KrigarSjäl skrev:Det finns ingenting att debattera som jag ser det, därför svarar jag inte.

Ska du inte komma dragande med "skyll dig själv" också när du ändå är här? Den har man ju fått höra. Av ANDRA aspergare. Vi är så jävla bra på att sparka på våra bröder och systrar.

Varför överhuvudtaget bemöda sig att måla flirtkulor när det går alldeles utmärkt att inhandla färdigkolorerade sådana i vilken någorlunda välsorterad hobbybutik som helst?

Kahlokatt skrev:

KrigarSjäl skrev:Det finns ingenting att debattera som jag ser det, därför svarar jag inte.

Ska du inte komma dragande med "skyll dig själv" också när du ändå är här? Den har man ju fått höra. Av ANDRA aspergare. Vi är så jävla bra på att sparka på våra bröder och systrar.

Jag sparkar inte på någon i det här sammanhanget. Jo, möjligen på samhällsapparaten som vill sortera in oss bland utvecklingsstörda.
Det är möjligt att det finns enstaka DVs som fungerar någorlunda vettigt för aspergare men i de flesta fall är de bara en avstjälpningsplats för muppar.
För att tala klarspråk.

Vidare får man en mer sanningsenlig bild av omsorgsbranschen om man tolkar deras floskler bakvänt.
meningsfull sysselsättning = meningslös sysselsättning
råd & stöd = dalt och patronisering
praktikarbete = slavarbete

På min DV finns som sagt inga utvecklingsstörda och vi utför ett arbete som behöver göras. Sedan har jag flera gånger frågat min arbetshandledare om det inte går att göra om vår DV till ett riktigt lönearbete, men nehej se det går förstås inte. Fråga mig inte varför.
Om jag fick bestämma skulle inte folk med NPF behöva arbeta för en liten "flitpeng", utan få riktiga arbeten. Jag tycker inte heller att aspergare skall ha DV. Men det är ingen annan som tar emot mig och då är jag hellre bland mina vänner än kastar mig ut på den öppna arbetsmarknaden eller det fasansfulla SamHall (tro mig, jag vet vad jag pratar om).

Kahlokatt skrev:Hur många av er tycker att jag är en förlorare?
Hur många tycker att jag har sålt min själ?
Hur många tycker synd om mig?
Hur många tycker att jag får "skylla mig själv"?
Hur många tycker att jag är förnedrad?
Hur många ser ned på mig?

Jag lovar att det är många.

Jag tror inte det är någon som ser ner på dig mer än du gör själv. Därför tar du som vanligt allmänna kommentarer alldeles för personligt. Du var nog inte i åtanke ö h t när kommentaren fälldes.

Och för dem som inte själva har DV är det lätt att få fel uppfattning om vad man gör där. Jag blev t ex erbjuden DV på 90-talet (som jag efter ett besök tackade nej till) och det var verkligen i flirtkuleklass. Att vissa numera får göra vettiga saker på DV är jättebra att du informerar om, det är inget man fattar automatiskt om ingen berättar.

Lakrits skrev:Varför överhuvudtaget bemöda sig att måla flirtkulor när det går alldeles utmärkt att inhandla färdigkolorerade sådana i vilken någorlunda välsorterad hobbybutik som helst?

Vem tror du målat dom?

DV-folk kanske?

Välkommen tillbaka förresten, jag blev glad att se att du är här igen!

My bad, Kahlokatt, jag läste slarvigt.

Förnedringen från samhället är för mig enkel att förstå. Den består väl i att inte accepteras på arbetsmarknaden, eller hur? Det känner ju många här väl till från svårigheterna att få och inte minst behålla arbete. De vanligaste orsakerna till att det inte blir varaktigt är sociala och/eller utmattning. Det är åtminstone min bild efter att ha hängt här sedan 2007.

Den andra förnedringen - den från "tanterna" - har jag själv också upplevt. Med "tanter" menar jag här personal inom psykiatrin, LSS och Arbetsförmedlingens Rehabavdelning. Men jag vet att andra kan ha upplevelser även hos annan personal, som t ex öppenvården och hab. I mitt fall i små formuleringar, ofta i bisatser, i förbigående, ofta i samband med uppräkningar av saker som erbjöds och jag skulle kunna omfattas av.

Jag uppfattar här begreppet förnedring som att bli antagen som eller förväxlas med en person med värre problem än mina. Så tolkade jag att de räknade upp saker som jag själv inte tyckte jag behövde men på de lät det som att det visst kunde vara lämpligt för mig. Förnedringen låg i en irritation över att de, trots att de hade läst mina papper och ibland kände mig väl, ända räknade upp saker som de med vetskap om mig borde ha insett att jag inte behövde.

Det är den typ av tantförnedring jag varit med om. Känns det igen? Och finns det andra typer av förnedring från tanter som jag inte tänker på ?

Jag fick nyligen veta att kommunerna får extra pengar från staten om de kan övertala arbetslösa eller sjukskrivna aspergare att börja med DV. Därför är de väldigt måna om att man ska börja med sånt, oavsett om man passar för det eller inte. Kanske det förklarar en del?

Inger skrev:Jag fick nyligen veta att kommunerna får extra pengar från staten om de kan övertala arbetslösa eller sjukskrivna aspergare att börja med DV. Därför är de väldigt måna om att man ska börja med sånt, oavsett om man passar för det eller inte. Kanske det förklarar en del?

Hur fick du veta det? Berätta gärna mer om det.

Jag fick veta det av en som jobbar med autister och har lite bättre koll än jag. Vet inte mer än så. Går säkert att kolla upp om det stämmer, ifall någon orkar.

Sen hör det väl ihop med alliansens arbetslinje också. Viktigast av allt är ju att man inte är sysslolös.

Inger skrev:Jag fick veta det av en som jobbar med autister och har lite bättre koll än jag. Vet inte mer än så. Går säkert att kolla upp om det stämmer, ifall någon orkar.

Sen hör det väl ihop med alliansens arbetslinje också. Viktigast av allt är ju att man inte är sysslolös.

Jag misstror dig inte, det var inte därför jag frågade. Jag ville bara veta mer och tycker det är bra om det kommer upp i ljuset ordentligt.

Jag kände mig inte misstrodd, men dubbelchecka gärna uppgifterna i alla fall eftersom jag fick dem i andra hand så att säga.

Kahlokatt skrev:Hur många av er tycker att jag är en förlorare?
Hur många tycker att jag har sålt min själ?
Hur många tycker synd om mig?
Hur många tycker att jag får "skylla mig själv"?
Hur många tycker att jag är förnedrad?
Hur många ser ned på mig?

Jag lovar att det är många.

Jag kan ju passa på att säga att jag inte tycker något av det om dig. Jag tycker att du är cool och läser alltid dina inlägg med glädje.

Kahlokatt skrev:Hur många av er tycker att jag är en förlorare?
Hur många tycker att jag har sålt min själ?
Hur många tycker synd om mig?
Hur många tycker att jag får "skylla mig själv"?
Hur många tycker att jag är förnedrad?
Hur många ser ned på mig?

Jag lovar att det är många.

Inte jag iaf.
Sluta förminska dig själv hela tiden, Kahlo. Det finns ingen anledning.

Precis, det är klart att du inte är en förlorare o.s.v.! Dessutom låter det som en trevlig arbetsplats, med en samling spännande människor att möta. Vad man kallar den är väl skitsamma. Fast visst borde det finnas lönearbeten med lite högre i tak!

Jag har precis börja möta "tanterna". Jag har faktiskt mött ett par (HAB) som stämde så väl på beskrivningen av tanter att jag fick hålla mig för att inte fnissa alltför mycket. Den ena såg ut att vara hämtad direkt från en UR-film från 70-talet om psykiatrin, med alldeles för stora plastglasögon som hela tiden gled ner för hennes alleles för smala snipiga näsa, och hon och hennes kollega nickade och mm-ade alldeles för inkännande precis hela tiden. De var vana att arbeta med utvecklingsstörda och verkade inte riktigt veta hur de skulle förhålla sig till att jag faktiskt ibland utbildar sådana som dem. Det kändes som en smått absurd situation.

Jag skattar mig lycklig för att ha det jobb jag har, där det ofta funkar att vara som jag är, men om jag inte skulle orka hålla mig kvar där skulle jag inte betrakta mig som för fin för en daglig verksamhet om jag trivdes där. Den sortens tänkande tycker jag är väldigt märkligt - även om jag kan ställa mig väldigt kritisk till att människor sållas ut i samhället som andra varit inne på. Under min utredning frågade arbetsterapeuten en massa som tydde på att hon såg ner på vissa verksamheter. Visst ville jag väl ha ett "riktigt" arbete? Visst ville jag väl ha bekräftelse från andra människor, karriär, göra rätt för mig? Inte ville jag väl ha någon form av skyddat boende, utan klara mig själv? Mina svar - om att jag inte hade några åsikter om det mer än att jag inte trodde att jag behövde det och inte hade tagit ställning till det eftersom jag redan hade bostad och arbete - lämnade henne ingen ro. Hon försökte verkligen lägga orden i munnen på mig.

Lustigt. Antar att de var rädda för att du skulle börja kosta pengar när du fått diagnos. Men ibland vill man ju bara få bekräftelse och veta hur man funkar.

Så kan det ju vara, men det verkar inte helt logiskt eftersom jag utreddes i en grannkommun (annan plånbok) och hon jobbade som utredande arbetsterapeut snarare än en som behöver hjälpa en sedan. Och även om hon vore en av de senare, så skulle det ju bara göra hennes position tryggare med fler som behöver hjälp? Dessutom hade jag uttryckligen sagt att det inte var aktuellt med sådana insatser (=särskilt boende och daglig verksamhet, eftersom jag inte behöver det) för mig.

Nej, jag tror att hon helt enkelt fann det väldigt obehagligt med någon som skulle kunna tänka sig att vara "ställd utanför" men bara råkade vara innanför som av en slump, och som drevs mer av intellektuell stimulans än önskan om en respektabel position i samhället, och som överhuvudtaget inte drevs av samma saker som hon själv. Det rubbade nog hennes världsbild på något sätt.

Miche skrev:

Lakrits skrev:Varför överhuvudtaget bemöda sig att måla flirtkulor när det går alldeles utmärkt att inhandla färdigkolorerade sådana i vilken någorlunda välsorterad hobbybutik som helst?

Vem tror du målat dom?

DV-folk kanske?

Det hoppas jag verkligen inte. Kinesiska barnarbetare vore mycket mer kostnadseffektivt.

Intressanta inlägg och bra debatt. Har aldrig sysslat med DV, och jag bor i ett gruppboende där det finns folk som gör och dem har ju en annan begåvningsgrad än jag. Känns ju inte som jag skulle passa in där och livrädd vilka blickar man kommer få av vanlig folk om jag umgås med utvecklingsstörda, tror inte det är en bra miljö för mig heller när jag är ganska självständig.

Alltid varit nyfiken dock, om det finns en DV speciellt inriktad för folk med AS lr någonting liknande? Borde finnas det, något för oss som kan tänka självständingt men inte orkar ta ett riktigt jobb. Varierar säkert från ställe till ställe, och kommun.

Förtillfället pallar jag inte jobba lr gå 4 årig utbildning med något som bara kanske låter kul, och skulle jag försöka bli personlig tränare vilket kostar 30.000 Kr (finns la säkert billigare också lr några yrkesinriktade. Vet jag inte var jag skulle få de cashen lr om jag har orken socialt att vara PT när jag väl är utbildad. Så arbetsterapi lr FAS3 som det säkert också kallas funkar ju ganska bra, dock lite väl lite tid man är där, men man kan ju ha vettiga dialoger med andra. Men som sagt tillbaka till min fråga, finns det DV inriktade för intellektuellt folk ?

Kahlokatt skrev:Hur många av er tycker att jag är en förlorare?
Hur många tycker att jag har sålt min själ?
Hur många tycker synd om mig?
Hur många tycker att jag får "skylla mig själv"?
Hur många tycker att jag är förnedrad?
Hur många ser ned på mig?

Jag lovar att det är många.

Jag svarar iaf nej på alla ovanstående frågor (*). Dock finns det säkert någon eller flera som svarar ja på en eller flera av frågorna. Men det gör inte så mycket för det är inte så viktigt vad folk tycker om en. Rädslan för vad folk ska tycka om en är mycket värre än vad det är att folk tycker saker om en.

* Jag vet att det inte är några ja eller nej-frågor.

Kahlokatt skrev:Hur många av er tycker att jag är en förlorare?

Ingen aning.

Kahlokatt skrev:Hur många tycker att jag har sålt min själ?

Ingen aning. Men jag tror inte att det existerar någon "själ", varför du inte kan ha sålt någon.

Kahlokatt skrev:Hur många tycker synd om mig?

Ingen aning.

Kahlokatt skrev:Hur många tycker att jag får "skylla mig själv"?

Ingen aning.

Kahlokatt skrev:Hur många tycker att jag är förnedrad?

Ingen aning.

Kahlokatt skrev:Hur många ser ned på mig?

Ingen aning.

Men i samtliga fall rör det sig i sådana fall om människor vars åsikter du utan att skämmas högaktligen kan skita i.

Felle skrev:Men som sagt tillbaka till min fråga, finns det DV inriktade för intellektuellt folk ?

Ja, att döma av Kahlokatts beskrivning av sin DV, så finns det det.

Det blir väldigt paradoxalt i ditt inlägg, du skriver själv att du hellre arbetat som museolog och gärna skulle ha varit guide på ett museum, samtidigt som du lyfter fram att du är nöjd med din dagliga verksamhet.
Jag tycker det är synd att du nöjer dig med DV om du vill och tror att du skulle kunna ha ett vanligt arbete, men att du stängs ute på grund av en intolerant arbetsmarknad. Daglig verksamhet är i många fall att föredra framför social isolering, men det ska vara ett steg på vägen.
Tyvärr fungerar det inte så och Socialstyrelsen bland annat talar om inlåsningseffekter.
Det skulle vara så enkelt för Arbetsförmedlingen och kommunerna att bara hänvisa människor till DV så är problemet med arbete för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar löst.
Men om man verkligen vill förändra attityderna i samhället så måste personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar finnas med ute i samhället på vanliga arbetsplatser.

Det är klart att jag hellre skulle vilja ha ett riktigt jobb, men jag får helt enkelt inte det, och då är jag glad att vara på ett ställe där jag verkligen trivs, i stället för att tvingas försöka boxa mig fram på den öppna arbetsmarknaden.
Vad jag menar är: Aspergare bör egentligen inte ha DV, men se inte ned på oss som ändå har det, för det behöver inte vara någon meningslös sysselsättning. Det är bättre än att behöva vara ute och konkurrera med "friska".