Är det verkligen möjligt att träna bort en hunds instinktiva drift till exempelvis jakt? Om den ser en hare vill den instinktivt jaga den. Då antar jag att man kan lära hunden att inte springa efter haren genom att slå på den så att en negativ association skapas. Men instinktivt vill hunden fortfarande jaga och kommer reagera på att en hare är i närheten pga av jaktbeteendet.

Ja det går att träna bort.

Björne skrev:Är det verkligen möjligt att träna bort en hunds instinktiva drift till exempelvis jakt? Om den ser en hare vill den instinktivt jaga den. Då antar jag att man kan lära hunden att inte springa efter haren genom att slå på den så att en negativ association skapas. Men instinktivt vill hunden fortfarande jaga och kommer reagera på att en hare är i närheten pga av jaktbeteendet.

Du kan inte träna bort instinkten. Den finns naturligt i rasen och generna. Olika instinkter beroende på ras naturligtvis. Men däremot kan du träna bort beteende!
Kan dock säga att det är svårt att ta bort jaktbeteendet hos en jakthundsras. En pointer som jag känner (som är en fågelhund) har fågeljaktsinstinkt trots att den aldrig nånsin sysslat med fågeljakt.

Ja precis, det var det jag menade. Hunden *vill* fortfarande jaga, men lyckas "lägga band på sig" och är rädd för konsekvenserna?

Nej, det går inte att träna bort instinkter.

Björne skrev:Är det verkligen möjligt att träna bort en hunds instinktiva drift till exempelvis jakt? Om den ser en hare vill den instinktivt jaga den. Då antar jag att man kan lära hunden att inte springa efter haren genom att slå på den så att en negativ association skapas. Men instinktivt vill hunden fortfarande jaga och kommer reagera på att en hare är i närheten pga av jaktbeteendet.

Finns ingen anledning att slå på en hund, annat än för att visa sina egna brister och tillkortakommanden, straff och våld medges inte i tolkningen av djurskyddslagen!

Björne skrev:Ja precis, det var det jag menade. Hunden *vill* fortfarande jaga, men lyckas "lägga band på sig" och är rädd för konsekvenserna?

Alla tamhundar och det utan undantag, är mottagliga för uppfostran.
Beteenden förstärks eller släcks ut, instinkter består.

Hårda och svåruppfostrade hundar kan inte löpa fritt, om ägaren saknar kontroll för den situation som uppstår i skog, marker och trafik, 100% ägaransvar.

Aldrig hundens eller andra hundars/djurs/människors fel om ägaren brister i tillsyn.

Exemplet med haren är olaga jakt.

Det finns många metoder för en god uppfostran, dessvärre lever de gamla hårda väl beprövade disciplinära dressyrmetoderna sitt eget liv...

Skulle vara intressant att få veta hur frågan uppstod.

Mvh segdeg

segdeg skrev:

Björne skrev:Är det verkligen möjligt att träna bort en hunds instinktiva drift till exempelvis jakt? Om den ser en hare vill den instinktivt jaga den. Då antar jag att man kan lära hunden att inte springa efter haren genom att slå på den så att en negativ association skapas. Men instinktivt vill hunden fortfarande jaga och kommer reagera på att en hare är i närheten pga av jaktbeteendet.

Finns ingen anledning att slå på en hund, annat än för att visa sina egna brister och tillkortakommanden, straff och våld medges inte i tolkningen av djurskyddslagen!

Fast det går nog rätt enkelt att komma undan.

Jag har en jakthundras med otroligt mycket jaktlust, och när man inom SKK-rasklubben anordnar kurser för att träna hundarna att apportera eller låta bli hare/rådjur, så används så mycket våld att det är inte klokt.

Det sägs helt enkelt att det är inte våld, utan hunden älskar en auktoritet, och "mamman gör så".

Det lyfts i nackskinn, kastas i backen, sparkas, slag mot nacken, rycks i kopplet så att värsta svenskskydds-träningen liknar velourdagis.

Apport lärs in genom att ta en nyckel som mothåll på hunden öra, vrida om med hjälp av nyckeln så att maximal smärta uppnås. Man har lagt en apport framför hunden, och på ett ganska snällt sätt lärt in apport innan. Nu säger man apport, och släpper inte örat förrän hunden tar apporten. Detta görs för att "man vill ju att hunden ska apportera hela dagen, inte bara när den vill".

När jag var på kurs senaste (och fick smita undan var och varannan övning) så skulle vi släppa hunden på ett litet fält, ledaren släppte en duva, och vi skulle blåsa ned hunden. De som inte klarade det, fick bannor, och flera fick stryk. En fick knytnäve i ansiktet. Då sade ledaren "han fick ett behövligt litet samtal ja, hihi".

I slutet av kursen anordnades en resa till Norge, för där får man träna viltrenhet med el, vilket man inte får här. Alla var muntra och glada, och berättade under skratt hur lustigt deras hundar hade ramlat runt av elstötarna förra gången. En ville ela sin igen, eftersom det aldrig verkade ta. hunden blev bara rädd, men slutade inte jaga. "Fortsätt ela" var tydligen vad ägaren fortfarande ville.

Om det här får fortgå hela tiden, så anser jag att lagen är oerhört tandlös. Dessa människor har otidsenliga etologer som Erik Wilson på sin sida. Han kan intyga att "mamman gör så". Fast all forskning pekar på hur fel det är (och dessutom, hundarna är inte valpar och vi är inte mammor + mammor som gör så har ofta för dålig miljö, de ska inte kasta och trycka till valparna i ett))

Alla tamhundar och det utan undantag, är mottagliga för uppfostran.
Beteenden förstärks eller släcks ut, instinkter består.

Och så måste man komma ihåg att om man släcker ut ett jaktbeteende, så finns som ni alla skrivit, instinkten kvar, vilket innebär att nya problem kommer att poppa upp. Om inte som rena jaktbeteende, så kommer de som allmänna stressproblem som kan yttra sig lite hur som helst.

Eftersom instinkten är ett behov som kräver tillfredställelse för att individen ska må bra. Är det en hund med lite jaktlust men jaktproblem, så kan det kanske räcka med träning och allmän aktivering, men oftast räcker det inte för mer renodlade jakthundsraser som setter (jaktlinjerna), drever, älghundar m.m.

Man måste alltså ändra de beteenden man vill ändra eller ta bort, och sedan börja aktivera hunden på lämpligt sätt. Med kontrollerad jakt t.ex.

Har man spaniel eller setter, så är jaktformen de är avlade för jättebra och intressant, om man hittar en kurs som är bättre än det jag beskrev ovan. För andra hundar så är blodspår väldigt bra, om det är svårt att träna den jaktform de är avlade för, eller om det är vilken hund som helst med hög jaktlust.

Med jaktlust menar jag då på vilt, och inte den jaktlust som mäts på mentaltester. Många jakthundar får väldigt låga poäng på jaktlust när de gör mentaltest. Jag känner till några settrar med extremt hög jaktlust, som fick lägsta tänkbara på jaktdelen på mentaltest.

***

Jag har haft stora framgångar genom att träna min hund med motbetingning. "Skvallertränings-liknande". Jag belönar rikligt när vi ser vilt, samtidigt som jag får hunden att sitta lugnt. Det har fördelen att man inte straffar, och att hunden kan få utlopp för en del jakt (jag vill ju att han ska se och hitta vilt, och berömmer). På hare har vi kommit lite halvvägs. Han piper och skakar, samtidigt som han vänder sig om efter godis. När han ser änder, stelnar han till och ska sedan ha godis. Sorkar vill han gräva upp, men får nu belöning för att hitta, och då gillar han att leta, och tar godis i stället för att gräva upp.

I början stack han på dofter, men det var mycket lätt borttränat.

Naturligtvis har jag tusen ögon så att han inte får chans att sticka efter saker. Och jag tänker efter hur, var och när jag släpper.

Metoden ovan kan med fördel användas både för att träna inför riktig jakt, och för att få bort oönskade jaktbeteenden. Planerar man, och tar reda på exakt hur övningarna bör se ut för det man vill uppnå, så är metoden otroligt kraftfull. Det finns de som numer framgångsrikt tränar jaktsettrar på detta sätt, kombinerat med metoder som liknar det man håller på med i klickerträning, för resten.

Man måste dock komma ihåg att det handlar inte om att "hunden väljer köttbulle i stället för att sticka efter vilt" som en del skeptiker skrattande påstår. Utan man måste börja med ytterligt små retningar och öka sakta och bara öka när man VET att hunden är redo. Inte sista kravfasen efter tre repetitioner som de gör på traditionella kurser.

Och så måste man planera noga.

@ Bror Duktig

Tack för ett mycket utförligt och bra inlägg, har egentligen inget att tillägga, annat än att jag tycker en massa i tid och otid när det gäller hundvärlden, tråkigt att våldförespråkarna har sån makt i metodfrågor, " sådan husse sådan hund " ett slarvigt uttryck som förvånansvärt ofta och trist nog stämmer, håller med om en tandlös djurskyddslag, men det är föga märkligt när det gäller lagstiftarens roll, ögontjäneriet och svågerpolitiken är ju högsta status i vissa kretsar och det till allmänt förtret och en utbredd dubbelmoral i snart sagt alla djurfrågor.

Själv har jag fått plikta med ett ständigt närvarande samvete för all den okunskap jag hade om hundars liv och beteende...som tur är har jag lärt mig, även om man aldrig blir fullkomlig som hundägare så är det alltid trevligt att lära mer, i mitt fall så var det det gamle vännen som lärde mig vad en hund kan vara och bli. Hu'n hade mycket att säga mig.

Mvh segdeg

@segdeg, ja, det är tråkigt, och faktiskt rätt konstigt att det kan förekomma sådant våld i så accepterade klubbar som SKKs rasklubbar. Hade man sett någon göra sådant med sin hund i, låt säga, ett hyreshusområde där många ser, så hade det inte gått lång tid innan personen blev anmäld och troligen åtalad och straffad.

Men inom rasklubbarna försiggår mycket av gammaldags, våldsam och förlegad träning utan att nåon säger något om det. Och om någon ifrågasätter, så har de liksom "sina egna" etologer som säger att "nej, det är inte våld, det är som mamman gör" och då åker de tydligen inte dit. Förresten, de är lite olagliga med annat också: "äh, vi släpper, det är bara vis om ser nu ändå" och så tränades settrar på lössläpp utanför jakttid, i juli. När något anordnas inom rasklubben, så kan man ju annars tycka att det vore mycket viktigt att följa sådana regler.

Fast jag tror att om polis hade sett träningen jag var med om, så hade nog en och annan åkt dit. Men... så har man ju också hört och sett smygfilmade klipp på hur polisen tränar sina hundar, så det får nog vara poliser som inte håller på med sådant.

Jag kan hålla med till viss del om att vissa moment och viss pålitlighet ökar om man är hård på vissa sätt, men jag anser att vi inte har rätt att utnyttja andra djur på det viset, även om det lönar sig för vår lekjakt eller annat.

@ Bror Duktig

segdeg skrev: i mitt fall så var det det gamle vännen som lärde mig vad en hund kan vara och bli. Hu'n hade mycket att säga mig.

"Gamle Vännen" var min första hund en utmärkt ej rasren Röd Setter, livlig,godsint(godtrogen intill dumhet),vänlig, humor? är övertygad om att det var egensinnig olydnad/bus som ibland kunde tolkas som det vi kallar humor?lärde sig själv att le och skratta,känslig/mjuk, signalkänslig, utmärkt luktsinne,m.m. och med en spänst och uthållighet som bara en god fågelhund kan ha.

Hundvärlden skrämmer mig, alltifrån... djuraffärer/veterinärer/Poliser/Väktare/Jägare/hundtränare/bruks och lydnadshundklubbar/ Kennelklubbar och dess beskyddare/ uppfödare/fodervärdar/hundägare etc.

Det här är exempel på hur jag generaliserar, tills jag vet mer om vad mina medmänniskor har för syn på djurlivet. Jag gör det inte lätt för mig, då jag försöker hävda min syn... vi har att lära av djuren, det som troligen var mer självklart för våra förfäder, samarbete är nödvändigt för ett gott resultat.

Jag hade tur som inte lyckades fördärva min älskade gamle vän, med min okunskap påfylld av allsköns expertråd och förlegad smörja från den hundvärld vi omgavs av, det var bara tur att min första hund var så förlåtande och tålmodig, för vem skulle annars lärt mig vad jag hade för beteende och instinkter? Hundvärlden?

Även om jag av egen erfarenhet lärt mig att Våld och Hårdhet är förkastliga som Pedagogiska verktyg så saknade jag goda förebilder, det gjorde mig maktlös mot alla som minsann visste vad pli på hunden var, hundens plats i tillvaron en underdånig ögontjänare som inte förtjänar vår tillit...hellre nå't att projicera våra sämre sidor på.

Ja'a jag hade tur, även med individer, som var ansvarsfulla, livsbejakande och varma hundägare, även ickehundägare kunde visa prov på livsglädje och insiktsfulla kunskaper, det liksom smittade av sig från hu'n.

Mvh segdeg

Mycket av kennelkubbsadelns instinkter är väll att att dom är överlägsna allt annat levande hundar, hästar, fä ock kritter, liksom dom är mäkta överlägsna arbetare och tjänstefolk, deras stora sorg är att dom inte längre har rätt att misshandla tjänstefolk och anställda med påk.

Själv var jag delägare i en väldigt snäll Drever, typisk rådjurs och harhund. Ett rejält kom fick henne att vända från en påbörjad harjakt, men hon blev väldigt nöd över berömmet när hon kom tillbaka.

Hej!

Jag antar att Björne menade principiellt. En hund ska man inte slå (och inte andra djur heller för den delen). Men hunden har bra minne. Om hunden vill jaga en hare (instinkt) och blir slagen vid det tillfället, kommer hunden att försöka jaga hare igen därför att instinkten är starkare. Om hunden varje gång den försöker jaga hare blir slagen, kommer hunden rätt snart att förknippa jaga hare med slag. Hunden vill jaga hare, men låter bli för den vet att den kommer att få ett slag då.

Istället för att slå hunden, kan man t.ex. spruta vatten på den. Eller nåt annat som hunden inte gillar, men som är ofarligt.

Det är vad jag tror, i alla fall.

Hälsningar

Lilla Gumman

Fast om det är en riktigt stark jaktlust, så fungerar varken slag eller vatten. Ja, kanske slag om de är tillräckligt hårda OCH hunden får utlopp för sin jaktlust genom att t.ex. jaga praktiskt såsom settrar gör. D.v.s. att den då i praktiken jagar ripa och rapphöns m.m. men får stryk om den jagar hare.

Fast jag har sett hur många som helst som inte får bukt med harjakten, trots slag varenda gång.

Spruta vatten har jag testat själv på min förra hund. Det fungerade inte för fem öre. Snarare gjorde det henne blockerad och mer galen i haren.

Däremot om en ren sällskapsavlad hund jagar lite, så kan säkert vatten fungera, men man bör alltid erbjuda någon jaktrelaterad aktivitet.

Fast jag har så gott som övergett det där med straff på det här sättet. Berömmet är så mycket viktigare, och ger man beröm/belöning i rätt tid INNAN det händer något, eller samtidigt som man lugnt håller kvar sin hund (den får en bild i huvudet av hur situationen är, och det är att sitta kvar, ägare är lugn och positiv, man blir lugnare av godis o.s.v.), så går det mycket fortare framåt, och man får en gladare hund som ser positivt på sin ägare.

Bror Duktig skrev:Fast jag har så gott som övergett det där med straff på det här sättet. Berömmet är så mycket viktigare, och ger man beröm/belöning i rätt tid INNAN det händer något, eller samtidigt som man lugnt håller kvar sin hund (den får en bild i huvudet av hur situationen är, och det är att sitta kvar, ägare är lugn och positiv, man blir lugnare av godis o.s.v.), så går det mycket fortare framåt, och man får en gladare hund som ser positivt på sin ägare.

Tack för den positiva inställningen till en glad hund med sin instinkt intakt men beteendet omformat till det som passar en glad hundförare, jag vet det är inte lätt och det krävs tålamod
mycket tålamod, det du beskriver visar att det iaf inte är omöjligt.

Det som för mig var omöjligt, var att övertyga andra hundägare om att det var det här jag ville uppnå, dvs att hunden inte fick roa sig själv, vi fick sammarbeta om jakten, när hunden gav tecken på vilt, var det min uppgift att identifiera ? Ekorre? Hare? Rådjur? Fågel (Skogsduva, Spillkråka?Trädkrypare? Kärrhök? Koltrast? Korp? m.m) Älg? Bäver? Räv? Grävling? Orienterare? Svampplockare? Jägare? Fiskare? Snok? Näbbmöss? sork? m.m.

När husse var duktig och gissade rätt fick hunden belöningen för gott uppträdande och för visat tålamod med husses inlärningssvårigheter ännu mer belöning, istället för att jag gick i min Värld, bjöd hunden in mig i sin, jag är mäkta imponerad av hundars sinnen, jag lärde mig att lita på dem tecken min gav för det jag inte kunde se, höra, eller vittra mig till. Långt innan ovädret var ett faktum visade min hund det olämpliga med långtur, i början med en outbildad husse så fick vi finna oss i Åskvädrets omfamning inpå bara skinnet, tur att husse iaf inte var obildbar, då jag lärde mig uppskatta hemmets lugna vrå i med min hund som sällskap.

Mvh segdeg

Du verkar ha haft en bra relation med din hund.

Bror Duktig skrev:Du verkar ha haft en bra relation med din hund.

Tack det var en så underbar tid, som jag bara kan vara min Gamle vän oändligt tacksam för.

Tycker det är roligt med din inställning till hundlivet, du sätter ord på sånt som jag har svårt att beskriva (jag har det svårare i text) Det var en relation som jag inte fått uppleva med nå'n annan varelse (varelse människa eller djur, ursäkta kunde inte låta bli)

Berätta gärna mer om vad du har för tankar om hundvärlden, vi lever ju i en tid då hunden tyvärr är lite överflödig med sina fina egenskaper...

Själv är jag oftast på tvärs och motströms med allt och alla som försöker tvinga på mig en massa villfarelser (som att man måste vara hård mot en hård hund, och det utan att först prova en mjuk metod).

Har man sån tur som jag hade att få lära känna, en så mjuk hund som en Setter kan vara, mjuk och envis, absolut inte korkad men impulsiv i sina sinnen, hunden känner vittring samtidigt som den hör och ser, förflyttar focus, avbryter för omprioritering...när min hund var gammal och normalt borde hört sämre, kunde jag avbryta jakttendeser med en låg vissling, frisk i sina leder beslöt sig hunden ändå för en stunds samvaro, tidigare fick jag annars vänta in avbrott i spårandet och då busvissla för att göra min hund uppmärksam på den inkallningen som därpå följde.

Mvh segdeg

Bror Duktig skrev:Och om någon ifrågasätter, så har de liksom "sina egna" etologer som säger att "nej, det är inte våld, det är som mamman gör" och då åker de tydligen inte dit.

Analogt med krigsfångebehandling, där det är OK att behandla lika illa som deras egna befäl skulle kunna ha gjort.

Segdeg: Att jag kan sätta ord på det, beror nog på att jag dels har funderat väldigt mycket, diskuterat med andra, läst mängder av böcker av både sådana jag håller med, och sådana jag verkligen inte håller med, och dessutom gått en utbildning för en man som har liknande ideologi (David Selin, HUNDutbildningsgruppen, de som anordnar dogADVENTure samt många utbildningar). Man kan googla honom eller han och hans frus kennel: kennel chanco för att läsa en del bra saker. Han var förresten med i senaste "Härliga hund" där det stod om miljöberikning. Kass tidning i mångt och mycket, men det här var riktigt bra, även om det kanske inte var nytt precis för just mig. Står ju inget om träning eller så då förstås.

En gång i tiden tänkte jag arbeta med hund, typ hålla hundkurser. Men jag märkte ju snart att det inte var något för mig. Massa folk, och nya hundar hela tiden. Inte min grej. Jag är mer teoretisk, samt gillar att utforska relationer över tid, inte träffa nya hundar hela tiden. Dessutom så var anledningen till att jag utbildade mig alls, från början inte att jag ville hålla hundkurser. Nej, det var för at jag hade problem med min förra hund som jag skrev lite om ovan.

Och så hade jag svårt att förstå Anders Hallgrens böcker. Han skriver poetiskt på något sätt. Jag tänkte: Jag går en kurs för honom, så får han visa helt enkelt. Men när jag ringde, sade han att han inte höll kurser längre, och skickade vidare mig till David S. Som visade sig passa mitt tänk och ideologi mycket bättre. Anders Hallgren pratade aldrig särskilt mycket om jaktasktivering, berikning, symbiostänkande, vilket David gjorde. Därför var de där utbildningarna otroligt utvecklande. Tänk att få DISKUTERA fram och tillbaka med en som har samma mål med hundägandet, i stället för att dividera och tjafsa på SBK-liknande klubbar.

Och setter korkad? Det tycker många ja. Men jag säger som du, att nej. Eller, jag säger NEJ LOL korkade är det sista de är. Speciellt de rödvita är smarta som jag vet inte vad. Och hittar man egna vägar för förstärkning och samarbete, så kan man lära dem vad tusan som helst ju. Min förra hund var dock så road av lydnadsdressyr, att jag knappt tränade innan hon kunde, och aldrig använde jag godis heller. Jag fick en massa beröm för hur duktig jag var, men jag hade ju inte gjort något. Den andra, omotiverade röda settern jag hade. Där fick jag inget beröm för lydnaden. Men jag hade arbetat mycket mer med henne och lydnad (hon kunde allt jag hade lärt henne, men var långsam och såg totalt omotiverad ut). Däremot fick jag för henne beröm för hur hon kunde kontrollera sig (även i svåra viltsituationer). Men vad tusan liksom, det var ju lätt för henne.

Jag tror att man ibland missar hundars läggning. Det jag fick beröm för, var det jag hade behövt jobba med allra minst. Men folk visste väl att "settrar går inte att hejda, och inte heller att träna".

Du skrev "berätta mer". Ja, det gjorde jag ju, men kanske inte det du tänkte på. Jag har svårt att berätta rätt saker så där bara, men om du undrar något om min syn på hunderiet, så fråga gärna något specifikt, så kanske jag kan svara hur jag tänker om det.

Jag är mycket tröttare nu för tiden, och gör inte allt det jag skulle vilja med min hund. Jag lägger tonvikten på att han ska få springa och göra olika sökgrejer, få utlopp för jaktbehovet och kunna vara lös. Annat får stå tillbaka. Och när jag skaffar nästa hund, så blir det nog en betydligt enklare att aktivera. Typ storpudel (klippras också, så man slipper den svåra städningen av soffor, och dammråttor av päls varje dag). Pudlarna är ju lite lika settrar och retrievrar, vattenapportörer som de har varit. Jag tror att det är en bra ras för mig. Fast den kommer att vara kortklippt, även ovanpå huvudet.

OT

Bror Duktig skrev:[Ungefär alla inlägg av Bror Duktig i denna tråd.]

(citatet är ändrat av mig)

Du skriver oerhört många kloka saker om hundar, det märks att du vet vad du pratar om. Av vad du nämnt om jakthundar och deras jaktinstinkt så känner jag att jag resonerar helt rätt som inte tänker skaffa en då jag inte vill jaga. Jag anser att jakthundar ska få utlopp för sina jaktinstinkter genom att ägna sig åt det de är framavlade till (eller om man kan aktivera dem tillräckligt mycket på ett bra sätt ändå) och för mig så är det helt enkelt för mycket jobb. Jag anser att t.ex. Ungersk Vizla är otroligt vacker, men jag tänker inte köpa hund utifrån dess utseende, utan dess mentalitet.

Själv kommer jag skaffa en liten Staffordshire Bullterrier någon dag för det är en ras jag tror kan passa mig.



/OT

Bror Duktig skrev:Du skrev "berätta mer". Ja, det gjorde jag ju, men kanske inte det du tänkte på. Jag har svårt att berätta rätt saker så där bara, men om du undrar något om min syn på hunderiet, så fråga gärna något specifikt, så kanske jag kan svara hur jag tänker om det.

Tack för det du skrev, det ger mig en bra bild av hur du kommit fram till så kloka tankar om hundlivets vara. Skall läsa mer om/av David Selin. Anders Hallgren's böcker är jag bekant med, tyckte oxå att det var svårt (krävande?) att läsa det han skriver, men håller i grunden med honom i sak. Har försökt att formulera en mer specifik fråga men hjärnhalvorna nå'n annanstans får inte till det med dem etologiska begreppen

Mvh segdeg

Lustigt att du också tycker att Hallgren kan vara svår att läsa. För mig känns han ostrukturerad, och beskriver saker på ett poetiskt eller ej rakt sätt ibland. Så att jag undrar "vad menar du - egentligen?" när jag läser.

Om du gillar Hallgren, prova att läsa Kenth Svartbergs bok "Bra relation". Den är upplagd och skriven på ett helt motsatt sätt mot Hallgrens sätt att skriva böcker. Väldigt strukturerad. Och sidorna är färgade i kanten efter vilken del de tillhör av de tre delar han delar in relationen i.

Jag blev förvånad över hur strukturerad den är, och tyckte att det blev mycket lätt att förstå vad han ville ha sagt.

Jag har till stor del samma uppfattning som Svartberg (tror jag, efter att inte ha sett honom, bara läst och hört), men för mig saknar hans bok (och föreläsningar) det som handlar om berikning, jaktaktivering (som är mycket viktig för många hundar, inte bara jakthundar - alla hundar kan få ut väldigt mycket av t.ex. blodspår då och då), hur man lever i symbios och låter hunden få känna sig delaktig. Och för mig är det stora och viktiga bitar.

Sådant lägger David Selin tonvikten på mycket mer. Men så har de erfarenhet av helt olika typer av hund. Svartberg av sådant som Bordercollie, och David av vuxna urhundar som är mycket mer självständiga och inte är så specialiserade utan kanske mer varglika/vildhundlika.

David tror också att man ska låta hunden få "vara vuxen" medan många andra vill spela på valpbeteenden. Kanske man får känna efter vad som känns bäst för en själv och ens egen hund. Om hunden är avlad som "barnslig" sedan flera hundar år, kanske den inte skulle må bra om man aktivt och envist försökte få den att i många delar vara som en vuxen varg. Men det kan också vara en tankeställare att många genom sitt sätt, inte LÅTER hunden bli vuxen i de delar den skulle må bra av.

Och för mig har ju berikning, rätt aktivering (inte bara tricks och lydnad alltså) och en "symbiosrelation" varit väldigt viktigt när jag hade problem med förra hunden. Jag tror inte att jag hade kommit någonstans alls med min förra hund utan det.

Bror Duktig skrev:Lustigt att du också tycker att Hallgren kan vara svår att läsa. För mig känns han ostrukturerad, och beskriver saker på ett poetiskt eller ej rakt sätt ibland. Så att jag undrar "vad menar du - egentligen?" när jag läser.

Som jag minns det, (11-år sedan jag läste A.H.'s Problemhund, Hundproblem) dessutom i rättvisans namn är jag behäftad med Lässvårigheter som iofs envist tränats till en hygglig läshastighet, A.H. läste jag, och läste om och om under en tremånadersperiod, försökte hitta en ingång i teorierna han har, kände mig usel som hade så lite på fötterna vad det gällde hund, bokstavstolkade alla symtom, Fly Fäkta Frysa, under och överstimulans, frustrationsexempel, stress , aggression, hot, inlärning med konsekvens, betingning, avbetingning, m.m. dessutom all info om hundens anatomi och sjukdomar, hundens känsliga sinnen förutom just känseln och som är svaret på varför hundar skadas svårt t.o.m. avlider av misshandel och hård bestraffning, nå't vi människor är duktiga på , beroende vår egen fostran och erfarenhet, Ledarskap= en god diktator hellre än en tyrann, hundens eget språk, hormoner, kortisol, diskbråck, stryplänk, el-chock trampdynor med papilliknande utskott, chockhantering, köldkramp, matsmältning, nattätare...

Upptäcker just att så här kan jag hålla på utan struktur eller röd tråd, men det bestående intrycket för mig är att Hallgren inte ville missa någonting som kunde förklara Problemhundars Hundproblem, för mig en snygg uppvisning av att många hundproblem finns att söka hos hundägaren, det finns bot och lindring för den åkomman av okunskap.

Men det var ingen lätt match jag hade när jag ifrågasatte vad jag ville med min vän, Lydnadshundklubben yrade om Ledarskap tydlighet strypkoppel och gå fintsele, Djuraffären om att Hallgren skulle man inte läsa för det gick inte att begripa, Veterinären tyckte att jag var OK (så går det för en åsna som söker för sin hund, åsnan blir friskförklarad, vad en NPF-utredare skulle komma fram till har jag inget svar på) jag höjde skadeförsäkringen hos AGRIA (ej renras Setter dyrt)hunden var givetvis inte välkommen till Brukshundklubben men instruktörerna gav goda råd som att inte låta hunden löpa fritt eftersom jag inte kunde veta vad den bestod av, vilka raser som dominerade i livliga bastarden. Anders Hallgren som då höll föreläsningar missade jag pga egen stress och depression som söktes hjälp för(vet inte men så här över 11-år efteråt går jag fortfarande på Zoloft) tänkte att det blir dyrt med hundböcker A.H.'s kostade 330:- ytterligare inköp och jag var uppe i...
tusentals kronor utan att begripa det jag bäst behövde.

Jag ville inte placera om hunden, fanns inte på kartan, jag bestämde mig för minst en timme om dagen skulle hunden vara fri oavsett inkallningssvårigheter, långt från trafik, långt från Brukshundklubben och deras instruktörer, långt från andra hundägare Orienterare Motorcrossåkare m.m. Det fick bli i de Vilda Djurens Barnkammare. Jag vet det låter oansvarigt men det var inte det, Hunden varken ställde till skada eller störde det vilda livet mer än vad livet själv gör i skogen, (själv bannade jag mig för min idiotiska glömska, Betapred kvar hemma om olyckan skulle vara framme, det fanns gott om Huggorm)

Klickerträning, hundvisselpipa, Hoppa upp på sten, gå på stock, kantarellsök, gömma grejer (husses handskar var trofeen nr1) apport var tråkigt och gjordes pliktskyldigt tre ggr sen fick husse hämta likadant varenda gång tre ggr aldrig mer, då var det roligare att scanna av markerna på dofter och husse fick lära sig vad en Fågelhund värdesätter. Besök i Ladugårdar uppskattades förutom getterna men grisar kaniner kor med sina kalvar för att inte tala om stallet, märkligt att gräsätare och köttätare kan vänjas/samsas utan att utgöra hot åt endera hållen. Traktens alla katter utan undantag kom bra överens med hunden.

Trots flitigt lånande på Biblioteket för att rädda hushållskassan från dyra bokinköp så blev det iaf en hyllmeter inköpta hundböcker mest begagnat en del gammalt en del bokrea men ändå

Hallgrens böcker av dem jag läst, har för mig varit de mest tillämpliga att korrigera min egen okunskap trots mina svårigheter med att utröna...han håller sig med hemlisar?

Från biblioteket minns jag inte många författare etologerna inräknade. Däremot hade jag en gammal bok av Konrad Lorentz som var givande vid omläsning, begripliga teorier fast de inte gäller fullt ut idag.

Skall damma av Hallgren och se var jag står idag

Även läsa Kenth Svartberg, Tack för Tipset, ett nytt namn

Ursäkta röran, men jag är inte van att skriva om min gamle Hund som jag fick lära mig så mycket av.

Mvh segdeg

@ Bror Duktig

segdeg skrev:(vet inte men så här över 11-år efteråt går jag fortfarande på Zoloft)

Jag ville inte placera om hunden, fanns inte på kartan, jag bestämde mig för minst en timme om dagen skulle hunden vara fri oavsett inkallningssvårigheter, långt från trafik, långt från Brukshundklubben och deras instruktörer, långt från andra hundägare Orienterare Motorcrossåkare m.m. Det fick bli i de Vilda Djurens Barnkammare. Jag vet det låter oansvarigt men det var inte det, Hunden varken ställde till skada eller störde det vilda livet mer än vad livet själv gör i skogen,

Från biblioteket minns jag inte många författare etologerna inräknade. Däremot hade jag en gammal bok av Konrad Lorentz som var givande vid omläsning, begripliga teorier fast de inte gäller fullt ut idag.

Skall damma av Hallgren och se var jag står idag

Även läsa Kenth Svartberg, Tack för Tipset, ett nytt namn

Ursäkta röran, men jag är inte van att skriva om min gamle Hund som jag fick lära mig så mycket av.

Mvh segdeg

Skrev en massa obegripligt förutom det ovanstående svårbegripliga.

Jag håller med om att det är mycket klokt i Kenth Svartberg's tankar och teorier, det är bra underbyggt med bakgrunder och förklaringar, har bara läst några sammanfattningar, skall försöka fördjupa mig mer efter besök i Bokhandel och på bibliotek.(har inte kommit så långt med PC'n att jag handlar på "nätet")

Utan att veta så mycket om teorier kring hundfostran så hade jag en väldig tur med min livlige vän, trots att jag själv var låg och ur balans lyckades vi hitta mening i tillvaron, i början visste jag inte hur jag skulle hantera mina frustrerande missar (och funktionshinder?) och digra okunskap om ett gott hundliv, jag förenklade vår tillvaro till minst en timme om dagen som hunden skulle vara utan koppel, men inte utan krav på inkallning, stanna(stann'aa)söka Handske, boll, dummie, Hopp opp, sitt kvar, ligg kvar, stå, efter, gå före, vänster, höger, handtecken, söka svamp (jag äter inte själv så mycket svamp) svamp fick jag göra om till "Mellerad hjorttryffel", balansövningar var svårt men uppskattat...

I början var det en pärs, jag kände en hopplöshet över mitt dåliga humör och en ork som inte ville räcka till, men det ljusnade, uthålligheten hos både hunden och mig ökade (symbiotiskt?)
Jag lärde mig att undvika "hundägarkonflikter" så här i backspegeln kan jag se min del i det, då jag godtroget idealiserat Hundvärlden, den av dåligt självförtroende underdoggande attityd som jag tror att jag uppvisade var ett hinder för samförstånd och blev utbytt mot en harrang av svordomar när jag satte ner foten, för de av mig upplevda hoten mot min hunds hälsa och liv.
(taktiken för mig blev att minimera den sortens möten)

Sökandes lungna långpromenader fick vi uppleva så mycket, det blev en god vana att studera hundens olika uttryck i kroppsspråket, hunden lärde mig att med den goda hörseln den hade så behövdes det inte skrikas kommandon, var den på långt avstånd gjorde en vissling signalen för uppmärksamhet, en vissling i fallande tonhöjd hit/kom, Busvissling Hit utan dröjsmål, En knäppning med bringslet på kopplet betydde koppla, hem/hemma, betydde att det vankades godsaker senare nå't som inte glömdes senare då hunden påminde mig om inte annat, så höll vi på tills jag upptäckte att hunden hade koll på vad jag tänkte, den läste av mig innan jag sade/gjorde eller tänkt klart? den gissade och gissade ofta rätt, så det var inga tillfälligheter som staplades.

Egentligen samma fenomen som när jag tog fram nå't oemotståndligt gott, och bjöds på en uppvisning i konster och flera av konsterna samtidigt, hunden var helt enkelt lite för uppskruvad för att besinna sig till en kvalificerad gissning, en god vana infann sig snart, ögonen mjuknade,- hjälp mig vad vill du att jag skall göra? - aha snart kommer ett eller fler tecken, - Jag är redo.

Ovanstående exempel fick jag lära mig "bara var olydnad" och en hund som inte lyder är olycklig! och hur skulle jag bära mig åt då det var skarpt läge?

Det hade hunden svar på, hemma när husse kom med nå't oemotståndligt gott, på mindre än en milliesekund hade hunden räknat ut -Det här är inte skarpt läge! - Det är fest!

Mvh segdeg

(Man kanske skulle skicka en anslagsansökan till Formas om lobotomering av hundar. Det borde få bukt med många av djurets instinkter, helt utan träning!

Eller en förfrågan till Gustafs om konservering av hudar.

Eller en kombination av de två.)