Grundskolan var som den var... Jag var nog klassens clown/värsting som gjorde vad som föll mig in. Jag tror jag gjorde detta lite för att passa in någonstanns, för när jag betedde mig jävligt släppte alla spärrar och jag kunde koncentrera mig på annat än "hur" man skulle vara. Kunde vara allt från att trumma på bänken till att välta bord och så.. Hade assistent från sexårsverksamheten fram tills jag började sjuan och lite av allt det jävliga jag gjorde gjorde jag just för att jävlas med dessa assistenter.

Jag hade böcker/papper där jag fick röda/gröna prickar för olika lektioner beroende på hur det gått på dom. Jag fullkommligen HATADE dessa jävla prickar och på nått vis gjorde jag än värre saker... Tittade igenom dom för ett tag sedan och kommentarer som "Hundralappen gjorde blablabla" fick mig att återspegla denna tid och det slog mig; mina klasskamrater gjorde fan samma saker som jag och ibland värre, men inte fan fick dom några jävla papper med prickar om hur lektionerna gått.

Var nog lite därför också, för jag ville ju vara som dom, om dom slog till nån så kanske läraren tog in dom i ett rum och pratade lite grann, men om JAG gjorde det så skulle detta givetvis dokumenteras i denna bok/papper jag hade... Tror tillochmed assistenterna njöt lite av att göra detta för dom smällde alltid på med så mycket detaljer dom kunde, men gick det bra nån dag så stod det "Hundralappen har skött dagen bra" etc...

Hursomhellst.. Började i sjuan i en klass med typ 6 pers eller vad vi var, alla med olika problem. Jag slapp dessa assistenter och jag slapp dessa loggböcker. Men eftersom det var en specialanpassad klass hände det att lärarna ringde hem ibland, men jag tror jag "tände av" under dessa tre år. Jag fick iofs inte skolarbeten som passade på min nivå, så steget sedan till gymnasiet blev lite stort, men jag lärde mig massa sociala saker och sånt, så det var iofs givande.

Sen kom gymnasiet. Steget blev som sagt lite svårt mellan ämnena då jag i skolväg fått för lätta uppgifter. INGA ASSISTENTER! Mamma skulle dock prata med en lärare som skulle vara min "handledare" här, men det sket jag i, jag var fri! Slapp dessa hökar över mig och skolarbetet gick väl bra. Jag la mig på en normal nivå, för jag tyckte inte det var roligast i världen men jag klarade alla ämnen som minst, så det var skönt. Däremot var jag väldigt tyst så några konkreta vänner har jag inte... Ansågs nog vara rätt annorlunda och konstig av dom andra eftersom när jag sa nåt hoppade jag direkt till poängen och så vilket gjorde att dom andra inte fattade tankebanan..

Var nog ganska taskig fram till gymnasiet och sen var det omvända roller. Känns så iallafall.

Nu studerar jag på universitetet. Det var inte så stort steg. Däremot är jag skoltrött så jag får "glatt" tenta allt nu i sommar. Detta året har jag lärt mig en massa på. Tvätta, laga mat, diska osv. Dock är man ju helt självständig och får strukturera upp allt själv vilket kan vara lite svårt ibland.


Nu till din dotter.
Överväg assistent, men PRATA med henne, säger hon "vet inte", var på henne, för det finns svar, men vi med asperger säger det inte alltid. Specialklass skulle jag nästan föreslå, då får hon ju anpassad hjälp, men lägg det på en nivå hon klarar av, inte som mina gjorde.
Men det är svårt då alla är olika.

aycon skrev:Och jag har inget jobb idag, jag har precis börjat läsa igen efter drygt tre år hemma med mina barn .

Härligt att höra - inte att du inte har jobb, men att du har börjat läsa igen. Lycka till med det!

Nej det är klart att skolan kanske inte kan ta del av särskolan, men tanken har slagit mig. Just när det gäller material och så. Och det är som du säger hon är normalbegåvad.

KrigarSjäl skrev:-Så nu har de tänkt sig att grundskoleelever ska bli "entreprenörer" i skolan och det på egen hand? Varför inte lära ut svenska, historia, samhällskunskap mm ordentligt så de KAN någonting när de slutar skolan?
Idiotiskt.

Ja det är inte klokt, men så är det på hennes skola - de har nyligen ändrat lärosättet till det här. Fler och fler skolor har börjat jobba så.De får en uppgift som ska vara inlämnad inom 1-2 veckor - så får de arbeta med att ta fram lösningar och svar själva.... Suck... ni kan ju bara tänka hur hon får kämpa.

aycon skrev:Min bästa råd till Mamma S68 är att ta fram läroplanen och kursmålen för var och en av de kurser din dotter går och sätta dig ner och göra en strukturerad planering med tydliga mål och delmål som hon kan jobba efter.

Ni kan ju också göra ett eget schema till dottern om det är så att skolan inte har något, då behöver hon inte fundera själv på vad hon ska läsa när och hur mycket som är lagom eller när det är nog. En timme är en timme och en sida i boken är en sida i boken.

Sådär ska hon inte behöva ha det!!

Det här var jättebra! Så ska vi göra! Tack!
Att byta skola känns inte som ett alternativ just nu, även om det inte går bra i skolan nu. Men det sociala har blivit mycket bättre för hon trivs verkligen i klassen. Och det känner jag är otroligt viktigt för hennes självkänsla.

Rabies skrev:Skola var helvetet för mig. Blev mobbad från tredje klass tills för en vecka sen då jag tog studenten. För mig var det svåra det sociala, pluggandet fungerade utan problem.

Blir ledsen när jag ser hur du har haft det..... och så himla arg när jag läser om alla som mått dåligt under skoltiden. Och det här med mobbing... jag blir vansinningt arg!!! . Men otroligt glad när jag ser att du har tagit studenten!! Jättestort GRATTIS!!

Hundralappen skrev:Grundskolan var som den var...

Blir både glad och ledsen när jag läser din berättelse. Ledsen när jag inser hur man kan behandlas så olika, som om man skulle vara korkad bara för att man har svårigheter. Det där med gröna prickar känner jag igen. Blir full i skratt när jag läser det. Vi fick också lite olika material med färger och så till dottern. Men kände rätt snabbt att det inte fungerade. Men det är säkert till hjälp för andra.
Och det där med assistenter och extra stöd har alltid varit svårt. En svår balansgång. Ju mer stöd - desto mer fick hon sämre självkänsla. Eftersom hon fick extra stöd så tyckte hon att då måste hon "vara dum på riktigt".... Så det har gått bättre för henne när hon själv kan välja när hon behöver stöd.
Men det är härligt att läsa - att du trots allt har stått på dig och velat gå din egen väg. Och nu, nu läser du på Universitet!!! Jag har bara gått gymnasiet - det du! Där slår du mig!

Du har en härlig framtid framför dig!! Och vet du, att ha många vänner är inget man ska sträva efter. Det viktiga är att ha bra vänner!!

Jag fick min diagnos vid 64 års älder min juli 2010 min dotter nov 2009 17 år gammal. Hon asperger och jag asperger och ADHD. Jag har också dyselexi. Jag var slowstarter i skolan min mamma läste min läxor högt i mina första sju år. När jag läste högt skrattade hela klassen. Jag tog det inte så hårt och jag tror att det beror att jag var ett gladlynt barn,jag brydde mig inte. Jag fick egentligen inga vänner var mest för mig själv. Jag blev ej mobbad av eleverna, jag tror att det berodde på att jag var en väldig duktig målvakt i fotboll. Efter jag gått till en talpedagog lärde jag mig att läsa högt. Men jag blev delvis mobbad av visaa lärare, dom förtod inte mitt minspel utan missuppfattade det ofta DVS dom tyckte att jag flinade åt dem. Realskolan tog 4år,gymnasiet 4 år. Tog FilKand efter sex år.

Min dotter har varit väldigt målmedveten i skolan. Hon har blivit utfrysen av flickorna, men det blev bättre när hon bytte till en mindre skola hon har även blivit valt till Lucia i Stallarholmen i Strängnäs. Men hon har som jag egentligen inga vänner. Hon beraktades nog som plugghäst. Vi bägge betraktades nog som konstiga. Ett problem jag hade var attjag inte kan antekna. Jag kan inte lyssna och skriva samtidigt, lär bero på arbetsminnet och inte av dyselexin. Min dotter är väldigt språkkunnig och skriver målande svenska och har fantasi. Jag därimot fick hålla mig till fackämnen för att klara godkänt i svenska.

fritor skrev:Jag fick min diagnos vid 64 års älder min juli 2010...

Du har kämpat i många år och inte gett upp. Att du har orkat studera så länge och till och med lyckats bli fil kand är ju helt fantastiskt!! Jag är imponerad! Jag hoppas din dotter får möjlighet att använda sina bra språkkunskaper och att hon hittar det hon trivs och vill göra i livet. Tack för din berättelse!

Själva skolarbetet klarade jag utan större problem. Jag har inte aspergerdiagnos, men atypisk autism (uppfyller inte tillräckligt många kriterier för asperger enligt utredarna).

Det sociala var mitt stora problem och eftersom ingen visste om min autism fick jag ingen hjälp heller. Jag är född 1977, så när jag gick i skolan fick inte en normalbegåvad flicka sådana diagnoser. Mina föräldrar skulle aldrig ha kommit på tanken att ta mig till någon psykiater. Det var de andra barnen det var fel på, punkt slut! De hade problem hemma och därför lät de det gå ut över mig, det var mina föräldrars förklaring.

Jag var tystlåten, hade väldigt svårt att svara på lärarnas frågor (även om jag kunde svaret) och klarade inte att umgås med mer än ett barn åt gången utan att det blev konflikter (jag blev svartsjuk och kände mig utanför). Från tredje till nionde klass var jag mobbad.

När jag började på gymnasiet, samhällsvetenskapsprogrammet, hade jag gett upp allt hopp om att få vänner. Under grundskolan hade jag haft en vän åt gången, men alltid känt mig bortvald och sviken efter ett tag och dragit mig undan. Jag var skoltrött och förvirrad av att börja i en ny skola, så jag glömde att göra läxorna. Jag hade också tröstätit varje dag under högstadiet pga mobbingen och kände mig nu uttittad pga min övervikt. Jag tyckte mig höra hur andra viskade bakom min rygg om hur tjock jag var. Jag hoppade av studierna och var hemma ett år.

Nästa år började jag samma utbildning. Nu hade jag bestämt mig för att jag inte behövde andra människor och inte brydde mig om dem. På rasterna höll jag till i något av bibliotekets läsrum och pluggade, läste böcker och käkade godis. Så höll jag på under det första året.

Andra året kom det en utbytesstudent från Slovakien till klassen. Hon pratade bara tyska, så i början var det ingen som ville prata med henne. Min tyska var rätt usel, men jag kände sympati för henne pga ensamheten, så jag blev den första på skolan som tog kontakt med henne. Det fick mig att börja längta efter att ha vänner igen och när hon åkt hem igen, sista året på skolan, så tog jag lite mer kontakt med några av klasskamraterna.

Jag hade bantat ner mig 26 kg, hade börjat tävla med min hund i agility och fått en smula bättre självförtroende tack vare att jag upptäckt att jag var bra på något. Jag gick ut gymnasiet med hyfsade betyg och var inte lika ensam längre. Tack vare att jag inte blivit mobbad under de tre år jag gick där hade jag utvecklats åtminstone lite grann socialt.

Sedan blev det inte mer studier för mig, förutom en ettårig gymnasial påbyggnad (omvårdnadsprogrammet) efter att mitt första barn fötts (träffade min man via nätet och av någon underlig anledning tyckte han om mig trots att jag knappt vågade prata med honom i början).

Eftersom jag är så rädd för allt okänt vågar jag inte ta steget att plugga vidare, eftersom det skulle innebära bland annat att jag måste lära mig att hitta i en ny stad. Dessutom har jag ekonomiska problem och får inga lån, samt två barn att ta hand om.

Din dotter har tur som har en mamma som bryr sig om hennes svårigheter. De verkar vara helt andra än mina (tack och lov) så därför har jag tyvärr inga bra råd att ge. Trevligt att höra att hon är accepterad av kamraterna, för det verkar vara få förunnat när det gäller barn/ungdomar med NPF.

svartamolnet skrev:Eftersom jag är så rädd för allt okänt vågar jag inte ta steget att plugga vidare, eftersom det skulle innebära bland annat att jag måste lära mig att hitta i en ny stad. Dessutom har jag ekonomiska problem och får inga lån, samt två barn att ta hand om.

Din dotter har tur som har en mamma som bryr sig om hennes svårigheter. De verkar vara helt andra än mina (tack och lov) så därför har jag tyvärr inga bra råd att ge. Trevligt att höra att hon är accepterad av kamraterna, för det verkar vara få förunnat när det gäller barn/ungdomar med NPF.

Ja jag tänker aldrig sluta kämpa för min dotter!
Min dotter har också haft stora svårigheter socialt. Men jag har mer eller mindre tvingat henne till att söka kontakt, umgås, våga ta steget. I början gick det mest emot henne, hon missförstod och blev missförstådd. Men till slut lärde hon sig det sociala spelet. Och nu går det riktigt bra. Hon har inte många vänner, men ett fåtal riktiga vänner som hon träffar mycket. Men självklart uppstår fortfarande situationer som är jobbiga för henne.

Jag hoppas att du vågar ta steget och att din situation löser sig på bästa sätt!

MammaS68 skrev:Hur var det i skolan för dig? Fick du någon hjälp? Vad hände efter grundskolan? Gymnasium? Arbete?

Har ni några bra tips på bästa sättet för att lära sig. Inför prov och så.
Alla kommentarer är stor hjälp för mig.

Det gick inget vidare i skolan för min del. Det började strula till sig ordentligt redan på mellanstadiet, med speciellt historia, geografi och matematik.
Jag kunde i mångt och mycket ställa upp matte-talen och räkna ut dem för att jag hade lärt mig det, men jag förstod aldrig mekaniken bakom det, så om det blev jättejättefel p.g.a. en liten felräkning någonstans i ledet, så såg jag inte att resultatet var orimligt.
När jag var i 20årsåldern kom jag på ett sätt att räkna minus på som jag faktiskt förstod, men detta lärdes aldrig ut i skolan. Nu har jag förstått att det sättet jag kom på uppenbarligen också lärs ut (vilket känns sådär halvkul, ingen cred får man ), det var för mig mycket sådant som ställde till det. Alltså sättet som saker lärdes ut på; jag fick inte saker nog ingående förklarat för mig. Det var liksom bara "Såhär är det, fråga inte varför, men gör såhär", och sådant kunde jag aldrig lära mig.
Jag kunde heller aldrig minnas kungalängder och årtal för händelser, eftersom jag inte kunde se hur dessa kunskaper skulle gynna mig senare. Och se på fan - alldeles rätt hade jag! Av alla problem jag har haft i mitt liv, har inget berott på att jag inte visste när Gustav Vasa regerade.
Dock visar sig sådant i betygen, vilket både då och nu kändes helt nedslående i sig.

Nej, jag fick ingen hjälp. Asperger var inte på tal när jag gick i grundskolan, och de allra flesta trodde att jag bara trotsade i vilket fall.
Det var fruktansvärt frustrerande att försöka så gott man verkligen, verkligen kunde, och bara få höra att man inte ens försökte. "Du som är så intelligent!"

Tyvärr har jag inga tips på hur det ska gå till, jag vet bara att min skolgång blev ett train-wreck. ...Men eftersom jag ändå är för trasig för att arbeta och/eller läsa vidare, så spelar det ju egentligen ingen roll.
Det enda tipset jag har skulle väl vara att fördjupa sig så mycket i läxorna/proven att man förstår
1) varför man ska lära sig det. (Om det finns något där att förstå)
2) mekaniken bakom det. Alltså inte att 7-4 blir 3 för att man har lärt sig det, utan att verkligen förstå.

Oj, vad mycket jag skulle vilja skriva i detta ämne, men jag tar nog det för mig själv istället.

När jag fick i skolan fanns det 0 kunskap eller erfarenhet av AS, adhd mm. Man fick klara sig själv, alla lärare försvann in i lärarrummet mellan lektionerna och alla elever fick klara sig själva bäst de ville. Högstadiet var tufft men gymnasiet var ännu tuffare för mig pga att jag inte hittade rätt, jag bytte linje och skolor flera ggr samtidigt som det upptäcktes att jag hade epilepsi. Men det har gått bra för mig ändå, jag tragglade mig igenom 5 år på Uppsala universitet och blev lärare, har man och fyra barn idag.

Studera inför prov var tufft för mig men jag gjorde upp schema i förväg och planerade hur mycket jag skulle läsa per dag annars blev det aldrig något gjort. Och förde anteckningar samtidigt.

Sen har ju lärare som undervisar barn med funktionsnedsättning rätt att använda sig av den sk pysparagrafen, dvs
eleven behöver inte uppnå mål i de delar av ett ämne som han /hon inte klarar av att genomföra pga sitt
funktionshinder. På det viset ska läraren ändå kunna godkänna eleven.

Jag jobbar för tillfället som lärare på högskolenivå. Mitt perspektiv kanske kan vara lite intressant för dig. Även om det var länge sedan jag själv pluggade och det inte fanns stöd för AS på den tiden.

Oftast har vi lärare ganska exakta krav på det vi vill en student skall kunna göra för att få ett visst betyg. Jag vet inte hur det är på grundskola och gymnasie, men vi kan ju inte sätta betyg beroende på hur mycket jobb någon lagt ner utan vi måste grunda betyget på det faktiska resultatet. Motsvarar resultatet de krav som satts upp? På grundskolenivå, bör man nog vara försiktigare med detta och fokusera mer på hur man får elever att lära sig så mycket som möjligt (och är betyg verkligen så bra hjälpmedel för detta?)

När jag själv pluggade kändes betygsättning ofta orättvis. Jag kanske hade jobbat med en uppgift i flera veckor och hade en väldigt bra förståelse för ämnet, men misslyckades med att visa detta och producera det resultat som förväntades på tentor och hemuppgifter. Det låter liknande er situation.

Med AS kan man kanske behöva få lite extra stöd i vad som förväntas att man skall producera. Som förälder borde du på grundskole och gymnasienivå kunna ha kontakt med ämneslärarna (eller någon kontaktperson på skolan) som kan hjälpa dig och ditt barn med att räta ut vad som faktiskt efterfrågas i projektarbeten etc.

Där jag jobbar har vi ibland studenter med AS som får en slags "mentor" från någon av oss ur personalen som kommer med råd och stöd för vad som är viktigt i varje kurs.

Vet inte om denna text hjälpte dig något. Mitt råd är alltså att kontakta lärarna i förväg så att ni får en tydligare förklaring av vad som förväntas för att få ett visst betyg.

Lycka till och ge inte upp!

MammaS68 skrev:

lasseivägen skrev:Det fans inget som hette Asperger eller ADHD, man var lat, helt klart eftersom läraren ansåg att jag var ganska intelligent, återstod bara latheten.
För mig var det bara att traggla och åter traggla.

Precis så är det för henne - lärarna tror hon är lat - trots att de känner till hennes diagnos.... Det är väl okunskap

Känner igen, har läst mina papper från föräldramöten när jag var liten. Det står "slö" "drömmande" "i det blå" "långsam"....fuck em!!!

Grundskolan och gymnasiet var ingen succe för min del. Kantades av mobbing och i gymnasiet var jag skoltrött så jag engagerade mig inte så mycket.

Det var först när jag började stusera på fokhögskolan iMora som studier blev intressant.
Jag har gått där i 2 omgångar. Första gången läste jag läste jag kärnämnen. Jag tog igen det jag inte lyckades lära mig i grundskolan och gymnasiet.

Sedan 10 år senare så gick jag en 1 årig slöjdkurs på samma skola. Det var fantatiskt. Så folk får ha sina åsikter om folkhögskolor men för mig är den formen som gjuten.

Jag misslyckades ganska mycke i skolan, mina betyg fick jag tack vare att jag var tyst och snäll men jag lyckades aldrig särskilt bra med annat än bild, på gymnasiet gick de utför extremt, jag sjukskrev mig sista året och innan de gick inget min väg, jag fick special schema så jag inte hade några teoretiska ämnen men dom praktiska jag hade sket sig då lärarana inte fattade hur jag skulle förstå, så jag har ingen student.
arbete har jag inte något än, jag "jobbar" på personal strategerna där dom hjälper mig leta upp jobb som passar mig men ska sluta där i augusti. jag har även praktik på föreningen SVEROK som tillfällig grafisk designer då konst har varit mitt special intresse och de är nått jag är bra på, jag kanske kommer få jobb på SVEROK, men de är då inom ett av mina special intressen så jag har aldrig haft ett ordentligt jobb som jag inte haft nått intresse inom...de är helt enkelt för svårt, och ändå har jag inte diagnostiserats med högfungerande AS, bara drag av de.

( mobbning var ju en oskriven lag i grundskolan )

sussi83 skrev:

MammaS68 skrev:

lasseivägen skrev:Det fans inget som hette Asperger eller ADHD, man var lat, helt klart eftersom läraren ansåg att jag var ganska intelligent, återstod bara latheten.
För mig var det bara att traggla och åter traggla.

Precis så är det för henne - lärarna tror hon är lat - trots att de känner till hennes diagnos.... Det är väl okunskap

Känner igen, har läst mina papper från föräldramöten när jag var liten. Det står "slö" "drömmande" "i det blå" "långsam"....fuck em!!!

De var några vanlig mening från mina lärare med, men vem orkar koncentrera sig på nått man inte förstår och en lärare som är inkompetent att faktiskt lära ut till ALLA

STOR okunskap att kalla henne lat då hon har en diagnos, tror lärare borde gå ett år eller två om psykiska handikapp.

Att säga att det handlar om lathet är okunnigt och direkt olämpligt. Det kränker, liksom andra uttryck som syftar på personens personlighet och karaktär.

Ord som "slö" är mångtydiga och bör undvikas i papper som kan komma att läsas i flera olika sammanhang, eller i samtal där tolkningsramen kan skilja sig mellan parterna. Det behöver inte ligga ett värdeomdöme i det, utan kan beskriva elevens tillstånd - slöhet kan vara ett symptom eller en biverkning av med medicin. Men eftersom det också i vardagligt tal används synonymt med "lat" är det ett olyckligt ordval, även med de bästa intentioner.

Uttryck som "drömmande" tror jag att en del använder för att de tycker att det låter lite bättre - då ser de ju den här individen med hennes speciella filosofiska läggning (jag är ironisk nu). Hon är ju bara lite... annorlunda. Speciell, verkligen. Missriktad välvilja och finkänslighet baserat på okunskap.

Jag hade en lågstadielärare som gärna jämförde mig med sin egen morbror som var... ja, speciell, konstnärlig liksom. Till en skolavslutning hade hon speciellt valt ut en dikt som hon tyckte passade för mig att framföra. Den hette "Annorlunda". Den var fånig, taffligt skriven och handlade om en stad där husen var upp-och-ned och alla gjorde allting bakvänt, och det gick ju lika bra. Det var så tydligt att hon var så nöjd med att hon hade kommit på den idén, och liksom sett mig i min annorlundahet, och så ängsligt ivrig att liksom nå fram till mig med den gesten, att jag spelade med och höll god min bara för att skona hennes känslor.

Mina lärare på låg- och mellanstadiet svävade i okunnighet kring den här typen av problematiker. Det här med diagnoser var något nytt, som man försökte ta till sig, men man spekulerade fritt och blandade det med sina egna invanda förklaringsmodeller. Min bror ansågs ha DAMP p.g.a. våra föräldrars skilsmässa (han hade inte DAMP och om han hade haft det hade det knappast berott på skilsmässan).

Som andra här har beskrivit vållade det även i mitt fall en hel del huvudbry att jag kunde hamna så långt efter trots att jag ju var tillräckligt begåvad för att förstå nya moment utan problem. De fixade helt enkelt inte att motivera mig, och jag var helt oförmögen att göra uppgifter som var tråkiga. Även om jag på ett abstrakt plan kunde greppa att jag skulle få bli ledig bara jag räknade de där fem mattetalen som jag hade i läxa (enkla tal, men trååååååkiga), så kändes det som att ledan skulle vara oändlig. Innötningsmetoden passade inte mig.

Det bästa för mig (om jag tar just matten som exempel) hade varit att

1) få lära mig principen för hur något fungerade, så att jag verkligen förstod varför det blev som det blev, och varför just det här sättet att räkna var användbart för just det här syftet och i den här typen av problemlösning

2) prova på det ett fåtal gånger för att kolla att det stämde och lära mig hantverket (stor variation här mellan olika individer hur länge man vill och behöver träna på enskilda moment - var lyhörd!)

3) gå vidare till något nytt på samma sätt

4) utsättas för problem där jag måste välja mellan de olika strategierna - och därmed repetera både hantverket och själva poängen med de olika strategierna

OBS! Här måste det vara tydligt att det är just detta som är vitsen, så att barnet slipper ödsla energi på förvirring eller t.om. ägna en massa tid åt att träna in något som är felaktigt. Barnet måste få upp ögonen för att det finns en poäng med att gå tillbaka och repetera för att ha en hel uppsättning verktyg att ta till för att lösa olika problem (även i konkreta vardagliga situationer). Men för att inte behöva ödsla för mycket energi på fel saker bör det stå tydligt var man kan hitta den information man behöver repetera för att lösa uppgiften. Egen informationssökning kan man träna separat, så att svårigheter där inte går ut över andra grundläggande färdigheter.

5) gå vidare till ytterligare nyheter (enligt punkt 1 och 2)

6) som punkt 4 igen men nu ännu mer komplext eftersom det finns fler strategier för problemlösning att sålla bland, och mer att repetera. Här är det viktigt att börja i det enkla och långsamt stegra komplexiteten så att eleven hinner med på varje steg i processen.

o.s.v.

Jag har varit med när mina bonusdöttrar läser läxor, och tyvärr verkar det än idag alltför ofta vara så att man inte uttalat och konkret förklarar vitsen med det man skall lära sig. Det förutsätts man kunna läsa mellan raderna. När jag gick på mellanstadiet kom en speciallärare plötsligt på att alla skulle jobba med maTEMAtik. Då plockade man in apelsiner för att demonstrera hur man delade dem på fyra, och liknande grejer - efter att vi tragglat utantillinlärning i flera år. Tanken var väl god, men lite sent påtänkt, och det var ett jäkla apelsinkladd hela tiden.

Angelic Fruitcake beskrev konkreta strategier oerhört bra, tycker jag. En eloge för det! Många bra råd och synpunkter överhuvudtaget i den här tråden tycker jag. Jag läser och begrundar och hoppas kunna hjälpa min son på det sätt han kan komma att behöva om han visar sig ha svårigheter på det här området.

Jo, matte var helt oförståeligt och ingen hade vett att lära mig de där med, hur, var, när, varför.

Introduktion

Jag har inte skrivit här förut men glidit in och ut under året bara för att läsa. Är själv under utredningen och har för nuvarande en adhd diagnos. Pluggar själv nu på högskole nivå och kan nämna att skriva texter har varit min svagaste sida när det gäller studier. . man har lyckats mycket bättre nu när jag får hjälp och tar hänsyn till hur jag själv är och lyckas producera texter som andra anser bra men jag hatar och skriva!

Efter har läst ditt problem kände jag mig tvungen att producera en text för de som är i likartade positioner som dig. Jag har jobbat en del så bra som möjligt för att beskriva min problematik och många förutom jag anser att jag är tydlig och kanske lite långrandig. Texten verkar bli en hyfsad lång så delar upp den lite .

NI få ha överseende till eventuella stavfel då min knapptryckning på tagenterna inte är den bästa . Hoppas också inte allt tas ordagrant då detta är ett av många sätt jag anser man kan förklara problematiken och har inte lagt stor vikt i orden och detta är endast en liten del av det hela.


En liten förklaring för att vissa hur problematiken i skolan ser ut

Först och främst är det viktigt att förstå varför det kan tänka sig vara svårt i skolan. Det är lätt att säga att hon tänker annorlunda och därutav har sv¨årt att lära sig eller att det inte är tillräckligt tydligt men d tta är bara ett ytligt svar.

Först och främst bör det förstå att skolan är anpassade till vanliga personer som då har oftas snarlikt sätt att ta in information och lära sig. Därutav är skolan anpassad att förmedla kunskap på det sätt som större delen har lättas att förstå och indirekt tillkommer det regler på hur det ska tas in. Regler som oftast inte fungerar för personer med problematik som din dotter har.

För att tydlig göra detta ska jag ge ett exempel. Detta återkopplas då till problematiken att inte se helhets bilder eller som andra gillar säga detaljrik tänkande. För att kunna skriva som är de vanligaste sättet att förmedla kunskap behövs en uppfattning bildas först. Problemet här bland annat är att oftast är denna uppfattning som bildas annorlunda eller hur du kommit fram till den annorlunda. Det är dock meningen att du ska då kunna återberätta detta stegvis så en annan person ska kunna återfölja det och då bilda samma uppfattning. Här blir det då problem då en person som tex din dotters lärare inte kan följa de sätt eller stegen hon användt för att bilda den och därutav inte kunna förstå vad som vill bli sagt och istället därför dra slutsatsen att hon inte kan. Ansvaret läggs då istället på din dotter att då kunna förmedla en uppfattning och steg som hon kan tänka läran kan förstå och hänga med och inte hennes egen då det oftast resulterar i det jag nyss nämnde om inte kanske personen ifråga är införstådd i problematiken. Det blir en väldigt storr press som du kan tänka dig när man är tvungen att gissa och analysera fram en text som kan tänkas ge vägledning til läraren så hon förstår samma sak som din dotter. Denna pres gör det väldigt svårt att producera en text.

Jag kan ytligare förtydliga detta med ett visuell exempel. Tänk dig en bro som står på 2 pelare en på vadera sendan på bron. Dessa är pelare kan ses som olika steg som måste redovisas för att det ska uppfattas att det är en bro. Om du tex tar bort en utav dom skulle du få någt som inte är en bro längre. Jag text brukar bygga denna bro med 6 pelare för att dessa för mig behövs för att jag ska kunna bilda detta. Detta ses då för andra som överflödig information eller detaljer då endast pelare 1 och 3 behövs för att framställa uppfattningen av bron. Problemet för mig då att jag med endast 2 pelare inte kan få denna uppfattning och det gäller för mig att gissa vilka som ska behållas och tas bort så den kvarstår. Antingen tar man bort för mycket och fel eller så behåller man för mycket. Jag ber om ursälkt omd et är lång draget men jag håller mig så kortfattat jag kan fast det inte verkar så.


Nu ska jag gå till min poäng då. Med hjälp av tydlig information om vad som ska göras kan din dotter tex förstå vad som krävs för att bilda denna bro och inte. Vilka pelare som behövs tas med och inte för att andra ska förstå. Mer praktiskt menat kommer detta innebära att hon kommer få lägga in tid på förutma att plugga in kunskap att också plugga in vad är det som ska behövas. Tex underlättas det om man kollar på betygs kriterier eller tydlig information från läraren. Hon kommer få fokusera på andra aspekter som andra inte behöver plugga in och faller naturligt för dom. Detta är då en del av problematiken men långt från en fullständig förklaring. Tar tex inte med den social faktorn som och ställer till problem för pluggande.


Plugg tips

NU ska jag ge tipps på vad som kan göras .

För skrivande bör en skriv system bildas. Tex att hon alltid börjar med att göra en strukturerad mall på vilka punkter som ska finnas med i texten och sedan plaserar dom i ordning. Efter hon har lagt ner tid pått hitta punkter som mmåstetas med och utformat en sstruktureratmall blir det betydligt lättare. Då hon kan fritt skriva vad hon vill så länge hon skriver om de punkterna som måste pratats om för att klara sig. Lärare sökläser oftas med et menas om eleven har berört de viktigaste. Så även om det finns mycket utfyllnad text och saker som kan anses onödigt för läraren r det ok så länge dessa punkter är avklarade. Denna information som behövs bör läraren hjälpa tilla tt tydliggöra och din uppfattning tex vad du ser som viktigast kan också hjälpa till.

Sen behöver hon inte följa någon speciell ordning i sitt skrivande . Hon kan börja på slutet eller mitten så länge hon skriver om alla punkter. Detta fria skrivande sett funkar oftas bra och ger en mindre press då man vet som ska göras. Samtidigt kan mer tid för skriv uppgifter hjälpa till mycket och det är något hon bör ha rätt till. Då hon är klar med texten måste bearbetat så det budskap hon vill förmedla kan komma fram vilket tar en del omarbetning. Det är då din uppfattning kan hjälpa till då du kan läsa igenom och säga vad för uppfattning du bildar utifrån texten och korrigera därefter om det inte stämmer överens med det hon vill få sagt



Mitt tipps för läx inlärning är en kombination av läsande och anteckning. Omd et är mycket litteraturvetare att läsa bör hon ha ett läshema närlagt där hon avmakerar hur många sidor bör läsas perdag så hon är klar med boken inom tid. Detta gör det lättare att plugga och komma igång då hon har ett tydligt mål per dag på vad som bör klaras av. För varje kapitel som läs klart bör det antecknas. Det behövs inget drastisk men ett par uppraded punkter på vad kapitlet försöker säga. Dessa punkter kan sedan användas i senare text.

Vissa är också känsliga för miljön de pluggar och hur. Därför är det viktigt men ett kontinuerligt pluggande där de tbara behövs göra lite per dag. En bestämd tid och plats i huset eller utanför kan hjälpa.

Det finns mer tips men jag har dock inte mer tid att skriva.
Kan komma editera posten senare och fylla i. Denna studie tekniken försöker ta hänsyn till problematiken att se omfattningen av en uppgift eller studier som bör göras. Genom strukturera och dela in det i mindre delar som klarar av kontinuerligt blir lättare och mer tydligt.

Moderator: Välkommen till forumet. Det var en omfattande och genomtänkt text av en ny medlem.

Tyvärr går det bara att editera texten inom 15 minuter eftrr publicering, så nu är det för sent.

Tintomara Ariadne skrev:Till en skolavslutning hade hon speciellt valt ut en dikt som hon tyckte passade för mig att framföra.

Ska man skratta eller gråta? Något mer förnedrande är svårt att tänka sig. Det var fint av dig att gå med på spektaklet för att inte såra lärarens känslor men jag undrar om det inte hade varit värt att såra dem åtminstone lite för att bespara andra att göras till åtlöje på liknande sätt..

För övrigt tycker jag att du borde bli skolminister istället för forskare.. Jag tror att dina insikter om hur man lär sig skulle gynna alla och inte bara de med någon form av problematik.

Galtan skrev:För skrivande bör en skriv system bildas. Tex att hon alltid börjar med att göra en strukturerad mall på vilka punkter som ska finnas med i texten och sedan plaserar dom i ordning. Efter hon har lagt ner tid pått hitta punkter som mmåstetas med och utformat en sstruktureratmall blir det betydligt lättare.

Jag frågade en vän som är journalist hur man skriver en bra text och han kom med exakt samma råd. "Börja med att sätta upp rubriker och skriv sedan som du vill. Redigerar gör man efteråt".

Galten nämnde många andra bra saker som kan hjälpa en att plugga och skriva. En av dem handlade om att utforma texten efter det läraren vill läsa snarare än det som borde (man vill) skrivas. Det är inte vettigt någonstans men det är verkligen en stor hjälp till att få de betyg man förtjänar. Det viktiga med skolan är ju tyvärr inte att lära sig saker utan att få fina betyg..

-

Det verkar vara många som har problem med matte och problemet verkar ofta vara att man inte fattar poängen med det eller att det handlar om att traggla in regler. Det handlar inte alls, enligt mig, om matematik. Jag älskar att räkna. Jag hatade matte innan jag fattade vad det gick ut på. Efter det kunde jag inte sluta. Tyvärr hängde det med oviljan att "bara lära sig" med. Jag lyckades alltid lösa uppgifterna och komma fram till rätt svar men på "fel" sätt. Det går om man fattat systemet.

Angående det om att det är jobbigt att lära sig saker utan att veta varför. När jag läste kemi B tog en lärare mig vid sidan av klassen och förklarade för mig att man ibland är tvungen att helt enkelt bara lära sig saker innan man kan se hur det hänger ihop. "Lär dig de här sakerna nu så kommer du förstå att det var viktigt att lära sig dem när du lärt dig allt och ser hur du ska använda det och hur det hänger ihop. Det går snabbare att lära ut på det sättet".

Sen vill jag också säga att om det är någon som har problem med matte, fysik eller kemi så är jag mer än glad att hjälpa till praktiskt. Jag har agerat hjälplärare i princip hela livet och är rätt duktig på att förklara. Det spelar ingen roll vilken nivå det är så länge det inte ligger över gymnasiekurserna. Jag saknar matte..

Jag fick min diagnos i vuxen ålder och fick ta mig igenom skolan bäst jag kunde. Om jag sätter den sidan till kan jag lära in stora mängder kunskap på kort tid, sätta dem i sitt sammanhang och redovisa på ett lämpligt sätt baserat på vilken sorts lärare jag har (eller hade på den tiden det begav sig). Matematik var ett undantag, delvis eftersom läraren vi hade i grundskolan verkade förutsätta att matematik var för svårt för mig. Han orkade inte förklara så jag begrep, så varför skulle jag anstränga mig att förstå? Så där höll det på hela grundskolan, den enda som inte höll med de andra lärarna var engelskaläraren som ansåg att jag var flitig, lyhörd och arbetade hårt - tacka fanken för det, hans lektioner var väldigt roliga! Strukturerade, disciplinerade och organiserade. Engelska-majen höll i taktpinnen, klassen lyssnade och lärde. Inget tjafs, ingen oordning. Underbara lektioner!

Mobbing, ja. Det var i skolan jag lärde mig att folk kan vara kräk väldigt ofta, och kringstående är för det mesta för fega att göra något.

Kom in på gymnasiet, men hittade aldrig min plats. Jag håller inte alls med om att det är lättare i gymnasiet att hitta sitt sammanhang, att det skulle vara fler udda personligheter och mindre mobbing. Inte enligt min erfarenhet.

Jag skolkade mer och mer förstås, vem skulle gå till en plats av smärta och förnedring frivilligt? Tre misslyckade försök att ta livet av mig senare läste jag in åk 1 till godkänt betyg (3:a på den tiden) på mindre än ett halvår (och imponerade stort på alla lärare) för att inte bli av med studiemedlen.

Skolan och hela systemet är för mig ett enda plågsamt minne, en utdragen tortyr jag önskar jag hade kunnat få slippa. Jag har yrkesutbildat mig senare, men då i skolor som drivits av företag med vinstintresse och där behandlas man inte som ett korkat djur.

Jag vet inte till vilken hjälp det kan vara, men så var det iaf att växa upp i en småstad med en väldigt liten skola där alla kände alla och häften var släkt med den andra hälften. Vaddå specialklass? Habilitering? Extralärare? Resurspersoner? Glöm det, kan du inte hänga med på lektionerna får du extra hemläxa. Så du lär dig.

Ja, jag är både bitter och arg på skolan för det den gjort mot mig.

Spleling skrev:Jag lyckades alltid lösa uppgifterna och komma fram till rätt svar men på "fel" sätt. Det går om man fattat systemet.

Faktum är att man har börjat med läromedel i några skolor på experiment där eleverna får hjälp att hitta metoder som passar dem själva för att räkna. Alla metoder är tillåtna så länge som de fungerar "hela vägen" dvs både för små och för stora tal.