Hej. Jag är 16 år och har Aspergers Syndrom. Men jag är jätteorolig att det inte kommer gå bra för mig i framtiden. Att jag inte kommer få något jobb, man eller barn. Nu menar jag verkligen inte att det blir så för aspergare så oroa er inte, ni som har det! Jag är bara så orolig. Finns det några vuxna aspergare här? Hur har det gått för er?

Hej.

Här finns det aspergare i alla åldrar och med högst varierande bakgrunder. De flesta är dock 18 och uppåt.

Det är naturligt att oroa sig för framtiden när man är i din ålder - det gjorde jag också och kanske i onödan många gånger. Jag har inga råd att ge till andra människor, men om jag vore tvungen vill jag betona vikten av att lita på sin intuition och att man har ett fritt val.
Det enda direkta rådet jag har skulle kunna vara
"Låt inte någon sätta sig på dig - oavsett auktoritet!"

Hur det har gått för mig är en fråga som måste specificeras.

Att sköta ett jobb är inte allt för svårt anser jag - så länge du får jobba med något du är intresserad av eller brinner för. När du ska utbilda dig vidare sen efter gymnasiet så läs det du är intresserad av. Ignorera all trams om löner hit, marknader dit... och underskatta inte yrkeshögskolor/KY-utbildningar - speciellt inte om det är en utbildning inom "ditt" område så att säga.

Asperger är en rätt ung diagnos som inte många psykologer använde eller kände till förr. Därför har många aspergare inte fått sin diagnos förrän i vuxen ålder så många har inte kunnat oroa sig på samma sätt med vetskapen att de hade en diagnos som kan sätta käppar i hjulet utan mest bara tyckt sig vara konstiga i största allmänhet.

Huruvida man lyckas med det du beskriver är väldigt individuellt beroende på hur hårt drabbad man är av sin asperger och vad livet kastar på en. Det finns människor här som har svårt att alls ha människor omkring sig till de som är gifta och arbetar som vilken annan som helst.
För mig lossnade biten med relationer till det andra könet kring 23 och jag har sedan dess haft flera relationer och lever i en jag är nöjd med nu. Har dock lyckats sämre med arbete, skola och med vänskapsrelationer finns väl en del övrigt att önska.

Jag väljer att inte oroa mig för mycket. Alla har sina orosmoln, en del blåser bort andra kan finnas kvar hela livet.

Väldigt viktigt att du tar reda på vad som är dina styrkor och även svagheter. Även se vad som är roligt, ofta blir ju det man är bra på det som är roligt.

Själv har jag slutat jobb och gått i pension. Har altid känt mig annorlunda på arbetsplatser jag varit. Trots det har jag lyckats göra ett någotsånär bra arbete på de flesta arbetena. Var gift i 28 med en kvinna som tyvärr utnyttjade min Asperger. Har 2 vuxna döttrar.

Det är viktigt att du inte ser din Asperger diagnos som en dom. Se det som att du har din egen personlighet, som du skall bli kar på, och utveckla dina starka sidor.

Vad gäller att umgås med människor, har jag altid känt mig som att jag är fel. Men efter jag på gamla dagar insett att jag har någon typ av asperger, och börjat känna att jag inte måste ha en stämpel av att tillhöra någon grupp. Som tonnåring är det ju mycket viktigare med vänner, ändå måste man försöka vara som man känner, inte försöka göra våld på sin egen person för att passa in i någon grupp.

Tycker precis som lasseivägen, ta reda på dina styrkor och svagheter och försök ta reda på vad som du i framtiden skulle kunna ha intresse av och vara lämpad för att arbeta med. Jag har nyligen fått min diagnos och är 38 år, jag har aldrig riktigt kunnat reda ut vari mina svårigheter ligger eftersom jag inte visste att jag haft ett funktionshinder. Jag har gått igenom livet och ofta mått väldigt dåligt och kännt mig som ett enda stort frågetecken. Så utnyttja din diagnos och försök vara tacksam för den och se den som en guide till att hitta rätt!

Jag lever i alla fall,det är väl positivt?