Hur reagerar ni på oplanerade händelser?
43 inlägg
• Sida 2 av 2 • 1, 2
Re: Hur reagerar ni på oplanerade händelser?
Jag måste planera en dag i förväg tex på jobbet. Jag planerar hur jag på mest effektiva sätt ska lägga upp dagen för att få så mycket som möjligt gjort på kortaste möjliga tid. Kommer min chef då och säger att jag ska göra dittan o dattan också så tappar jag helt fotfästet o vill bara gå hem. Fullföljer dock mina planer och sen tvingar mig motvilligt igenom de andra uppgifterna, sen e det bara sängen som gäller när jag kommer hem.
Re: Hur reagerar ni på oplanerade händelser?
Brukar inte planera utan tar dagen som den kommer (på gott och ont) så jag brukar inte ha så stora problem med oplanerade händelser. Ett aspergerdrag som inte riktigt stämmer in på mig.
- DefinitivtInteAnonym
- Inlägg: 352
- Anslöt: 2009-11-29
Re: Hur reagerar ni på oplanerade händelser?
DefinitivtInteAnonym skrev:Brukar inte planera utan tar dagen som den kommer (på gott och ont) så jag brukar inte ha så stora problem med oplanerade händelser. Ett aspergerdrag som inte riktigt stämmer in på mig.
+1
Re: Hur reagerar ni på oplanerade händelser?
+2Miche skrev:DefinitivtInteAnonym skrev:Brukar inte planera utan tar dagen som den kommer (på gott och ont) så jag brukar inte ha så stora problem med oplanerade händelser. Ett aspergerdrag som inte riktigt stämmer in på mig.
+1
- Mellanvärld
- Inlägg: 1243
- Anslöt: 2010-11-28
- Ort: Göteborg
Re: Hur reagerar ni på oplanerade händelser?
Jojjo skrev:Jag måste planera en dag i förväg tex på jobbet. Jag planerar hur jag på mest effektiva sätt ska lägga upp dagen för att få så mycket som möjligt gjort på kortaste möjliga tid. Kommer min chef då och säger att jag ska göra dittan o dattan också så tappar jag helt fotfästet o vill bara gå hem. Fullföljer dock mina planer och sen tvingar mig motvilligt igenom de andra uppgifterna, sen e det bara sängen som gäller när jag kommer hem.
Känner igen mig i detta. Det är därför jag aldrig kunnat vara kvar på något jobb hittills! Folk ska alltid ändra saker hela tiden och det gör mig fullkomligt galen!
- svartamolnet
- Inlägg: 1232
- Anslöt: 2009-09-25
Re: Hur reagerar ni på oplanerade händelser?
Glömde säga att ibland så blir jag alldeles förstelnad och reagerar inte alls. Det händer tack och lov väldigt sällan.
Re: Hur reagerar ni på oplanerade händelser?
Vill helst ha dagen inrutad, men är själv ytterst dålig på att göra det. "En helt vanlig dag" på jobbet är perfekt, dvs jag jobbar för mig själv och växlar möjligen några ord med kollegor på väg till och från kaffemaskinen. Då helst om jobb eller annat som intresserar mig. Det är inte ett problem med "väntade oväntade" händelser, t.ex. en ny arbetsuppgift som dyker upp... bara den följer ett mönster jag redan varit med om. Likadant hemma. Sociala och andra händelser som dyker upp plötsligt gör mig irriterad och nervös. Kan vara i stort och smått, och jag ogillar att avbryta något jag påbörjat. Då blir jag förvirrad, irriterad och får extra svårt att greppa den nya uppgiften.
Min flickvän har vant sig vid att jag vill veta om vi ska någonstans minst en dag i förväg, och att jag helst avslutar sysslor hemma som jag själv initierat innan jag ens vill lyssna på något annat hon ber mig om.
Oanmälda besök är alltid hemska nästan oavsett vem som kommer. Har lärt mig att man ska be folk att komma in i hallen men därefter blir jag rådvill eller helt enkelt låter dem stå där medan vi pratar. Tafatt kanske jag försöker bjuda på kaffe, som jag nervöst gör i ordning alltmedan jag försöker komma på något att prata om.
På liknande sätt känner jag mig om jag kommer hem och någon är på besök utan att jag är beredd på det. Då vet jag dock att ansvaret inte "är mitt" och min reaktion blir att helst bara hälsa och sedan fly undan för mig själv till ett annat rum.
Jag kan vara spontan nästan så andra undrar vad som flugit i mig, men då är det ju på mitt initiativ. Andras spontanitet gör mig nervös. Om någon plötsligt bjuder på kaka på jobbet blir jag stressad, för att jag måste hitta ett beteendemönster som passar. Händer det flera gånger så är det inte lika farligt, då kan jag ju återapplicera samma beteende.
Min flickvän har vant sig vid att jag vill veta om vi ska någonstans minst en dag i förväg, och att jag helst avslutar sysslor hemma som jag själv initierat innan jag ens vill lyssna på något annat hon ber mig om.
Oanmälda besök är alltid hemska nästan oavsett vem som kommer. Har lärt mig att man ska be folk att komma in i hallen men därefter blir jag rådvill eller helt enkelt låter dem stå där medan vi pratar. Tafatt kanske jag försöker bjuda på kaffe, som jag nervöst gör i ordning alltmedan jag försöker komma på något att prata om.
På liknande sätt känner jag mig om jag kommer hem och någon är på besök utan att jag är beredd på det. Då vet jag dock att ansvaret inte "är mitt" och min reaktion blir att helst bara hälsa och sedan fly undan för mig själv till ett annat rum.
Jag kan vara spontan nästan så andra undrar vad som flugit i mig, men då är det ju på mitt initiativ. Andras spontanitet gör mig nervös. Om någon plötsligt bjuder på kaka på jobbet blir jag stressad, för att jag måste hitta ett beteendemönster som passar. Händer det flera gånger så är det inte lika farligt, då kan jag ju återapplicera samma beteende.
Re: Re: Hur reagerar ni på oplanerade händelser?
treeman skrev:Glömde säga att ibland så blir jag alldeles förstelnad och reagerar inte alls. Det händer tack och lov väldigt sällan.
Så gör jag ofta när jag får oväntad kritik, eller om någon drar ett skämt som jag inte begriper. Låser mig och verkar ignorera det... fast hjärnan går på högvarv och försöker förstå. Ibland blur det överslagsbeteende nästan.. börjar prata om något annat utan att tänka. Eller allra märkligast, väljer att tolka skämtet bokstavligt utom min medvetna kontroll och svarar ordagrant t.ex. genom att försvara mig.
Re: Hur reagerar ni på oplanerade händelser?
ca skrev:Oanmälda besök är alltid hemska nästan oavsett vem som kommer.
Om det ringer på dörren och jag inte väntar besök så öppnar jag sällan. Problem solved!
Re: Hur reagerar ni på oplanerade händelser?
Laika, haha.. när jag bodde själv öppnade jag knappt för någon, brukade låtsas som jag inte var hemma om det var möjligt. Stod blick stilla och hoppades att jag inte hördes.
Re: Hur reagerar ni på oplanerade händelser?
Jag blir irriterad om jag precis har startat datorn. Mamma kommer upp och säger att jag måste duscha, då blir jag irriterad för att jag har svårt att sköta hygienen själv
- totizedger
- Inlägg: 116
- Anslöt: 2011-05-22
Re: Hur reagerar ni på oplanerade händelser?
Gårdagen blev inte som planerad. Det resulterade i att jag fick ett psykbryt och min mentala ålder blev 5 år.
Mitt psykbryt varade i ca 4 timmar. Förr kunde psykbryten hålla på i 24 timmar (och ännu längre).
Mitt psykbryt varade i ca 4 timmar. Förr kunde psykbryten hålla på i 24 timmar (och ännu längre).
Re: Hur reagerar ni på oplanerade händelser?
Jag blir mentalt trött och ofokuserad, jag blir också väldigt lätt irriterad och argsint av mig. Det var värre förut dock när jag kunde få totala psykbrott och vara inkapabel till att göra nånting åt det i flera dagar.
- PelleVångman
- Inaktiv
- Inlägg: 459
- Anslöt: 2011-01-06
- Ort: Mitt Hemliga Högkvarter
Re: Hur reagerar ni på oplanerade händelser?
Det beror helt på om det är en negativ eller positiv situation. Antag att det är en negativ - ända sedan jag har varit liten (10 år ungefär) - så har jag gradvis blivit bättre på det. När jag väl var vid 10 års åldern då och fick hantera något så blev jag labil och hade näst intill ingen kontroll på dem känslor som utspelades då.
Där emot, om du sätter att en sådan situation händer för mig idag, så blir jag kallt sammanbiten och hanterar situationen som behövs göras - detta är inte till att säga att jag har inga känslor om något händer, det är bara att jag ser inte nyttan i att få panik om det - jag har fått kontroll att jag i en sådan grad inte gör något impulsivt, helt enkelt.
Där emot, om du sätter att en sådan situation händer för mig idag, så blir jag kallt sammanbiten och hanterar situationen som behövs göras - detta är inte till att säga att jag har inga känslor om något händer, det är bara att jag ser inte nyttan i att få panik om det - jag har fått kontroll att jag i en sådan grad inte gör något impulsivt, helt enkelt.
Re: Hur reagerar ni på oplanerade händelser?
Känner igen mig! Jag måste planera in saker, åtminstone en vecka i förväg. Om det inte är något JAG bestämmer, något jätteskoj, då vill jag att det ska hända NU NU Men t ex att träffa någon, speciellt om någon ska komma hem till mig, det behöver planering; "mental förberedelse". Jag blir även oftast ledsen och arg och frustrerad om någon planering ändras, om jag ställt in mig på att det ska hända en speciell dag. Fastän det kanske inte är något roligt/viktigt, så har jag svårt att ställa om... Det känns som att det VISST måste göras/bli av.
Det här känner jag själv inte är logiskt och jag försöker jobba bort det!
Det här känner jag själv inte är logiskt och jag försöker jobba bort det!
- RandomTjej
- Inlägg: 38
- Anslöt: 2011-02-20
- Ort: stockholm
Re: Hur reagerar ni på oplanerade händelser?
treeman skrev:earlydayminer skrev:Undra hur man skulle reagera om man ramlar så månen sprängs i bitar.
Det skulle för mig vara en ytterst "oplanerad händelse". Om det hände. Skulle nog bli ett steg närmre tvångströja för mig.
hehe
Laika skrev:ca skrev:Oanmälda besök är alltid hemska nästan oavsett vem som kommer.
Om det ringer på dörren och jag inte väntar besök så öppnar jag sällan. Problem solved!
+1
Har missat mycket pga detta. Var på Irland en gång och träffade en riktigt trevlig familj som jag blev hembjuden till. Tackade nej för att det inte var planerat. Likadant när jag var i Montreal... Har missat mycket på grund av denna feghet.
PS har inte fått diagnos, (om det är viktigt i sammanhanget)
DS
Re: Hur reagerar ni på oplanerade händelser?
RandomTjej skrev:Jag blir även oftast ledsen och arg och frustrerad om någon planering ändras, om jag ställt in mig på att det ska hända en speciell dag. Fastän det kanske inte är något roligt/viktigt, så har jag svårt att ställa om... Det känns som att det VISST måste göras/bli av.
Det här känner jag själv inte är logiskt och jag försöker jobba bort det!
Där känner jag igen mig nästan exakt. Försökt "jobba bort det" i år och år men det blir knappt bättre.
Jag blir ofta sorgsen eller så stannar hjärnan och jag blir gravt förrvirrad i några timmar. Eller både och.
Re: Hur reagerar ni på oplanerade händelser?
Vi lever nog ett vansinnigt oplanerat liv totalt sett, på gott och ont. Tillaron känns lite som att vi spinger för livet för att försöka hålla ihop alla katstrofer runt oss
Men när vi har några planerade grejjer ändå, så jo jag reagerar med frustration och ledsamhet, fast sambon ser det nog mest som ilska. Visserligen är jag uppvuxen med attityden att "lösa saker som dyker upp" så det är rätt hårt inpräntat i mig. Så det brukar bli en jubel krasch och sen panikartat letande efter en lösning på det uppkomna läget.
Men när vi har några planerade grejjer ändå, så jo jag reagerar med frustration och ledsamhet, fast sambon ser det nog mest som ilska. Visserligen är jag uppvuxen med attityden att "lösa saker som dyker upp" så det är rätt hårt inpräntat i mig. Så det brukar bli en jubel krasch och sen panikartat letande efter en lösning på det uppkomna läget.
Re: Hur reagerar ni på oplanerade händelser?
Tulltan skrev:Jag undrar hur ni med AS (vet ej om även ni andra har samma problem....) reagerar med oplanerade händelser?
Jag är så här; Jag vill gärna ha långtidsplanering om det går för annars så skapar jag kaos i huvudet.Jag har en almanacka med mitt,sonens och särbons namn i rader samt en för gemensamma aktiviteter,kalas mm.
Jag är ju så här med att ha tex att ta hand om städning och storstädning planerad i 3 veckor.Då kommer pappas fru hit på oplanerat besök.Då faller hela min planering och jag måste "planera om" det jag skulle ha gjort.Och dagen blir förstörd....
Eller att sonen kommer hem efter skolan och frågar om vi inte kan övningsköra bara "si så där".
Det är otroligt jobbigt och väldigt frustrerande för mig att "bli avbruten" i det jag skall göra och så blir jag dödstrött och blir som förlamad i kroppen.
Men i en krissituation kan jag hålla igång tills allt är över och sedan faller jag som en fura och blir trött och kan bli liggande i dagar om inte veckor.
Moderator mnordgren: ändrade stavningen i rubriken.
Jag håller med dig! Jag klarar inte av hastiga förändringar särskilt bra. Framför allt sociala evenemang eller aktiviteter som en middag med bekanta eller att åka in till stan för att handla något eller träffa någon kräver planering i förtid. Om någon jag inte väntat mig ringer på dörren helt plötsligt så känner jag mig nästan handlingsförlamad. Det blir kaos i huvudet och jag får ofta ångest.
Återgå till Att leva som Aspergare