Fast vi lusar ner fel tråd med fel ämne nu. Mitt fel, det var jag som började med kommentaren om hur fin gurkaas berättelse lät.

Det låter underbart...javisst. Men det är jobbigt också.

Men som sagt..ibland så är det...vissa saker som bara är meningen.

Jag blev sådär trettiofem innan jag insåg att den sociala konventionen för sexuell/sensuell kontakt tydligen är att man ska skära isär kropp och själ och njuta med kroppen samtidigt som man döljer och spelar spel med själen. Ända till dess hade jag inbillat mig att vitsen var befrielsen att få klä av hela sig - kropp och själ - tillsammans med det ofattbara som ett annat "jag" i det dödligt kalla universum är. Jag begriper än idag inte hur folk bär sig åt för att klyva sig så där.

Och jag måste göra som så många andra, fast jag tycker jag har blivit rätt så klok på människors psyken med åren: undra vad i det här som möjligen kan vara primitiv instinkt, mot ens eget bättre vetande (till exempel om man är en av de många tjejer som inte KAN tända på sådana killar som hon egentligen tycker mycket bättre om). Skulle verkligen vilja vara tjej, allt annat lika, för att få veta hur jag skulle fungera då. Eller en vanlig p-rullande mansrollskille som alla andra vågar närma sig, om han är en skitstövel aldrig så, eftersom de vet precis var de har honom.

(Hoppas inte den här tråden håller på att bli en gubbhörna, förresten???)

Zombie skrev:Jag blev sådär trettiofem innan jag insåg att den sociala konventionen för sexuell/sensuell kontakt tydligen är att man ska skära isär kropp och själ och njuta med kroppen samtidigt som man döljer och spelar spel med själen.

Förstår inte den där sociala konventionen. Föredrar folk som inte lever efter den. Tror inte det är normalt att skära isär kropp och själ. Det är ett slags försvar som många människor ägnar sig åt av rädsla men som inte håller i längden.

Bjäbbmonstret skrev:

Zombie skrev:Jag blev sådär trettiofem innan jag insåg att den sociala konventionen för sexuell/sensuell kontakt tydligen är att man ska skära isär kropp och själ och njuta med kroppen samtidigt som man döljer och spelar spel med själen.

Förstår inte den där sociala konventionen. Föredrar folk som inte lever efter den. Tror inte det är normalt att skära isär kropp och själ. Det är ett slags försvar som många människor ägnar sig åt av rädsla men som inte håller i längden.

Så tror jag också. Men det är vedertaget att vara rädd på det sättet, saker och ting är inrättade efter det. Så kommer vi aspies och är hämmade, tröga och brända på sätt som inte är vedertagna, plus att en del av oss (som jag) har ägnat halva livet åt att försöka tillägna sig det "normala" istället för att försöka gå vägen över sina starka sidor... man har lärt sig att gå med en mask på jämt och nu är det svårt att ta av sig masken...
...vad jag nu vill säga med det. Det finns för mycket att säga. Jag skickar inlägget i alla fall.

Första personen jag blev ihop med hittade jag/han på ursäkter att skriva till varandra på Skunk, på den tiden Skunk var grejjen fränare än nypåhittet Lunar (oj, ursäkta, det är det ju fortfarande ). Det var på den tiden ICQ var coolt och MSN var suspekt oh-ooh! *harkel* nåväl... jag kan tipsa om den slags kontakt. Första kontakten IRL var i samband med datorer "Vet du hur man...?" och ihop blev vi först på en projektresa till Finland... Finlandsfärjan rekommenderas också.

Kanske ska göra ett inlägg on topic oxå..

Såg en tjej på nätet nyligen som var jättesöt och dessutom hade en intressant presentation.. Och i samma lilla stad som jag själv.. Kors i taket..

Naturligtvis ville hon inte svara på mina mejl i vanlig ordning.. Senare förklarade hon att jag ser ut som en player på bilderna så därför var hon avvaktande..

När jag sprang på henne på krogen i toppform så lyckades hon däremot inte värja sig så vi har pratat mycket och träffats några gånger sedan dess..

Det roliga är att hon har många drag som jag känner igen och hon har barn som är ännu tydligare till sin AS-läggning.

Jag har blivit blivit bränd rätt ofta sista åren och känner att jag är försiktig med att låta mig känna för mycket men det går inte att värja sig..

Hon bombarderar mig med gulligheter varje dag så det går bara inte att komma undan.. I alla diskussioner så förstår vi dessutom varann glasklart. Kommunikationen har nog aldrig flutit lika bra.. Vi tänker helt enkelt likadant.. Det är rätt fantastiskt..

Jag måste bara få berätta för hela världen att jag har ett förhållande igen!

Det är tyvärr distansförhållande vilket innebär tid och planering, men inte längre bort än att jag har råd att åka ganska ofta.

Vi träffades på nätet för några månader sedan, men sedan dess har det varit mycket hit och dit men nu har vi bestämt oss för att vi faktiskt ska säga att vi är ihop.

Jag är glad för detta, även om vi bor för långt ifrån varandra. Eftersom vi har jobb på olika orter finns det dock inte mycket val.

Nyår firar vi på varsitt håll. Nästa helg ska vi ses igen.

Gott nytt år på er alla från Bjäbbis!

weasley skrev:jag tänker närmast på tråden "ska jag lägga ner raggande" där teorierna om hur man hittar någon äro legio. så när det kommer till praktik, hur har det sett ut då? var har ni träffats? vad var det som skapade ett intresse? hur lång tid tog det?

Det verkar som om tråden spårat ut något och slutade i diskussion om feminism. Men kanske har det tillkommit nya som har något att berätta?

Under tiden kan jag berätta min egen histora.

Vi träffades när vi bägge var studenter och sommarjobbade i sjukhusköket. Jag tyckte han var trevlig och skämtsam, men jag pratade inte så mycket med honom (jag pratade inte så mycket med nån). Han sa senare att han uppskattade att jag "försökte jobba hårt". En tveeggad komplimang! Vadå försökte? Vad honom beträffar så hann han både med att prata och skoja med de andra tjejerna och att arbeta snabbt och effektivt.

På lunchrasterna satt jag utanför och läste, asocial som jag var/är. Han påpekade att det inte var bra för mina ögon. "Angick det honom", tänkte jag, men samtidigt var det ju lite gulligt att han brydde sig om mina ögon.

Sista dagen han jobbade så frågade han mig lite diskret om han kunde få ringa mig. Något överrumplad sa jag Ja.

Så ringde han och föreslog en dag men då var jag för ovanlighetens skull upptagen (besök av en släkting). Han tänkte att han skulle ge mig en chans till men blev det nej igen skulle han lägga ner. Men nästa gång så blev det ja. Jag bjöd på te och skorpor i mitt lilla studentrum. Han hade nog väntat sig mera (att äta alltså) så han var tvungen att uthungrad laga mat så fort han kom hem.

Vad var det som skapade intresse? Ja, jag kanske var redo för plockning s a s. Eftersom jag mest satt ensam på mitt rum så träffade jag inte så många möjliga partners. Jag tyckte han var trevlig och charmig från början, även om det inte precis var "kärlek vid första ögonkastet". Han tog det lugnt så han inte skrämde bort mig. Ju mer vi träffades, desto attraktivare blev han i mina ögon. En viss spänning byggdes upp under hans besök, medan jag undrade om han skulle sätta in nån stöt och vad jag i såfall skulle göra.

Det tog säkert ett par månader innan vi blev ihop. Det var i alla fall höst då med röda löv i parken.

Han sa senare att det varit mycket svårt att få kontakt med mig. Jag vet inte varför han gjorde sig besväret. Men det var en het sommar, jag var ung och ovanligt solbränd då (enligt kort från den sommaren). Och han var väl också mogen att plockas. Varför blev just jag utvald och inte de andra tjejerna som han pratat mycket mer med? Kanske för att han tänkte att de redan var upptagna. Eller för att jag verkade vara lämplig i längd (kortare än honom).

En detalj: En av de ordinarie diskarna frågade honom om han hade en flickvän och han sa nej. Då pekade diskaren på mig och sa så jag kunde höra: "Varför inte ta henne där?" Hemskt oartigt tyckte jag och min blivande tyckte det kändes svårt. Både att svara Ja och att svara Nej kunde vara förolämpande för mig.

Jag träffade min kille på min DL.Hade inte ens tänkt tanken att träffa någon och inte där.Inte heller han hade några såna planer.Det började med att vi pratade ett tag efter jobbet och att han följde med till mina föräldrar då jag skulle hämta hunden.På körningarna jobbade jag helst med honom.Till slut hälsade jag på honom och fick för mig att bjuda in han till mig.Sedan sov jag där 2-3 helger i soffan till att börja med dock.Någonstans där på en av promenaderna till dagmatten (mina föräldrar) sa han rakt ut att han var intresserad.Jag hade inte förstått det innan.Vi var nästan lika tröga på att fatta det.Men jag var svårcharmad dock och det tog nog 2-3 månader innan jag förstod vad han ville (förhållande).

1 september 2010 blev vi ihop och trots lite små konflikter ibland är vi tillsammans ännu.Hade slutat leta för länge sedan och gett upp men oplanerat hände detta.

Flera partners. Ingen som duger. Internet.

Jag och min man träffades för ca 15 år sedan och har varit gifta i ca 12 år. Han råkade sitta bredvid mig och mina kompisar på en studentnation och pratade och pratade och pratade (några glas hade han nog fått i sig). Sen följde han mig hem och givetvis var han inte som någon annan jag träffat, det var väldigt lätt att prata med honom. Så på den vägen är det, vi fortsatte träffas och vips flyttade jag in hos honom i hans lägenhet...Och nu har vi då fyra barn.

Träffade min älskade fästman hos en kompis där han bodde tillfäligt.
Han var snygg och därför fann jag honom intreseant.
Ett halvår senare blev vi vänner på facebook där vi började prata och nu bor vi ihop, är förlovade och har en jättesöt liten katt tillsammans

Jag träffade min älskling runt ett fat med ljuvlig ost (och ett par flaskor vin).

Det började med att Arkimedes och jag lyckades övertala Sheyen att följa med upp till mig på en ost- och vinkväll. (En repris på min, Ackes och Progges ost- och vinkväll i Norrköping en månad tidigare.)

Efter mycket tvekan och en hel del övertalning så köpte Sheyen en tågbiljett upp hit och jag for iväg och skaffade ost (och fem flaskor vin). Sheyen kom hit dagen före och vi korkade upp den första vinaren.

Samtidigt som vi satt och hade det trevligt och lärde känna varandra så fick vi veta att Acke kanske inte kunde komma, så det skulle troligtvis bara bli jag och Sheyen på den stundande ostkvällen. Jaja, vi fick väl ha trevligt utan henne helt enkelt. Den första kvällen kom och gick och vi hade det trevligt. Natten föll och vi gick och la oss och sov (ja, i samma säng). Morgonen kom och det gjorde jag också, för vi hade sex strax innan jag serverade frukost.

Arkimedes meddelade sedan att hon inte skulle dyka upp så vi korkade upp en vinare och vräkte i oss mängder med ost (och ett par flaskor vin till).

En vecka senare åkte Sheyen hem och var hemma en hel vecka! Nu har hon börjat åka "hem" mer lagom ofta och lagom länge. (I princip aldrig, fast nu är ju hennes hem här uppe!)


Ost är bra och för människor tillsammans; mer ost åt folket!

Fenren skrev:Ost är bra och för människor tillsammans; mer ost åt folket!

Kunde inte sagt det bättre själv.

Fenren skrev:Jag träffade min älskling runt ett fat med ljuvlig ost (och ett par flaskor vin).

Jag gillar verkligen er solskenshistoria (vågar man använda det ordet i den här avskyvärda värmen?)!

Miche skrev:

Fenren skrev:Jag träffade min älskling runt ett fat med ljuvlig ost (och ett par flaskor vin).

Jag gillar verkligen er solskenshistoria (vågar man använda det ordet i den här avskyvärda värmen?)!

jag gillar den jag med! man blir ju varm inombords varenda gång man tänker på den.

Ja, det var lite väl vågat att nämna lampan där uppe nu när den håller på och djävlas som mest!

Jag var redan gift när jag träffade min man.

Jag kände attraktion och tyckte att han var den snyggaste jag hade sett i hela mitt liv. Och så rolig att vara med. Men jag är inte den som bara skiljer mig så där bara.

Det gick sex år och vi träffades ibland på olika ställen (rörde oss i samma kretsar).

Han sade "jag skulle vilja träffa en tjej som dig" och jag frågade vid ett tillfälle "tror du verkligen det skulle fungera om du och jag var ihop".

När jag fattade att det var allvar, skiljde jag mig och flyttade hit. Det blev inte lika kul förälskelse som för Fenren och Sheyen eftersom mitt ex var utom sig och jag kände mig som en bov. Jag var aldrig otrogen som man lätt kan tro, utan vi diskuterade och jag skiljde mig så fort jag hade bestämt mig. Mitt ex och jag hade bråkat i elva år (typ hela tiden) så det hade väl ändå tagit slut.

I början när vi var ihop, kunde vi stå och krama varandra i uppåt en timme. Och säga till varandra att det kändes som elstötar gick mellan våra händer o.s.v. Och så luktade vi på varandra och var yra av feromoner.

Vi träffade varandra p.g.a. gemensamma intressen i veteranfordon, och fattade tyckte för varandra eftersom vi är lika med humor o.s.v. Första gången jag träffade honom (6 år innan vi blev ihop) satt vi uppe hela natten på en camping (midsommar på High Chaparral) och ordvitsade och diskuterade fordon. Han tyckte att jag var så annorlunda från andra tjejer, och jag tyckte att han var annorlunda jämfört med andra killar, särskilt annorlunda mot de killar som rörde sig i veteranfordonskretsar (typ raggare) på den tiden. Numer är det nog mer blandat vilka som håller på med veteranfordon. Och jag tyckte, och tycker att han är den snyggaste människa som finns.

Jag tror inte att vi har dejtat direkt.

Exet kanske det inte spelar någon roll hur jag träffade. Det var i liknande kretsar förstås, men vi var inte kompatibla riktigt. Öppna mot varandra förstås annars hade det inte gått, men jag var 16 när jag träffade honom och sökte mig nog mycket BORT från något, så att när jag "växte ikapp mig" så blev det fel. Vi var ihop i 11 år ändå, fast bråkade mest hela tiden p.g.a. hur olika vi fungerade i mycket. Ändå blev han helt ifrån sig när jag skiljde mig. Och sade att han inte visste hur han skulle hitta en så speciell tjej som jag igen.

Det är fördelen med AS: man är jävligt speciell.

När jag träffade mitt ex så var vi aktiva inom samma förening fast på olika orter. Vi träffades två gånger på olika arrangemang före den veckolånga skidresa där vi blev ett par. Under den resan fanns det många föreningskompisar med, bl a en tjej som jag var vän med och som då var exets ex. Vi umgicks vi tre plus några till rätt mycket under veckan och så på onsdagen var det disko och vi dansade som galningar på olika ställen på golvet. Men av någon anledning hade vi makat oss närmare varandra, exet och jag, så när det blev en tryckare så vände vi oss mot varandra och började dansa. Efter det hängde vi ihop i nästan 19 år innan vi skildes.

Den kvällen vi blev ihop hände även en liten olycka, har jag trott ända fram till för några år sedan. Exets ex blev petad i ögat i viftandet på dansgolvet och tårarna rann. Men nu tror jag att hon troligen började gråta för att vi blev ihop eftersom hon helt förnekar att det skedde någon olycka och det första som hände när vi fick kontakt igen efter många år och jag berättade att jag och exet skilt oss var att hon tog kontakt med honom omgående och nu bor de ihop. Han var nog hennes "the one that got away". Mitt ex hade, då när vi blev ihop, inget större intresse av henne och uttalade sig ganska föraktfullt om det beteende hon haft då de hade varit ihop innan. Nu är de jättesnuttiga.

Tycker det här med feromonyra är rätt intressant. Har träffat en man som i sig själv doftade så underbart att jag blev darrig. Tyvärr blev det inget, jag var för trasig för honom, skulle jag tro. Detta var nåt halvår före jag träffade exet och jag var bara 17-18.

Jag träffade min pojkvän för första gången när han började i min klass i 9an. Jag tyckte på en gång att han såg väldigt bra ut. När det gått en tid så insåg jag också att han var seriös, inte sådär fjantig och överdriven som många andra i min klass var, smart och väldigt allmänbildad. Han stack ut bland de andra i klassen, vilket jag nog också gjorde. Vi var lite annorlunda båda två.

Jag vågade tillslut fråga om han hade msn, vilket han inte hade, så då kände jag mig lite dum, haha. Något senare frågade jag, så nonchalant jag bara kunde, haha, om hans nummer och han gav mig det. Några dagar senare skickade jag ett sms för att fråga om han skulle med på en aktivitet som vår klass hade planerat nästa dag, han sa ja, och det var väl inledningen till att vi började skicka sms regelbundet till varandra. De flesta innehöll hintar om flört...

Den 24 november 2006 (alltså några månader efter att han börjat i min klass) skulle hela vår klass på bio. När vi kom in i biosalongen satte vi oss bredvid varandra. Någonstans mitt under filmen höll vi varandra i handen. Efter filmen gick vi och åt tillsammans med några klasskompisar. När det var dags att gå så stannade vi två kvar en stund medan de andra gick. Då kysstes vi, und das war alles!

Nu har vi varit tillsammans i 4 år och 7 månader!

Det känns rätt skumt att uppliva en tråd som inte har skrivits i sen 2011, men jag hittade den ju i metatråden och kände att det kunde vara kul att berätta. För det är ett rätt intressant händelseförlopp - enligt mig då.

Nu är det faktiskt så att jag träffade min pojkvän 2011 till och med, men då jag träffade honom så var jag "tillsammans" med någon annan. Eller det var snarare så att jag och mitt ex vi hade gjort slut (för ett bra tag sen) men fortfarande var som ett par. Gjorde saker som ett par osv. Det enda var att han gick och blev tillsammans med en annan tjej, samtidigt som han typ var tillsammans med mig. Och det var då jag träffade, låt oss kalla honom Muppen (eftersom det är det jag kallar honom här på forumet).

Jag träffade honom via Skype. Japp, Skype. Jag satt och pratade med en vän till mig - som jag aldrig mött kände honom bara via nätet - då han ville lägga till min bror i samtalet. Jag sa "Visst gör det du", och då tog min bror med sig två till. Det var Muppen och hans bror.

Det första jag sa till honom var "Ni låter roligt". Ja tydligen är jag väldigt bra på entréer eftersom han föll direkt. Några dagar senare smsade vi redan med varandra exakt hela tiden. Jag hade insett att han var intresserad utav mig, jag var dock inte intresserad utav honom. Den enda jag ville ha var mitt ex och allt med honom är bara helt åt helvete.

Sen ungefär två veckor efter att vi börjat prata med varandra så avslöjade Muppen att han var intresserad utav mig, jag var helt "Som om jag inte visste det". Men som den hemska människa jag är så såg jag min chans att äntligen kunna glömma mitt ex och gå vidare, så jag sa att jag var intresserad utav honom.

Herregud, han var 18 (det var innan hans födelsedag) då och han blir 22 i år... Tiden går fort.

När sommarlovet började, och han tagit studenten, så träffades vi för första gången. Han åkte till mig och bodde här några dagar. Det var... skumt. Och han var väldigt rättfram för att vara den extremt blyga person han är.

Någon månad efter han hade vart hos oss så skrev jag och frågade honom "Är vi ett par?", eftersom ingen riktigt hade ställt den frågan. Och han sa ja, så efter det var vi det.

Snart firar vi 3 år ihop, ja det är väl inte en så stor bragd men jag tycker jag borde få vara lite stolt. Och jag tycker faktiskt om honom mycket, han är ingen ersättare längre. Och jag har redan berättat hur dum jag var som tänkte så i början. Han förlät mig.

Nä men seriöst, jag skriver det här för jag vill få berätta hur glad jag är över att jag träffade honom. Utan honom hade jag nog varit död vid det här laget, eller åtminstone förlorat förståndet. För han har alltid funnits där för mig och hållit mig sällskap under alla långa skoldagar, han har alltid tröstat mig då jag legat och gråtit. Seriöst han börjar gråta då han vet att jag mår dåligt, min pojkvän är den mesigaste personen jag känner men han är underbar och jag har aldrig träffat någon med större hjärta än honom. Han vänder alltid andra kinden till trots att folk är elaka eller slår till honom, han blir aldrig arg. Han är för snäll egentligen.

Jag är så glad över att jag har träffat honom.

Har träffat alla utom min nuvarande på dejtingsidor på internet. Är egentligen ganska blyg, men konstigt nog inte för att träffa någon okänd. Dels kan man ses på en trygg plats dagtid (t.ex. ett kafé), dels har man inga gemensamma vänner så blir inte pinsamt om det inte går bra.

Min senaste är dock annorlunda . Är första flickvännen jag träffat i AS-samanhang (även om ett par tidigare flickvänner troligen haft något inom autismspektrumet). Vi lärde känna varandra via en gemensam samtalsgrupp inom psykiatrin. Från början när hon anslöt var vi båda upptagna, så under ett par månader lärde vi känna varandra ganska väl då personliga ämnen tas upp i gruppen. Sen efter att jag varit singel någon månad så bytte vi kontaktuppgifter privat, sågs för en lunch innan ett möte på samtalsgruppen och kort därefter bjöd jag hem henne till mig och på den vägen är det. Har därefter gått snabbt och det känns bra; har gått knappt en månad sedan vi blev tillsammans .

Jag fann min stora kärlek i samband med en av diskussionsträffarna på Matteus skola för knappt två år sedan. Vi är sammanboende sedan dryga året tillbaka.

Jag har ofta kontemplerat just över kärleken, det vackra men även det sårbara. Vad är det som gör att man så ofta ser relationer som präglas av maktkamp och korruption av varandras själar, trots att uppsåtet är gott och personernas längtan att nå varandras inre är uppriktig.

Kärleken är verkligen både det mest självklara och lätta, men på samma gång det svåraste. Häri inryms helt klart ett ansvar, att bära och förvalta det dyrbaraste och vackraste hos en annan person och att överlämna sig själv helhjärtat till den man älskar. Kanske ligger styrkan i just sårbarheten. Jag tror att livslång kärlek måste bygga på mer än enbart en känsla, utan även en övertygelse och en viljeriktning. En vilja att tjäna och älska varandra ovillkorligt och kravlöst.

Sann kärlek inbegriper en ansvarskänsla och en vilja att acceptera den andre som hon är, med all sin styrka och sin svaghet. Uttrycket ett "långsiktigt förhållande" är inte tillräckligt för att beskriva djup kärlek, men möjligtvis säger den något, om ett långsiktigt åtagande, att ställa upp, lyssna och hjälpa genom livets resa så länge vi lever. En god relation är ett långsiktigt engagemang.

Jag tror att kärleken måste vara ett ljus lika mycket som en låga. Men samtidigt kan kärleken vara en sträng kritiker, beroende på dess sammanhang. De, som strävar efter att älska värdigt, underkastar sig ett prov, som är mer krävande än något annat. Detta då kärleken, åtminstone i mina ögon, är den djupaste av hemligheter...