Jag har en son på snart 7år, värdens goaste lille kille.
Nu har han fått diagnos adhd blandad typ och autistiska drag. Han har en svår språkstörning.
Men i mina ögon är han som vilket barn som helst, perfekt!

Efter hans diagnos började jag fundera på hur det egentligen står till i mitt huvud.
Jag som började på BuP som 11 åring med massa nojjor o har genom gått ett helve... o gör fortfarande 30 år gammal, man undrar när det ska ta slut.
Har kontakt med psyk o näst intill krävde en utredning. Jag var för svårbedömd så jag blev skickad till specialister på sahlgrenska. Har gjort första steget av utredningen alltså 4 möten x3h med psykolog, massa intressanta test. Nu har hon konstaterat att nå knas e det lika mycket as som adhd så vilken av de diagnoserna jag får vet jag ej, men det spelar ingen roll för nu fattar jag varför livet inte varit så lätt, det e inte "mitt" fel att jag är som jag är.

Så tillbaka till ämnet, är det rätt att föda ett barn när jag nu vet att jag har as/adhd med den risken att mitt barn får genomlida de helvete som jag har gjort?? Jag har redan fått en underbar pojk som ärft mina problem ska jag då föda en till med riska att han/hon får dem oxå?? Hela jag bara längtar efter fler barn men är ganska kluven. Hur tänker ni kring detta?
Mvh Jojjo

Jojjo skrev:Jag har en son på snart 7år, värdens goaste lille kille.
Nu har han fått diagnos adhd blandad typ och autistiska drag. Han har en svår språkstörning.
Men i mina ögon är han som vilket barn som helst, perfekt!

Efter hans diagnos började jag fundera på hur det egentligen står till i mitt huvud.
Jag som började på BuP som 11 åring med massa nojjor o har genom gått ett helve... o gör fortfarande 30 år gammal, man undrar när det ska ta slut.
Har kontakt med psyk o näst intill krävde en utredning. Jag var för svårbedömd så jag blev skickad till specialister på sahlgrenska. Har gjort första steget av utredningen alltså 4 möten x3h med psykolog, massa intressanta test. Nu har hon konstaterat att nå knas e det lika mycket as som adhd så vilken av de diagnoserna jag får vet jag ej men det spelar ingen roll för nu fattar jag varför livet inte varit så lätt, det e inte "mitt" fel att jag är som jag är.

Så tillbaka till ämnet, är det rätt att föda ett barn när jag nu vet att jag har as/adhd med den risken att mitt barn får genomlida de helvete som jag har gjort?? Jag har redan fått en underbar pojk som ärft mina problem ska jag då föda en till med riska att han/hon får dem oxå?? Hela jag bara längtar efter fler barn men är ganska kluven. Hur tänker ni kring detta?
Mvh Jojjo

Jag hade nog övervägt adoption. Eller rättare sagt, det har jag redan gjort eftersom jag vet att AS är ärftligt.
Men om man tänker på ett annat sätt så vet ju jag nu hur man ska gå tillväga för att få ut sin rätt, få den hjälp man behöver vilka kontakter man ska ta och vilka trådar man ska dra i etc. Så även om JAG hade det tufft, behöver det inte betyda att mina barn skulle få det lika jobbigt. Jag fick ju dra hela lasset själv den här gången efter att jag hade blivit myndig... Jag tror att jag skulle kunna ge mina barn en bättre start än vad mina föräldrar gav mig.

Men jag är lite kluven själv i alla fall. Egna barn eller adoption... (Jag måste i alla fall fylla 25 innan...)

Jag är ganska nygift med en underbar man o känner en stark längtan efter ett gemensamt barn. Beslutar jag mig för att inte föda ett barn så blir det ingen adoption heller då jag inte känner det är rätt för mig =( Men sant som du säger, bara för man haft ett helvete själv betyder det inte att barnet får det. Vet man att risken finns så håller man ju ögonen öppna. Men fortfarande, risken finns =(

Min son mår jätte bra idag, hans utveckling går framåt.
Han får mycket stöd i skolan.
Han är så glad och positiv med ett bamse hjärta för allt o alla.
Han fångade vi upp redan vid 3 års ålder men trodde dock bara att han var sen med talet.

Även den mest friska individen kan komma få ett helvete i livet.
Samtidigt kan den funktionshindrade få ett väldigt rikt liv.

När en annan var liten fanns inte ens begreppet. Men det är en jättestor skillnad idag när skolpersonal och föräldrar har möjligheter att sätta fingret på vad det är.

Känner ni för ett barn så skall ni satsa på det.

Jojjo skrev:Min son mår jätte bra idag, hans utveckling går framåt.
Han får mycket stöd i skolan.
Han är så glad och positiv med ett bamse hjärta för allt o alla.
Han fångade vi upp redan vid 3 års ålder men trodde dock bara att han var sen med talet.

Det här talar för sig självt.

Måste först å främst ge dig otroligt mycket creds för att du faktiskt tänker på vad ditt frammtida barn tycker om att födas. Aldrig hört någon annan mamma ens diskutera kring det. Själv har jag många gånger önskat att jag aldrig föddes men i helheten så tror jag nog att jag e glad över att jag föddes, kan juh alltid välja själv sen om jag vill leva eller dö.

Så med dem orden så säger jag GO for it
och om han/hon senare i livet känner att det inte är värt och leva så kanske ni kan hjälpa/stötta han/hon att ta livet av sig(nu hur konstigt det än låter...) fast självklart efter ni provat alla dem lite mer hälsosamma alternativen(Psykolog, mediciner, etc)

Om du tror att det finns energi och utrymme över för ett till barn tycker jag att ni ska köra på ett barn till. Ett extra plus är om det finns far-eller morföräldrar i närheten som kan stötta. Jag är själv uppvuxen som NT-barn till en ensamstående AS-mamma och det har faktiskt påverkat mig socialt. Inte så att jag önskar att jag inte fötts, absolut inte, men det kan ändå vara värt att tänka på att den aspekten också eventuellt kan bli ett problem. (precis som jag ser att min AS-dotter faktiskt lider lite extra av att ha en NT-mamma som inte har en inneboende känsla för kravreglering)

Vad gäller adoption är jag tveksam till om man blir godkänd som adoptivförälder med AS-diagnos faktiskt. Det ställs skyhöga krav på adoptivföräldrar idag, både från svensk socialtjänst och från adoptionsländerna.

Men som sagt, om ni bara orkar med ett barn till och längtar efter ett finns det ingen anledning att låta bli som jag ser det.

Jag visste inte om mina diagnoser då jag blev gravid. Som tur är har vår son klarat sig, han är NT.Nu vill jag inte ha fler barn, för det är väldigt jobbigt med bara ett. Soc. tycker att vi gör rätt som inte skaffar fler barn.

kvasten skrev:Jag är själv uppvuxen som NT-barn till en ensamstående AS-mamma och det har faktiskt påverkat mig socialt.

Blev du påverkad för att du sällan såg din mamma med vänner?

kvasten skrev:Men som sagt, om ni bara orkar med ett barn till och längtar efter ett finns det ingen anledning att låta bli som jag ser det.

Jag har tänkt såhär, när jag får en diagnos så borde jag oxå få den hjälp jag behöver o orkar sen med livet och ett efterlängtat barn oxå. Men jag kommer inte att bli gravid förns jag känner en stor skillnad på min ork o livsenergi.

kvasten skrev:Måste först å främst ge dig otroligt mycket creds för att du faktiskt tänker på vad ditt frammtida barn tycker om att födas. Aldrig hört någon annan mamma ens diskutera kring det..

Jag tror nog många har tänkt tanken iaf. Barn är det käraste vi har. En människa som jag kommer ansvara för resten av livet.

Jojjo skrev:

kvasten skrev:Jag är själv uppvuxen som NT-barn till en ensamstående AS-mamma och det har faktiskt påverkat mig socialt.

Blev du påverkad för att du sällan såg din mamma med vänner?

Jag uttryckte mig lite slarvigt. Det största problemet jag fått av att ha en mamma med AS är att hon inte förstod att det var skillnad på hennes känslor och mina känslor och att hon därför "lärde" mig fel. När jag var ledsen men hon var glad sade hon "men du är ju glad, det här kommer gå bra" t.ex. Det dröjde till vuxen ålder och ett par år i terapi innan jag förstod att jag vet bäst vad jag känner och att jag inte är galen. Jag trodde nämligen att jag var det eftersom min upplevelse av världen skiljde sig så pass från min mammas.

Men jag har också brist på social övning eftersom vi aldrig umgicks med någon. Det mesta har jag ju hämtat in på egen hand så det är egentligen inte ett stort problem för mig. Det känslomässiga var mycket värre.

Vad hemskt Kvasten, att din mamma inte kunde se när du var ledsen! Jag har själv autismliknande tillstånd, men har inga problem att läsa ansiktsuttryck och ser direkt om någon inte är som det ska med barnen.

Jag vet inte vad jag hade valt att göra om jag vetat att jag hade autism innan jag fick mina barn. Jag tycker väldigt synd om dem, eftersom de båda har ärvt drag av det (men särskilt sonen, som ska utredas i höst) och oroar mig för hur det ska gå för dem i livet. Hade jag vetat att det skulle bli så hade jag antagligen valt att inte skaffa några barn.

Barn ska man ha för att man VILL. För att man känner att man kan ge barnet det det behöver.

Har man ärftliga problem i släkten är det bra att veta om det innan man skaffar barn så man vet hur man ska hantera de eventuella problem som kanske dyker upp. Som någon skrev härovanför: Nu VET ni ju hur det fungerar med myndigheter, ni VET hur olika NPF yttrar sej, ni VET hur man kan få hjälp och stöd.

Då ser jag inget hinder till att sätta fler små NPF-knåddar till världen. Det behövs lite diversitet. Alla kan ju inte vara supersociala övermänniskor...

weasley skrev:Barn ska man ha för att man VILL. För att man känner att man kan ge barnet det det behöver.

Har man ärftliga problem i släkten är det bra att veta om det innan man skaffar barn så man vet hur man ska hantera de eventuella problem som kanske dyker upp. Som någon skrev härovanför: Nu VET ni ju hur det fungerar med myndigheter, ni VET hur olika NPF yttrar sej, ni VET hur man kan få hjälp och stöd.

Då ser jag inget hinder till att sätta fler små NPF-knåddar till världen. Det behövs lite diversitet. Alla kan ju inte vara supersociala övermänniskor...

Skulle skriva i råden, men så såg jag att Weasley redan sagt det jag skulle säga. Tack vesslan.

För övrigt, den stora flyttade just hemifrån, för några dar sen. 18 år och klipper banden själv, vill fixa sitt liv på egna premisser. Genomföra sitt projekt. Skaffat jobb och flyttat inte bara hemifrån utan också utomlands.Hon hasr blivit en stark och självständig ung kvinna. Så den delen av mitt pappa-jobb verkar ha varit ganska lyckat (i den mån jag bidragit), trots AS!!!!!

Eftersom livet går lite ut på förökning så tycker jag verkligen du ska om du vill ha ett till. Dock ska du ta en funderare på om du orkar med en till med diagnos. Det kan vara ett svårt steg!

Vilken fråga? Givetvis är det det! Djävlar avlar fler djävlar med djävlar och även mer änglalika kan avla djävlar med någon djävul. Förfärliga synskador eller ignorans. Se den som har ögon att se och hör den som har öron att höra med !

JA det är rätt. Vi som är annorlunda måste också få finnas och födas. Vem säger att en neurotypisk människa är lyckligare eller mer "livsduglig" än en som inte är det?
Fler barn åt (asperger-)folket!

Ja. Klart. Ovanstående har redogjort på ett bra sätt varför.

Jag funderar varje dag på om jag gjort rätt som skaffat två barn. Den ena är 4 år och den andra är snart 4 månader. jag undrar om jag kan ta hand om dem på rätt sätt. Jag är livrädd att jag ska förstöra deras liv. Jag är livrädd för att de ska bli som mig. Om detta händer kommer jag hata mig själv (mer än jag redan gör). Jag älskar dem mest i hela världen, men det kanske inte räcker. Jag är livrädd för detta.

Lyssna på dig själv och känn efter vad som är bäst för dina barn.

Det här att du funderar visar att du är medveten om riskerna och ger dig insikt om hur du kan undvika att göra fel. Se till att göra mycket tillsammans med barnen, det hjälper dig att hålla bort begynnande depressioner och ger dig ork att engagera dig ytterligare i barnen.

treeman skrev:Ja. Klart. Ovanstående har redogjort på ett bra sätt varför.

+1

Sotnosen77 skrev:Jag funderar varje dag på om jag gjort rätt som skaffat två barn. Den ena är 4 år och den andra är snart 4 månader. jag undrar om jag kan ta hand om dem på rätt sätt. Jag är livrädd att jag ska förstöra deras liv. Jag är livrädd för att de ska bli som mig. Om detta händer kommer jag hata mig själv (mer än jag redan gör). Jag älskar dem mest i hela världen, men det kanske inte räcker. Jag är livrädd för detta.

Det låter som att du skulle behöva prata med en psykolog för att reda ut tankarna och minska rädslorna du upplever. Har du verkligen belägg för att du gör ett såpass dåligt jobb som mamma att deras liv kan bli förstörda? eller kan det vara så att det handlar om de överdrivna orostankar som några av oss aspiga kan ha? En bra barnpsykolog kan också guida dig om du har specifika tankar om hur du ska samspela med dina barn osv...

Det är för övrigt ett tecken på sunt förnuft att du reflekterar över din föräldraroll! Det finns flera föräldrar som tyvärr inte alls gör det...

Var snäll mot dig själv

Fighterbabe Adoption är ingen garanti att man får ett NT-barn och inte heller någon garanti att barnet inte kommer att ha någon hemsk sjukdom...vettekatten dessutom vad en del barn har varit utsatta för i barnhem...
Tänkte bara påminna om det!

TheBoxSaysNo skrev:Fighterbabe Adoption är ingen garanti att man får ett NT-barn och inte heller någon garanti att barnet inte kommer att ha någon hemsk sjukdom...vettekatten dessutom vad en del barn har varit utsatta för i barnhem...
Tänkte bara påminna om det!

Nej, det är det inte. Men då behöver man iaf inte skuldbelägga sig själv att man fört något ärftligt vidare.

Fighterbabe skrev:

TheBoxSaysNo skrev:Fighterbabe Adoption är ingen garanti att man får ett NT-barn och inte heller någon garanti att barnet inte kommer att ha någon hemsk sjukdom...vettekatten dessutom vad en del barn har varit utsatta för i barnhem...
Tänkte bara påminna om det!

Nej, det är det inte. Men då behöver man iaf inte skuldbelägga sig själv att man fört något ärftligt vidare.

Så kan man tänka visserligen... men det man eventuellt kan överföra en genetisk sårbarhet som ihop med annat eventuellt leder till att ett barn föds med NPF. Det är inte så att man överför det direkt bara för att man själv har det. Dessutom är det ett samspel av det medfödda om omgivningen som gör om man far illa av sitt NPF eller mår bra med det.

Måste man då verkligen skuldbelägga sig själv? Visst det är en reaktion man inledningsvis kan ha, men jag tror att det skulle vara mer funktionellt med acceptans och fokus på att vara en bra förälder när eventuella första chocken lagt sig.
Det är så jag tänker och så jag hoppas att det blir så för mig när får mitt barn som kanske får både min aspighet och övriga psykiska bördan jag har haft.

För övrigt tänker jag att det är såååå mycket bra och dåligt alla har i sina gener att det är inte är meningsfullt att prata om vems fel det är. (oj, nu gick det undan här).