som..

Jag är 67, jag har aldrig fått nån diagnos. Jag skulle ha jättesvårt att låta nån diagnostisera mig. Det var när jag började läsa Gillberg som jag började misstänka att jag är asperger light. Han beskriver rätt bra vad jag har haft svårt att förstå. Varför jag inte fungerar som normala människor gör. Sen har jag coachat några människor med as-diagnos. Det känns skönt, de är jättelätta att umgås med. Jag behöver inte göra mig till.

Jag har alltid varit avundsjuk på normala människor.

Lennart Frimodig

Kringelikrok skrev:Har nu läst i en annan tråd (sen-diagnos) och hoppas att jag inte råkar ut för att även jag blir "sågad vid fotknölarna" efter mitt sista inlägg ovan

Jag ber därför förebyggande om överseende om jag uttryckt mig på ett anstötligt sätt så här i början av denna "resa".

Blir jag sågad så pyser jag nog..Är inte så stark

Hoppas du inte pyser, detta forum kan vara en källa både till kunskap och stöd.

Om någon kritiserar el ifrågasätter något man skrivit, tänk på att det är just det de gör, inte dissar dig som person.

Alien skrev:
Hoppas du inte pyser, detta forum kan vara en källa både till kunskap och stöd.

Om någon kritiserar el ifrågasätter något man skrivit, tänk på att det är just det de gör, inte dissar dig som person.

Tack för stödet! Jag vet att jag måste jobba med att inte vara så känslig. Men det verkar inte vara ett AS-drag, här verkar ni vara starka, med integritet. Eller?..

Frimodig skrev: Det var när jag började läsa Gillberg som jag började misstänka att jag är asperger light.

Lennart Frimodig

Vilken Gillberg? Är det Björn?

Väldigt många här verkar sakna både styrka och integritet men jag tror att stämningen här inne hjälpt flera att bygga upp både lite styrka och lite integritet, så om du stannar kvar så får även du känna av det och ta del av det.