Cool thing, Alexandra! Hoppas att helgen ger dig fruktsamma tankar.

Peter skrev:För övrigt, för att klargöra vad vi pratar om (och inte pratar om), så går jag inte på dagcenter och ämnar aldrig göra det heller, i den mån det är upp till mig. Jag antar att det gör hela den här delen av tråden aningen off-topic...

Ja, jag skrev inlägget delvis som en generalisering av hur många tycks tänka, borde kanske klargjort det tydligare, speciellt biten med dagcenter.

Det jag mestadels ville få fram var att rätt många med npf och även många andra människor i sjukskrivning eller arbetslöshet är väldigt naiva och tycks tro att man kan få hjälp av tanter med hela faderullan och gå från tex osysselsatt eller gåendes på dagcenter, till ett bra jobb i ett nafs bara man träffar rätt tant.

Medans det i verkligheten kan vara en lång väg från praktik eller dylikt, till ett faktiskt jobb. Och att man själv måste ge sken av att vara mycket självständig, och i största möjliga mån dölja för blivande eventuella arbetsgivare att det finns tanter inblandade i affären.

Det är ju bra för de som är nöjda med dagcenter att det finns, men jag tycker det är trist om folk som faktiskt skulle kunna jobba fastnar på dagcenter och samhall. Och då tänker jag på den personens ekonomi, om denne utför ett arbete värdigt en lön så ska den ha lön istället för att slava år ut och år in gratis någonstans.

Och en väg ut ur det kan vara att nyttja de bidragssystem som finns att få för att låta arbetsgivare testa en gratis ett tag. Några ord på vägen är ju då: Dölj de eventuella tanterna i största möjliga mån, och låtsas vara självständig och initiativrik!

sugrövmanövern sammanfattade mina tankar (baserade på personliga erfarenheter) i sitt inlägg.

Det är bara att konstatera att Sugrövmanövern är den som skrivit bäst i den här tråden. Jag har själv försökt fixa jobb via tanter på Arbetsförmedlingen varför jag känner igen hennes beskrivning. Det är verkligen huvudet på spiken.

Ingen arbetsgivare anställer ngn som låter någon annan föra ens talan. Det ger ett otroligt dåligt intryck redan från början. Vill man ha ett jobb får man verkligen vara beredd på att spotta i händerna och ta tag i saker. Nu är det ju dåliga tider så det funkar inte för alla, men som aspergare ska man ha klart för sig att tanterna och deras åtgärder & program är en återvändsgränd.

Lyssna på Manövern i den här tråden och skit i vad ni får höra av tanterna, det är mitt tips.

sugrövmanövern skrev:

Peter skrev:För många är hela anledningen till att de hamnat i daglig verksamhet eller dylikt just att de inte klarar övergångarna (sökandet av jobb, att framställa sig själv i god dager och så vidare), medan jobbet i sig inte är något problem.

Det är därför man ringer och säger hej, jag söker jobb och tycker ert företag verkar intressant. Mer behöver man inte säga, för man kan erbjuda dem att provjobba med olika låtsaslöner, så får de själva utvärdera ens kompetens. Jag har fått jobb bara genom att ringa och säga hej, jag undrar om ni har någon tjänst ledig. Det var visserligen lokalvårdararbeten jag fick så, och det kanske inte duger för savanter, vad vet jag. Men speciellt svårt är det inte att få provjobba, jag är helt socialt efterbliven och jag fick jobb. Däremot fick jag inte behålla jobben pga min personlighet, men det är en annan femma.

Visst. Men men man måste alltid se till den totala kostnaden. Det går inte att placera vattentäta skott mellan personen, prestationen och lönekostnaden. Alla personer på en arbetsplats sitter faktiskt i samma båt. Visserligen så har alla olika roller. En tillfälligt anställd kan ju småprata om hur denne letar efter ett annat jobb och om denne skulle hitta ett nytt efter halva tiden så är det inte så farligt. Men om chefen skulle föra ett liknande samtal så skulle turbulensen bli stor.

Alltså: Provanställning med nedsatt eller ingen lön KAN ge ETT HUM om hur hur en person kommer att fungera. Men om full lön skall betalas ut så är det en HELT ANNAN anställd man måste ta hänsyn till.

Det finns ju olika sorters daglig verksamhet. Att få daglig verksamhet där man får tex. rita och måla (det man själv känner för) eller plugga lite som man vill utan krav. Det kan ju vara jätte bra. Det är ju något för ens egen skull.

Men jag är väldigt kritisk till att vara en gratis arbetskraft år kommunen. Om man verkligen producerar även om det också finns person till hjälp, särskilda villkor etc. varför ska man inte få betalt för det man ändå faktist gör.

När jag bad om anpassad skola/studiehjälp av kommunen för några år sedan så blev jag erbjuden daglig verksamhet. Jag tackade nej efter att fått det beskrivet för mig av socialsekreteraren. Jag skulle jobba åtta till tre med att göra mackor till anställda på kommunen. Man står och brer mackor lägger på pålägg, ibland bakar man bröd. Personal finns som kontrollerar att jag gjort rätt. Det var på alla sätt ett arbete. Jag hade erbjudits om jag inte redan varit sjukskriven socialbidrag under tiden jag skulle jobbade där.
Jag sa vad jag tyckte, att förslaget var absurt. Denna kvinna tyckte att jag var lat och hade svårt att samarbeta.

Jag tror att jag vet hur en tant upstår: Det är när det inte kan utkrävas något personligt ansvar. Om vi antar att min utredning fortfarande hade pågått så hade utredarna fått sparken. Och alltså var mina utredare inga tanter. Givetvis är det så att utredning och rehabilitering är två helt olika saker. För att dra till en liknelse så kan i stort sett vilken idiot som helst känna igen ett fallfärdigt hus. Men att renovera det kräver helt andra egenskaper. Och vidare så dyker det alltid upp massa oväntade problem. Men bara för att alla planer misslyckas per definition så betyder det inte att man kan ge upp vid första bästa problem, eller hur? Men då tanterna inte kan få sparken om de inte gör bort sig rejält kan de alltså ta alla tänkbara och otänkbara variabler som ursäkt för att rehabiliteringen rör sig med snigelfart. Vilket är fullständigt rationellt.

Visst, jag påstår inte att jag inte har lärt mig något under de sporadiska aktiviteter jag har varit på. Men jag har även lärt mig saker under promenader, tevespelande, tevetittande och läsande - dock så skulle ingen vettig person rekommendera den dieten vare sig för mig eller någon annan om målet är att leva ett självständigt liv.

Och jag tror att källan till yrkesstolthet är det personliga ansvaret. Jag säger inte att tanterna saknar stolthet. Men tillfredsställelsen de känner i sina jobb kan omöjligen vara av samma sort som de hos rörmokar-Steffe eller ingenjörs-Lars.

belll skrev:Men jag är väldigt kritisk till att vara en gratis arbetskraft år kommunen. Om man verkligen producerar även om det också finns person till hjälp, särskilda villkor etc. varför ska man inte få betalt för det man ändå faktist gör.

På ett sätt ger man ju ngt tillbaka till samhället som givit och ger stöd i form av aktvitets-, sjukersättning, socialbidrag mm om man trots sjukdom och/eller handikapp klarar av att arbeta åt sin kommun. Men det arbetet ska inte kunna vara jämförbart med dina kollegers och inte innebära samma krav på många punkter.

Nja, om arbetet ifråga går ut på att t.ex. tillverka visitkort men att det inte finns några krav på att de skall tillverkas snabbt - för folk får ju inte förta sig - så blir det ännu mindre produktivt. För det finns nämligen en tidsfaktor. Om det behövs nya visitkort så skall dom ju vara klara så fort som möjligt - helst igår, eller hur? Men att lägga visitkortstillverkningen på några vars situation rätt och slätt kännetecknas av "flera stolar - motstridiga intressen" så är det bara att elda för kråkorna. Jag vet själv hur idiotiskt det blir när man skapar arbeten för att folk skall få känna sig nyttiga. Jag arbetade en gång i en datorspelsaffär tillsammans med praoelever. Vi skulle skriva brödtexter om datorspel åt hemsidan. Arbetet gick ut på att han skrev svenska sammanfattningar av de engelska texterna och att jag sedan skrev in dom. Det slutade med att jag entledigade honom från den tjänsten, då det var enklare för mig att skriva mina egna texter än att försöka avkoda hans dassiga texter. (Kompetens är ju ondska...)

Om man nu till äventyrs skulle motiveras av att ge någonting tillbaka till samhället (och då menar jag den gängse men inkorrekta betydelsen stat-landsting-kommun) så är det helt enkelt att ha ett riktigt arbete och inte fuska för mycket med skatten. Självklart så kommer jag att göra det när jag väl har ett riktigt arbete. Men att jag vill ha det är för att jag helt enkelt är skittrött på att inte ha råd med en PSP och så vidare...

Proffe Slimp skrev:Jag vet själv hur idiotiskt det blir när man skapar arbeten för att folk skall få känna sig nyttiga.

Det är en skam för samhället att det måste va så, att man inte kan fixa så att fler ( d v s för de som vill) integreras ute i samhället istället för att samla alla som avviker på ett o samma ställe. (Fountain House-idéen känns t ex inte enbart positiv).

Det är dock bra att Daglig verksamhet finns för alla som har behov av sysselsättning på dagtid och inte kan ordna ngt annat själv. DV kan ju även kan innebära Praktik på företag (här håller jag med om att man ska passa sig så man inte blir utnyttjad och använd som en vanlig anställd med riktig lön).

Det otäcka är inte att det finns aspergare som ser ner på personer med DV. Det otäcka är att som DV-deltagare nedvärderas av den gråa massan. Finns så många där ute som inte kan tänka.

Flinta skrev:

Proffe Slimp skrev:Jag vet själv hur idiotiskt det blir när man skapar arbeten för att folk skall få känna sig nyttiga.

Det är en skam för samhället att det måste va så, att man inte kan fixa så att fler ( d v s för de som vill) integreras ute i samhället istället för att samla alla som avviker på ett o samma ställe. (Fountain House-idéen känns t ex inte enbart positiv).

Det är dock bra att Daglig verksamhet finns för alla som har behov av sysselsättning på dagtid och inte kan ordna ngt annat själv. DV kan ju även kan innebära Praktik på företag (här håller jag med om att man ska passa sig så man inte blir utnyttjad och använd som en vanlig anställd med riktig lön).

Lösningen är enkel: Sänk skatterna på arbete så att det är lönsamt att anställa dokumentinscannare och sugrörsklippare. Eller betala dom svart.

Om en person med AS vill prova på praktik och ha det som sin dagliga verksamhet...
Vilket ställe är det bäst att ha det igenom/få det beviljat av, LSS-sidan eller socialpsykiatrin? Jag gissar på LSS men frågar ändå.

Som praktikant har man ju iaf ändå inget att göra med de andra praktikanterna.

Jag blir ledsen när jag ser att två personer i tråden "Yrken du absolut inte vill ha" skriver "Flirtkulemålare på DV". Är det den bilden folk här har av Daglig Verksamhet? Att ett gäng aspergare sitter, tillsammans med folk med allsköns funktionshinder, och sysslar med helt värdelösa och improduktiva saker, som t.ex. att måla flirtkulor? Kanske är det så på vissa ställen, men inte där jag arbetar. Där har alla olika neuropsykiatriska funktionshinder (främst Asperger). Några sysslar med inscanning och redigering av tidningsartiklar och fotografier, andra gör webradio. Jag ingår i den första gruppen, men gör ibland inhopp på radion. Det är inget konstigt med vårat gäng...vi är bara människor som blivit stukade och kantstötta, som ingen annan tycks vilja ha på arbetsplatsen. Hos oss är stämningen nästan alltid god, ribban ligger högt och vi har kul tillsammans. Eftersom vi får jobba i vår egen takt, utan deadline, finns det gott om tid till samtal och surfning. Vi blir absolut inte behandlade som småbarn eller mindre vetande.

Det är tillräckligt jobbigt att behöva berätta att man har DV utan att få en massa nedlåtande kommentarer även från de egna leden. Snacka om att sparka på någon som redan ligger! Jag drömde verkligen inte om att hamna på DV, men det finns ingen annanstans där jag passar in. Jag ville bli sångerska, skådespelerska och museiguide, men de drömmarna gick aldrig i uppfyllelse, fastän jag blev klar med min museologutbildning. I en perfekt värld skulle jag få arbeta som guide, eller kanske t.o.m. inom teater, men världen är inte perfekt. Min kollega O skulle ge mänskligheten nytt hopp med sin genetiska forskning, A skulle vara professionell, okonventionell musiker, AA skulle trollbinda studenter med sina föreläsningar om forntida Mindre Asien, S skulle ha en egen musikshow i radio, L skulle skriva texter och pjäser i världsklass, K skulle få jobba med datorer hela dagarna...

Nu är det inte så, men jag tycker ändå att jag har vunnit mycket genom min DV. Jag har fått massor av goda vänner, min första pojkvän (även om vi inte är ihop nu), radioerfarenhet och jag har t.o.m. fått intervjua min idol Helen Sjöholm. Men det är väl inte värt något, eftersom jag ändå viker mig för samhället och "tanterna" och finner mig i att bli ett stackars förnedrat offer, när jag kan ha det underbart bland alla entisar på den öppna arbetsmarknaden och skryta med min fina jobberfarenhet och alla gånger jag fått sparken. Nej, det är väl inget värt. Jag är ju förnedrad och får skylla mig själv som "gav upp".

Nu får ni ursäkta mig, men jag skall gå iväg och måla en äggkartong.


Moderataor Alien: Slog ihop två trådar om daglig verksamhet.

Dom tänker väl på Livet Är En Schlager när han målar dominobrickor. Typ.

Jag skulle hellre ha DV än som det är just nu (om man får någon slags ersättning som går att leva på). Att inte veta hur framtiden ska se ut och att gå från lönebidragsjobb till sjukskrivning till rehabilitering och Gud vet vad! Att ständigt behöva gå och oroa sig för vad som kommer att hända härnäst och om pengarna ska räcka till är ett helvete!

Försäkringskassan har fått för sig att hittar man bara rätt arbetsplats kan jag klara heltidsjobb. Tyvärr är jag så korkad att jag håller med dem, om de råkar träffa mig när jag har en bra dag. Jag lever i nuet och mår jag bra en dag tror jag att det är så det ska förbli. Men dagen efter kan jag sjunka ner till en nivå då jag inte orkar duscha ens. Hur skulle jag då klara av ett jobb?

Var glad åt din DV. Det finns så mycket okunskap och fördomar så det räcker och blir över.

Nä, vettig DV är väl ok. Men det finns ju ovettig DV som man inte vill syssla med. Där som jag blev placerad när jag inte var ute på företag, var inget vidare. Gaggande och inget vettigt gjort. Men så som det såg ut förr, när de hade verksamhet för många olika grupper, var rätt så bra - fast de lade ned det som de inte behövde göra enligt lag, så nu har de bara hand om DV och FAS3. Där jag bor alltså. Det ser ju så olika ut på olika ställen. I min kommun finns också verksamheter där det är mest utvecklingsstörda, och de får sortera skruv typ.

Annars tycker jag att flirtkulemålare verkar vara ett roligt jobb. Jag skulle kanske passa på DV?

Min åsikt om aspergare på DV står fast.
Dock är det samhällskritik mer än kritik mot enskilda aspergares personliga val.

KrigarSjäl skrev:Min åsikt om aspergare på DV står fast.
Dock är det samhällskritik mer än kritik mot enskilda aspergares personliga val.

Nu är det ju som sagt inget jag har VALT...

Det finns ingenting att debattera som jag ser det, därför svarar jag inte.

Kahlokatt skrev:

KrigarSjäl skrev:Min åsikt om aspergare på DV står fast.
Dock är det samhällskritik mer än kritik mot enskilda aspergares personliga val.

Nu är det ju som sagt inget jag har VALT...

Men vad vill du själv? Om du själv fick välja? I ett ideal/drömsamhälle (vilket ju ingen kan påstå att dagens samhälle precis är).

barracuber skrev:

Kahlokatt skrev:

KrigarSjäl skrev:Min åsikt om aspergare på DV står fast.
Dock är det samhällskritik mer än kritik mot enskilda aspergares personliga val.

Nu är det ju som sagt inget jag har VALT...

Men vad vill du själv? Om du själv fick välja? I ett ideal/drömsamhälle (vilket ju ingen kan påstå att dagens samhälle precis är).

Det har jag ju skrivit ovan.

Hur många av er tycker att jag är en förlorare?
Hur många tycker att jag har sålt min själ?
Hur många tycker synd om mig?
Hur många tycker att jag får "skylla mig själv"?
Hur många tycker att jag är förnedrad?
Hur många ser ned på mig?

Jag lovar att det är många.