Det här med vänner...
29 inlägg
• Sida 2 av 2 • 1, 2
weasley skrev:tvilling99 skrev:Jag har en del vänner men vill ha fler.
Det knepiga med vänskap är att man måste underhålla den och det måste båda vilja.
Jag har märkt bland många med asperger att de tror att de kan få allt på sina vilkor,detta funkar inte,de måste vara lite ömsesidigt.
Måste fråga dig Weasley,varför du har få vänner?
Varför jag inte har det?
Jag vet inte riktigt.
Några teorier finns väl ändå... Tex funkar jag inte med de allra flesta tjejer. Jag vet inte vad jag ska säga till dem. Så många vill prata om kläder, gnälla på pojkvänner, fnittra, diskutera tvsåpor och smink.. och jag finner allt det så fruktansvärt ointressant. Det är bara yta, yta, yta. Det tråkiga är att jag tycker att det egentligen inte borde göra något att jag var lite annorlunda på den punkten, men tydligen måste man pladdra om nämnda saker för att få ingå i kretsen.
Att umgås med killar är oftast mycket lättare. De gillar lite mer hårdvarurelaterade saker. Jag tycker också det är lättare att prata om känslor etc med killar. De är inte så gråtmilda av sej, de förstår att man är allvarlig på ett annat sätt än många tjejer gör. Tror jag iaf.
Men det är svårt att bli medbjuden på något av killar. Eftersom jag ju trots allt är tjej, är jag inte deras förstaalternativ, inte förrän alla killar är tillfrågade.
Dessutom är jag ett dåligt alternativ om de skulle vilja ha blandad tjejkompott att välja på. Jag känner nästan inga tjejer, ffa inte singlar, så jag är ointressant att bjuda med av den anledningen också.
Jag känner igen mig i delar av detta. Ytligt bekantskap där bara det matriella o. jämförelser verka gälla väljer jag bort. Jag vill ha vänner som man kan prata med o. som oxå hör av sig o. både killlar o. tjejer. Sedan kan jag acceptera o. ha någon vän som jag enbart träffar o. hittar på saker med tex. fika, shoopa, men prata om "ingenting" klarar jag inte av i längden.
När jag var yngre så var killar typ som utomjordingar för mig, men iom. att jag blev sjuk för ett par år sedan o. då började tänka i andra banor insåg jag att killar kan vara minst lika bra vänner pga. deras rakhet. Dock har jag svårt med det som INTE sägs, men värt besväret ibland. Jag har haft lite tur o. hitta en jättebra killkompis som jag vet var jag har. Mixen av båda könen tycker jag är bäst (även på jobb) för vi tänker o. resonerar ganska olika ibland. Intressant!
Ett alternativ för mig kan vara killmailvän eller killbrevvän, men det är oftast svårt o. få det att hålla i längden. Dock kan det ha en fördel, fast Irl. överväger för min del.
Senast redigerad av Anonymous 2011-05-04 11:15:46, redigerad totalt 1 gång.
- Anonymous
Svårt som tusan det där med vänner, om vi ska prata om NT personer har jag bara en sån vän, att vi blivit så bra vänner är för nog mycket för att han accepterat att jag är den jag är, han har stöttat mig i mina psykiska kriser, han har även flera gånger skjutsat upp mig till akuten när jag skärt mig eller brutit ihop totalt psykiskt, det vill jag kalla riktig vänskap. Har dock en extremt liten vännerskara, men jag tycker det känns bäst så, orkar inte att försöka hålla kontakt med många människor det är väldigt tröttande tycker jag.
Senast redigerad av BobbaSmed 2011-05-04 11:15:46, redigerad totalt 1 gång.
Hej!
Jag har några få vänner. Tre av dem är utvecklingsstörda. En jobbar i samma grupp på daglig verksamhet. En annan bodde förut 500 m från där jag bor och vi sågs jätteofta, sen flyttade hon till en annan stad och nu ringer vi till varandra flera gånger i veckan och sms:ar däremellan. En kompis är egentligen makens kompis, vi skickar mycket mejl, pratar då och då i telefonen eftersom maken ringer nästan varje dag till den här tjejen.
Min kontaktperson räknas nästan inte, men vi har faktiskt blivit riktiga vänner och jag kan kila in till henne när jag vill i princip (och ibland kommer hon ju hit också).
Sen är jag och maken med i en kolonilottsförening och har vänner där fast vi träffas ju aldrig utanför kolonilotten om vi inte råkar prata med varandra på stan eller så. Grannarna i porten är rätt pratbara och vi pratar bort en stund då och då.
Hälsningar
Lilla Gumman
Jag har några få vänner. Tre av dem är utvecklingsstörda. En jobbar i samma grupp på daglig verksamhet. En annan bodde förut 500 m från där jag bor och vi sågs jätteofta, sen flyttade hon till en annan stad och nu ringer vi till varandra flera gånger i veckan och sms:ar däremellan. En kompis är egentligen makens kompis, vi skickar mycket mejl, pratar då och då i telefonen eftersom maken ringer nästan varje dag till den här tjejen.
Min kontaktperson räknas nästan inte, men vi har faktiskt blivit riktiga vänner och jag kan kila in till henne när jag vill i princip (och ibland kommer hon ju hit också).
Sen är jag och maken med i en kolonilottsförening och har vänner där fast vi träffas ju aldrig utanför kolonilotten om vi inte råkar prata med varandra på stan eller så. Grannarna i porten är rätt pratbara och vi pratar bort en stund då och då.
Hälsningar
Lilla Gumman
Senast redigerad av Lilla Gumman 2011-05-04 11:15:46, redigerad totalt 1 gång.
- Lilla Gumman
- Inlägg: 5451
- Anslöt: 2007-08-01
- Ort: Ludvika
Jo det är svårt det där med vänner.
I skolan fanns det en hel drös med klasskamrater, men det var bara en som jag umgicks med lite på fritiden. När man sedan kom upp till 7:e klass träffade man mer folk och fick en ny kamrat men det varade bara i ett år. Sedan kom gymnasiet och den nya vännen jag då fick (nästan alla i den klassen kände ingen av de övriga) lyckdes jag faktiskt ha kontakt med i hela sex månader efter att jag slutade skolan.
Sedan började jag jobba och har jobbat där i 20 år nu men har bara träffat arbetskamrater på fritiden i samband med kryssningar, så den mesta fritiden tillbringar jag ensam.
Detta innebär att hela mitt sociala liv är beroende av mitt arbete, och hur det skulle bli om jag blir uppsagd vågar jag inte tänka på. Hela min tillvaro skulle rasa samman.
I skolan fanns det en hel drös med klasskamrater, men det var bara en som jag umgicks med lite på fritiden. När man sedan kom upp till 7:e klass träffade man mer folk och fick en ny kamrat men det varade bara i ett år. Sedan kom gymnasiet och den nya vännen jag då fick (nästan alla i den klassen kände ingen av de övriga) lyckdes jag faktiskt ha kontakt med i hela sex månader efter att jag slutade skolan.
Sedan började jag jobba och har jobbat där i 20 år nu men har bara träffat arbetskamrater på fritiden i samband med kryssningar, så den mesta fritiden tillbringar jag ensam.
Detta innebär att hela mitt sociala liv är beroende av mitt arbete, och hur det skulle bli om jag blir uppsagd vågar jag inte tänka på. Hela min tillvaro skulle rasa samman.
Senast redigerad av Linus_på_linjen 2011-05-04 11:15:46, redigerad totalt 1 gång.
- Linus_på_linjen
- Inlägg: 237
- Anslöt: 2007-10-13
- Ort: Stockholm
Kändisskvaller och Idol på teevee eller annat.
weasley skrev:tvilling99 skrev:Jag har en del vänner men vill ha fler.
Det knepiga med vänskap är att man måste underhålla den och det måste båda vilja.
Jag har märkt bland många med asperger att de tror att de kan få allt på sina vilkor,detta funkar inte,de måste vara lite ömsesidigt.
Måste fråga dig Weasley,varför du har få vänner?
Varför jag inte har det?
Jag vet inte riktigt.
Några teorier finns väl ändå... Tex funkar jag inte med de allra flesta tjejer. Jag vet inte vad jag ska säga till dem. Så många vill prata om kläder, gnälla på pojkvänner, fnittra, diskutera tvsåpor och smink.. och jag finner allt det så fruktansvärt ointressant. Det är bara yta, yta, yta. Det tråkiga är att jag tycker att det egentligen inte borde göra något att jag var lite annorlunda på den punkten, men tydligen måste man pladdra om nämnda saker för att få ingå i kretsen.
Att umgås med killar är oftast mycket lättare. De gillar lite mer hårdvarurelaterade saker. Jag tycker också det är lättare att prata om känslor etc med killar. De är inte så gråtmilda av sej, de förstår att man är allvarlig på ett annat sätt än många tjejer gör. Tror jag iaf.
Men det är svårt att bli medbjuden på något av killar. Eftersom jag ju trots allt är tjej, är jag inte deras förstaalternativ, inte förrän alla killar är tillfrågade.
Dessutom är jag ett dåligt alternativ om de skulle vilja ha blandad tjejkompott att välja på. Jag känner nästan inga tjejer, ffa inte singlar, så jag är ointressant att bjuda med av den anledningen också.
Läste det här idag, det är Eleanor Roosevelt citat och det säger väl lite om vilka man har utbyte av...
Great minds discuss ideas;
Average minds discuss events;
Small minds discuss people.
- mondo beyondo
- Inlägg: 2505
- Anslöt: 2007-07-04
- Ort: Stockholm Sverige
Återgå till Att leva som Aspergare