Aspergers blev det och mycket har fallit på plats, känner jag. Det känns bra, på något knasigt sätt, nu vet jag ju varför jag fungerar som jag gör, var mina svårigheter kommer ifrån. Jag är faktiskt lättad. Någon mer som kände så när diagnos sattes?

Hej Anna!

Absolut.Jag fick samma känsla som du. Nu kunde jag leta upp fakta om mina problem och plöstligt var man inte bara "konstig". det finns en orsak till varför man reagerar på ett visst sätt i olika situationer.Känns jätteskönt.

Grattis till din diagnos.

Samma här, lättnad. Att det inte var jag som hade fel i allting, att det fanns en orsak. "Du blir mer social bara du övar dig" var inte så enkelt som så, vilket jag visste men ingen trodde på.

Jag känner precis likadant som du. Jag fick min Asperger diagnos för en vecka sen ... tja, fick inte en officiell diagnos men vet nu att jag kan få det om jag vill ... ska tillbaka och prata med dom imorgon om det. Jag har nu ett lugn inom mig som är så skönt ... behöver inte längre gå och grubbla på varför jag är som jag är utan kan nu börja acceptera mig själv för den jag är ... framtiden ser nu ljusare ut

Grattis då!

Fick min diagnos i början av 2009. Jo jag var lättad i början. Men sen har jag haft perioder av sorg också över diagnosen också. Just att jag vet att vissa saker som jag övat på och misslyckats med troligtvis aldrig kan uppnås, så det känns lite tungt. Men jag vet åtminstone hur jag fungerar nu. Det är skönt.

treeman skrev:Men jag vet åtminstone hur jag fungerar nu. Det är skönt.

Det har du alltid vetat, men nu vet du andledningen

andledningen = högsta hönset i andflocken?
Förlåt, jag kunde inte låta bli.
"Anledningen" ska det stavas.

Jag minns att jag var både glad och ledsen över min diagnos. Det är inte roligt att höra att man har ett funktionshinder, men samtidigt var det skönt att få en förklaring på mycket som hänt. Det var inte mitt fel, utan berodde på att jag hade ett funktionshinder jag inte visste om, som fick mig att reagera på ett visst sätt.

svartamolnet skrev:Jag minns att jag var både glad och ledsen över min diagnos. Det är inte roligt att höra att man har ett funktionshinder, men samtidigt var det skönt att få en förklaring på mycket som hänt. Det var inte mitt fel, utan berodde på att jag hade ett funktionshinder jag inte visste om, som fick mig att reagera på ett visst sätt.

Så var det för mig också.

Jag känner ena dagen att jag är så glad över diagnosen, och dagen efter kan jag vilja bränna upp pappret....

Känner igen mig där. Jag blev så ledsen när jag fick min diagnos när jag var 19, trodde jag var värsta alien, även om jag känner mig väldigt annorlunda och är inget socialt mönster exemplar precis idag, men då var jag väldigt aktiv och inte blyg att ta kontakt med folk, jag var snarare bra på det och gjorde inte något konstigt som utmärkte mig annorlunda. Men jag gissar att jag är bra på att härma andra vad som fungerar och vad som är populärt så jag blev populär själv.. Jag har dock väldigt svårt att prata om den med någon annan än en psykolog som är kunnig på ämnet, liksom brinner i mitt huvud om jag ska uttala det och så. Jag skäms på något sätt över den, om jag ska berätta om det att jag ska få en "stämpel" på mig, och folk kommer se konstigt på än dem annars skulle göra. Känner mig inte så grov aspie, verkligen inte på bra dagar när allting flyter på... men visst är det skönt att få det bekräftat att det finns en orsak varför man är som man är, tänker och agerar...annorlunda
Men idag skyller jag på diagnosen allting som jag gör annorlunda och failar även om jag vet själv att det inte alltid beror på det...

Jag kände precis så som du beskriver. Det kändes som om väldigt mycket blev förklarat.

Jag kan tänka mig att jag skulle reagerat annorlunda om jag fått diagnosen när jag var yngre, då hade jag nog inte välkomnat den som jag gör idag. Skönt att höra att det är fler än jag som som blivit lättade av att få diagnosen, först tänkte jag att inte kan man väl bli lättad och lite glad av att få höra att man har en funktionsnedsättning, heller, men det blev jag faktiskt.

Anna med fyra skrev:Jag kan tänka mig att jag skulle reagerat annorlunda om jag fått diagnosen när jag var yngre, då hade jag nog inte välkomnat den som jag gör idag. Skönt att höra att det är fler än jag som som blivit lättade av att få diagnosen, först tänkte jag att inte kan man väl bli lättad och lite glad av att få höra att man har en funktionsnedsättning, heller, men det blev jag faktiskt.

Det finns både för- och nackdelar med att få diagnosen som barn. Jag är tjugofyra år gammal och fick diagnosen i år. Om jag hade fått den redan som barn eller tonåring tror jag att jag hade satt upp hinder för mig själv: "jag kan inte jobba i butik, för jag har aspergers" eller "jag kan inte flytta till Tyskland alldeles ensam, jag har ju aspergers". Nu har jag gjort båda dessa saker och många fler som människor med aspergers ofta har svårt för. Jag ville vara "normal" och betedde mig därför som om jag inte hade de problem jag har.

För några år sedan gick jag igenom en fas då jag vägrade acceptera att det kunde vara något avvikande i mitt sätt att fungera. Jag och vissa andra (till exempel en lärare) hade misstänkt aspergers sedan trettonårsåldern, men jag vägrade tänka på det mer. Jag tror att jag behövde denna fas av förnekelse. Hade jag inte tänkt att jag borde klara "normala" saker hade jag förmodligen inte pressat mig själv så hårt till att göra det. Genom att vara envis har jag lärt mig otroligt mycket, inte minst om att fungera i sociala sammanhang.

Det har kostat mig många tårar och mycket ångest, men jag har i alla fall lärt mig att jag inte ska låta min funktionsnedsättning hindra mig från att göra något jag verkligen vill. Ger jag mig sjutton på det ska jag nog klara det ändå. Riktigt så tror jag inte att jag hade tänkt om jag hade fått diagnosen när jag var yngre. Men det finns förstås fördelar med tidig diagnos också. Jag hade kanske sluppit många problem i skolan, till exempel.

Att du är glad över diagnosen är inte konstigt. Det är inte samma sak som att du är glad över att ha aspergers. Det hade du ju även innan du fick diagnosen. Jag förbannar min aspighet ibland men har aldrig varit annat än glad över att jag fick diagnosen. Den gav mig mycket bekräftelse och jag dömer inte mig själv lika hårt längre. Jag försöker fortfarande klara allt jag vill klara, men om jag misslyckas kan jag tänka att det är okej. Att som aspergare söka jobb på samma sätt som neurotypiska, till exempel, är att spela ett riggat spel. Det betyder inte att det är fel eller bortkastad tid att söka jobb (för mig har det gått riktigt bra, till exempel), men vetskapen betyder att misslyckanden kan bli lättare att acceptera.

Jag vet inte om du får ut något av det här. Jag ville bara förklara lite hur jag tänker. Själv kände jag mig ganska förvirrad när jag var nydiagnosticerad och jag hade stor nytta av att läsa här på forumet om hur andra upplever sina diagnoser.

Och så till sist: grattis till diagnosen! Om du är glad att du har fått den tycker jag att ett grattis kan vara på sin plats.

Kände att det inte bara var jag som hade det svårt. Blev både glad och ledsen för att jag inte förstod vad det var för något

Jag blev både glad och ledsen. Mest förvånad. Att all mobbning inte berodde på mig utan på min diagnos. Jag hade alltid trott att det var mitt fel. Jag är 37 nu, fick diagnos förra året i januari.

Tack för era fina svar, intressant att höra hur ni andra reagerade när ni fick diagnos. Nu hoppas jag bara att jag klarar av att komma tillbaka till jobbet i höst, har ju varit mammaledig i tre år och varit ganska mycket för mig själv på dagarna. Nu ska jag in i " myrstacken" igen...:-/