Berätta om sin diagnos eller inte?
Jag har förståelse för folk som inte berättar för vem vill mötas av flackande blickar. Jag har ju själv inte drabbats av det av den anledningen men kan tänka mig att det kanske kan råka ut för något liknande som när jag tidigare berättade om att jag var arbetslös, folk som verkade tappa intresse för ämnet och började prata om något annat?
Samtidigt så har jag en upplevelse av att ha lärt känna en person som inte berättade, och där en tidigare förklaring kanske hade inneburit att vi haft en helt annan relation idag.
Samtidigt så har jag en upplevelse av att ha lärt känna en person som inte berättade, och där en tidigare förklaring kanske hade inneburit att vi haft en helt annan relation idag.
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 10:51:35, redigerad totalt 1 gång.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10579
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Östergötland
Verbena skrev:Folk förstår inte hur mycket man (eller jag, skall jag väl säga, men jag har fått bilden av att det här gäller många med AS.) anstränger sig när man är bland folk.
Hur mycket energi det tar att "försöka smälta in",
att "inte sticka ut för mycket".
//V.
Så sant. Du är inte precis ensam. (Tänk om jag hade kunnat använda en del av den energin genom åren till något produktivt istället...)
En sak jag är rädd för är just det där att bli frånkänd "empati". Min är bättre än de flesta NT:s! Och "nej, inte du som är så trevlig" - jo tack, vad tusan tror ni efter ett halvt livs råplugg? På det yttre alltså; inuti har jag alltid varit lika trevlig (bortsett från det som kommer med ökande mognad) - även när inte en jävel såg det!
... samtidigt som det är just de fördomarna det är så viktigt att jäva...
Någon enstaka har jag ju talat om det för. I en privat relation som den Bjäbbis antyder - där är det ju en annan sak; jag orkar inte en gång till ta risken att komma nära någon som inte redan vet om mitt funktionshinder.
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 10:51:35, redigerad totalt 1 gång.
Är det inte ganska intressant hur många oss med AS som ofta verkar få kommentarer av typen: "Har du AS? Du som är så social och bra på empati"
Jag börjar få en känsla av att det här är en punkt där kartan och verkligheten inte stämmer så bra överens.
Jag börjar få en känsla av att det här är en punkt där kartan och verkligheten inte stämmer så bra överens.
Senast redigerad av Kvasir 2011-05-04 10:51:35, redigerad totalt 1 gång.
Pemer skrev:Visst är det så! Där brister kartan allmänheten oftast har fått å det grövsta.
Verkar bara vara vi själva som kan göra något åt det... någon annan lär inte göra det åt oss...
Helt sant. Efter vad jag förstår här på forumet är det många med AS. som inte får den hjälp de behöver o. får kämpa mer än man borde vilket är förd*ligt. Jag har haft tur hittills bortsett från tandvårdsstöd. Trots allt är det ju så att vi själva måste oxå göra ngt. Tex.; jag kämpar med att få tandvårdskort, vilket jag inte borde behöva kämpa för. Det är en rättighet enl LSS. efersom jag tillhör personkrets 1. Samtidigt får jag var så snäll o. borsta mina tänder trots att jag inte vill. Jag kan knappast begära att någon annan ska göra det åt mig. Det får bli en träningssak.
Senast redigerad av Anonymous 2011-05-04 10:51:35, redigerad totalt 1 gång.
- Anonymous
well
re ja tror som gör om man törs berätta
e vel om man har ett gott självförtroende
har man re så kan man nog berätta
offentligt om re
men jag ligger nog lite lågt
mest för att re har fått en massa negetiva aspekter av att prata om sånt
jag citerar filmen hajen 1
ropar man delfin händer ingenting
men ropar man haj
så blir re panik
grejen e att va ja menar
att re folk tycker e udda och konstit
re blir folk avaktande mot
well jag e så att jag berättar re bara för dom jag känner och för folk som berättar om att dom själv har sånt
eller om jag klantar mig i någe samtal
med obekanta personer som e polare till mina vänner
för att slippa en jobbig oförstående diskution
kan jag röja nån av mina diagnoser
annars ligger jag lågt
men re e lugnt mest så brukar jag nämna att
nån annan av alla mina diagnoser jag fått XD
har typ en 5 st eller mer så jag kan typ välja XD
så well
jag brukar kunna klara mig utan att behöva berätta re för alltför många
sen vet man inte om man vågar lita på folk
som när jag sökte in på komvux så berätta jag för
studievägledaren att jag hade AS och dyselexi
och då fick jag till svar att re hade varit
andra personer där med mina svårigheter
och dom hade misslyckats
så sa studie vägledaren
att dom visste vad utgången skulle bli
så derför ville dom inte söka mig dit
well man blir osäker när re blir så här
men detta e bara ett utav alla motgångar jag haft när jag sökt skolor / annat med att säga att jag har AS
well
lycka till iaf / Lorden
e vel om man har ett gott självförtroende
har man re så kan man nog berätta
offentligt om re
men jag ligger nog lite lågt
mest för att re har fått en massa negetiva aspekter av att prata om sånt
jag citerar filmen hajen 1
ropar man delfin händer ingenting
men ropar man haj
så blir re panik
grejen e att va ja menar
att re folk tycker e udda och konstit
re blir folk avaktande mot
well jag e så att jag berättar re bara för dom jag känner och för folk som berättar om att dom själv har sånt
eller om jag klantar mig i någe samtal
med obekanta personer som e polare till mina vänner
för att slippa en jobbig oförstående diskution
kan jag röja nån av mina diagnoser
annars ligger jag lågt
men re e lugnt mest så brukar jag nämna att
nån annan av alla mina diagnoser jag fått XD
har typ en 5 st eller mer så jag kan typ välja XD
så well
jag brukar kunna klara mig utan att behöva berätta re för alltför många
sen vet man inte om man vågar lita på folk
som när jag sökte in på komvux så berätta jag för
studievägledaren att jag hade AS och dyselexi
och då fick jag till svar att re hade varit
andra personer där med mina svårigheter
och dom hade misslyckats
så sa studie vägledaren
att dom visste vad utgången skulle bli
så derför ville dom inte söka mig dit
well man blir osäker när re blir så här
men detta e bara ett utav alla motgångar jag haft när jag sökt skolor / annat med att säga att jag har AS
well
lycka till iaf / Lorden
Senast redigerad av Lord_Dagorahz 2011-05-04 10:51:35, redigerad totalt 1 gång.
- Lord_Dagorahz
- Inlägg: 87
- Anslöt: 2007-12-20
- Ort: karlstad
Kvasir skrev:Är det inte ganska intressant hur många oss med AS som ofta verkar få kommentarer av typen: "Har du AS? Du som är så social och bra på empati"
Jag börjar få en känsla av att det här är en punkt där kartan och verkligheten inte stämmer så bra överens.
Jag tror att du har rätt. Och att det är ett viktigt konstaterande. Men att det är som Verbena skrev i ett inlägg, det är väldigt jobbigt och man blir trött, ibland utmattad. Vilket jag tror hänger ihop med att mycket av att operera i sociala sammanhang IRL handlar om färdigheter som inte är automatiserade hos oss. Så att vi aktivt och medvetet måste tänka på saker som NT gör automatiskt.
Senast redigerad av Ganesh 2011-05-04 10:51:35, redigerad totalt 1 gång.
Re: well
Lord_Dagorahz skrev:som när jag sökte in på komvux så berätta jag för
studievägledaren att jag hade AS och dyselexi
och då fick jag till svar att re hade varit
andra personer där med mina svårigheter
och dom hade misslyckats
så sa studie vägledaren
att dom visste vad utgången skulle bli
så derför ville dom inte söka mig dit
Den studievägledaren var en idiot. Eller kanske är skolorna oroliga att få elever som kostar extra pengar?
Dyslektiker är olika. Folk med AS är olika. Dom vet inte hur det skulle gått för dej.
Min kompis har dyslexi men kan inte skriva som du. Han skriver mer korrekt men inte med sånt flöde.
Du har ju förmåga att berätta. Och du är inte dålig på ord, bara på hur man brukar sätta ihop dom.
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 10:51:35, redigerad totalt 1 gång.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10579
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Östergötland
Jag är väldigt öppen av mig, frågar folk så svarar jag. Har inte råkat ut för att någon anspelat på det där med empati, visserligen så dom jag jobbar med har mer eller mindre former av psykiska sjukdomar så där är man snudd på onormal om man är normal =)
vill nu folk tro att jag är en empatilös person så får dom väl tro det, mina vänner och bekanta vet att det iaf inte är sant och det räcker gott för mig
vill nu folk tro att jag är en empatilös person så får dom väl tro det, mina vänner och bekanta vet att det iaf inte är sant och det räcker gott för mig
Senast redigerad av BobbaSmed 2011-05-04 10:51:35, redigerad totalt 1 gång.
Saninaé skrev:Jag anses hellre som konstig än berättar.
Vet du vad? Man anses inte som MINDRE konstig för att man berättar.
Men jag har snälla snälla vänner som tycker om mig som konstig.
Däremot förstår somliga konstigheten när man har berättat.
Senast redigerad av Savanten Svante 2011-05-04 10:51:35, redigerad totalt 1 gång.
- Savanten Svante
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 10005
- Anslöt: 2007-03-13
- Ort: Utility muffin research kitchen
För mig har det alltid varit en konstform att ljuga om diagnosen. Jag ansåg inte då och anser inte nu att jag har AS heller, men jag låter ändå diagnosen vara kvar eftersom jag varje månad kan plocka ut 10 000 netto i olika bidrag.
Hade jag inte i dagsläget varit beroende av att utnyttja diagnosen för att få pengar hade jag rivit upp himmel och helvete för att få den ändrad och bli helt fri från smutsen, som jag idag döljer.
En läkare på vårdcentralen jag gick till i ett helt annat sammanhang hade tjuvläst journaler och "kollat upp mig", började korsförhöra mig och försökte pressa fram varför jag var förtidspensionerad etc. Jag ljög först men hon hade på något sätt tagit reda på vilken diagnos jag hade, trots att det inte borde vara möjligt för en vanlig allmänläkare att få ut sån information.
För henne var det närmast en hederssak att man ska "berätta om det" eftersom "du trots allt får ditt uppehälle genom diagnosen". Jag förklarade att jag ser pengarnna som kompensation för en förstörd barndom och de sociala övergrepp jag fått utstå, ingenting kommer få mig att acceptera eller berätta om det.
Förhoppningsvis blir jag ekonomiskt oberoende på spel eller lotteri förr eller senare och då ryker diagnosen också, oavsett vad som krävs för att bli omdiagnostiserad, ärlighet, fakta, hot, självdestruktivitet, utpressning eller mutor.
Bort ska diagnosen.
Hade jag inte i dagsläget varit beroende av att utnyttja diagnosen för att få pengar hade jag rivit upp himmel och helvete för att få den ändrad och bli helt fri från smutsen, som jag idag döljer.
En läkare på vårdcentralen jag gick till i ett helt annat sammanhang hade tjuvläst journaler och "kollat upp mig", började korsförhöra mig och försökte pressa fram varför jag var förtidspensionerad etc. Jag ljög först men hon hade på något sätt tagit reda på vilken diagnos jag hade, trots att det inte borde vara möjligt för en vanlig allmänläkare att få ut sån information.
För henne var det närmast en hederssak att man ska "berätta om det" eftersom "du trots allt får ditt uppehälle genom diagnosen". Jag förklarade att jag ser pengarnna som kompensation för en förstörd barndom och de sociala övergrepp jag fått utstå, ingenting kommer få mig att acceptera eller berätta om det.
Förhoppningsvis blir jag ekonomiskt oberoende på spel eller lotteri förr eller senare och då ryker diagnosen också, oavsett vad som krävs för att bli omdiagnostiserad, ärlighet, fakta, hot, självdestruktivitet, utpressning eller mutor.
Bort ska diagnosen.
Senast redigerad av Hermann 2011-05-04 10:51:35, redigerad totalt 1 gång.
Hej!
Hur kom de fram till att du hade AS? Fick du inte göra en massa tester? Du tycker ju att diagnosen är felaktig. Vad är det som du tycker inte stämmer? Något måste ju ha stämt in annars skulle de inte ha satt diagnosen.
Hälsningar
Lilla Gumman
Hermann skrev:För mig har det alltid varit en konstform att ljuga om diagnosen. Jag ansåg inte då och anser inte nu att jag har AS heller, men jag låter ändå diagnosen vara kvar eftersom jag varje månad kan plocka ut 10 000 netto i olika bidrag.
Hade jag inte i dagsläget varit beroende av att utnyttja diagnosen för att få pengar hade jag rivit upp himmel och helvete för att få den ändrad och bli helt fri från smutsen, som jag idag döljer.
En läkare på vårdcentralen jag gick till i ett helt annat sammanhang hade tjuvläst journaler och "kollat upp mig", började korsförhöra mig och försökte pressa fram varför jag var förtidspensionerad etc. Jag ljög först men hon hade på något sätt tagit reda på vilken diagnos jag hade, trots att det inte borde vara möjligt för en vanlig allmänläkare att få ut sån information.
För henne var det närmast en hederssak att man ska "berätta om det" eftersom "du trots allt får ditt uppehälle genom diagnosen". Jag förklarade att jag ser pengarnna som kompensation för en förstörd barndom och de sociala övergrepp jag fått utstå, ingenting kommer få mig att acceptera eller berätta om det.
Förhoppningsvis blir jag ekonomiskt oberoende på spel eller lotteri förr eller senare och då ryker diagnosen också, oavsett vad som krävs för att bli omdiagnostiserad, ärlighet, fakta, hot, självdestruktivitet, utpressning eller mutor.
Bort ska diagnosen.
Hur kom de fram till att du hade AS? Fick du inte göra en massa tester? Du tycker ju att diagnosen är felaktig. Vad är det som du tycker inte stämmer? Något måste ju ha stämt in annars skulle de inte ha satt diagnosen.
Hälsningar
Lilla Gumman
Senast redigerad av Lilla Gumman 2011-05-04 10:51:35, redigerad totalt 1 gång.
- Lilla Gumman
- Inlägg: 5451
- Anslöt: 2007-08-01
- Ort: Ludvika
Lilla Gumman skrev:Hej!
Hur kom de fram till att du hade AS? Fick du inte göra en massa tester? Du tycker ju att diagnosen är felaktig. Vad är det som du tycker inte stämmer? Något måste ju ha stämt in annars skulle de inte ha satt diagnosen.
Hälsningar
Lilla Gumman
En del stämde, annat stämde inte. Främsta orsaken till att de satte diagnosen, efter många år fram och tillbaka inom vården, var att jag hade vredesutbrott som barn. De kände sig tvingade att sätta någon diagnos.
Många av de aspergerdrag jag hade som yngre hade redan växt bort när diagnosen sattes, andra försvann under tonåren men pågrund av diagnosen och den felaktiga behandligen fick jag en massa andra problem.
Utöver alla övergrepp inom vården och skolan fick jag också en aspergerstalker efter mig. En person jag pratade med två gånger under min sista termin i åttan då jag var tvångsplacerad i en mycket påkostad aspergerklass, där jag för övrigt skolkade mer än 80% av terminen också.
Den där killen blev besatt av mig, ville spegla sig själv i mig och blev besatt av att veta allt som hände i mitt liv trots att vi nästan aldrig ens pratat med varandra.
I likhet med alla andra med AS jag träffat kände jag absolut ingen samhörighet eller förståelse för den här personen, ville bara bli av med honom och bad honom dra åt helvete otaliga gånger.
Han förföljde och trakasserade mig via internet, spred lögner om mig till alla i sin närhet, frågade ut folk som jobbat på skolan vi gått på om mig, ringde hem till mig, etc etc och var väldigt "svag" som person rent allmänt.
Denna person och faktiskt alla andra med AS jag träffat i verkliga livet har fyllt mig med avsky, genom sina personligheter eller sitt beteende och på grund av att man inte kan NÅ dem. De tror de kommunicerar, de tror de uppfattar saker men de gör inte det.
Jag började behandla min aspergerstalker som en slags själlös docka när han dök upp med något nytt internetalias för att ta sig runt någon blockering av honom jag gjort.
Hans totala och uppenbara brist på empati fick mig att se honom som undermänniska, ovärdig, och jag försökte gång på gång säga till honom hur dum i huvudet han var, men ingenting gick fram. Han verkade inte bli sårad även om han ibland blev hotfull när jag upprepade att jag absolut inte vill vara hans vän eller ha något med honom att göra.
Jag känner absolut ingen samhörighet eller gemenskap, ingenting jag kan identifiera mig med alls, i dessa personer.
Senast redigerad av Hermann 2011-05-04 10:51:35, redigerad totalt 1 gång.
Hermann skrev: Främsta orsaken till att de satte diagnosen, efter många år fram och tillbaka inom vården, var att jag hade vredesutbrott som barn. De kände sig tvingade att sätta någon diagnos.
"Vredesutbrott som barn"!? Kyss mej i arschlet!
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 10:51:35, redigerad totalt 1 gång.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10579
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Östergötland
Bjäbbmonstret skrev:Hermann skrev: Främsta orsaken till att de satte diagnosen, efter många år fram och tillbaka inom vården, var att jag hade vredesutbrott som barn. De kände sig tvingade att sätta någon diagnos.
"Vredesutbrott som barn"!? Kyss mej i arschlet!
Jag hade kompisar, normala relationer, umgicks med andra barn etc. Utöver det var jag rätt provocerande, lättstött och lillgammalt perfektionistisk, men det som skapade problem var att jag drabbades av kraftiga utbrott, förstörde saker etc.
Hade garanterat aldrig fått en diagnos om det inte varit för vredesutbrotten eftersom jag alltid varit så "högfungerande" att jag i värsta fall skulle betraktats som "svår" eller av de jag hamnade i konflikt med som "osympatisk", "dryg" och "extremt okänslig". Hade runnit igenom diagnostiseringsfällan som ingenting om det inte varit för utbrotten.
Jag har träffat personer som inte alls haft tendenser till vredesutbrott men ändå, t.o.m vid första anblick, gett ett kraftigt stört intryck. Dessa personer har haft diagnosen AS givetvis, men varit som cementväggar att försöka kommunicera med.
Jag har uppfattat dem som tröga, sega och avtrubbade, även om de svarar på det man säger når allt inte riktigt ända fram.
Har aldrig känt mig som dessa personer och har aldrig heller haft problem med kombinationen av empatisk/verbal kommunikation.
Senast redigerad av Hermann 2011-05-04 10:51:35, redigerad totalt 1 gång.
Jag är rak och ärlig. Jag berättar som det är och dom som inte klarar av det sållar ju ut sig själva. Så jag slipper hålla på att lägga ner massa energi och tid på dömande, falska personer som mer än gärna går frivilligt.
Jag har inga problem med att "grannen" inte gillar mig!
Jag har inga problem med att "grannen" inte gillar mig!
Senast redigerad av Zampo 2011-05-04 10:51:36, redigerad totalt 1 gång.
Att berätta för andra om sin diagnos
Finns det någon tråd om detta ämne? Jag har letat men hittar inget. Om den redan finns kanske någon vill ge mig en hänvisning.
Om inte, min fråga den här gången gäller de som fått AS-diagnos som vuxna. Hur har det blivit när ni berättat för andra om er diagnos? Har det varit till hjälp eller till hinder? Har ni valt att inte berätta?
Jag har då inte AS själv utan är psykolog och träffar personer med AS. Jag läser forumet (och frågar ibland) för att fösöka förstå och eventuellt kunna hjälpa de jag träffar.
Vill ni inte svara offentligt får ni gärna PMa istället.
Moderator: Slog ihop med liknande tråd.
Om inte, min fråga den här gången gäller de som fått AS-diagnos som vuxna. Hur har det blivit när ni berättat för andra om er diagnos? Har det varit till hjälp eller till hinder? Har ni valt att inte berätta?
Jag har då inte AS själv utan är psykolog och träffar personer med AS. Jag läser forumet (och frågar ibland) för att fösöka förstå och eventuellt kunna hjälpa de jag träffar.
Vill ni inte svara offentligt får ni gärna PMa istället.
Moderator: Slog ihop med liknande tråd.
Senast redigerad av Frågande 2011-05-04 10:51:36, redigerad totalt 1 gång.
Frågan har varit uppe många gånger. Andra trådar:
http://www.aspergerforum.se/fick-ni-folk-att-forsta-t4735.html
http://www.aspergerforum.se/beratta-om-sin-diagnos-t3538.html
http://www.aspergerforum.se/fick-ni-folk-att-forsta-t4735.html
http://www.aspergerforum.se/beratta-om-sin-diagnos-t3538.html
Senast redigerad av Alien 2011-05-04 10:51:36, redigerad totalt 1 gång.
Jag säger helst att "jag har svårt för mycket folk" exempelvis, eller i tillägg till att nämna asperger. Säger jg bara AS är det många som inte förstår vad det innebär. Samma med ADHD. "Jag har ADHD, som gör att jag kan ha svårt att fokusera på skaer, fladdrar lätt iväg och glömmer saker lätt." Typ. Oftast har jag fått positiva reaktioner, Asperger och ADHD ger inte samma negativa stämpel som vissa andra saker, jag brukar inte säga till folk om hallucinationer exempelvis oftast (utom på nätet) för det är en sak som oftast ger väldigt konstiga negativa reaktioner tyvärr...
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 10:51:36, redigerad totalt 1 gång.
Hej och välkommen Frågande
Jag tycker till att börja med att det är positivt att du läser på forumet.
Man önskar ofta att fler yrkesmän och "specialister" på AS skulle göra detsamma..
Själv gjorde jag en avvägning när jag fick min diagnos.
Dvs jag frågade mig "Vad är positivt respektive negativt med att berätta för omgivningen".
Jag kom snabbt underfund med att om man säger att man har ett Syndrom så tror folk att man är mentalt efter, helt enkelt.
Säger man en Mental avvikelse (vilket är den förklaring jag använder idag) så tror folk att man är konstig, och kan bli obekväm med att umgås med en.
Därför är det (för mig) viktigt att jag känner personen jag ger förtroendet till, väldigt bra.
Det ska alltså inte bli någon chock för dem eftersom de ju redan vet hur konstig jag är
När jag fick min diagnos så blev jag informerad om att jag hädanefter hade rätt att säga ifrån om jag inte orkar med saker. Min psykolog visade mig t ex kort som man kunde räcka fram om någon pratade med en på bussen, eller om det hände något plötsligt som att någon satte sig brevid dig. På kortet stod det "Jag har Asperger Syndrom".
I min värld var detta ju helt sjukt men min psykolog menade att dessa kort faktiskt var behjälpliga för vissa med AS.
Jag undviker att berätta mest av den anledningen att jag inte vill ses som handikappad.
Jag fick min diagnos i vuxen ålder och därmed känner jag att den svåraste tiden (skoltiden) då jag verkligen led varje dag, och hade behövt en förklaring, är över.
Jag har inte berättat för min chef att jag har Asperger. Tycker det är onödigt.
Än så länge har folk för lite kunskap för att kunna förstå vad AS är.
Tyvärr.
Jag tycker till att börja med att det är positivt att du läser på forumet.
Man önskar ofta att fler yrkesmän och "specialister" på AS skulle göra detsamma..
Själv gjorde jag en avvägning när jag fick min diagnos.
Dvs jag frågade mig "Vad är positivt respektive negativt med att berätta för omgivningen".
Jag kom snabbt underfund med att om man säger att man har ett Syndrom så tror folk att man är mentalt efter, helt enkelt.
Säger man en Mental avvikelse (vilket är den förklaring jag använder idag) så tror folk att man är konstig, och kan bli obekväm med att umgås med en.
Därför är det (för mig) viktigt att jag känner personen jag ger förtroendet till, väldigt bra.
Det ska alltså inte bli någon chock för dem eftersom de ju redan vet hur konstig jag är
När jag fick min diagnos så blev jag informerad om att jag hädanefter hade rätt att säga ifrån om jag inte orkar med saker. Min psykolog visade mig t ex kort som man kunde räcka fram om någon pratade med en på bussen, eller om det hände något plötsligt som att någon satte sig brevid dig. På kortet stod det "Jag har Asperger Syndrom".
I min värld var detta ju helt sjukt men min psykolog menade att dessa kort faktiskt var behjälpliga för vissa med AS.
Jag undviker att berätta mest av den anledningen att jag inte vill ses som handikappad.
Jag fick min diagnos i vuxen ålder och därmed känner jag att den svåraste tiden (skoltiden) då jag verkligen led varje dag, och hade behövt en förklaring, är över.
Jag har inte berättat för min chef att jag har Asperger. Tycker det är onödigt.
Än så länge har folk för lite kunskap för att kunna förstå vad AS är.
Tyvärr.
Senast redigerad av missbutterfly 2011-05-04 10:51:36, redigerad totalt 1 gång.
- missbutterfly
- Inlägg: 2272
- Anslöt: 2007-02-13
- Ort: Aspberget
Helt nytt för mig. Så här långt har de flesta ställt sig skeptisk till min diagnos samt psykologens hanterande av det men jag har inte upplevt något avtagande än men så umgås jag heller inte speciellt mycket med människor som inte känner mig utan och innan. För övrigt har folk mest fått veta av andra än mig själv, jag pratar inte lika fort som en del skvallertanter ^^
Senast redigerad av DIProgan 2011-05-04 10:51:36, redigerad totalt 1 gång.
Hej Frågande,
Jag har fått min diagnos väldigt nyss, men har väl förstått hur det legat till länge innan dess och dessutom begripit att jag inte har varit som andra hela livet. Bara ett fåtal vet om att jag har diagnosen AS. Det finns inga skamkänslor i diagnosen för mig, utan anledningen till att jag inte har berättat om den för särskilt många är att den är en del av mig och att jag därför inte anser att det är relevant att daska den i huvudet på folk.
När jag har berättat har jag mött två olika reaktioner. Från min familj har det bara varit förstående kommentarer. Det kan nog bero på att de flesta jobbar inom psykiatrin, inom socialtjänsten med autistiska barn eller som läkare inom andra delar av vården.
Från de tre vänner som jag har berättat det för (p.g.a. att de har vetat om min utredning) har reaktionen varit grundmurad skepsis till en början. Argumentationen har mest kretsat kring att alla kan ha de egenheter som en AS-patient har. Det är oerhört svårt att förklara att till synes enkla saker är väldigt svåra för mig, eftersom det rör saker som "vanliga" människor inte ens tänker på. Dessutom har jag som de flesta andra med AS lärt mig att smälta in i vilken omgivning och i vilket sammanhang som helst, vilket gör att diskrepansen mellan den jag är och den jag verkar vara är så stor, att vissa inte förstår hur det är möjligt.
Jag har därför bett dem att läsa de informationssidor som finns på t.ex. Wikipedia, för att få en samlad bild över diagnosen och dessutom att på egen hand få se att jag faktiskt kvalar in på de flesta av de kriterier som finns. Och efter ett tag har vännerna också börjat minnas mina underliga egenheter från förr (och nu) och börjat fråga om dem. Jag har t.ex. alltid varit ljudkänslig och starkt rutinberoende, utan någon som helst förmåga att kompromissa. I och med att de har läst på, så ställer de nu initierade och koncisa frågor om hur jag upplever saker omkring mig. Det är jätteskönt att kunna få berätta om allt det som jag uppfattar som konstigt, utan att bli betraktad som en kuf.
Mina tips om hur man skall "komma ut" (det finns förresten en bok som heter "Coming out Asperger") är:
1. Alla behöver inte veta.
2. De som du vill skall veta måste få lov att ställa frågor.
3. Svara vänligt på alla frågor och försök att förklara just dina svårigheter och styrkor.
4. Be dem du berättar för att läsa på om AS för att få en bättre överblick.
5. Förklara att AS är den du är och alltid har varit, inte något du har blivit.
Jag har fått min diagnos väldigt nyss, men har väl förstått hur det legat till länge innan dess och dessutom begripit att jag inte har varit som andra hela livet. Bara ett fåtal vet om att jag har diagnosen AS. Det finns inga skamkänslor i diagnosen för mig, utan anledningen till att jag inte har berättat om den för särskilt många är att den är en del av mig och att jag därför inte anser att det är relevant att daska den i huvudet på folk.
När jag har berättat har jag mött två olika reaktioner. Från min familj har det bara varit förstående kommentarer. Det kan nog bero på att de flesta jobbar inom psykiatrin, inom socialtjänsten med autistiska barn eller som läkare inom andra delar av vården.
Från de tre vänner som jag har berättat det för (p.g.a. att de har vetat om min utredning) har reaktionen varit grundmurad skepsis till en början. Argumentationen har mest kretsat kring att alla kan ha de egenheter som en AS-patient har. Det är oerhört svårt att förklara att till synes enkla saker är väldigt svåra för mig, eftersom det rör saker som "vanliga" människor inte ens tänker på. Dessutom har jag som de flesta andra med AS lärt mig att smälta in i vilken omgivning och i vilket sammanhang som helst, vilket gör att diskrepansen mellan den jag är och den jag verkar vara är så stor, att vissa inte förstår hur det är möjligt.
Jag har därför bett dem att läsa de informationssidor som finns på t.ex. Wikipedia, för att få en samlad bild över diagnosen och dessutom att på egen hand få se att jag faktiskt kvalar in på de flesta av de kriterier som finns. Och efter ett tag har vännerna också börjat minnas mina underliga egenheter från förr (och nu) och börjat fråga om dem. Jag har t.ex. alltid varit ljudkänslig och starkt rutinberoende, utan någon som helst förmåga att kompromissa. I och med att de har läst på, så ställer de nu initierade och koncisa frågor om hur jag upplever saker omkring mig. Det är jätteskönt att kunna få berätta om allt det som jag uppfattar som konstigt, utan att bli betraktad som en kuf.
Mina tips om hur man skall "komma ut" (det finns förresten en bok som heter "Coming out Asperger") är:
1. Alla behöver inte veta.
2. De som du vill skall veta måste få lov att ställa frågor.
3. Svara vänligt på alla frågor och försök att förklara just dina svårigheter och styrkor.
4. Be dem du berättar för att läsa på om AS för att få en bättre överblick.
5. Förklara att AS är den du är och alltid har varit, inte något du har blivit.
Senast redigerad av Lakrits 2011-05-04 10:51:36, redigerad totalt 1 gång.
Jag har berättat två gånger att "jag tror jag kan ha aspergers" (det har känts bättre att lägga till ett s på slutet av asperger).
Första gången fick jag reaktionen att personen inte trodde mig för en sekund, hon uttalade orden "har DU asperger, jaha" med all önskvärd tydligehet trodde hon inte på det.
Andra gången gick det bättre, personen blev överrumplad men slutade genast göra svepande gissningar och gjorde precisa påståenden och motiverade varje begäran.
Tycker det är underbart när folk motiverar vad de kommer med.
Det slutade komma överdrivna begäranden och saker som är omöjligt att uppfylla.
Plötsligt kunde jag ordna allt som efterfrågades i tid och korrekt utfört.
Har inte frågat men undrar om det inte är rätt vanligt att man på olika håll begär mer än vad som behövs för att folk kanske alltid gör för lite.
Fast det är ju inget jag vet om, det är en teori, har aldeles för ofta fått en begäran om att göra si eller så och så gör jag det och så får jag höra "oj, men du hade inte behövt göra det så noga eller så mycket eller så snabbt".
Ungefär som om någon skulle be mig åka till någon stad o hämta något och de egentligen förväntar sig att jag bara skulle åka halvvägs.
Då blir det ju inte gjort som det sagts.
Första gången fick jag reaktionen att personen inte trodde mig för en sekund, hon uttalade orden "har DU asperger, jaha" med all önskvärd tydligehet trodde hon inte på det.
Andra gången gick det bättre, personen blev överrumplad men slutade genast göra svepande gissningar och gjorde precisa påståenden och motiverade varje begäran.
Tycker det är underbart när folk motiverar vad de kommer med.
Det slutade komma överdrivna begäranden och saker som är omöjligt att uppfylla.
Plötsligt kunde jag ordna allt som efterfrågades i tid och korrekt utfört.
Har inte frågat men undrar om det inte är rätt vanligt att man på olika håll begär mer än vad som behövs för att folk kanske alltid gör för lite.
Fast det är ju inget jag vet om, det är en teori, har aldeles för ofta fått en begäran om att göra si eller så och så gör jag det och så får jag höra "oj, men du hade inte behövt göra det så noga eller så mycket eller så snabbt".
Ungefär som om någon skulle be mig åka till någon stad o hämta något och de egentligen förväntar sig att jag bara skulle åka halvvägs.
Då blir det ju inte gjort som det sagts.
Senast redigerad av nano 2011-05-04 10:51:36, redigerad totalt 1 gång.
Återgå till Att leva som Aspergare