Jag kan sällan ge ett enkelt rakt svar på en fråga. just för att det alltid finns fler vinklingar, eller att jag jämför med något. En enkel fråga som "tyckte du om det?" , kan jag krångla till..På den frågan svarade jag ja, fast jag inte tyckte om det alls så mycket..för jag tycker mycket bättre om lite mindre. Då tolkades det som att jag tycker mycket om stora saker. Litegrann som att om någon frågar mig om jag tycker om gult så svarar jag ju "ja, men det betyder ju inte att jag tycker om gult så mycket, för mest gillar jag rött".

Det blir ofta missförstånd i diskussioner, och jag får sällan ur mig de svar jag önskar. Jag luddar till saker. Vet inte varför. Det uppfattas av andra som att jag inte är ärlig. Och ibland minns jag fel, och bara fragment av saker. och jag har svårt att vata vad jag känner ibland. Är jag konstig, eller känner någon igen sig?

Som jag förstår det är det du beskriver inte alls konstigt för någon som har Aspergers. Det är lätt till att "överanalysera" saker och att saker blir så mycket krångligare än de, enligt "vanliga människor" behöver vara.

När du svarat "ja" på frågorna du nämner ovan har du svarat ärligt och rätt. Frågan var om du tyckte om det, inte hur mycket du tyckte om det. See my point?
Det är lite den tekniken du kan tillämpa för att upplevas som mindre krånglig i sociala situationer eller annat - att helt enkelt bara svara på det som bokstavligt efterfrågas. Personligen anser jag dock att man ska ha rätt att vara lite krånglig.

Tack för ditt svar.

Ett problem när jag svarade på en fråga som rörde sex var att jag svarade ja där det borde varit nej. Jag tycker inte om stora saker. Men jag fick det att låta som det, och nu framstår jag som oärlig eftersom mitt svar förra gången var ett osäkert "vet inte"... Jag svarade nu att det kändes bra...men egentligen tyckte jag att det bara kändes pyttelite bra, för jag föredrar mindre. Men nu säger personen att "jag visste hela tiden att du gillade stort, att storleken har betydelse". Hur ska jag ordna till det nu? Jag kan ju inte återuppta diskussionen med ett tredje luddigt svar....

Berätta dina problem för dom personerna.
Svårare en så är det inte.

Tack för ditt svar, som jag inte vet om jag förstod riktigt.. jag har berättat om Asperger för honom, men jag har gjort så mycket dumt också.

Jag förstod inte riktigt att inte blanda in släkt och familj och t.o.m. barnen i olika problem jag trodde jag och en person hade. Det betyder att jag har råkat svartmåla honom inför dem, samt berättat om intima privata saker. Inte bra. Det har nu kommit fram, och han är mycket arg och kan aldrig förlåta mig troligtvis. Jag hade missförstått massa saker, och pratat med släktingar om dessa saker.. Jag räknade inte in det där med konsekvenser av mitt prat..jag önskar jag kunde göra det ogjort.. :'(

Ibland kan jag inte avgöra vad som är lämpligt eller inte lämpligt att prata med folk om. Och inte heller vad som är lämpligt eller inte lämpligt att prata med barnen om...nu är jag jätteledsen och gråter, för nu struntar personen fullständigt i mig och hur jag mår, och han vet inte om han hatar mig eller inte...förut älskade han mig. jag har berättat om saker han sa var i förtroende. jag tänkte inte på det.. just nu hatar jag mig själv och min dumma hjärna...hjälp, vad ska jag göra...just nu vill jag inte ens finnas.

Ge han länken till den här tråden möjligtvis om han är villig att fortfarande försöka förstå. Skulle ju förklara det mesta

Tack, men jag har försökt att förklara, men han säger att allt låter som bortförklaringar och lögner. Han säger att det finns gränser, och att jag inte kan skylla allt på Asperger. Han får det inte heller att gå ihop med problematik p.g.a. Asperger. Han förstår inte, och jag kan inte förklara.. Är detta egentligen något som är typiskt för Aspies, eller är jag bara dum och elak? Han säger att jag iallafall bevisat vad jag är för en person..

Jag är så ledsen nu, och vill väldigt gärna att ni svarar på den här tråden. Sen kan jag kanske ge honom länken om han vill..

Soyagumman skrev:Tack, men jag har försökt att förklara, men han säger att allt låter som bortförklaringar och lögner.

Jag känner igen mig till 100%. Förvirrar bort mig på sidospår, svarar allt för invecklat och överanalyserar precis allt.

Jag har också en tendens att prata med andra om allt för personliga saker. Försöker hålla i mig och tänka över det hela, och det har nog blivit lite bättre på senare år. Men ibland råkar det slinka ur mig utan att jag tänker på det eller menar någonting illa (menar alltså INTE att prata skit om någon annan, även om det kanske kan upplevas så). Jag är bara väldigt rationell och vill diskutera vissa saker, få förklaringar på varför den och den personen reagerar som de gör. Det blir väl en felkoppling i min hjärna.

Jag skäms för att ens försöka förklara, för det låter så förvirrat och ingen förstår ändå vad jag menar.

Nu har han plockat ihop sina saker, med orden vi hörs väl nångång...jag vill inte leva utan honom, och jag vill inte längre leva....jag önskar att jag kunde göra mitt "skitsnack" ogjort...jag menade inte att snacka skit heller. jag ville bara lufta mina funderingar, analysera våra diskussioner som jag misstolkat som gräl, och kolla med andra vad det betyder. Och jag förstod inte att inte blanda in barnen.

Men jag saknar honom nu.. jag har aldrig känt såhär för en människa, jag visste inte att såna här känslor av kärlek fanns...och han är den ende i världen som förstår mig, men nu förstår han inte, och inte jag heller, och jag har gjort honom fruktansvärt illa....synd att jag inte kan göra som delfiner, att sluta andas för att kväva sig själv....

Tycker det är lätt att förstå båda eras ståndpunkter. I den här tråden lämnar du ut till de som kan läsa mellan raderna ganska känslig information om din pojkvän vilket kanske inte är helt ok... Å andra sidan om du inte kan bedöma vad som är rumsrent att prata om och vad som inte är det, är det inte mycket att göra något åt. Du verkar vara en väldigt ärlig och uppriktig person och det borde kunna vägra tyngre än en dålig sida.

Det låter hemskt jobbigt Soyagumman, att inte veta vad man kan prata om och med vem. Då är anonyma forum som detta väldigt bra val!

Jag anser att om du har försökt få honom att förstå varför det har blivit som det blivit och han väljer att inte acceptera dina förklaringar - ja då har du gjort vad du kunnat. Vissa saker är svåra att förlåta, men om man väljer att inte försöka förstå vad som ligger bakom den andres handlande så är det omöjligt att kunna bygga en relation.

Om det inte löser sig för er två så försök att håll ut, omge dig med människor du trivs med och tycker om. Det är alltid jobbigt när man förlorar någon man tycker mycket om - men det går över med tiden, och du KOMMER att må bättre. Försök att inte dyka ner i ett svart hål bara. Kram!

Det är ganska vanligt att man pratar med andra om saker man ska hålla för sig själv eftersom det är omöjligt att förstå de sociala konventionerna.

Jag har tvingats lära mig en del av dem, den hårda vägen...

Tack alla! Men det har löst sig. han lämnade mig inte iallafall. Och han ska läsa en bok om asperger.

Tack så mycket för alla kommentarer och tips. Jag är väldigt glad nu, och jag lär mig saker hela tiden...och nu ska jag noga akta mig när jag pratar med folk. Så att detta aldrig händer igen. sociala konventioner är krångliga att förstå sig på...

Soyagumman skrev:Tack alla! Men det har löst sig. han lämnade mig inte iallafall. Och han ska läsa en bok om asperger.

Jag säger också alltid för mycket. Eller för lite. Men jag vet att det finns en del handböcker för aspies som används iaf på barn, och de kanske skulle funka på oss också? I korthet går de ut på att man lär sig kategorisera människor i olika "cirklar" omkring en och sedan lär man sig regler för vad man talar om beroende på vilken "cirkel" folk tillhör. Ju längre bort desto mer opersonligt liksom.

Å andra sidan har några av mina bästa sociala upplevelser gått ut på väldigt personliga och djupa diskussioner redan första gången vi träffats. Folk berättar nämligen väldigt personliga saker för mig också; det är som att jag ser mottaglig ut (ironiskt nog). Det kanske är för att jag ser naiv ut? För det vet jag att jag gör.

Hursomhelst, jag har tagit för vana att alltid noggrannt kategorisera det folk säger till mig i tre olika kategorier: sånt som aldrig får yppas, sånt som jag kan anförtro personer jag litar fullständigt på och sådant som kan berättas för vem som helst. Grovhugget, men det gör att jag inte kliver fel. Och så brukar jag faktiskt fråga folk om det är hemligt, det som de berättar. Better safe than sorry.

Tyvärr ligger det mycket rävspel i förtroenden som folk ger en. Ibland vill de att man ska föra det vidare fastän de inte säger det, ibland ljuger de för att manipulera, ibland menar de inte vad det säger.... Möjligheterna är oändliga och obegripliga. Jag säger ju själv bara sånt som är sant och enda gången jag har en baktanke är när jag försöker trösta eller övertyga.