Är det ett tecken på empatibrist att inte på något sätt tycka synd om mobbarna i Rödeby, inte ens han som dog?

Jag har sett på videos på youtube, hyllningsvideos, där skaparna av hyllningsvideos vädjar om att få slippa hårda ord i kommentarerna.

Jag bara muttrar och tycker att familjen som blev mobbad försökte det där i flera år.. och det sket sig.


Är detta ett tecken på bristande empati?


Moderator: Kompletterade rubriken.

Vad är empati? Det är väl b l a förmågan att kunna leva sig in i hur en annan person känner det?

Du kan känna dig in i den person som sköt, han som hade blivit långvarit trakasserad/mobbad och som befann sig i mycket dålig psykisk balans. Till sist orkade han inte med terrorn längre, allting brast och han sköt.

Ja, det kan jag förstå eftersom jag själv har befunnit mig i liknande situationer, ofta, med undantag av hagelbössa, med undantag av våld. Har krossat porslin och skrikit. Aldrig mer än så.

För en aspergare är det nog naturligt att känna empati med mördaren i Rödeby. Därmed inte sagt att han gjorde rätt. Självklart tycker inte jag det.

jepp sök på sök på The Memory of Simon Söderberg på you-tube
så hittar ni en massa RIP-videos..!!!

Men hade de dära ung-jävlarna kommit hem till mig och terroriserat så
hade jag också dragit fram pump-haglet och skjutit skallen av dem.

han gjorde helt rätt i att skjuta dem..
han måste ju få försvara sin familj och sitt hem det är ju en rättighet..

Empati är förlegat som begrepp inom autismspektrumstörningar.

Det man idag använder är (bristande) "mentalisering" som är den svenska termen för "Theory of Mind"

http://en.wikipedia.org/wiki/Theory_of_mind

Debbido skrev:Du kan känna dig in i den person som sköt, han som hade blivit långvarit trakasserad/mobbad och som befann sig i mycket dålig psykisk balans. Till sist orkade han inte med terrorn längre, allting brast och han sköt.

Har du ju rätt i!

Fler ölburkar i huvvet på poffe!

Är det ett tecken på empatibrist att bli glad över att han sköt? Jag kände mig upprymd, nöjd och oerhört glad när jag läste om händelsen.

Där fick de jävlarna, tänkte jag, kanske folk lär sig att ge fan i att trakassera och mobba och låta annorlunda människor vara i fred!

Säkerligen kommer ingen att lära sig ett skit, men det var oerhört tillfredsställande att veta att någon äntligen satt ner foten. Kanske bottnar glädjen i det skedda i att jag själv varit ganska utsatt för människor som på olika sätt invaderat på min privata sfär.

Kan leva mig in i hur det är att vara den utsatta. Men jag kan även leva mig in i hur det är att vara den som utsätter andra, då jag är vad man kallar ond och elak. Dock backar jag direkt när någon protesterar eller verkar kränkt! Där skiljer vi oss åt, jag och mobbargänget i Rödeby. De ger sig aldrig och tror att de kan hålla på hur jävla mycket som helst.
071 Haha, så tog det stopp, bara pang boom .

manne skrev:jepp sök på sök på The Memory of Simon Söderberg på you-tube
så hittar ni en massa RIP-videos..!!!

Men hade de dära ung-jävlarna kommit hem till mig och terroriserat så
hade jag också dragit fram pump-haglet och skjutit skallen av dem.

han gjorde helt rätt i att skjuta dem..
han måste ju få försvara sin familj och sitt hem det är ju en rättighet..

Jag har sökt på Rödeby och Poffe, och det intressantaste med de videosarna är inte moppestuntsen utan kommentarerna. Moppegänget är inte poppis.

Savanten Svante skrev:Är det ett tecken på empatibrist att inte på något sätt tycka synd om mobbarna i rödeby, inte ens han som dog?

Ja det vill jag påstå. Dock troligen en högst vanlig empatibrist och alltså inget onaturligt.
Själv känner jag (viss) empati med alla inblandade, men då ser jag också alla som "offer" för omständigheter och okunskap.

Men man kan inte både känna antipati och empati mot samma person samtidigt, därför är det naturligt om man inte känner empati för den eller dem som man anser var skuld till det hela, som man kanske anser borde ha agerat annorlunda och som man tycker orsakade hela problemet.

sugrövmanövern skrev:Är det ett tecken på empatibrist att bli glad över att han sköt? Jag kände mig upprymd, nöjd och oerhört glad när jag läste om händelsen.

Nja... Det är väl snarare en oförmåga att se saken från fler än ett håll. Att du sympatiserar med den mobbade (missförstå mig inte, även jag känner stor sympati för honom) är ju inte så konstigt med tanke på vad du själv upplevt. Dock begränsar inte alla sin ståndpunkt till den sidan de själva varit på, utan kan fundera även vad som drev den andra sidan. Och hur jävlig någon än är (såvida de inte våldtar barn) så önskar jag dem inte död.

tahlia skrev:

sugrövmanövern skrev:Är det ett tecken på empatibrist att bli glad över att han sköt? Jag kände mig upprymd, nöjd och oerhört glad när jag läste om händelsen.

Nja... Det är väl snarare en oförmåga att se saken från fler än ett håll. Att du sympatiserar med den mobbade (missförstå mig inte, även jag känner stor sympati för honom) är ju inte så konstigt med tanke på vad du själv upplevt. Dock begränsar inte alla sin ståndpunkt till den sidan de själva varit på, utan kan fundera även vad som drev den andra sidan.

Jag vet vad som drev den andra sidan, ondska. Vilja att skada. En önskan om att se andra rädda. Jag har som barn själv retat utvecklingsstörda och försökt skada andra barn. För att de var fula, för att jag hatade dem. För att jag njöt av att höra dem gråta, se deras ilska och frustration. För att det var spännande att bli jagad av storebrorsor som skulle spöa oss. För att jag visste att jag kunde komma undan med det för att jag var en söt liten flicka.

Hade jag blivit dödad av någon då, ja, då hade det varit rätt åt mig!

Savanten Svante skrev:Är det ett tecken på empatibrist att inte på något sätt tycka synd om mobbarna i rödeby, inte ens han som dog?

Jag har sett på videos på youtube, hyllningsvideos, där skaparna av hyllningsvideos vädjar om att få slippa hårda ord i kommentarerna.

Jag bara muttrar och tycker att familjen som blev mobbad försökte det där i flera år.. och det sket sig.

Är detta ett tecken på bristande empati?

Jag har också lättare att sätta mig in i skyttens situation. Hela familjen hade blivit trakasserad, ingen hjälpte dem, när äntligen Poffe blev dömd så fick han straffrabatt, dvs han fick inget extra straff utöver vad han redan fått för andra brott han begått (övervakning).

Sen är det förstås synd om Simons familj. Simon kanske inte var så ond ännu, det var visst första gången han var med Poffes gäng. Glad att få vara med de tuffa killarna?

Att så många känner sympati för den åtalade beror antagligen på att vanliga människor är rätt vanmäktiga inför tonårsligister. Polisen är långt borta, och även om killarna åker fast får de inget straff utan kan flinande fortsätta, de är traktens kungar.

Savanten Svante skrev:

manne skrev:jepp sök på sök på The Memory of Simon Söderberg på you-tube
så hittar ni en massa RIP-videos..!!!

Men hade de dära ung-jävlarna kommit hem till mig och terroriserat så
hade jag också dragit fram pump-haglet och skjutit skallen av dem.

han gjorde helt rätt i att skjuta dem..
han måste ju få försvara sin familj och sitt hem det är ju en rättighet..

Jag har sökt på Rödeby och Poffe, och det intressantaste med de videosarna är inte moppestuntsen utan kommentarerna. Moppegänget är inte poppis.

Jamän, hallå där! Vi kan väl inte säga att det är bra med MORD? Förståeligt är ordet. Vi kan ju inte uppmuntra folk att köpa hagelbössor och skjuta ner sina mobbare????

Många av oss med AS har mer erfarenhet än vad som önskas av mobbing och kanske dålig impulskontroll dessutom, så därför måste vi allt kämpa emot det här med fysiskt våld. Själv har jag använt mig av verbalt våld, skrivelser etc.

Gick en DBT-kurs och har fått veta att en en tjej från kursen har snackat skit om mig på sta´n, dvs begått sekretessbrott. Jag har kontaktat en av landstingets jurister, som ska fundera kring det här. Däremot har jag inga som helst mordiska hämndtankar. Hon bör få en skriftlig reprimand, få veta att hon gjort fel. That´s all. Man kan försöka skaffa sig rätt på andra sätt än med skjutvapen.

En annan sak är att polisväsendet har rustats ned i Sverige till en kaosartad nivå, där sådana här saker kan hända, eftersom det saknas poliser! Dessutom saknas fungerande psykiatri. Så ansvaret för mordet bör delas mellan mannen o svenska staten.

Miltonprojektet startades för att förhindra att psykiskt störda löper amok (hjälp i rätt tid) men i min kommun t ex är det totalkaos, obefintlig tillgång till psykiatri. Vad kan man göra mer än att gråta åt det hela??

Näe, mord är inte bra.

Men jag förstår fadern. Hot och trakasserier i åratal, ingen gör nåt, trots anmälningar.

Plötsligt står det ett helt gäng på gården mitt i natten, och ska "prata" lite, och har tillhyggen.

Alla har vi en gräns.

Grejen är att mobbarjävlarna själva har visat en fundamental brist på empati, och som människa med mer empati än de hade har man svårt att ha empati med dem...

De drevs, som sugrövmanövern skrev, av ren och skär ondska, de njöt av att plåga andra människor och att göra livet till ett helvete för andra människor. Jag imponeras av den som kan känna empati till och med med sådana kräk, men jag fixar det inte själv.

Pemer skrev:De drevs, som sugrövmanövern skrev, av ren och skär ondska, de njöt av att plåga andra människor och att göra livet till ett helvete för andra människor.

Jag tror inte riktigt på ondska. Oftast finns det bara mer eller mindre rädda människor.

Pemer skrev:Jag imponeras av den som kan känna empati till och med med sådana kräk, men jag fixar det inte själv.

Ja, jag skulle vilja säga att det är tecken på någon brist i känslolivet hos de som tycker synd om pojkarna.

En i det närmaste religiös vilja att förklara onda handlingar med "problem hemma", "vilsna pojkar".
Så vilse att de förirrar sig in på fel gård flera kilometer hemifrån mitt i natten?

Det finns ingen sådan förklaring! De visste mycket väl vad de gjorde. Allting annat är efterkonstruktioner.

Jag fick en jävla verbal avhyvling av min mor när det framkom att jag tillsammans med tjejkompisar retat en utvecklingsstörd. Men inte tyckte jag att jag gjort någonting fel för det, jag tyckte ju att han var mindre värd än mig. Han hade börjat det hela med att kasta stenar på oss och jaga oss med en sopkvast, sedan hade fejden trappats upp och vi gick då och då förbi hans hus bara på ren jävelskap. Skrek saker för att få igång hans vrede.

Slutade dock för att blidka min mor, för att jag respekterade henne. Min psykopatiska/neurotypiska kompis som var närvarande vid avhyvlingen som var riktad till oss båda sade att hon inte hade någon aaaning om att killen var utvecklingsstörd. Satans lögnhals, hon visste mycket väl vad vi hade gjort och vilket mentalt tillstånd han var i. Hon ville bara inte stå för vad hon hade gjort.

Den tjejen, hon var ond på riktigt, plågade även djur och var elak mot alla kompisar, till sist ville ingen vara med henne.

sugrövmanövern skrev:Den tjejen, hon var ond på riktigt, plågade även djur och var elak mot alla kompisar, till sist ville ingen vara med henne.

Vad är ondska för dig, Sugis? Och vad beror den på? Tror du att den är medfödd eller?

Pemer skrev:De drevs, som sugrövmanövern skrev, av ren och skär ondska, de njöt av att plåga andra människor och att göra livet till ett helvete för andra människor. Jag imponeras av den som kan känna empati till och med med sådana kräk, men jag fixar det inte själv.

Jag känner precis som du och andra har skrivit. Att pappan i familjen sköt ned idioterna har jag inga som helst problem med, det var ju självförsvar mot en påkförsedd angripare som trakasserat familjen tillsammans med sina andra gelikar

Däremot så har ju idiotfan som med påk i handen förvandlades till ett spagettisåll föräldrar och kanske syskon. Dom måste ju genomlida ett frunktansvärt helvete just nu. Jäkla tur att man inte kan mentalisera så bra

Bjäbbmonstret skrev:

sugrövmanövern skrev:Den tjejen, hon var ond på riktigt, plågade även djur och var elak mot alla kompisar, till sist ville ingen vara med henne.

Vad är ondska för dig, Sugis? Och vad beror den på? Tror du att den är medfödd eller?

En människa som är genomrutten är helt igenom ond. Alla människor har onda egenskaper i olika grader.

Den här tjejen hade inga goda egenskaper, bara elakheter hela tiden. En ständig vilja att göra andra ledsna, kränka, säga elaka saker, plåga djur tex genom att nypa dem i nosen med pincetter, dra loss tänderna på dem osv. Till intet sätt en glädjekälla för någon på något sätt alls. Ett skräp, en undermänniska. En äcklig boll av ondska.

Säkerligen var några i moppegänget i Rödeby sådana. Andra var kanske mindre onda. Trakasserierna var en manifestation av onda mänskliga egenskaper.

Medfött, ja definitivt. En naturlig del i var mans hjärna.

Bjäbbmonstret skrev:

Pemer skrev:De drevs, som sugrövmanövern skrev, av ren och skär ondska, de njöt av att plåga andra människor och att göra livet till ett helvete för andra människor.

Jag tror inte riktigt på ondska. Oftast finns det bara mer eller mindre rädda människor.

Det är vad jag kallar en typisk PK-åsikt i dagens samhälle. T ex tror man att mobbare egentligen är olyckliga. Men forskning har visat att de är människor med gott självförtroende som gillar att andra är rädda för dem och smörar för dem. De har också mindre hämningar mot att ta till våld än andra. Och deras beteende lönar sig, alltså har de ingen anledning att sluta. Direkt konfronterade kan de visserligen låtsas ångra sig och lova att sluta.

Polisen hade pratat med Poffe och andra gängmedlemmar men vad hjälpte det? De hade makt och visste att ingen kunde komma åt dem el stoppa dem. Varför avstå från det?

När bondens svärson träffade på Poffe ensam slog han en ölburk i huvudet på honom och sa till honom att sluta bråka med familjen. Då kunde inte Poffe slå tillbaka; den killen var större och starkare. Men Poffe visste att han tillsammans med sitt gäng var starkare. Alltså kallade han ihop sitt gäng och ringde till sonen och hotade.

Vad Poffe borde fått lära sig är att om man trakasserar andra så är det inte bara orätt utan också farligt. Det värsta är att jag tror att han fortfarande inte lärt sig utan bara vill ha hämnd. Den trakasserade familjen är fortfarande hotad.

Ett framtidsscenario: Det har gått några år, fadern är fri. Men gänget (el ett annat gäng) trakasserar fortfarande familjen. Nu är de inte bara udda utan en "mördarfamilj" som förtjänar allt ont. Och nu har pappan inget gevär längre.

Ska man behöva lämna hus och hem om man blir trakasserad av tonåringar? Ja, polisen kan iaf inte göra något. Skulle polisen ha kommit dit, om inte de fått veta att två var skjutna? Så länge inget hänt behöver inte polisen komma och man har ingen rätt att försvara sig. När det väl hänt är det för sent.

Jag tror att just tonårskillar har dåligt med empati. Så de borde ha tät kontakt med vuxna och inte för mycket frihet. Men i stället är det tvärtom.

Micke skrev:Men man kan inte både känna antipati och empati mot samma person samtidigt, därför är det naturligt om man inte känner empati för den eller dem som man anser var skuld till det hela, som man kanske anser borde ha agerat annorlunda och som man tycker orsakade hela problemet.

Här måste jag förtydliga mig. Självklart anser jag att dom borde agerat annorlunda, men jag menar att det finns orsaker till allt och därmed orsaker till varför dom gjorde som dom gjorde.
Även om man menar att det berodde på ren ondska så finns det orsaker till ondskan också.

Alien skrev:Det är vad jag kallar en typisk PK-åsikt i dagens samhälle. T ex tror man att mobbare egentligen är olyckliga.

Jag har inte den åsikten för att jag är PK. Men jag skiljer gärna den diskussionen från den om Rödeby för det är ett alltför extremt exempel.

Bjäbbmonstret skrev:

Alien skrev:Det är vad jag kallar en typisk PK-åsikt i dagens samhälle. T ex tror man att mobbare egentligen är olyckliga.

Jag har inte den åsikten för att jag är PK. Men jag skiljer gärna den diskussionen från den om Rödeby för det är ett alltför extremt exempel.

Jag ser Rödeby som en konsekvens av en mobbning som pågått i flera år. Först mot sonen, och när han slutat skolan mot hela familjen.

Jag tror förstås inte att du har en åsikt för att du tänker "den här åsikten är PK". Men det är en allmänt omfattad åsikt (missuppfattning) och jag tror den beror på att folk inte vill tro att ondska finns. Egentligen beror allt på missförstånd el att nån är olycklig. Och den åsikten har varit till olycka för alla mobboffer. Eftersom det är synd om mobbarna, kan man inte straffa dem el kasta dem ur skolan. Alltså pratar man vänligt med dem och tror att det räcker. Det gör det oftast inte. Snäll mot förövaren = hård mot offret.

sugrövmanövern skrev:De visste mycket väl vad de gjorde.

Jag fick en jävla verbal avhyvling av min mor när det framkom att jag tillsammans med tjejkompisar retat en utvecklingsstörd. Men inte tyckte jag att jag gjort någonting fel för det, jag tyckte ju att han var mindre värd än mig.

Killarna kanske också tyckte att dom var mer värda än sonen dom mobbade? Och isåfall visste dom väl inte "mycket väl vad dom gjorde"?