Ju mer jag läser om din sons problem. Ju mer övertygad blir jag att det vore bra med en utredning. Antingen man ser en diagnos som en stämpel eller inte är det lika mycket en stämpel att alltid vara den avvikande som inte hänger med på vad folk menar. Med diagnos har han rätt till stöd och hjälp och har större chans att hänga med.

Hur gammal är pojken? Vad tror du själv? Hur kommer det att gå om han måste fortsätta kämpa själv i en svårbegriplig bullrig värld? Hur länge kommer han att hålla för det?
Tror nog självkänslan skadas mer av att vara den ständigt avvikande utan att förstå varför.

Med diagnos kan han få en förklaring till sina svårigheter, han kan få stöd och rätt verktyg att klara sig. Han kan få träffa andra i samma situation. Attention är kanske inte så stort stöd för vuxna vad jag vet. Men de lär vara bra på barn och deras svårigheter och vilket stöd de har rätt till.

Tack för ditt inlägg VeganGeekGirl. Min son är åtta och ett halvt år gammal.
Han trodde själv att han var dum i huvudet i slutet av den här terminen, eftersom han halkade efter i skolan. Han är långt ifrån dum, men att han tror det visar hur hans självkänsla redan börjar ta skada.

Han hade en period när jag var väldigt orolig för honom, för han grät nästan varje dag. Efter att vi börjat med omega 3 och vitaminer märkte vi en förbättring av koncentrationsförmågan, men de övriga problemen kvarstår.

Han trodde att ingen tyckte om honom och att han var "dålig", att han alltid förstör och han sade flera gånger att han önskade att han inte fanns. Minsta lilla fel han gjort, som gjorde att någon blev lite irriterad på honom, fick honom att känna så. Han mår bättre nu, tack och lov. Det är skönt att det är sommarlov så att han bara får vara barn och återhämta sig efter den här jobbiga tiden som har varit.

Jag tror vi har kommit fram till rätt beslut som gör utredningen. En del människor kommer alltid att tycka att vi gör fel och att vi överdriver, men de kanske träffar honom ett par gånger om året (oftast under loven) och då kanske det inte märks så mycket. Men i vardagen märks det mer och mer, ju högre krav som ställs på honom i och med att han blir äldre.

Min svägerska, som är förskollärare, har alltid reagerat på att det är något som är annorlunda med min son jämfört med andra barn. Min väninna i stallet har reagerat på att han nästan saknar ansiktsuttryck. Hans fröken märker att han "stänger av" under lektionstid. Men för mig är han världens underbaraste unge. Jag är så glad att han har empati, att han tycker om att kramas och att han verkar ha en normal begåvning, bara han lyckas hålla koncentrationen uppe.

Jag tror också ni gör rätt som väljer utredning. Det är ju så att vad man än gör kommer det finnas någon som tycker det är fel eller onödigt av någon anledning.

Berätta gärna hur det går sen i höst.

Har en kompis som har ADHD diagnos och som efter att han fick diagnosen fick lämpa till att ta lastbilskörkort till och med. Han fick skicka in läkarintyg, där det typ står att han är mycket lämplig när han medicinerar med Concerta.

De jag känner har tagit mycket mer skada av att inte veta, än efter de fått veta. För mig är det mycket konstigt att inte utreda, eftersom man har ju problemen oavsett och det är mycket lättare att hantera det man vet, än det man inte vet, eller vägrar att se.

Samhällets sätt att se på oss är det bara vi som kan ändra på genom att vara ärliga, hantera oss på ett bra sätt och se till att vi inte drabbar andra med det som för oss är svårt. Att hitta strategier att hantera svårigheter kan man ju inte göra, om man vägrar att se att man har dem.

Ju tidigare vi får hjälp att hantera, desto bättre är det inför vuxenlivet, för svårigheterna försvinner inte genom att blunda för dem, de blir enbart större risk för destruktiva val.

Så här ser jag på min och barnens diagnoser, de har svårigheterna oavsett vad vi väljer att kalla det och ingen vinner något på att välja att ignorera att svårigheterna existerar.

Sen kan jag samtidigt känna att vi egentligen inte borde behöva sätta namn på något för att få rätt stöd, men där är vi inte riktigt ännu.

svartamolnet skrev:Tack för ditt svar! Hoppas att fler vill bidra med sin syn på saken. Kanske har ni själva upplevt positiva och negativa följder som ni kan berätta om pga diagnosen? Jag fick min diagnos i vuxen ålder och då hade jag redan ställt till det så mycket för mig så det kunde inte bli så mycket värre. Därför är det så svårt att veta vad som är det bästa för ett litet barn. Jag har ju inte varit i hans situation.

Hade jag fått välja så hade det varit mer fördelaktigt om jag vetat tidigare då jag var liten. Man hade kunnat få "rätt" hjälp i skolan (även fast resurserna är mycket dåliga).Man hade inte behövt undra på samma sätt vad som var fel eller varför man mådde så dåligt som tonåring.

Sen kan jag se fördelar med att inte veta också, tror inte jag kämpat så hårt som jag gjort om jag vetat vilken enorm ansträngning det skulle innebära i längden.
Skulle nog inte ens försökt ta körkort om jag vetat (kanske skulle varit lika bra )

Hade nog inte satsat lika mycket som jag gjort, å andra sidan har det orsakat en hel del lidande också, att sträva utan att nå fram fullt ut. Man känner typ att allt är "nästan".

Inga raka svar men lite tankar. Blandade känslor.

svartamolnet skrev:Han trodde själv att han var dum i huvudet i slutet av den här terminen, eftersom han halkade efter i skolan. Han är långt ifrån dum, men att han tror det visar hur hans självkänsla redan börjar ta skada.

Jag känner igen från när jag gick i lågstadiet/mellanstadiet. Jag kännde mig också dum i huvvet. En hemsk känsla. Och ja, självförtroendet tar skada rejält när man knockas av en värld där man ska vara "normal", som att gå in i en vägg. Som tur är blir inte din son kallad för "dum unge" å dyl...lärarna visste väl inte bättre på min tid typ. Så lycka till med utredningen!

Ps. Din son e typ exakt som jag var som åttaåring...

svartamolnet!!! Lycka till med utredningen. Det är inga lätta beslut att ta. Sen kommer utredningsbeskedet o fast man kanske redan visste, så är det en liten sorg i början. Men sen släpper den!!!! Kram!!!

Jag har valt att låta min son genomgå utredning. Jag hoppas och tror att det är ett klokt val. Basutredningen indikerade behov av vidare utredning. Nu har vi kontakt med BUP, och utredning kommer att påbörjas i höst är det tänkt. När vi sist talade med BUP hade sonen haft en väldigt positiv utveckling länge. Ändå fick jag extra hjälp från en arbetsterapeut och en specialpedagog, för att kunna strukturera upp hans tillvaro, när jag påpekade att jag själv har svårigheter. Nu har sonens svårigheter fått helt nya dimensioner med kraftigt ökade tics och hyperaktivitet. Min son är 6 år.

Jag fick min AS diagnos när jag var 30 och jag är glad att jag inte fick den tidigare. Hade jag fått den under skoltiden hade jag garanterat känt mig som ett ännu större ufo än jag gjorde. Det är dock min åsikt och jag vet att många andra har haft hjälp av diagnosen. Jag har definitivt fått min beskärda del med skit under livet men jag är övertygad om att det inte blivit bättre av en diagnos då. Nu är dock skolan upplagd på ett annat sätt idag så idag hade jag kanske behövt diagnosen för att klara mig igenom skolan. När jag hör om hur dagens skola är upplagd så får jag ångest och är så glad att jag slipper den.

Jag har full förståelse för den synvinkeln (närmast ovan) också. Själv hoppas jag att dagens förhållningssätt i skolan och den ökade medvetenheten överlag gör att man inte skall behöva känna sig som ett ufo p.g.a. en npf-diagnos. Genom att i många sammanhang vara öppen med min egen diagnos hoppas jag att jag kan bidra till att avdramatisera det hela; pedagoger och andra som min son möter brukar bemöta mig som en kompetent och vettig person. Där åker jag lite snålskjuts på mitt yrke. Deras förförståelse av vad en forskare är (något som de tenderar att ha omotiverat hög respekt för) brukar balansera eventuella antaganden åt andra hållet tämligen väl.

Jag lägger min röst för att få eventuell NPF-diagnos tidigt i livet. Jag är ju bara 15 år och fick diagnosen för ett åt sedan men har haft svårigheter och följdproblematik sen 11-års åldern. Sen jag fick diagnos har t.ex. skolan hjälpt till att anpassa skolgången för att jag inte skulle få så långa skoldagar och vissa ämnen läste jag inte ens för att de var överflödiga och bara jobbiga att ta sig till. (Jag har ganska dålig motorik och fick därför plocka bort träslöjd från schemat helt!) Men även om du väljer att inte "ta emot" eventuell diagnos så kan skolorna hjälpa till med sådant ändå, åtminstone om inte din son behöver speciallärare, då krävs nog en diagnos (?).

Jag hoppas det går bra för dig (och din son, såklart) i framtiden; hur stort än berget är så har man alltid olika vägar att ta sig förbi det - vare sig man går rakt över det eller runt det!

Hej! Att inte göra en utredning är att göra ditt barn en björntjänst. Hade jag fått min diagnos i "tid" hade jag förmodligen fått ett slutbetyg i skolan, och sluppit flera års lidande pga en massa missförstånd och ständigt utanförskap. Är i dag 29 år gammal, har gått den LÅNGA KROKIGA vägen genom livet. Har haft 12 jobb på 10 år för att det hela tiden fungerat dåligt utan att jag förstått varför. Körkortet tog tid för mig att komma igång med, men tog det när jag var 21. Har man en eventuell NPF problematik finns det enligt min åsikt inget att förlora på en utredning. Det underlättar rejält, speciellt om man som jag har en familj. Det blir mindre irritation och frustration om alla i familjen är underrättade och förstående. Min älsta son är nu också under utredning. Kör på och var inte rädd för verkligheten, du/ni är inte ensamma. Var stark och lycka till

en del av reaktionerna kan du ju själv bestämma

själv skulle jag jättegärna velat ha diagnos tidigare, jag var 20 och hade reda sabbat skolan, fick inget slubetyg och det kommer jag nog skämmas för det resten av mitt liv studenttider är ett rent h-vete med extrem ångest och så måste man visa sig glad för alla släktingar som tar studenten

däremot borde det nog inte resultera med hur det går för min kusin som fick diagnos i skolåldern (lyllos han tänkte jag först) men för han har det bara gått utför efetrsom ALLT ska göras på hans vilkor både hemma och i skolan. hans mor ger han varken utmaningar eller låter han utveklas så för han så ser nog framtiden ganska mörk ut tyvärr trots "tidig" diagnos.

så även om man ska hjälpa bran med npf så ska man inte göra allt för dom utan ge dom utmaningar i den mån som dom orkar

rapchic skrev:en del av reaktionerna kan du ju själv bestämma

själv skulle jag jättegärna velat ha diagnos tidigare, jag var 20 och hade reda sabbat skolan, fick inget slubetyg och det kommer jag nog skämmas för det resten av mitt liv studenttider är ett rent h-vete med extrem ångest och så måste man visa sig glad för alla släktingar som tar studenten

Då har jag väldigt goda nyheter för dej. Du har rätt att utnyttja din aktivitetsersättning till förlängd skolgång upp tills du fyller 30. Så ta nu denna fina chans och skaffa slutbetyg utan att behöva ta studielån.

http://www.forsakringskassan.se/privatp ... d_skolgang

slackern skrev:

rapchic skrev:en del av reaktionerna kan du ju själv bestämma

själv skulle jag jättegärna velat ha diagnos tidigare, jag var 20 och hade reda sabbat skolan, fick inget slubetyg och det kommer jag nog skämmas för det resten av mitt liv studenttider är ett rent h-vete med extrem ångest och så måste man visa sig glad för alla släktingar som tar studenten

Då har jag väldigt goda nyheter för dej. Du har rätt att utnyttja din aktivitetsersättning till förlängd skolgång upp tills du fyller 30. Så ta nu denna fina chans och skaffa slutbetyg utan att behöva ta studielån.

http://www.forsakringskassan.se/privatp ... d_skolgang

Det låter ju jättebra, vilken fin möjlighet att ta igen det senare om man tidigare inte lyckats med skolan.

slackern skrev:

rapchic skrev:en del av reaktionerna kan du ju själv bestämma

själv skulle jag jättegärna velat ha diagnos tidigare, jag var 20 och hade reda sabbat skolan, fick inget slubetyg och det kommer jag nog skämmas för det resten av mitt liv studenttider är ett rent h-vete med extrem ångest och så måste man visa sig glad för alla släktingar som tar studenten

Då har jag väldigt goda nyheter för dej. Du har rätt att utnyttja din aktivitetsersättning till förlängd skolgång upp tills du fyller 30. Så ta nu denna fina chans och skaffa slutbetyg utan att behöva ta studielån.

http://www.forsakringskassan.se/privatp ... d_skolgang

va alla har sagt att om jag pluggar för mkt så förlorar jag min aktivitetsersättning! (jag gråter faktiskt nästan av lycka, vet du nånstans jag kan läsa mer om det?)

rapchic skrev:

slackern skrev:

rapchic skrev:en del av reaktionerna kan du ju själv bestämma

själv skulle jag jättegärna velat ha diagnos tidigare, jag var 20 och hade reda sabbat skolan, fick inget slubetyg och det kommer jag nog skämmas för det resten av mitt liv studenttider är ett rent h-vete med extrem ångest och så måste man visa sig glad för alla släktingar som tar studenten

va alla har sagt att om jag pluggar för mkt så förlorar jag min aktivitetsersättning! (jag gråter faktiskt nästan av lycka, vet du nånstans jag kan läsa mer om det?)

Då har jag väldigt goda nyheter för dej. Du har rätt att utnyttja din aktivitetsersättning till förlängd skolgång upp tills du fyller 30. Så ta nu denna fina chans och skaffa slutbetyg utan att behöva ta studielån.

http://www.forsakringskassan.se/privatp ... d_skolgang

I länken jag skrev står det och det finns en pdf fil där allt står mer ingående. Men det är alltid bäst att prata med din handläggae på FK för att reda ut sånt. Lycka till.

rapchic skrev:va alla har sagt att om jag pluggar för mkt så förlorar jag min aktivitetsersättning! (jag gråter faktiskt nästan av lycka, vet du nånstans jag kan läsa mer om det?)

Har du avstått att plugga fast du velat av rädsla för att mista din aktivitetsersättning?

Wine skrev:

rapchic skrev:va alla har sagt att om jag pluggar för mkt så förlorar jag min aktivitetsersättning! (jag gråter faktiskt nästan av lycka, vet du nånstans jag kan läsa mer om det?)

Har du avstått att plugga fast du velat av rädsla för att mista din aktivitetsersättning?

ja, jag visste att jag inte skulle orka nog mkt för att bli berättigad CSN särskilt inte eftersom jag inte skulle få nån hjälp (har frågat)

rapchic skrev:

Wine skrev:

rapchic skrev:va alla har sagt att om jag pluggar för mkt så förlorar jag min aktivitetsersättning! (jag gråter faktiskt nästan av lycka, vet du nånstans jag kan läsa mer om det?)

Har du avstått att plugga fast du velat av rädsla för att mista din aktivitetsersättning?

ja, jag visste att jag inte skulle orka nog mkt för att bli berättigad CSN särskilt inte eftersom jag inte skulle få nån hjälp (har frågat)

Det är just därför aktivitetsersättning finns så att du kan plugga i din egen takt. Och du har även rätt att plugga på komvux och folkhögskola. Jag vet att det finns visa folkhögskolor som har AS klasser och så.

Om du pluggar och går in i väggen är aktivitetsersättningen där för att fånga upp dej så att du kan plugga i den omfattningen du klarar av du kan läsa enstaka ämnen åt gången eller flera ämnen. Om du pratar med komvux på din kommun så kan de säkert hjälpa dej med att knåpa ihop något utefter dina förutsättningar.