Hejsan! Anledningen till att jag skriver dettta inlägg på detta forum är att en person (myndighet) verkar vara 100 % säker på att jag har aspergers syndrom. Hon verkar redan ha bestämt sig för att jag har det. Jag själv tycker att det är sjukt irriterande. Känns som att hon analyserar allt jag gör och säger.

Jag berättade för den här personen om mina sociala problem... Jag har svårt att vara mig själv bland människor, känner mig otroligt spänd, ja man kan nog likna det med social fobi, tycker det är asjobbigt och tvingas vistas någonstans bland en massa människor. Jag är så jävla dålig på sånt. MEN ÄNDÅ jag känner MÅNGA som har liknande känslor som mig, skillnaden är att de inte talar om det för andra! Jag känner flera som är blyga och osociala/osäkra, men för den skull har väl inte alla de aspergers syndrom!?

Grejjen är att jag sedan berättade för personen ifråga att jag har en bror som har aspergers syndrom, och nu verkar hon vara helt övertygad om att jag också har det. Jag vet att aspergers syndrom är (Kanvara?) ärfligt, men min bror har en annan pappa än mig, så om min bror fått det ifrån sin pappas sida så har det ju inget med mig att göra. Jag vet dessutom att min brors biologiska pappa var lite underlig och hade psykiska problem.

Jag kan mycket väl förstå varför andra kan få för sig att jag har aspergers syndrom. Jag kan vara väldigt spänd och stel bland människor, pratar inte med andra OSV.. så att hon tror att jag har det förvånar mig egentligen inte. Men aspergers syndrom handlar ju inte bara om den sociala biten. Och när det kommer till att förstå ironi, se när människor ljuger, alltså att tolka människor så tycker jag att jag fungerar som vilken människa som helst. Jag har inte heller några "specialintressen". Hon som tror att jag har aspergers, låt oss kalla henne Anna. Anna frågade mig om det finns någon ämne i skolan som jag tycker extra mycket om. Då svarade jag "Tycker om och tycker om... Nej, men däremot finns det väl några ämnen som jag är mer duktig på, och är man duktig på något så kan det ju kännas lite roligare" "Jaha, vad för ämnen är du duktig på??" Och då berättade jag att jag var ganska duktig på matte, och att jag tycker att det är lättare att räkna ut saker än att komma ihåg fakta. Och då vände hon det till att det också stämmer in med aspergers syndrom. "När man har aspergers så kan man ha saker som man är extra duktig på..." Men lixom WHAT? Matte är inget intresse jag har!!! Jag har inget intresse alls som jag håller på med hela tiden. Sjukt irriterande!!!

Jag vill helst förbereda mig inför saker, och vill gärna ha en tid inbokad om jag ska träffa någon istället för att bara träffas när som helst. Och då menar Anna att det också stämmer in med aspergers syndrom. Visserligen har jag läst att om man har Aspergers så kan man vilja vara förberedd och veta vad som ska hända, men att jag säger att jag vill att vi bestämmer en tid när vi ska träffas, lixom gör inte alla det?!?!?!?

Hon läste en text om aspergers syndrom för mig, om hur de som har det kan vara i barndomen. Visst jag var blyg och väldigt nervös när jag var liten också, men jag lekte alltid med de andra barnen. Men jag blev även mobbad. Och då ser Anna det som ännu ett teckten på aspergers!

Fortsättning... Det blev något fel så var tvungen att fortsätta texten så här istället:P

Nu tycker Anna att jag borde kolla upp om jag har Aspergers, och jag är villig att göra det bara för att hon ska sluta behandla mig som att hon redan vet att jag har aspergers. Hon sa att hon kollat upp att det finns en särskild skola för såna som har aspergers... jaha? Då kan man ju förstå att hon antagligen tycker att den skolan skulle passa mig, suck!

Kollade upp att det kan ta lååång tid för att få det utrett, krångel!

Jag vågar inte berätta någonting till henne nu för tiden, för vad jag än säger så verkar det som att hon pusslar ihop sitt aspergers pussel i sitt huvud. Det ser ut som att hon tänker "Jaha... ännu en pusselbit på som föll på plats!"

Kan berätta att jag har haft en tuff uppväxt och blev utsatt för väldigt hög stress när jag var liten. Och Jag tror att det är det som har påverkat mig och fått mig att bli som jag är. Men hon verkar tyckte att jag är en gåta som måste placeras i ett fack. ÅH vad förstådd man känner sig! Jag är ett UFO!

Jag har berättat om det här till min syster(som föresten också har problem med det sociala, precis som alla mina syskon OCH mina föräldrar) och till en kompis, och de båda tycker att det låter helt sjukt att jag skulle ha aspergers.

Så, vad tror ni? Har jag Aspergers? Ni får gärna komma med frågor. Eftersom de flesta här på forumet antagligen har aspergers då borde ju alla ni som läser detta vara bäst på att bedömma om andra har det. PS Jag förstår att ingen här kan sätta en diagnos på mig.DS

Nja... att jag själv har Aspergers betyder inte att jag direkt kan se det hos andra och jag tänker därför varken säga bu eller bä gällande möjligheten att du kan ha AS. Däremot kan jag påpeka att inget av det du räknat upp hittills på något vis motsäger att du kan ha AS.
AS varierar en hel del från människa till människa och alla har vi en nära på unik kombination av egenskaper och grader - flera förstår t.ex ironi medan ett flertal andra aldrig får ordning på det.

Det jag undrar är varför är du så rädd för AS? är det dåligt med AS på nått sätt?
och som tahlia säger så har du bara räknat upp saker som stämmer in rätt bra på nån med AS så det är inte nånting som direkt motsäger AS.
Sen är jag rätt säker på att din psykolog berättat om speciella skolor för folk med AS och sånt till dig för att hjälpa dig, din psykolog tvingar dig aldrig till nånting du inte vill (det ska dem inte göra iaf.)
så igen, varför är du så rädd för AS?

Okej. Det här ska tydligen vara kännetecken:

Kognitiva svårigheter:

Begränsad förmåga att förstå hur andra tänker och att leva sig in i andra människors situation. Detta håller jag inte med om!

Begränsad förmåga till ömsesidig dialog, vilket kan beskrivas som svårigheter att förstå det outtalade och att läsa mellan raderna. Håller inte med om. Jag har inga problem med att förstå det outtalade. Kan däremot bli irriterad över att folk inte säger rakt ut vad de menar, men det är för att jag kan HÖRA på rösten att de menar något men sedan säger de något annat.

Svårt med planering och organisering av tillvaron (behov av rutiner). Jag har inga rutiner alls, men däremot vill jag gärna veta vad som ska hända i förväg.

Begränsade eller enformiga intressen. NEJ!

Fixeringar och låsningar i beteendet. Förstår inte vad som menas??!

Konkret tänkande; uppfattar saker bokstavligt. ABSOLUT INTE!

Problem med tidsuppfattning. Förstår inte vad som menas?

Föresten jag misstänkte förut att en kompis till mig har aspergers syndrom! Tänk att jag nu blir utsatt för samma! Men jag misstänker faktiskt fortfarande att han har det, men är tveksam! Tycker han verkar fungera som de flesta andra med några undantag.

Jag är inte rädd för AS. Jag tror helt enkelt inte att jag har det! Jag har försten nyligen läst en bok som handlar om "Vuxna Barn", boken handlar om medberoende, och hur man påverkas av att växa upp i en dysfunktionell familj. I boken står det om olika roller som man kan ta på sig i vuxen ålder, en av rollerna kallas för "det osynliga barnet". Känner igen mig jättemycket i den boken!

Anledningen till att jag blir irriterad är för att det känns som att "Anna" (socionom, ingen psykolog) verkar tycka att jag är jättekonstig som berättar att jag har svårt för att vara mig själv, och inte vet vem jag är riktigt. Jag känner mig OFÖRSTÅDD helt enkelt.

Det ter sig onekligen som om tanken på att ha AS och/eller diagnostiseras med detsamma skrämmer dig från vettet (något jag håller fast vid även efter att ha läst ditt ovanstående inlägg) och då ska du naturligtvis inte söka dig till en utredning eller ha en diagnos heller. Syftet med en diagnos är att hjälpa någon som har och/eller upplever att de har en problematik av varierande grad. Den är alltså i första hand till för att hjälpa den diagnostiserade, inte alla andra.

Undrar lite hur du ser på det hela dock. Det låter lite som om du förutsätter att vi är lättupptäckta miffon.

Tycker också det känns obehagligt att någon försöker bestämma en diagnos som passar in på mig. Jag menar hon jobbar inte på psykiatrin, vad vet hon?
Tycker också att det känns obehagligt att hon redan verkar ha bestämt att jag har den diagnosen och behandlar mig därefter och att hon vänder allt jag säger till att jag har AS.

Det går inte någon knivskarp gräns mellan en som har "mild AS" och en "normal" med drag av AS. Men jag förstår att du blir irriterad över att s a s "bli pådyvlad" en diagnos.

Men du kan förklara för henne att du inte vill genomgå en utredning, eftersom du inte ser några fördelar för dig med en diagnos. Även om du skulle få diagnosen AS, så vill du leva ett normalt liv, inte t ex bli förtidspensionerad och få LSS-åtgärder. Det kan finnas vissa nackdelar med en diagnos, t ex när man ska ta körkort el livförsäkring.

Det är möjligt att du "bara" har social fobi och då är det den du behöver hjälp för. T ex att få komma till en psykolog och prata om den och få träna på att "jobba bort" den. Även om du skulle ha AS så behöver du hjälp mot din sociala fobi, eftersom den kan vara mycket handikappande, t ex när det gäller att få och klara av att jobba.

En sak, är du tjej el kille? AS kan nämligen visa sig på lite annat sätt för tjejer än för killar.

Du kan fortfarande ha Asperger. Jag har en Asperger diagnos men jag anser mig kunna läsa "mellan raderna ". Jag förstår ironi. Använder det massor i vardagen för övrigt.

Jag måste veta vad som ska hända i förväg.
Trots min diagnos har jag begåvats med empati = Förmåga att sätt mig in i andras mående och så.

Listorna på symptom är ofta väldigt stelbenta och säger inget om individuella skillnader.

Vuxet barn jag tror att jag är även är vuxet barn det ensamma barnet. Har läst flodhästen i vardagsrummet och flodhästen i arbetslivet. Jag har gått på allanon vuxna barn känner igen mig mycket där.Jag har även asperger och ADHD. Det ensamma barnet och asperger har liknade problem. Asperger är medfött ensamma barnet är förvärvat av miljön man växt upp i.

ganskanormal skrev:Okej. Det här ska tydligen vara kännetecken:

Kognitiva svårigheter:

Begränsad förmåga att förstå hur andra tänker och att leva sig in i andra människors situation. Detta håller jag inte med om!

Jag tror att jag kan göra så också men har upptäckt att även om jag känner vad andra känner så är det inte alltid jag vet hur jag skall reagera eller rättare; hur andra vill att jag skall reagera.... Kanske något liknade för dig?

Begränsad förmåga till ömsesidig dialog, vilket kan beskrivas som svårigheter att förstå det outtalade och att läsa mellan raderna. Håller inte med om. Jag har inga problem med att förstå det outtalade. Kan däremot bli irriterad över att folk inte säger rakt ut vad de menar, men det är för att jag kan HÖRA på rösten att de menar något men sedan säger de något annat.

Tja det är ju inget krav för AS enligt DSM-IV så gäller "minst två av följande...".

Svårt med planering och organisering av tillvaron (behov av rutiner).
Jag har inga rutiner alls, men däremot vill jag gärna veta vad som ska hända i förväg.

Rutin kan vara, och är i mitt fall, att äta samma mat till frukost typ fil och müsli.

Begränsade eller enformiga intressen. NEJ!

Finns det något du är extra intresserad av eller har varit eller något du extra mycket om? För mig har det växlat genom åren från bilar via astronomi till flygplan.

Fixeringar och låsningar i beteendet. Förstår inte vad som menas??!

Inte jag heller men tror det kan vara typ "nervösa beteenden" som t. ex. skruva på fingrarna etc.

Konkret tänkande; uppfattar saker bokstavligt. ABSOLUT INTE!

Aldrig? Så om jag säger att soporna är fulla vad tänker du då?

Problem med tidsuppfattning. Förstår inte vad som menas?

Allt från inte veta hur lång en kvart är eller, som för mig, stund är till oj vad tiden gick ^_^

Föresten jag misstänkte förut att en kompis till mig har aspergers syndrom! Tänk att jag nu blir utsatt för samma! Men jag misstänker faktiskt fortfarande att han har det, men är tveksam! Tycker han verkar fungera som de flesta andra med några undantag.

Den rädslan känner jag igen och vet nu för tiden att den beror på okunskap.
Nyttiga länk:
http://www.autism.se/

Fulla sopor.. där tänkte iaf jag på ett gammalt mjölkpaket proppat med matrester, papper och kaffefilter. Örk. Och det är ju inte ens korrekt sorterat.

Om någon säger "fulla sopor" så tänker jag att de har ett dåligt språk. Lite som när folk menar att de packar saker i bagageluckan. I själva luckan, inte i utrymmet. Eller när de byter däck, fast de byter hjul (och inte alls tar bort däcket från fälgen och byter mot ett annat).

Men vad menas med fulla sopor i det här sammanhanget? Att slasken är full, eller är det en uppmaning att tömma slasken?

ganskanormal skrev:Hejsan! Anledningen till att jag skriver dettta inlägg på detta forum är att en person (myndighet) verkar vara 100 % säker på att jag har aspergers syndrom. Hon verkar redan ha bestämt sig för att jag har det. Jag själv tycker att det är sjukt irriterande. Känns som att hon analyserar allt jag gör och säger.

Jag berättade för den här personen om mina sociala problem... Jag har svårt att vara mig själv bland människor, känner mig otroligt spänd, ja man kan nog likna det med social fobi, tycker det är asjobbigt och tvingas vistas någonstans bland en massa människor. Jag är så jävla dålig på sånt. MEN ÄNDÅ jag känner MÅNGA som har liknande känslor som mig, skillnaden är att de inte talar om det för andra! Jag känner flera som är blyga och osociala/osäkra, men för den skull har väl inte alla de aspergers syndrom!?

Grejjen är att jag sedan berättade för personen ifråga att jag har en bror som har aspergers syndrom, och nu verkar hon vara helt övertygad om att jag också har det. Jag vet att aspergers syndrom är (Kanvara?) ärfligt, men min bror har en annan pappa än mig, så om min bror fått det ifrån sin pappas sida så har det ju inget med mig att göra. Jag vet dessutom att min brors biologiska pappa var lite underlig och hade psykiska problem.

Jag kan mycket väl förstå varför andra kan få för sig att jag har aspergers syndrom. Jag kan vara väldigt spänd och stel bland människor, pratar inte med andra OSV.. så att hon tror att jag har det förvånar mig egentligen inte. Men aspergers syndrom handlar ju inte bara om den sociala biten. Och när det kommer till att förstå ironi, se när människor ljuger, alltså att tolka människor så tycker jag att jag fungerar som vilken människa som helst. Jag har inte heller några "specialintressen". Hon som tror att jag har aspergers, låt oss kalla henne Anna. Anna frågade mig om det finns någon ämne i skolan som jag tycker extra mycket om. Då svarade jag "Tycker om och tycker om... Nej, men däremot finns det väl några ämnen som jag är mer duktig på, och är man duktig på något så kan det ju kännas lite roligare" "Jaha, vad för ämnen är du duktig på??" Och då berättade jag att jag var ganska duktig på matte, och att jag tycker att det är lättare att räkna ut saker än att komma ihåg fakta. Och då vände hon det till att det också stämmer in med aspergers syndrom. "När man har aspergers så kan man ha saker som man är extra duktig på..." Men lixom WHAT? Matte är inget intresse jag har!!! Jag har inget intresse alls som jag håller på med hela tiden. Sjukt irriterande!!!

Jag vill helst förbereda mig inför saker, och vill gärna ha en tid inbokad om jag ska träffa någon istället för att bara träffas när som helst. Och då menar Anna att det också stämmer in med aspergers syndrom. Visserligen har jag läst att om man har Aspergers så kan man vilja vara förberedd och veta vad som ska hända, men att jag säger att jag vill att vi bestämmer en tid när vi ska träffas, lixom gör inte alla det?!?!?!?

Hon läste en text om aspergers syndrom för mig, om hur de som har det kan vara i barndomen. Visst jag var blyg och väldigt nervös när jag var liten också, men jag lekte alltid med de andra barnen. Men jag blev även mobbad. Och då ser Anna det som ännu ett teckten på aspergers!

Anna borde, om hon tycker sig har rätt att spekulera i din psykiska situation, först läsa på lite om Asperger och hur DSM fungerar innan hon uttalar sig till din, som jag förstår, främst irritation.

Exempel1:
Du säger till Anna att du kan uppleva sociala situationer som tvingande och jobbiga där du känner spändhet, nästan påminnande om social fobi. Då gör Anna felet att hon inte inser att ett visst symptom kan ha flera olika orsaker. Visst kan Asperger ibland ge liknande symptom som social fobi. Men social fobi är även en egen diagnos i DSM, som egentligen är en extremt form av blyghet och genans och som går att behandla effektivt idag (med en kombination av självhjälp och samhällshjälp).

(Själv anser jag att problemet med tvingande och jobbiga sociala situationer inte är ett sjukligt eller funktionsnedsättande eller psykiskt problem utan helt normalt!! Det är en myt och övergeneralisering att påstå att "alla NT är sociala lejon")

Exempel2:
Att vilja träffas på den tiden man har bestämt förekommer hos människor med Asperger men också hos de stora majoriteten av mänskligheten eftersom det - precis som du inser - är helt normalt!! Eftersom det är normalt är det inte heller ett Aspergerkriterie. Men återigen drar hon den felaktiga slutsatsen "så där är vanligt bland Asperger, då har du Asperger!".

Exempel3:
På samma sak misstolkar hon när du säger att du är "ganska duktig på matte" och att du blivit mobbad. Det förekommer att aspergare är duktiga på matte och många aspergare har blivit mobbade. Men även många fullt friska människor är också duktiga på matte och har också blivit mobbade! Och matte och mobbad är inte Aspergerkriterier.

ganskanormal skrev:Anna frågade mig om det finns någon ämne i skolan som jag tycker extra mycket om. Då svarade jag "Tycker om och tycker om... Nej, men däremot finns det väl några ämnen som jag är mer duktig på, och är man duktig på något så kan det ju kännas lite roligare" "Jaha, vad för ämnen är du duktig på??" Och då berättade jag att jag var ganska duktig på matte, och att jag tycker att det är lättare att räkna ut saker än att komma ihåg fakta. Och då vände hon det till att det också stämmer in med aspergers syndrom. "När man har aspergers så kan man ha saker som man är extra duktig på..."

Det här är ett exempel som visar på hur hon har bestämt sig och tar varenda liten detalj för att använda som bevis för att du har Asperger.

Detta är definitivt inget "bevis", det finns massor som är duktiga på matte som inte har Asperger.

Jag tycker att du ska gå igenom en utredning, jag gissar att du fortfarande är ganska ung och kommer att utredas av ungdomspsykiatrin (BUP eller vad de heter numera), men var vaksam, protestera om de känns oseriösa.

Det är fler än en som som fått felaktig diagnos av BUP av oseriösa utredare som har konstiga schablonbilder av vad Asperger egentligen är (det gäller nog oftast de äldre som inte fått någon uppdatering på diagnoskriterier sen de började jobba för evigheter sen...).

Alien skrev:En sak, är du tjej el kille? AS kan nämligen visa sig på lite annat sätt för tjejer än för killar.

Jag är tjej.

barracuber skrev:Anna borde, om hon tycker sig har rätt att spekulera i din psykiska situation, först läsa på lite om Asperger och hur DSM fungerar innan hon uttalar sig till din, som jag förstår, främst irritation.

Exempel1:
Du säger till Anna att du kan uppleva sociala situationer som tvingande och jobbiga där du känner spändhet, nästan påminnande om social fobi. Då gör Anna felet att hon inte inser att ett visst symptom kan ha flera olika orsaker. Visst kan Asperger ibland ge liknande symptom som social fobi. Men social fobi är även en egen diagnos i DSM, som egentligen är en extremt form av blyghet och genans och som går att behandla effektivt idag (med en kombination av självhjälp och samhällshjälp).

(Själv anser jag att problemet med tvingande och jobbiga sociala situationer inte är ett sjukligt eller funktionsnedsättande eller psykiskt problem utan helt normalt!! Det är en myt och övergeneralisering att påstå att "alla NT är sociala lejon")

Exempel2:
Att vilja träffas på den tiden man har bestämt förekommer hos människor med Asperger men också hos de stora majoriteten av mänskligheten eftersom det - precis som du inser - är helt normalt!! Eftersom det är normalt är det inte heller ett Aspergerkriterie. Men återigen drar hon den felaktiga slutsatsen "så där är vanligt bland Asperger, då har du Asperger!".

Exempel3:
På samma sak misstolkar hon när du säger att du är "ganska duktig på matte" och att du blivit mobbad. Det förekommer att aspergare är duktiga på matte och många aspergare har blivit mobbade. Men även många fullt friska människor är också duktiga på matte och har också blivit mobbade! Och matte och mobbad är inte Aspergerkriterier.

Ja precis. Det verkar som att en del här inne tror att jag tycker AS är dåligt eller att man är en sämre människa om man har AS. Det stämmer inte! Men bara för att jag inte tycker att det är dåligt att ha AS ska jag väl inte behöva tycka att det är skitkul att någon annan besämmer(utan att egentligen inte veta någon om saken) att jag har AS och börjar behandla mig därefter.

Och nu har jag börjat nojja mig och tänka "tänk om jag har AS"... alltså fan.
Och min polare säger åt mig att sluta svamla.. Det är föresten han som jag misstänker har AS, haha. Han kan nämligen ta saker man säger bokstavligt, ordning och rutiner är väldigt viktigt för honom, och om han har tänkt ta en promenad ensam och frågar om man får följa med måste han typ "ställa om" det i sitt huvud innan det känns ok.

Från personlig upplevelse, så var min diagnos av AS något som blev ganska struket på mig - vilket jag relaterar till - men för min del uppstod ingen direkt frustration - eftersom att för min del så beror det mig inte alls om vad deras definition av mig eller deras uppfattning är av mig såvidare det inte orsakar hat i personen - vilket AS inte direkt gör.

Det roligaste med minnet av diagnosen är att det var typ att en vuxen psykolog, säg 40 år något sådant, kvinna, utbränd, sitter och fråga rmig, en då 15 årig pojke som har klinisk depression, under ett sammanbrott om jag "känner att jag har AS" - var av jag svarar "Jag vet inte" och hon bara konstaterar att det är så - vad jag försöker säga är att det finns flera som upplevt att dem bara fått en diagnos föst på dem - även om dem inte kanske reagerar på samma sätt som du.

Jagers skrev:Det jag undrar är varför är du så rädd för AS? är det dåligt med AS på nått sätt?

Stigmatisering. Tänkbart att vissa är rädda för det.

Soporna är fulla = soporna är onyktra
Soppåsen är full, skulle jag säga.

Jag kan inte se att ganskanormal skulle kunna ha AS av något hon berättat om. Jobbigt när folk som inte har kompetensen ska sätta griller i huvudet på folk! Min psykolog är också en sådan, fast där är det tvärtom; han tror inte på diagnosen och tycker att den sätts för lättvindigt.
Bara en riktig neuropsykiatrisk utredning kan ge dig en diagnos och tycker du att livet fungerar, så behövs ingen sådan.

Sopkorgen är full tycker jag låter bättre... eller soppåsen. Men skulle fatta vad som menas med "soporna är fulla" också.

Jag tror ju fortfarande inte att jag har aspergers syndrom, utan jag tror att mina svårigheter beror på andra saker. Men jag har många gånger tyckt att det som står om aspergers syndrom stämmer in på mig lite grann. Men vad jag har förstått.. är inte det mest vanliga kännetecknet för AS att man måste lära sig förstå kroppspråk, vad olika röstlägen betyder, ansiktsutryck, ögonkontakt med mera? Är det inte egentligen det som är själva "problemet". När jag pratar med "Anna" kan jag ibland låta bli att titta henne i ögonen, men så kan jag göra ofta mot olika människor. Men det beror ju bara på att jag inte känner mig så bekväm i hennes sällskap. Jag tror att många som har AS inbillar sig att deras drag bara stämmer in på alla som har AS... jag tror att vanliga människor också kan ha sina egenheter, som att fundera på hur man ska gå, låta bli att titta andra i ögonen osv. Alla människor har väl sina egenheter, det är ju det som gör alla olika. Men grejjen är att antagligen de flesta inte går runt och skyltar med alla konstiga tankar och funderingar man har. I programmet "Vad är en människa" sa Fredrik Lindström(är det så han heter??) sa han att alla människor går runt och tänker att de tankar som de har måste vara väldigt konstiga och speciella, men i själva verket går alla omkring och tänker likadant.

Som jag nämnt, har även jag misstänkt att min kompis har AS. Men det vet ju inte jag. Men ibland kan han ta saker man säger bokstavligt vilket kan irritera mig en aning... Ett exempel:
På morgonen pratade jag och han om att det kanske kommer att börja regna under dagen. Efter några timmar började det regna. Efter ytterligare någon timme, tittade jag ut och det regnade fortfarande, och då sa jag till honom "Det började regna!". Nu kan ni ju inte veta vilket röstläge jag hade, men det jag menade var att det blev som vi hade trott. Men då utbrister han nått i stil med "Nej, men det började ju regna för flera timmar sen". Alltså han trodde att jag menade "Det började regna utomhus precis NU". JA så jag fick förklara för honom hur jag menade. Och jag kan bli lite smått irriterad för det kan vara störande att inte bli missförstådd när man säger något som man själv verkade vara lätt att förstå. Man hörde ju på mitt röstläge vad jag menade.

Alltså jag sa Det BÖRJADE regna. Med betoning på började alltså. Medan han tyckte det lät som att jag sa Det började REGNA. Fattar ni skillnaden?