Hej på er alla!

Jag har AS och bipolär sjukdom.

Sen min psykolog slutade i öppenvården har jag bett om att få den samtalskontakt jag behöver - men förgäves. Nu har det snart gått två år och i perioder mår jag väldigt dåligt. Problemet är att min läkare i psykiatrin inte vill ta ansvar för min behandling. Psykiatrin är privat i Malmö. Jag kostar pengar. Därför skickar han mig till vuxenhabiliteringen och säger att jag är deras ansvar då jag har AS. Men på VB säger de att de inte kan ge mig någon att prata med då jag har psykiska problem (bipolär mm) som de inte är utbildade att hantera. De säger att jag hör hemma inom psykiatrin.

Vad ska jag göra?

Jag har samma problem som du. Inte samma kommun dock, utan jag bor i en kommun utanför Göteborg, och tillhör därför hab i GBG (som ngn skämtare lade mitt i GBGs värsta centrum dit det är svårt att ta sig och parkering kostar 40 spänn).

Om jag inte får hjälp snart (har eventuellt på gång) så tänkte jag kontakta DO.

Har du pratat med patientnämnden? De säger att detta är ett ökande problem. Varje instans har rätt att säga att de inte har rätt kompetens, och detta utnyttjas friskt i spartider.

Anmäler man till patientnämnden, så får man (förutom att nämnden kan tala med psyk och hab, vilket kan leda till en lösning) resultatet att detta problem rapporteras, så att de som bestämmer kan se att problemet finns. Anmäler man inte till patientnämnden, så kan det fortgå.

Har du förslag på instanser att kontakta? Jag kommer bara på DO och kanske Socialstyrelsen. Jag kommer även att kontakta patientnämnden igen.

Tillägg: mina psykiska problem är inte bipolaritet, utan dystymi, depressioner och fixeringar/tvång.

Jag förlorade också min läkarkontakt eftersom jag inte ville äta mer medicin. Han kastade ut mig mitt under värsta utsättningssyndromet. Och vägrar följa upp hur det går för patienten som haft kontinuerligt psykiatrikontakt sedan barndomen. Och nu börjar det gå åt helvete och ingen bryr sig.

Både jag och min f.d psykolog (som faktiskt bryr sig om mig men som inte har tid att träffas - mycket att göra på nya jobbet) har försökt prata med patientnämden utan resultat. Det verkar hopplöst om man inte har pengarna att hosta upp själv till egen terapeut. Om man hade pengarna - hur hittar man någon som kan både bipolär och AS? Svårt!

Om man hittar rätt psykolog, en som kan läsa individer och anpassa sig, så behövs inte så jättemycket kunskaper om AS. Jag har träffat en sådan förr, så det borde ju finnas fler. Såklart svårt att hitta rätt.

Det känns lite som något för DO, om det är så att aspergare som är sjuka, inte får hjälp p.g.a. handikappet. Det ska ju inte vara möjligt att det kan bli så här.

Du har inte haft kontakt med Socialstyrelsen? Eller har någon idé om annan myndighet/instans?

Har du fått psyk och hab att samtala?

Aspergerprästen skrev:Hej på er alla!

Jag har AS och bipolär sjukdom.

Sen min psykolog slutade i öppenvården har jag bett om att få den samtalskontakt jag behöver - men förgäves. Nu har det snart gått två år och i perioder mår jag väldigt dåligt. Problemet är att min läkare i psykiatrin inte vill ta ansvar för min behandling. Psykiatrin är privat i Malmö. Jag kostar pengar. Därför skickar han mig till vuxenhabilliteringen och säger att jag är deras ansvar då jag har AS. Men på VB säger de att de inte kan ge mig någon att prata med då jag har psykiska problem (bipolär mm) som de inte är utbildade att hantera. De säger att jag hör hemma inom psykiatrin.

Vad ska jag göra?

Om du är bipolär hör du hemma i psykiatrin.

Har du Typ 1 eller Typ 2?

barracuber skrev:Om du är bipolär hör du hemma i psykiatrin.

Problemet nu för tiden är att psykiatrin kan säga att de inte har rätt kompetens, eftersom patienten har AS. Så säger de om mig. Och det har de rätt att säga/agera, enligt patientnämnd. För jag antar att samma sak borde gälla mitt tillstånd?

Det är bara mediciner de blir skyldiga att ansvara för, fast där skickar de ju gärna till VC nu för tiden.

Jag har typ ett - men jag har inte haft psykotiska inslag sen jag var 19. Är 26 nu. Däremot har jag blandepisoder då jag är uppe och nere samtidigt. De säger att de kan ge mig piller i psykatrin - men vill jag inte ta emot dessa så tycker de att de inte har mer ansvar. Att allt är as fel.

Aspergerprästen skrev:Jag har typ ett - men jag har inte haft psykotiska inslag sen jag var 19. Är 26 nu. Däremot har jag blandepisoder då jag är uppe och nere samtidigt. De säger att de kan ge mig piller i psykatrin - men vill jag inte ta emot dessa så tycker de att de inte har mer ansvar. Att allt är as fel.

Skrämmande likt det jag har fått höra om mediciner.

Det borde kunna anmälas. För andra sjukdomar gäller att man övervakar patienten och ger den behandling som går, om den inte vill ta emot viss behandling (kan ju gälla religion eller någon övertygelse/vilja).

Jag hade velat ha kontinuerlig kontakt med läkare för att denne ska kunna övervaka mitt tillstånd. Just nu missar han t.ex. att jag har blivit mycket sämre. Jag borde också kunna få den behandling som finns och som jag accepterar, d.v.s. psykologterapi. En cancersjuk person som inte vill få cellgifter men gärna strålas, kastas inte ut. Varför ska vi kastas ut?

En cancersjuk som har AS kastas inte heller ut, trots att det kan bli speciellt med vissa aspergare och cancervård.

Bror Duktig skrev:

barracuber skrev:Om du är bipolär hör du hemma i psykiatrin.

Problemet nu för tiden är att psykiatrin kan säga att de inte har rätt kompetens, eftersom patienten har AS. Så säger de om mig. Och det har de rätt att säga/agera, enligt patientnämnd. För jag antar att samma sak borde gälla mitt tillstånd?

Det är bara mediciner de blir skyldiga att ansvara för, fast där skickar de ju gärna till VC nu för tiden.

Men bipolär är en allvarlig psykisk sjukdom. AS är ett funktionshinder.

Borde vårdapparaten inte behandla det erfarenhetsmässigt allvarligaste först?

EDIT; Utan "samsjuklighet" är bipolär är ett allvarligare problem än AS (åtminstone så länge inga behandlingar sätts in).

Men problemet för psykiatrin är att samsjuklighet - dvs symptom från flera olika diagnoser i manualen - är svårt att hantera för dem, inte bara i eftervården utan även akademiskt. Men ifall samsjuklighet är ett stort problem (och det kan ju vara en manualproblem i sig), då måste ju resurserna i samhället omfördelas. Men om inte vetenskapen är överens, då lär väl inte heller eftervården fungera?

Jag tycker ju att, så länge en diagnos ingår i DSM (den är liksom "bibeln") så är det i teorin psykiatrins bord. Det kan de liksom inte komma ifrån. De har ju själva skapat DSM (och ICD mm).

Ja, barracuber.

Enligt patientnämnden, så har olika instanser inom vården börjat med det här beteendet eftersom de är utsatta för sparkrav. Jag var verkligen inte den första att hamna i sådan här kläm enligt den jag talade med. Och hon menade som sagt också att de har rätt att säga "vi har inte rätt kompetens". De kan lägga tyngd på att påtala att problemen är för komplexa för deras klinik, typ. Och på mottagningen där jag bor, är det det mycket svårt med ekonomin.

De kastar även ut folk som äter Concerta och liknande. Dessa personer kastas sedan mellan VC och psyk och ingen vill ta ansvar. Psyk kan säga "färdigbehandlad och ska bara ha underhållsdos" eller "vi har inte rätt kompetens här" och mena att man ska till mer specialiserad mottagning (som inte finns... Hab är ju inget ställe för sjukdom liksom).

Bror Duktig skrev:Jag hade velat ha kontinuerlig kontakt med läkare för att denne ska kunna övervaka mitt tillstånd. Just nu missar han t.ex. att jag har blivit mycket sämre. Jag borde också kunna få den behandling som finns och som jag accepterar, d.v.s. psykologterapi. En cancersjuk person som inte vill få cellgifter men gärna strålas, kastas inte ut. Varför ska vi kastas ut?

En cancersjuk som har AS kastas inte heller ut, trots att det kan bli speciellt med vissa aspergare och cancervård.

AS och cancer har väl rimligen inget samband?

Men att vi kastas ut är för att psykiatrin alltid har haft en mindre del av totala vårdbudgeten än de fysiska sjukdomarna. Och psykiatrins del av budgeten har t.o.m. sjunkit på senare år i förhållande till de fysiska. Den största förklaringen till det gissar jag är SSRI-preparatens framgång, eftersom de allvarliga psykiska sjukdomarna inte har ökat medan EDIT: botandet av de "lindrigare" eller t.o.m. "inbillade" symptomen (visserligen extremfall) har exploderat.

Min bild - men den kan vara felaktig - är att SSRI har liksom fått psykiatrin att nästan "andas ut" för att de äntligen ska kunna fokusera på de allvarligare sjukdomarna. Problemet är att många människor hamnar mellan stolarna och mår dåligt (vilket kan förvärra deras tillstånd) när de känner sig allvarligt sjuka eller funktionshindrade men inte får något gehör från vården.

Men det är inte så enkelt att psykiatrin anser att vissa saker är allvarligare och andra är lindrigare eller t.om. inbillade. Jag tror att psykiatrin i själva verket är vilsna. Det visar ju det faktumet att DSM osv hela tiden arbetas om. Redan nu ser man att DSM-V kommer att fortsätta att enbart ta hänsyn till symptom och inte till orsak, trots att många forskare menar att det är fel. Tyvärr tar det lång tid att förändra sådana här omstridda och komplexa saker.

AS och cancer har inget samband nej, men behandlingen av cancer kanske blir svår om man har att göra med personer som har vissa handikapp. Det är så jag menar.

Aspergerprästen skrev:Däremot har jag blandepisoder då jag är uppe och nere samtidigt.

Jag har råkat ut för det jag med (en gång vad jag vet), jag var inne i en manisk period och kände depressionen komma med expressfart (jag var ensam ansvarig för barnen då och blev riktigt jävla rädd, det var otäckt).

Jag ringde psykakuten (de var de enda jag fick tag i) och lyckades med telefonsamtal sänka nivån på manin och bromsade upp depressionen.

Jag tror inte att medicin är rätt vård i det läget, det behövs samtal med någon som kan lugna en.

När jag läser den här tråden känner jag igen mig väldigt mycket av det jag råkade ut för i vintras.

Min psykolog på psykiatrin slutade och jag blev då remmitterad till habiliteringen. Men eftersom jag hamnar i depressioner med jämna mellanrum frågade jag vart jag ska vända mig när jag hamnar i nästa "svacka". Psykiatrin svarade då; "det är habiliteringen som du ska vända dig till, det ingår i hjälpen du får av dom". Efter det ställde jag samma fråga till habiliteringen som svarade; "Det är psykiatrin du ska vända dig till, depressioner ligger inte på vårat bord".

Dom stog alltså och pekade på varann och ingen ville ta ansvar för mina depressioner.
I dag står jag helt utan psykologisk behandling för depressionerna och känner mig väldigt förvirrad av situationen. Funderar allvarligt på att anmäla detta till socialstyrelsen eller nåt.

TheLooser skrev:När jag läser den här tråden känner jag igen mig väldigt mycket av det jag råkade ut för i vintras.

Min psykolog på psykiatrin slutade och jag blev då remmitterad till habiliteringen. Men eftersom jag hamnar i depressioner med jämna mellanrum frågade jag vart jag ska vända mig när jag hamnar i nästa "svacka". Psykiatrin svarade då; "det är habiliteringen som du ska vända dig till, det ingår i hjälpen du får av dom". Efter det ställde jag samma fråga till habiliteringen som svarade; "Det är psykiatrin du ska vända dig till, depressioner ligger inte på vårat bord".

Dom stog alltså och pekade på varann och ingen ville ta ansvar för mina depressioner.
I dag står jag helt utan psykologisk behandling för depressionerna och känner mig väldigt förvirrad av situationen. Funderar allvarligt på att anmäla detta till socialstyrelsen eller nåt.

Min kontakt på hab, sade att det är tydligt och klart att psyk måste ta tag i sådant som blir rena sjukdomar. När de bollar, så är det oftast när man just inte är i en svacka just nu (eller de tror att man inte är det). Och om de nekar när man ÄR sjuk, så kan det kanske vara lönsamt att anmäla dem. Hab kan t.ex. inte ge en läkarbedömning om mediciner o.s.v.

Nu är jag ju själv i situationen att jag inte vill ha mediciner, och vården har tydligen inga skyldigheter att erbjuda olika behandlingar, utan har rätt att hålla sig till det billigaste, d.v.s. mediciner. Terapi behöver de enligt patientnämnden inte tillhandahålla tydligen.

Är det socialstyrelsen som är rätt instans att gå till när man talat med Patientnämnden? Och vem/vad ska man fråga efter där?

Patientnämnden har ringt mitt psyk, och de har sagt att de inte tar emot mig om jag inte vill ha mediciner. Oavsett hur sjuk jag blir. Detta kan naturligtvis inte stämma. Om det går tillräckligt långt, så kan de säkert rycka in om tvångsinlägga... Tänk att det har blivit så jävla illa med vården att om man inte vill ha mediciner, så får man ingen terapi och ingen uppföljning, utan de gör inget förrän de måste ta till tvång. Vid alla andra sjukdomar så kan vården följa förloppet, även om patienten nekar föreslagen behandling.

Vad fan, diabetiker kan äta alternativ mat och det är ok, så även stomipatienter som kan neka operation och bli vegetarianer (finns säkert massor med exempel) men för oss så verkar de neka vård även om man kan må bättre av andra orsaker än medicin.

Miche skrev:Vad fan, diabetiker kan äta alternativ mat och det är ok, så även stomipatienter som kan neka operation och bli vegetarianer (finns säkert massor med exempel) men för oss så verkar de neka vård även om man kan må bättre av andra orsaker än medicin.

Ja det är så jävla frustrerande så det är inte sant.

Min kontakt på hab, skrev ett massmail till alla på hab, om någon ville hjälpa en "kvinna i kris som psykvården inte vill ta hand om". Ska det behöva vara så? Psyk hänvisar som sagt till hab eller primärvården. Men jag vägrar banne mig att sitta på mitt VC och dra allt för totalt okunniga personer som inte vet ett dyft om mitt fall. Bara min anamnes eller vad det heter, kräver specialistkunskap, då det ingår 20 år av anorexi/ätstörningar, asperger o.s.v. Ska VC ta hand om det?

Dessutom, med de fördomar det är mot psyksjuka, kan någon gissa hur bra vård man får nästa gång man besöker VC och har Borrelia eller ve och fasa, börjar få hjärt/kärl-problem eller vad man nu kan tänkas råka ut för som kan viftas bort som "psykiskt". Nä, fy för att göra sig totalkänd som psyksjuk på VC.

När VC skriver remisser, så skriver de ALLTID "kvinna med Aspergers syndrom". Aldrig "kvinna som är gift" eller "kvinna som har en ful led p.g.a. hundbett" eller liknande. Eftersom jag inte konstrar, så finns det noll anledning att ha med min diagnos överallt. Min diagnos finns, p.g.a. VC, i alla journaler på alla avdelningar jag varit på.

Kan man inte kontakta "Vårdgarantin"?

Tiblan skrev:Kan man inte kontakta "Vårdgarantin"?

Vet inte. Men patientnämnden sade att alla instanser har rätt att säga "vi har inte rätt kompetens" vilket verkar vara problemet här. Enligt patientnämnden så är det ett problem som ökar att folk hamnar mellan stolarna så här, så det kanske inte har varit så stora problem innan.

När man skär ned budgeten tillräckligt, så måste instanserna sålla kraftigt, och då utnyttjar de om de kan säga "vi har inte rätt kompetens".

Om det breder ut sig mer, så kanske det måste göras något åt, t.ex. genom att psyk MÅSTE ta hand om psykiska sjukdomar, oavsett om personen har ett handikapp eller ej, eller om den ej vill använda sig av en viss given behandling.

Jo men det är ju "Vårdgarantins" sak att leta reda på ett ställe som kan hjälpa till på ett eller annat sätt har jag fått för mig och dessutom inom en viss tid.

Vårdgarnatin är bara vackra ord och funkar aldrig i praktiken. Så lita aldrig på vårdgarantin.

Tiblan skrev:Jo men det är ju "Vårdgarantins" sak att leta reda på ett ställe som kan hjälpa till på ett eller annat sätt har jag fått för mig och dessutom inom en viss tid.

Kanske borde utforska det närmare. Men nu är det ju svårt mitt i sommaren. Få se sedan. Jag har lite svårt också för att göra de försök man bör göra innan man ger upp helt. Vill inte kräla för psyk och be dem ta hand om mig. De har sagt vad de anser. men min kontakt på hab, menar att psyk kanske inte visste att jag åkte ned i en svacka, och att de nu skulle ändra sig.

Tja, vad vet jag, men de har ändå kasta ut mig, och självremiss tar minst tre månader innan man får komma, och så sade psykologen på psyk att de ändå kommer att skicka mig till primärvården, dit psyksjuka som inte vill äta medicin får gå.

Man är alltså nekad specialistvård om man är så "dum" att man inte vill följa i läkemedeltillverkarnas fålla där alla numer ska ha medicin.

När jag tänker efter, det blir som att staten tvingar oss att stödja bolagen.

I Uppsala fanns det vid allmänpsykiatrisk mottagning 2 (affektiva sjukdomar) tidigare ett par NPF-grupper som bestod av en psykiatriker, en psykolog, en kurator/arbetsterapeut och en sjuksköterska som också var kontaktperson för patienterna. Det fungerade jättebra och var precis vad jag behövde, som har svårt att ringa folk och dessutom behöver samma personer kring mig i så hög utsträckning som möjligt.

Tyvärr lades de ner för något år sedan och jag har därför hamnat i samma situation som trådskaparen, med den skillnaden att jag har en psykiatriker på allmänpsyk. Men jag saknar den NPF-kompetens som jag fick tillgång till och kunde hänvisa till när jag skrevs in på sluten avdelning, eftersom de flesta akutpsykiatriker och -sjuksköterskor inte har tillräcklig kompetens inom området autismspektrumtillstånd.