Tack segdeg för att du delar med dig. Jag har läst, men nu verkar min hjärna ha tagit slut av värmen.

Jag hade nog andra problem med Anders Hallgrens böcker. Att de var ostrukturerade och att han inte band ihop kunskaperna och faktan till en ordentlig helhet. Det blev spretigt.

Och det ständiga problemet som jag har med de flesta teorier: Det blir logiska kullerbyttor och saker som inte går ihop. Alltså, om man följer teorin fullt ut, så passar den inte ihop med sig själv.

Särskilt lustigt blev det när en jaktperson skulle förklara hur vi var ledare över hunden när den ledde oss på jakten "fast vi leder när den visar bytet, eller ja, vi är ju ledarna, fast hunden visar, eller, ja, VI BESTÄMMER helt enkelt". Det blev ett förfärligt runtsnackande och till slut sade personen "jaja, ni fattar kanske vad jag menar" (Ja, tänkte jag, att du avslöjade att ledarteorin inte alls fungerar fullt ut så som du ville förklara.)

Det var när jag gick Davids utbildningar som jag för första gången hörde ett snack som verkligen gick ihop rent logiskt. Inga abrovinscher för att sy ihop vacklande delar i teorierna.

Svartberg känns som om han är åt det hållet också, fast som sagt så saknar jag "vuxen hund", "ledarroll för hunden", "berikning och berikande aktivering" i hans böcker och föreläsningar. Kanske han inte tycker att sådant behövs, eller så tar han inte upp det då de flesta inte har den typen av hund som är riktigt svår, och att det kanske skrämmer folk när man ställer allt på ända, och då får svårare att komma fram med sitt budskap alls. Folk har i regel mycket svårt att acceptera att hunden har ledarroller, eller att jaktgalning ska jaktaktiveras. Fast nu för tiden håller det nog på att ändras lite. Fler och fler sysslar med viltspår/blodspår, vilket var otänkbart när jag började med det.

Angående Hallgren, så har han gjort nya upplagor av de gamla böckerna, t.ex. "lydiga lyckliga hundar" eller vad den heter. Han skriver inget om "läsa paragrafer" eller slänga påsar med tomburkar i på hunden längre. Han anser att folk feltolkar och skadar hundar för ofta.

Sedan har han kommit ut med någon ny bok som kanske är bra. Minns inte vad den heter.

Jag kan förresten rekommendera Kerstin Malms tre små böcker. Handlar om relation, aggression och separationsångest. Jäkligt intressanta, särskilt den om människa och hund (relation). Minns ej exakt vad de hette, men de är små och billiga och ger en bra info.

Svartbergs bok och Kerstin Malms bok om relation, borde alla nya hundägare läsa. Egentligen lite "surt" att läsa efter nästan 20 år med hund, och bara hålla med. Det var lång väg att komma fram till allt, och jag hade hellre läst det där när min första hund var valp och jag inte visste ett dyft.

Bror Duktig skrev:Svartberg känns som om han är åt det hållet också, fast som sagt så saknar jag "vuxen hund", "ledarroll för hunden","berikning och berikande aktivering" i hans böcker och föreläsningar. Kanske han inte tycker att sådant behövs, eller så tar han inte upp det då de flesta inte har den typen av hund som är riktigt svår, och att det kanske skrämmer folk när man ställer allt på ända, och då får svårare att komma fram med sitt budskap alls. Folk har i regel mycket svårt att acceptera att hunden har ledarroller, eller att jaktgalning ska jaktaktiveras. Fast nu för tiden håller det nog på att ändras lite. Fler och fler sysslar med viltspår/blodspår, vilket var otänkbart när jag började med det.

Exakt vad menar du med det jag har fetmarkerat? Jag var på väg att svara på detta, men insåg att jag kanske tolkat fel. Just detta med hundens ledarroller, har det att göra med att om tillfälle ges så kan hunden ta över och leda i vissa situationer, eller tänkte du mer som i jaktsituationen du beskrev ovan?

Det jag har kursiverat tycker jag är oerhört viktigt vare sig man har en väldigt aktiv jakthund/brukshund eller en ren sällskapshund. Den rasen jag planerar att skaffa är ingen brukshund om jag har förstått saken rätt, men jag planerar att köra agility (OM den tycker det är roligt) och även spår med den, dock kanske inte så ofta som man bör med en brukshund. Det är just detta som är så roligt med att ha hund; att man kan jobba med dem. Katter är trots allt lite svårare att släpa runt på en agilitybana.

Bror Duktig skrev:Svartbergs bok och Kerstin Malms bok om relation, borde alla nya hundägare läsa. Egentligen lite "surt" att läsa efter nästan 20 år med hund, och bara hålla med. Det var lång väg att komma fram till allt, och jag hade hellre läst det där när min första hund var valp och jag inte visste ett dyft.

Tack för tipset! Jag ska även rekommendera dem till min väninna som nog blir hundägare inom en inte alltför avlägsen framtid.

@Banzai:

Vuxen hund: svårförklarat, men i allmänhet uppmuntrar vi valpbeteenden som fjäskslickar, undergivna signaler i mängder. Min förra hund var mer vuxen i sig själv. Kom aldrig med öronen klistrade bakåt och med överdriven fjäsksvans. Min nuvarande gör det. Han är mycket mer valpig. Och det är ganska vanligt att speciellt vissa hundraser beter sig så. Men att få vara så vuxen man kan, innebär ofta att man får större inneboende trygghet. I relationer och i att man vet att man kan hantera problem.

Vuxna hundar kan bli svårare att styra. Det är inte för intet så domesicering innebär "förbarnsligande". Att hästar och kor "inte kan" rymma, medan älgar och rådjur hoppar in och ut ur hagar hur som helst.

Så en hund kanske inte kan bli så vuxen som en varg, men man kan låta den bli så vuxen det går, och inte spela för mycket på valpbeteenden.

Ledarroll för hunden: När hunden är ledare. Kommer ofta naturligt i olika jakter, samt spår och en hel del bruksgrenar. Hunden får känna att den är den mest kompetenta och leder uppgiften. Oftast inte till 100 % om man tänker sig att det är vi som är de som bestämmer NÄR och VAR jakt är lämpligt eller när bruksarbete ska börja.

Vill man ägna sig åt sådant, så gäller det att hitta bra startsignaler och "ramar" kring aktiviteten. Meningen är att hunden får utlopp för det här på ett kontrollerat sätt, annars kan man ju få problem, vilket kanske är det man ju vill göra sig av med. Man ska alltså inte släppa hunden för att jaga hur som helst.

Ledarroller ökar hundens KASAM (känsla av sammanhang), meningsfullhet, vuxenkänsla, känsla av att vara betydelsefull (på de sätt som nu en hund kan känna så).

Ledarrollaktigt eller -besläktat (mer "bestämma och känna att man har inflytande över sitt liv) kan det också vara att hunden inte i ALLA tillfällen ska ta ögonkontakt och "fråga om lov" som en del mässar om, utan att det finns utrymme för den att bestämma själv i en mängd saker där vi faktiskt inte måste lägga oss i. Jag försöker tänka att jag står på mig med viktiga regler, och resten får vi "diskutera" eller hunden bestämma som den vill.

Att "diskutera" kan innebära att hunden faktiskt kan få "övertala" och lyckas med "tjat" ibland. Huvudsaken är att den förstår vad du vill, och att du är tydlig nog för att den ska veta när du inte kommer att ge dig, när du skiter i vilket, eller när det är öppet för att kunna ändra. Det är inte så omöjligt som det låter. Bara man tänker att det faktiskt går att lära dem, så får man rätt känsla som förmedlas till hunden. T.ex. så kunde jag med min förra hund lätt få den att förstå att den fick vara i soffan ena gången, men inte andra.

Svartberg brukar skriva om signalkonsekvens och situationskonsekvens, och menar då just att det är inte "en soffa" som bestämmer om hunden får gå upp eller ej, utan vad jag säger, och om jag är bestämd eller öppen för tjat

Bror Duktig, då är jag med på vad du menar. En "vuxen hund" låter för mig som en trygg och balanserad hund (en sådan som jag önskar att få).

Nu förstår jag även vad du menar med ledarroller och jag måste återigen säga att du har många kloka idéer (och det är inte enbart för att jag tycker likadant som jag anser att de är kloka).

Min dröm om min framtida hund är just att få den att lyda i skarpt läge men att vi kan vara mer flexibla i andra situationer. Hundar är i regel väldigt kloka och, precis som segdeg skrev, så är de ju experter på att avläsa oss. Jag lyckades få familjens ena "olydiga" och "korkade" boxer att lyda i ett skarpt läge en gång vilket gjorde mig oerhört stolt som hundägare, speciellt som det var p.g.a. bristande ägaransvar (mitt) som det skarpa läget uppstod. Jag släppte honom lös utan att titta efter tillräckligt noga och märkte inte duvflocken förrän han satte fart efter den. Med ett rejält "NEJ!" så tvärtstannade han (hade aldrig hänt förut) och jag blev så paff att jag tappade hakan, men fortsatte och kallade in honom och till min stora förvåning så kom han! Gissa om han fick massor med beröm (och godis)!

Oj, vad jag längtar efter en hund nu!

Tack för förklaringarna.

Banzai skrev:Bror Duktig, då är jag med på vad du menar. En "vuxen hund" låter för mig som en trygg och balanserad hund (en sådan som jag önskar att få).

Ja, men också att man "vågar" låta den få mer vuxna uppgifter, få ansvar, och få bestämma mer själv. Men som sagt, det gäller att välja rätt uppgifter och situationer.

När jag rider och vi rider ute, så brukar alla säga till sina hästar när de äter, och stoppa dem från att äta. Ledarna säger "nej, de ska jobba nu, och veta att det är det vi vill".

Men jag känner mig som en parasit, och tänker att om vi väntar en stund, så kan väl hästen få ta en tugga? Speciellt som hon direkt lyder och fortsätter gå om jag vill det, och aldrig stannar och vägrar gå, för att hon ska äta. Så jag låter min äta. Annars skulle jag känna mig som en parasit i den relationen. Och varför skulle jag då kräva att hästen direkt accepterar om jag får infall? Jag inbillar mig att djuren känner av ömsesidig respekt - i alla fall på något sätt.

Jag vet inte om horsemanship är inne på mina tankegångar, men från det lilla jag har hört, så verkar det vara mer rätt för mig. Men jag har för mig att jag på TV såg saker som jag inte gillade riktigt, och som sades vara horsemanship.

Bror Duktig skrev:Ja, men också att man "vågar" låta den få mer vuxna uppgifter, få ansvar, och få bestämma mer själv. Men som sagt, det gäller att välja rätt uppgifter och situationer.

När jag rider och vi rider ute, så brukar alla säga till sina hästar när de äter, och stoppa dem från att äta. Ledarna säger "nej, de ska jobba nu, och veta att det är det vi vill".

Men jag känner mig som en parasit, och tänker att om vi väntar en stund, så kan väl hästen få ta en tugga? Speciellt som hon direkt lyder och fortsätter gå om jag vill det, och aldrig stannar och vägrar gå, för att hon ska äta. Så jag låter min äta. Annars skulle jag känna mig som en parasit i den relationen. Och varför skulle jag då kräva att hästen direkt accepterar om jag får infall? Jag inbillar mig att djuren känner av ömsesidig respekt - i alla fall på något sätt.

Jag vet inte om horsemanship är inne på mina tankegångar, men från det lilla jag har hört, så verkar det vara mer rätt för mig. Men jag har för mig att jag på TV såg saker som jag inte gillade riktigt, och som sades vara horsemanship.

Nu blir det lite OT här, men horsemanship är intressant. Jag har sett en del av det på TV (vet ej om jag har sett samma program som dig) och jag tycker att det är helt fantastiskt när det fungerar som det ska. Det är nästan som magi hur de "får ner" spända och oroliga hästar och jag undrar varför inte alla hästmänniskor använder sig av denna metod. Den kanske är väldigt tidskrävande?

Det är kanske enklare att "inte tänka så mycket", ungefär som inom hunderiet.

När jag är supertrött o.s.v. så faller jag lättare in i just sådana "gamla vanliga metoder" (som jag egentligen aldrig velat använda), så det krävs en vaken hjärna tror jag.

Svartberg var min lärare när jag gick agilityinstruktörsutbildningen. Lite skryt och OT, men jag kunde inte låta bli.

Man kan höja eller sänka motivationen för att utföra vissa beteenden. Så gott som allt hunden gör spontant beror ju på instinkt och vi låter den ju inte göra allt, utan tränar bort en del saker. Hunden har en instinkt att hälsa genom att slicka mot munnen, men vi tränar den att inte hoppa på folk och "hälsa fint". Min hund har en instinkt att jaga katter, men jag har tränat honom att inte göra det med mina (andras jagar han ändå). Hanhunden har en instinkt att lyfta på benet och markera revir, men vi lär honom att han inte får göra det inomhus, inte mot agilityhinder osv.

Vissa instinkter är så starka att de är nästan omöjliga att träna bort. Det är väl därför de tar till el-dressyr. Men det kan gå väldigt snett har jag fått lära mig. Hunden kanske inte alls blir rädd för just det man har avsett, utan något helt annat som råkar vara i närheten just när den får stöten. För att inte tala om hur grymt det är. Det finns en anledning att det är olagligt i Sverige. Jag har sett på TV hur hemskt det ser ut när en hund får elstötar (i mannen som talar med hundar). Den stackars hunden skrek och försökte kravla in under en soffa.

Min hund lärde sig oavsiktligt att vara rädd för hästar, genom att gå emot ett elstaket. Han förknippade hästarna med obehaget och en lång tid efteråt skakade han och gick med svansen mellan benen när han såg en häst. Tack vare att vi har hästar själva, som han är ute och promenerar med ibland, så har det släppt nästan helt och nu går han med svansen högt igen, men han är lite försiktig runt dem fortfarande. Där ser man hur fel det kan bli! Man kan ju tro att hunden skulle bli rädd för staketet, men det var hästarna han såg just då och därför var det deras fel enligt honom. Det kunde lika gärna ha varit ett träd eller en människa eller vad som helst beroende på vad han var fokuserad på för tillfället.

Japp, min hund lärde sig dito när han skulle "pussa" sin kompis, en shettis. Jag var ju alltid noga med att hålla koll på eltråden o.s.v. men ändå hände det, och nu vill han inte se åt den hästen. Han är inte rädd för trådar, och inte för hästen om den är utanför hagen. Han fattade att hästarna inte är bra om de är i hagen tydligen.

Och man kan bryta ned hundar mentalt med elen om det vill sig illa. Jag såg också den där "Spike and the cat" eller vad den heter. Men det har sett ännu värre ut när jag sett filmer där man elar hundar för fårrenhet och liknande. Man undrar om vi har rätt att göra vad som helst för att få oss ett "verktyg".

Kul att du fått utbildning av Svartberg. Jag gick en heldagsutbildning som liknade en lång föreläsning där det fanns mer tid än normalt för frågor och diskussioner, då han började med det som blev boken om relation som kom ut nyligen. Lite folk också, så det gav rätt mycket grepp om hur han tänkte. Inget har ändrats när jag läser boken, bara utvecklats.

Det var samtidigt som jag gick utbildning för David Selin, så vi diskuterade, jämförde o.s.v. en del vid nästa utbildningshelg efter Svartberg-dagen.

Eftersom min förra hund var så speciell, och dessutom en jakthund som krävde annat än jag trodde innan, så blev jag otroligt intresserad av relation människa/hund, och hur man skapar ett optimalt liv för sin hund. Så jag halkade helt bort från lydnaden, och gled in lite på jaktträning som berikande aktivitet.

Min nästa hund blir nog en mer renodlad sällskapshund, eller "avjaktifierad" fågelhund (menar inte bokstavligt, utan mer "hund av show/sällskaps-linjer"), och då kanske det blir mer tid för agility och annat Med Borreliahelvete och utbrändhet, så har jag ju inte orkat sådant också liksom, bara enstaka gånger.

Har inte läst tråden mer än första inläggen.

Hundens instinkter är inget man tränar bort, däremot tränar man hundens lydnad och beteende.
Min filosofi är att göra mig till hundens ledare, och därmed vara den som bestämmer vad hunden får och inte får göra. Den får inte göra någonting utan mitt godkännande, oavsett vad dess instinkter säger.

Exempel: En omplaceringshund som hade problem(ogillade) med andra hundar. Kom det andra hundar rusande mot oss, så var det jag som tog den konflikten, inte hunden. Det var jag och inte min hund som bestämde hur situationen skulle lösas. Det kunden göras genom att lägga hunden ner (med kommando) och gå fram och konfrontera den ankommande hunden. Min hund tyckte naturligtvis det var oerhört frustrerande, men lärde sig att Husse fixar biffen, och är den som han ska vända sig till när något nytt uppstår. Han gillade fortfarande inte andra hundar, men visste att det inte var något han fick agera mot på eget bevåg. Längre kunde jag sedan låta honom umgås med andra hundar, och leka med dom också.

Respekten för mig som ledare skall vara större än alla hundens egna instinkter. Och det är inget man uppnår genom att spöa hunden, utan genom konsekventa och logiska ledarskapsövningar. Har man ett större "problemområde" för hunden, så kan man med fördel pränta in ledarskapet under andra situationer, så man har det i ryggen när man börjar bearbeta problemen.

Som i fallet med jaktinstinkten. Har du etablerat gott ledarskap, så ska hunden fråga dig om han/hon får upp ett spår (blir triggad).
- "Husse! Kolla ett spår! Ska vi följa?"
- "Nej."
- "Nehepp. *suck*"

Denna kommunikation uppnås genom att man lär hunden att alltid "fråga" dig när något händer. Om hunden fattar ett eget initiativ utan att konsultera dig (d.v.s. sticker iväg på jakt), så är du inte tillräckligt stark som ledare. Då måste det övas mer. Kom ihåg att ledare är inget du är för stunden, utan något du ALLTID är för hunden, har du inte den mentaliteten så kommer inte hunden heller ha det. Låter du hunden bestämma själv ibland, så överlåter du också till hunden att avgöra när den ska konsultera dig. Detta är ett vanligt fel många hundägare gör, enligt mig.

@Danne:
Jag känner inte en enda person av hundratals, som lyckats få en setter av jaktlinjer (och som är rastypisk i jaktlusten) att fungera så enbart genom ledarskapsövningar. Särskilt inte om de är väldigt konsekventa.

Alla har måst antingen som jaktgubbarna: spöa hunden och dessutom ge den tillfälle att jaga, eller som vi andra får göra: aktivera hunden på ett smart sätt där jaktaktiviteter ingår.

Min förra hund var jag i början oerhört konsekvent med, och trodde på "ledarskap" med tillhörande övningar. Det gick helt åt helvete, samtidigt som alla kursledare sade att jag gjorde rätt, men säkert måste "göra fel när de inte ser då". Och så var det ju inte.

En brittisk stående fågelhund av jaktlinjer ha oerhört stark jaktinstinkt, i stil med vad man som vinthundsägare har i det ögonblick vinthunden ser ett vilt (afghan- saluki-, azawakh-, galgo-ägare kan nog öva ihjäl sig på ledarskap, och allt möjligt annat också för den delen, jag har inte hört en enda säga sig kunna stoppa hunden från att springa efter).

Jag personligen skippar tankar om ledarskap. Förvildade hundar och vanliga vargar har ingen ledare som bestämmer allt in i minsta detalj, särskilt inte om en medlem i familjen eller flocken har lust att kuta efter en hare.

Däremot vill jag arbeta in goda vanor för vissa situationer eller vid vissa kommandon. Och jag måste visa att jag är stark när jag vill något (och då kan vissa av de som kallas ledarskapsövningar passa bra att lägga in som en kampanj eller underhållning). Vissa kommandon måste sitta, och övas med fördel på många olika sätt, inbaning, spela på vilja/motivation, använda smarta belöningar. En enkel smart belöning jag körde i början var att hunden inte fick gå hur som helst som lös, men när jag kopplade honom, gick jag raka vägen in i snår, på ängen, i skogen där jag annars stoppade honom. Han älskar att bli kopplad och fjantar sig aldrig. Likaså är det belönande för en hund som stannar när vilt rusar upp, att få gå fram och nosa i legan/reda ut.

Jag tänker som sagt aldrig ledarskap, utan "symbiosrelation" där hunden känner att den har kontroll, blir respekterad, har möjlighet att påverka o.s.v. men där jag genom smarta val ser till att vara den som har hand om eller bestämmer viktiga saker. Hunden får GÄRNA känna att den styr över för den viktiga saker som inte är så viktiga för mig. Den kan få mat eller gå ut när den säger till (om det inte går för långt så att den jämt ska ut, då får man använda hjärnan så att man får balans - jag fick nämligen det problemet ett tag, men har det inte alls nu - han har fattat när jag tänker öppna, eller när jag meddelar "hör dig, men du får inte nu").

Så jag håller alltså inte alls med om att det är ett fel att låta hunden bestämma själv ibland. Jag efterliknar hellre vilda flockar, och tänker till för att få kontroll över de viktiga bitarna.

Nu säger jag inte att min hund är perfekt. Jag har varit sjuk m.m. så att viss träning har fått stå tillbaka medan jag lagt krutet på jaktaktivering och lösträning på smarta platser.

@ Bror duktig

Mitt inlägg var inte riktat mot dig utan till TS. Jag har inte läst dina inlägg i den här tråden, utan meddelade bara mitt svar på trådfrågan.
Det är klart att man kan ha olika åsikter även om detta, jag säger bara min.

Jag har för det mesta enbart fått jobba bort massa olika problem med omplaceringshundar, att lära upp hundar från början (valp) är en lyx jag sällan får uppleva. Kanske lika bra det.

Kämpa på med det som funkar för dig du. If it aint broken, don't try to fix it.
Folk är olika, så även hundar. Voff voff.

Ja, visst tränar man olika och har olika filosofier. Bara men vet att anpassa sig efter ras och individ. Vissa gör inte det, och får problem när de tror att en Rottweiler går att drämma in dressyr på på samma sätt som jaktgubbar gör på en setter, eller tror att en drever precis som dvärgpudeln på klubben kommer att välja köttbullen man håller upp när den ser en hare, eller tror att vinthunden gillar regler och att underordna sig för de sade schäferägarna på SBK att alla hundar gör.

Den bästa ideologin är enligt mig den som inte innehåller så många färdiga metoder och idéer, utan ganska generell grund där man måste lägga till ras och individ till allting innan man gör något

Jag är genuint emot sådant som Caesar Millan pratar om (inte allt, ingen har bara fel eller bara rätt, och alla med lång erfarenhet har nästan per definition något genialt att komma med, vare de kan sätta ord på det eller ej jag har lärt mig massor av jaktgubbarna som bara gör saker jag inte gillar, men har erfarenheter som Svartberg kan titta i månen efter ), och ser bara inlärd passivitet när han lyckas i många av fallen.

Ja just det ja, ville tillägga:
Hundar som arbetar och ser stor mening i aktiveringen. T.ex. jaktisar, kan oftast bli hanterade rätt så hårt utan att fara så illa som sällskapshunden skulle göra om man tränade in tävlingsdressyr på samma sätt.

Det beror på att när hunden ser allvaret och meningen, och förstår att vi ska samarbeta, så blir det inte "gap och något ryck utan anledning" utan den verkar förstå mer att "nu är det allvar, gäller att skärpa sig". Medan hunden på klubbplanen inte alls fattar varför det rycks utan anledning. Den ser ingen större eller djupare mening i att traska runt. Det måste därför vara mycket mer kul i kommunikation, belöning o.s.v.

Med det menar jag inte att jag plötsligt gillar tvångsapport och liknande, men att ropa ganska arga nej eller ligg fungerar på ett helt annat sätt under jaktträning/jakt än på en dressyrplan.

Jag såg det på min egen första hund. Hon hatade alla krav på lydnadsplan och i vardag. Jättesvårt att ställa krav utan att hon blev låg. Men när hon följde med på jaktträning, kunde jag vråla "LIIIIIGG!!!" när hon ej spontansekunderade, varpå hon kastade sig ned och såg skitglad ut - "vad händer nu?!?!? MEEER!!!". Minsta arga röst under lydnadsträning, och hon lade sig ned skitsakta och såg ut som "nämen vad trist, vad sur du låter, kan vi gå hem".

Kan ju nämna att jag inte är en stor fan av Ceasar Millan heller.

Minns ett avnitt med två schäfrar som låg i luven på varann och inte kunde vara tillsammans i bilen. Ceasar kommer och sen *klipp* *klipp* *klipp* i editeringsrummet, därefter får man se det "lyckade" resultatet. Två mycket stukade hundar med varsitt stackel (!) på sig i bilen. Tror fan att hundarna håller sig i skinnet då, men det är INTE vad jag kallar en lösning på problemet. Och det hundarna utstrålade var definitivt inte det där "calm and assertive" som Millan snackar om.

Så jag tycker han till stor det är en stor bluff, det är i vart fall mycket som försvinner på klippbordet.

Danne skrev:Kan ju nämna att jag inte är en stor fan av Ceasar Millan heller.

Minns ett avnitt med två schäfrar som låg i luven på varann och inte kunde vara tillsammans i bilen. Ceasar kommer och sen *klipp* *klipp* *klipp* i editeringsrummet, därefter får man se det "lyckade" resultatet. Två mycket stukade hundar med varsitt stackel (!) på sig i bilen. Tror fan att hundarna håller sig i skinnet då, men det är INTE vad jag kallar en lösning på problemet. Och det hundarna utstrålade var definitivt inte det där "calm and assertive" som Millan snackar om.

Så jag tycker han till stor det är en stor bluff, det är i vart fall mycket som försvinner på klippbordet.

Jag kan inte se honom i TV eftersom jag inte har kanalen, men jag har sett en hel del klipp på internet, via hundforum när han diskuterats.

Jag känner mig ofta skeptisk till de flesta tränare. Jag tycker att en svaghet är att de alla verkar vara så låsta i en färdig mall. Jag är kritisk även mot Anders Hallgren av samma anledning.

Många har åsikter som att dragkamp alltid är bra eller dåligt, "läsa paragrafer" alltid innebär samma känsla för alla hundar, att ALLA hundar behöver mer aktivitet utan att man ser efter om de kanske får för mycket, att alla problem beror på ledarskapsbrister, att rena belöningsmetoder alltid fungerar på alla, att alla hundar älskar en auktoritet, att klickerträning ska användas på allt, även social lek och avslappning.

Det är konstigt nog ytterst få som kan uttala en ideologi som är mer vid och anpassningsbar och som inte blir full av logiska kullerbyttor p.g.a. sin stelhet. Däremot så finns det nog några fler som faktisk FUNGERAR så att de anpassar efter individ, men inte själva anser att de gör det. Eller jägaren som säger sig leda sin hund när den spårar eller driver, där får var och en tolka om han verkligen gör det eller ej

På internet länkas ofta till de värsta klippen med CM, så jag har sett hur han håller upp hundar i luften i stryp, tills de tuppar av (flera olika klipp) eller hur han triggar igång aggressivitet genom kickar, hur han använder el och menar att han "är proffs på hundspråk".

Jag såg också Barbro Börjesson ta hand om en liten snäll Cavalier som skällde på bilar. Hon ryckte så att den for i en båge i luften. Det gav inget proffsigt intryck. Den lilla hunden av så snäll ras. Jag skulle ha provat något helt annat först, t.ex. sitta lugnt och belöna vid bilar. Sådant fungerar på min hund (som är svårare och envetnare än en Cavalier) i exakt samma slags situationer (bara man lyckas få tillräckligt många situationer att träna på, vilket inte bör vara något problem med bilar som kör förbi, värre med viltkontakter och liknande). Om det hade prövats utan framgång, så hade jag gått igenom det i TV-rutan.

Det är möjligt att Barbro är bättre med arbetande tuffare hundar som tränas för och i riktigt arbete (och anknyter till det jag skrev i förrförra inlägget), men i TV framstår inte särskilt bra i mina ögon. Särskilt inte med små väna raser.

Synd att det är poppis med mycket tuffa tag och ovillkorlighet nu för tiden. Det kan vara rätt trista och fantasilösa program om djur- och barnfostran, där det mesta går ut på att straffa och vara så hårdnackad man kan.